En liten sjölejonunge, uppryckt ur sitt hav och sin familj, hamnar på en cirkus. Där sjunger han sin vemodiga sång om längtan efter havet och blir en stor publikfavorit. Han får namnet Singer.

Lika nyanländ är den lille pojken Manfred, ”lejontämjarungen”. Också han har blivit föräldralös av lite diffusa skäl, och Singer och Manfred växer upp tillsammans på cirkusen.

Så en dag, efter att Manfred och Singer firat sin nionde respektive åttioförsta födelsedag (det går tydligen nio sjölejonår på ett människoår), är Singer försvunnen. Kan han ha gett sig iväg för att leta efter det där havet som han alltid sjungit så längtansfullt om? Manfred ger sig för första gången iväg från cirkusen för att leta reda på sin vän.

Skådespelaren Vanna Rosenbergs bokdebut är en söt, lite knasig och melankolisk berättelse om hemlängtan. Singers försvinnande sätter igång ett formulerande bland alla djuren av vad deras hav, det de längtar efter, är.

”Jo, jag tror”, sa den stolta strutsen och viftade med plymerna, ”att havet är ett annat ord för öken. En oändlig sandig vidd där man kan springa ikapp med sin egen skugga och svalka huvudet i sanden. Det är säkert dit han har tagit sig, vår Singer. Eller hur, Manfred?”
Manfred hann bara säga oj och aha innan den svarta kaninen snurrade på öronen.
”Jag tror att havet är en stor skir plats under en björk. Ja, en saftig och solig glänta där man kan landa mjukt mellan natt och viol och stampa i sin egen takt. Det är där Singer är!”
Manfred såg sig fundersamt omkring. ”Fortsätt, mina vänner.”
”Jag … Jag tror”, sa den flängiga chimpansen och dängde med armarna, ”att havet är samma sak som djungeln. En lekplats där man kan svinga sig mellan grenar och skrika sig hes. Jag är säker på att det är dit han har slängt sig, vår Singer.”

Rosenbergs egensinniga, lekfulla språk och figurer är varmt fångade i Cecilia Heikkiläs ljuvliga illustrationer. Inte minst cirkusdjuren är så underbart fina att det är svårt att tänka sig att någon skulle kunna lämna dem – trots att mest hela världen verkar charmigt sagoskir och hjälpsam.

Singers melodi är en förtjusande högläsningsbok som säkert både vuxna och barn kan ha nöje av, men som vuxen anar man också något outtalat i text och bild, en mörkare botten under den sockersöta nostalgin. Vem är det i själva verket som för bort små sjölejon från sina familjer och från sin naturliga miljö? Hur blev egentligen Singers hav en diffus dröm att längta efter?