Som alltid när populistiska budskap kablas ut, buntas varenda kotte med någon koppling till muslimsk kultur ihop till ett enhetligt ett. Jag kan inte låta bli att associera till den roll som måltavla för majoritetsbefolkningens vrede som judar tilldelades av exempelvis Tsarryssland på 1800-talet och Nazityskland under 1930- och 1940-talen.

I själva verket är världens 1,5 miljarder muslimer en lika heterogen grupp som de kristna. På samma sätt som kristna kan delas in i ortodoxa, katoliker och protestanter; kan muslimer åtminstone grupperas i shiiter och sunni. Inom gruppen muslimer finns hela spännvidden från avspänt sekulära till fanatiska sekterister. Precis som inom kristendomen.

I ljuset av det ter sig alla förenklingar och demoniseringar av kollektivet ”muslimer” radikalt absurda. En som är väl medveten om allt detta är religionsvetaren och författaren Simon Sorgenfrei.

Han har länge studerat hur muslimsk religionsutövning har utvecklats i Sverige. Otaliga är de besök han gjort hos olika källarförsamlingar av muslimer i Bjuv, Trollhättan, Umeå och en rad andra orter.

Under de senaste decennierna har islam blivit Sveriges näst största religion, om man räknar antalet invånare som tillhör den muslimska kulturkretsen. Parallellt har Sverigedemokraterna blivit det näst mest framröstade politiska partiet. Simon Sorgenfrei bestämmer sig för att skildra hur dessa omvälvningar har gått till, vilka komplex av drivkrafter som ligger bakom. Det behövs, menar han, för annars blir analysen lätt fel.

Det som följer är ett personligt färgat reportage, eller kalla det en långessä, där Simon Sorgenfrei varvar iakttagelser och samtal med läsningar av tidningar, forskningsrapporter, arkivfynd med mera. Han har en väl utvecklad förmåga att knyta kontakter med människor och tycks lyssna utan att döma. I honom förenas den välvilliga medmänniskan och den objektiva forskaren.

Ayatolla Khomeinis dödsfatwa mot Salman Rushdie 1989 och terrordåden mot World Trade Center i New York 2001 accelererade den negativa synen på muslimer också i Sverige. Samtidigt visar Simon Sorgenfrei hur dessa polariserande illdåd välkomnades av högerextremister i Väst som fick livsluft av svartvita synsätt om ”vi och dom”.

När jag tänker tillbaka på de där åren minns jag dem som en nedåtgående spiral. Ju fler som sympatiserade med organisationer som al-Quaida och Islamiska Staten, desto fler ansåg det nödvändigt att kritisera islam och ju fler som kritiserade islam desto fler tycktes ansluta sig till organisationer som al-Quaida och Islamiska Staten. Dessutom hade diskussionerna i allt högre grad letat sig ut på sociala medier. Islamiska och västerländska värderingar presenterades alltmer som två enhetliga och oförenliga block

Det har runnit så mycket vatten under broarna. Ny Demokrati, Lasermannen, Lars Vilks rondellhund, terrordåden på Drottninggatan i Stockholm (både det misslyckade och det med lastbilen), de så kallade aktivklubbarna.

Det finns sorg i många av de röster som Simon Sorgenfrei samlat i sin bok. Men även en viss hoppfullhet kan anas. Det tycks som att åtminstone en del inser att människorna som befinner sig här och nu behöver kunna samarbeta. Simon Sorgenfrei har en styrka i sin förmåga att kunna se och förstå många motstridiga perspektiv. Han är lågmäld och inkännande, har ofta nära till en underbyggd förståelse.

Det är en dramatisk förändring som Sverige genomgått och det är inte konstigt om denna förändring ger upphov till en mängd känslor; som saknad, sorg eller missnöje.

I detta lurar också en svaghet då ett uteblivet ställningstagande kan resultera i ett ljumt jaså hos läsaren.

Men samtidigt är det just så här komplicerad tillvaron är. På slutraden måste Öppna era hjärtan därför rekommenderas. Boken är ett viktigt tidsdokument, berättaren en unikt ärlig människa. Det är ingen liten sak i valtider då så många som aspirerar på makten hemfaller åt förenklingar på gränsen till det falska.

Similar Posts:

• Allahu akbar – Gud är större
• Personlig introduktion till Stagnelius
• Islams upphovsman i närbild
• Tolkningar vs. tolkningar
• Islam i ett nötskal

Naturligtvis handlar artiklarna i en eller annan form om Donald Trump, mannen som nog själv trodde att han aldrig skulle bli president. Och det är ett fascinerande förord, det måste jag medge. Trump hade innan han blev president huvudrollen i en dokusåpa på amerikansk TV – The Apprentice. Björn af Kleen menar att det är den imagen Trump byggde upp där, som han har fortsatt använda i sitt presidentskap. Det är alltså, om man får tro af Kleen, en realitystjärna som just nu är Amerikas mäktigaste person.

Visst kan du hånskratta åt detta faktum, men skrattet sätter sig lite i halsen, när man betänker att denne man även är ett nav i världspolitiken. Något som alla, var du än sitter och häckar, påverkas av.

Hur som helst. Att sammanställa artiklar från en utrikeskorrespondent i en bok så här kan naturligtvis vara ett intressant samtidsdokument, men i denna form upplever jag det också som mera tungläst, än när jag läste af Kleen på tidningspapper. Jag får ta några sjok i taget.

Björn av Kleen säger i förordet att syftet med sammanställningen av artiklar har varit att störa Trumps reality och boken består av fyra delar. I första delen har han intervjuat politiker, i andra delen visselblåsarna, i den tredje journalisterna och den sista författarna.

Att börja boken med att intervjua Trumps gamle chefsstrateg tär på mitt tålamod, och får mig nästan att ge upp boken. Det kanske inte är så mycket af Kleens fel, kanske mer att Steve Bannon och hans åsikter verkar ganska obehagliga att ha och göra med, enligt mig. Plus att Bannons eget syfte med att ställa upp på intervju för den svenske journalisten, mest är för att komma i kontakt med Sverigedemokraterna. Kunde boken klarat sig utan Bannon? Kanske. Dessutom känns det ganska daterat att Bannon sitter där och är förbannad på sin gamle arbetsgivare Trump. Jaha, liksom.

Desto mer intressant längre fram i boken när Björn af Kleen kommer fram till författarna – som Salman Rushdie, Paul Auster och James Wood. Och här kommer också af Kleens lite lätt humoristiska stilistik fram. En språklig medvetenhet som någon påstår är influerad av Anders Ehnmark (1931-2019).

Både Rushdie, Auster och Wood konstaterar samstämmigt att intellektuella i USA inte har något inflytande över amerikansk politik längre. Rushdie berättar dock en pikant detalj flera år innan Trump blev president. De två råkade sammanstråla i samband med att US Open pågick ute i Queens, New York. Trump erbjöd Rushdie att komma och sitta i hans bås, och nu flera år senare konstaterar Rushdie att hade han gått med på att sitta där, ja då hade hela hans karriär varit stendöd idag. Samtidigt kan man ju som läsare lite tyst fundera över vad Trump hade för syfte med det hela.

Så slutligen lite om Björn af Kleens stilistik, influerad eller ej. Hör hur han med några få ord tecknar Paul Auster:

Inte helt olik Sir Väs, den omtöcknade reptilen i nattmössa i Walt Disneys version av Robin Hood. Sömning och lite stöddig. Gäspig pondus i Leif GW-skolan.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Jane Austen-landet Sverige
• Morgondagens president?
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• Frihet, självförtroende, glädje

Människan bär ofta på irrationella fördomar, likt mig i ovanstående exempel. När fördomarnas fokus riktas mot djur vill människan utrota dem under förevändningen att de är skadedjur. Kråkor var fritt villebråd i klass med råttor under tidigare århundraden. De blev förknippade med vikingarnas ankomst och den död som följde i erövringarnas spår. Kråkor livnär sig inte bara på växtrikets frukter utan också på döda varelser. Deras blick för döende inverkar stundom skrämmande på människan som har skapat skräckmyter kring fågeln. Utom på Island, där korpen fått en plats i samhället med en kamrats status.

Kråkor, korpar, skator, kajor och nötskrikor är några av 123 arter som ingår i fågelfamiljen kråkor. De är numera fredade som annat vilt och människans tidigare aktiviteter med målet att minimera fågelbeståndet är reglerat i jaktstadgan. Författaren till boken Kråkor har en tysk utgångspunkt men vidgar perspektivet från Berlinkvarteret Kreuzberg till Nordkap och till bygder i forna Östeuropa. Många fågelbestånd kan studeras i Europas stadskvarter efter moderniseringen av lantbruket som skett i efterkrigstid.

Författaren Cord Riechelmann refererar till olika filosofer och beteendeforskare och mer sällan till djurvetenskapens rön. Han grimaserar ogillande inför metaforer där kråkan får vara bärare av ondskan. Här kan nämnas Hitchcock-filmen Fåglarna och Salman Rushdies bok Joseph Anton, där Khomeini benämns som den ”första kråkan” i samband med den utfärdade fatwan. Riechelmann vill i stället lyfta fram uråldriga myter från kulturer som förknippar kråkan med positiva krafter. Han skriver också om språkhistoriska aspekter – hur orden kråka och korp glider över semantiska gränser när olika språk jämställs med varandra.

En av de intressantaste delarna i boken behandlar fåglarnas rörelsemönster och kommunikation. I flera studier framkommer hur intelligenta skator och kajor är och vilken imponerande minneskapacitet de har. Även uppfinningsrikedom har konstaterats, bland annat hos stornäbbade kråkor i Tokyo som var först i världen att låta bildäcken knäcka deras nötter vid trafikljusen. Detta beteende har senare spridit sig till korpar i Kanada och svartkråkor i München. I ett annat stycke berättas om kajornas lekar i luften som bygger på skickliga avståndsbedömningar. Kroppspråket återspeglas träffsäkert i svartvita teckningar av Falk Nordmann.

Kråkor ingår i en samlad bokutgivning hos förlaget Ersatz med rubriken Naturläror. Den bör inte misstas för att vara en renodlad faktabok för fågelexperter. Bokens utsökta formgivning leder till sinnesstämningar jag upplevt vid ambitiöst arrangerade konstutställningar. Den avslutande delens tvåfärgsillustrationer påminner om forna tiders vackra skolplanscher. Författaren balanserar förtjänstfullt sin beläsenhet som omfattar klassisk litteratur, historiska vetenskapsstudier och konstyttringar. Också hans språkliga behandling är värd att nämna. Väl valda iakttagelser återberättas i reseskildringarna och väcker lusten att ta fram en världsatlas. För mig blir Kråkor en njutbar helhet att återvända till.

Similar Posts:

• Högtflygande och marknära fågelfotografi
• Djurens känsloliv
• Om människans förhållande till fåglar
• Från småvatten till glaciärer
• Personlig och lärd fågelbiografi

Efter bokens inledning med ett besök i föräldrahemmet är hen tillbaka hemma i Stockholm. Vid närmare eftertanke är hemma egentligen inte något hem. Våningen ägs av partnern Orlando, som har inrett ett litet rum som hen får bo i. Deras relation tillåter sexuella partners vid sidan av och de tävlingsgnabbas ibland om det senaste ligget. Orlando bokar resor till Europas huvudstäder för att bota sin rastlöshet. När han kommer hem med en souvenir blir inte hen särskilt imponerad, utan ”anser att turistande för det mesta är en modern och blasé form av västerländsk kolonialism”.

Hen har jobb i en teateruppsättning vilket hen krasst bedömer har sin orsak i att en latino alltid behövs i en svensk konstuppsättning på scen. I ungdomsåren gick hen en dansutbildning i Stockholm och då grundades vänskapen med de närmaste vännerna Levina och Lo. Omtanken som vännerna visar bemöter hen med sarkasm och/eller likgiltighet. Att vårda relationerna är sällan det viktigaste när missbruk eskalerar.

Världen där livsmottot präglas så starkt av ”nu-kastar-jag-mig-in-i-det-mörka” är brutal främst för att sexet nästan uteslutande kretsar kring våld. Rep, strypsex och slag. Sexpartners finns att tillgå i all oändlighet. Några vill vara ”diskreta”. När det syns alldeles för mycket vad som hände natten innan får arbetsgivaren en sjukanmälan med hänvisning till halsfluss. Knarket och alkoholen flödar både dagtid och nattetid. I några enstaka ögonblick flimrar det framför ögonen. Något från barndomsåren. Grannskapets äldre män tyckte att 13-åringens kropp var som gjord för den egna tillfredsställelsen. Och något ännu mer smärtsamt anas.

Utanförskap blandas med revanschlust vilket hen tacklar genom att antända sig till en levande brandfackla. Tändvätskan är majoritetssamhällets behov av att definiera hen; varken sexpartners eller kultursvängens mogna kvinnor tvekar inför möjligheten att påpeka hens vackra ögon, lockiga hår eller att hen är kort. Men gnistan som får tändvätskan att explodera är förekomsten av adoptioner. Hen är hundra procent emot adoptioner. Varken regeringar eller adoptivindustri förbättrar grundvillkoren för ensamstående mödrar i länder där barn lämnas bort för adoption. I frånvaron av temats utbredning frågar jag Salman Rushdie och Sofi Oksanen (i fantasin alltså): ”Skulle ni låtit texten flöda rikligare kring temat?”

Romanen är en tvådelad komposition och väjer inte för blod, sperma eller rövar. Berättelsens stoff har en underliggande intellektuell kyla som har en samklang med franska författaren Catherine Millets redogörelser. Och den svenska jämförelsen gör jag med Jens Lapidus framrusande actionberättelser. Där actionscener skapar riviga kanter hos deckarförfattaren flikar Ortiz in disharmoniska avsnitt. Inte är det konstigt att mina tankar far till George Kentros’ och Mattias Peterssons förvridna version av Vivaldis fyra årstider som har tio år på nacken; lyssna gärna på detta korta Youtube-klipp. Sången om en son är en explosiv romandebut.

Similar Posts:

• Vem är du, och varför?
• Världens bästa mamma (nykter)
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?
• Lättläst om tröstlös situation
• Utanpå och inuti

Nyligen visade svensk television upp sina muskler genom tv-produktionen Delhis vackraste händer. Bakom låg romanen med samma namn som författaren Mikael Bergstrand debuterade med 2011 och som är den första delen i hans i nutiden förlagda Indiensvit om tre böcker.

Men det andra perspektivet då? Det som upplevs av den indienfödda, menar jag. Var hittar jag sådana skildringar?

Salman Rushdie ger vissa inblickar i sitt författarskap. Själv har jag bara bekantat mig med den passionerade romanen Marken under hennes fötter. Värd att nämna är också Arundhati Roy som rosades av kritikerna för sin roman De små tingens gud, när den kom ut 1997. Men även Anita Desai beskriver det indiska livet från insidan.  1977 publicerades hennes roman Det brinner på berget och som förlaget Bakhåll gav ut i svensk nyutgåva 2015. Historien handlar i huvudsak om mormorsmor Nanda Kaul som vill leva ett stillsamt liv långt från stadens myller men som plötsligt får ansvara för en dotterdotterdotter, vars föräldrar ska åka till Genève men inte vill ta med sin dotter.

Beskrivningarna av ljud och dofter försätter mig genast i trans. Jag kan inte hejda min fantasi som insuper naturupplevelserna som inte finns på riktigt eftersom jag sitter i min vardagsbuss mellan hemmet och arbetsplatsen. Vintermörkret i Sverige bidrar starkt till att kontrastera mot livet i Carignano. Utsikten är vidunderlig och sträcker sig långt över gyllene slätter (oj, var det torkan som gjorde slätten gul) och horisontlinjen består av höga berg och kullar. Jag läser romanen likt en typisk västerländsk välutbildad kvinna som behöver en dos exotiska upplevelser för att förgylla vardagslunken. Detaljerna som passerar framför mina ögon är utsökt utvalda och författaren ömsom saltar ömsom sockrar berättelsen. Det är sinnligt och omöjligt att värja sig. Jag nästan skäms för min verklighetsflykt och mitt sug efter dofterna från fjärran land.

När Desai skrev romanen var hon ännu inte fyllda 40 år. Men hon lyckas få till ett porträtt av denna äldre kvinna, som är ytterst trovärdigt. Kvinnans tankar om sin familj, om plikter som hustru, om de egna barnen, liknar mångt och mycket sådant som jag hört berättas av livs levande 80-åringar i min egen bekantskapskrets. Sakta sjunker livsvisdomen in i mig likt ett pekfinger som trycks in i uppsvälld sötebrödsdeg. Romanens Nanda Kaul är kärnfull i sina tankar:

”Man vänder inte tillbaka. Det vore lika fel som att försöka bli ung igen.”

Jag försöker komma ur min känsla av att ha hamnat i trans, även om jag av bekvämlighet bara vill flyta med. När jag skärper mig, ser jag ensamheten i huvudpersonerna. Både den äldre kvinnan och den unga flickan, som liknar Pippi Långstrump med sin äventyrslust, är oerhört måna om sitt eget inre. De vägrar att öppna sig för varandra och stoltserar med att ta avstånd från den andra. Den anställde hemhjälpen/kocken, en man som värmer badvatten och som lagar måltiderna, fungerar som en brygga mellan romanens två huvudpersoner.

En väninna till Nanda Kaul sedan årtionden tillbaka dyker upp på ett kort besök då teet står dukat på bordet. Misshaget växer, väninnan har varken pengar, stil eller framtid. Sällan har litteraturen lyckats gestalta en äldre kvinna mer negativt. Desai gör en så nära karikatyr av Prussiluskan som det någonsin går att göra. Och jag har ingen aning om varför väninnan figurerar i romanen; och lite undrar jag om texten egentligen är en lite för lång novell.

Men jag blir upplyst. Jag blir faktiskt brutalt upplyst när jag kommer till romanens avslutande del. Det visar sig att författaren lyckats förvilla mig helt och när jag kastas ur min verklighetsflykt är jag starkt medveten om det privilegierade liv jag lever i det vintermörka Sverige. Desai ledde mig skickligt fram till sin fallgrop, vilket förbryllar mig eftersom jag tycker mig vara en erfaren läsare. Min slutsats: jag vet att jag inte behöver sortera in romanen i någon särskild genre. Berättelsen är stor och står för sig själv.

Similar Posts:

• Kulregn över Himalaya
• Rik roman om Indiens konflikter
• När världen inte längre är magisk
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Magiskt om musik och människor

Rahel återvänder till barndomens hem och översköljs av minnen. I Ayemenem i södra Indien bodde hon med sin familj. Där älskade hon sin mor Ammu, sin tvillingbror Estha. Där älskade hon den oberörbare paravanen Velutha. Där dog hennes kusin Sophie Mol. Där älskade Ammu om natten den man hennes barn älskade om dagen.

Roys språk levandegör och tränger innanför huden. Hennes ord förflyttar mig till provinsen Kerala.

Men i början av juni kommer sydvästmonsunen och så följer tre månader av vind och vatten med korta perioder av skarpt, gnistrande solsken som uppsluppna barn fångar och leker med. Landskapet blir skamlöst grönt. Gränser suddas ut när tapiokastängsel slår rot och blommar. Tegelmurar blir mossgröna. Pepparrankor klättrar upp i elstolparna. Vilda klängväxter bryter igenom lateritbankarna och väller ut över de översvämmade vägarna. Båtar går i skytteltrafik i basarerna. Och småfisk simmar i vattnet som samlats i groparna på landsvägarna.

Romanen innehåller skildringar av de politiska systemen i Indien under 60- och 70-tal; kastsystemet, kommunistledningen, sexismen, de koloniala krafterna. Den innehåller också magisk realism, barndomens tankesätt: ”Hon upptäckte att Sophie Mol var vaken under sin begravning. Hon pekade ut Två Saker för Rahel”. Det är i dessa bitar romanen påminner mycket om Salman Rushdies Midnattsbarnen. Estha och Rahels band som är så starkt att de känner vad den andra känner, tänker vad den andra tänker. Indiens historia som relateras genom huvudpersonernas liv. Tvillingarna som känner doften av Historien som en fläkt av gamla rosor, picklesfabriken.

De Små Tingens Gud driver läsaren ständigt vidare genom löften om att svara på de frågor den själv väcker. Vad skedde egentligen med Sophie Mol? Varför Omplacerades Estha? Vad utlöser den stora tragedin?

Det är Brombergs förlag som gjort en satsning och nyutgivit Roys klassiker som vann Bookerpriset 1997. En roman som levandegör Keralas historia genom tvillingarna Rahel och Estha. En roman som fastslår:

Att det i själva verket började på den tid då kärlekslagarna tillkom. De lagar som fastställer vem som får bli älskad och hur.
Och hur mycket.

Similar Posts:

• När världen inte längre är magisk
• Rik roman om Indiens konflikter
• Långt borta eller mycket nära
• Soundbites och slagord
• Läsningen och platsen

Människan var det berättande djuret, den enda varelsen i världen som berättade historier för sig själv för att komma underfund med vad för sorts varelse hon var.

Med dessa ord inleder Salman Rushdie sin bok, Joseph Anton. Läsaren får följa Rushdie från barndom, genom ungdomsåren och till sist de åren efter att Satansverserna publicerats. Rushdie föds i en icke-troende muslimsk familj och skickas till England för att utbildas. Han söker sin identitet i sitt nya land; han är en outsider, en emigré som slår igenom med en roman om Indien. Det är emellertid när han skriver om satansverserna, de verser som han menar utelämnades från Koranen, som han blir kontroversiell. Den muslimske Ayatollan Khomeini placerar en fatwa, en dödsdom, på Rushdie.

Rushdie lever ett kringflackande författarliv: kamp med diverse bokförlag om utgivandet av hans böcker, middag med kulturpersonligheter och alltid fara för det egna livet. Efter att först ha tagit fatwan som ett skämt, sjunker sakta insikten om dess långvariga konsekvenser in. Han kan inte längre träffa sin son lika ofta, och staten erbjuder endast skydd för honom, medan hans familj lämnas obevakade. Tiden går; stundvis tvivlar Rushdie på sitt ställningstagande. Var det fel att kritisera islam? Eller var han kanske för hård i bettet?

Memoarerna är Rushdies sätt att ge sin version av händelseförloppet och att visa människan bakom satansverserna; en människa som stod fast vid yttrandefrihet, dödshotet till trots. Rushdie är någon som försöker passa in utan att förlora sin egen identitet. Trots detta får man intrycket av att han inte riktigt vet vem han är. Hans försök att uttrycka utanförskapet på ett humoristiskt sätt misslyckas. Istället för att måla ett intimt portätt, skapar Rushdie ett avstånd mellan sig själv och läsaren. Ibland lyckas emellertid Rushdie slå an rätt ton vilket ger möjlighet för läsaren att få större inblick i hans författarskap. Detta sker bl.a. när han berättar om djävulen:

[det var Lucifer som förvisades] till en kringirrande, flackande vagabondtillvaro… utan fast hemvist… utan någon bestämd plats där han tilläts vila sina fötter. Denne utdrivne, landsflyktige Satan var kanhända det himmelska skyddshelgonet för alla landsflyktiga, utdrivna människor […]

Då Satansverserna handlar om de rader ur koranen som Satan skulle ha dikterat, kan detta vara nyckeln till att förstå både verket och människan. Djävulen förändras från att vara en ondskefull gestalt, till en rebell i humanismens namn.

I ett samtal mellan Rushdie och Doris Lessing hävdade Lessing att ”[Rousseaus sätt att skriva memoarer] var enda sättet, […] man måste bara säga sanningen, så mycket sanning som möjligt.” Detta kan inte sägas om Rushdies memoar. Vanligtvis brukar memoarer vara skrivna i jagform, istället är Joseph Anton skriven i tredje person, varför? Möjligen försöker författaren att distansera sig från sig själv i syfte att få en överblick. Jag längtar efter att lära känna människan Rushdie, men dessvärre stannar berättelsen vid dennes alter ego, Joseph Anton. Detta ego, som är hämtat från Tjechovs och Conrads namn, saknar dessa författares stränga, genomskådande blick. Joseph Antons blick rör sig snabbt över Rushdies kända umgängeskrets, men allt för snabbt för att få grepp om den. Rushdies händelserika liv är utmärkt romanmaterial, men dessvärre hittar språket inte alltid fram till läsaren.

WH Auden skrev en gång: ”when we encounter a natural style we are always surprised and delighted, for we thought to see an author and found a man”. Dessvärre är det inte så i Rushdies fall. Istället finner vi ett hopkok av ansiktslösa människor, återberättade på ett flyktigt sätt.

Similar Posts:

• A traveler of both time and space
• Islams upphovsman i närbild
• Vägg, vägg i spegeln där
• Deras hysteri – vår rättmätiga kränkning?
• Intelligens i svart fjäderdräkt

I det kompakta havet av bilder på muslimer och andra Andra – ständigt dessa våldsamma, arga unga män – är det lätt att missa nyanserna. Som att Satansverserna är en riktigt bra roman, något av en modern klassiker, som utforskar religion och identitet i en global värld. Något konstnärligt värde i den oändliga vågen av rena nidbilder av muslimer är däremot svårt att hitta.

Gång på gång publiceras sådana bilder med argument om att försvara yttrandefriheten. Vårt senaste riksdagspolitiska tillskott har tydligen tagit på sin lott att överallt de kommer åt kräva Vilks-utställningar just därför – lätt ironiskt eftersom man annars vill ha bort allt stöd till kultur som man anser har till syfte att ”chockera, uppröra och provocera”.

Det är för all del inget nytt att konstnärer vill utforska konstens gränser. Det mest klassiska exemplet är kanske den franske konstnären Marcel Duchamp som i början av 1900-talet pallrade upp en pissoar på museum och därmed ställde frågan ”Blev det här konst nu?”

Grejen med en pissoar på ett museum är ju att när frågan väl är ställd blir pissoaren måttligt spännande. Rasistiska stereotyper av muslimer däremot blir tydligen aldrig gammalt.

Men som Marcus Priftis skriver i sin bok Främling, vad döljer du för mig?: rätten att yttra sig innebär faktiskt inte rätten att stå oemotsagd. ”Drar man ett våldtäktsskämt inne på en kvinnojour kommer man att få sina fiskar varma. Inte för att de vill förbjuda yttrandefrihet, utan för att de inte accepterar innehållet i det man säger.”

Självklart är inte våld och hot acceptabla reaktioner ens när västerländsk yttrandefrihet för femtioelfte gången används till plumpa rasistiska påhopp. Men när våldet dominerar löpsedlarna är det lätt att glömma att de allra flesta faktiskt bara helt enkelt är arga, irriterade, lite less eller inte bryr sig alls. Att kanske till och med fler förhåller sig skeptiska till västvärldens långvariga stöd till diktator efter diktator än som faktiskt orkar bry sig om årets eventuellt sämsta YouTube-klipp.

Similar Posts:

• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Minnen utan ansikten
• Om västerlandets översitteri
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Nätets mörka sida

… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Similar Posts:

• Camillas bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Decenniets debutanter
• Emelies bokhylla
• Samtal utan fördjupning

…sjöng Kjell Höglund en gång i världen. Och det ligger nog något i det; vad man än tror personligen så är det svårt att förneka att historien om Jesus från Nasaret är en av de mest grundläggande berättelserna de senaste 2000 åren. Nog kan man hävda att historien om guden som offrar sig själv för människorna och återuppstår är äldre än så, men gräv i valfri sedelärande berättelse och nog hittar du honom där. Det finns liksom ett skäl till att Keanu Reeves offrar sig med utsträckta armar i Matrix och att allehanda galenpannepartier vinner röster på att utmåla sig som martyrer för något större.

Så det var väl ofrånkomligt att förr eller senare måste Canongates mytserie tackla även Jesus. Och någonstans känns det inte så förvånande att jobbet går till Philip Pullman; karln har ju ändå skrivit en gigantisk fantasytrilogi om Guds betydelselöshet, han borde väl ha både fantasin och det kritiska sinnelaget som krävs?

Nja, är svaret. I Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren får vi vad titeln antyder; historien om Jesus Kristus berättad utifrån what if-scenariot att Maria får tvillingar – starke, rättfärdige men naive Jesus och svage, lättpåverkade men klarsynte Kristus. Jesus drar land och rike runt, predikar och utför gärningar som mot hans vilja tolkas som underverk; Kristus följer efter och skriver ned vad brorsan gör, och allt oftare avviker han, på inrådan av en mörk främling, från Jesu ord och bättrar på historien lite grann, formulerar om, jämkar och berättar om tills slutsatsen blir uppenbar: man kan inte bygga en kyrka på ett liv, ska den bli mäktig (och inte bara något så mesigt som en organisation för att göra gott) måste den bygga på en död. En gud måste ju dö för att återuppstå, och han måste dö och återuppstå för att vara en gud. Tough shit, Jesus.

Pullman har sina poänger, det kan inte förnekas även om de är ganska lättköpta. Hur ett liv kan bli till en historia, hur en god men felbar man kan förvandlas till ofelbar gud, vad som krävs för att en orättvis död fortfarande ska påverka oss tusentals år senare. Men precis som alltför många andra böcker i mytserien är han för upptagen med att skriva om historien för att skriva den; ironin blir att genom att dissekera historien (på ett väl uppenbart sätt) suger han livet ur den. Det enda han gör är ju i princip att arrangera om exakt samma historia som förut, tillskriva delar av rollerna till en annan person (som lika gärna kunde varit Judas hälften av tiden) och sedan låta Jesus lite väl uppenbart raljera mot katolska kyrkans barnövergrepp 2000 år i förväg.

Allting går ju ännu inte riktigt som vi vill
Så då brände vi för säkerhets skull en häxa till

Det hjälper inte heller att de senaste 100 åren (minst) inte direkt lidit någon brist på nyversioner av evangelierna. Här ska han täcka samma mark som en Bulgakov, en Saramago, en Monty Python, en Scorsese eller varför inte en Rushdie. Och näe, han räcker inte till alls; han har inga frågor att ställa, inga svåra slutsatser att dra, bara ett enda långt ”…or did he?” Som om poängen med en myt vore om den är sann eller inte.

Nä, lyssna på Kjell Höglund i stället.

Similar Posts:

• José Saramago död
• En historisk Jesus
• Where are we now, Brytain?
• Almapriset 2016 och 2005
• Inte så lätt