Korpen kom över ladugårdstaket: svart som inget annat.
Det var sensommar och det var kväll, strax skulle mörkret vara i skogen. Jag stod med Olga bland fruktträden, mosfrukten låg i en korg, trastar hoppade i häcken.
Precis över oss var det som om den svarta fågeln plötsligt föll av några meter, den kom nästan att stryka äppleträdens toppkvistar, som om den ville något. Så nära var den att jag skulle minnas näbben som en bog i himlen.

”Hu vale, en korp” säger Olga om korpen, den första korp Göran Bergengren någonsin ser och han får veta att den bär bud om död.

Och förresten, sa Olga, är det den som korpen kommer nära, som han har ärende till, är han över ett hustak så är det där det ska hända.

Korpen är en mytomspunnen fågel som levt i närheten av människan långliga tider. Korpen är den första fågel att omnämnas i skrift i svenskan och det finns många sägner om denna svarta fågel. Bergengren samlar i sin korpbok både sägner, fakta och personliga möten med korpen. En gång tar han hand om en skadad korpunge vilket föranleder att han under en period har en tam korp hemma på gården, Corax. Att ha en tam korp är inte helt problemfritt, grannar som får sina tvätt uppflugen på taket är inte helt imponerade, till exempel.

Korpen är, som alla kråkfåglar, en intelligent opportunist som lagar efter läge. Bergengrens upplevelse är att det har blivit mycket vanligare att se dem. Som barn upplevde han varje korpmöte som något mycket ovanligt medan de idag ses mycket oftare. När han försöker ta reda på hur det ligger till verkar det inte alldeles enkelt att utröna hur det egentligen ligger till med korparnas antal.

Boken är utsökt illustrerad i svartvitt av Gebbe Björkman. Vart och ett av de 42 kapitlen har en korpillustration som kompletterar texten. Min favoritbild blir den i kapitel 19: ”Trasselkorpen”, som illustrerar korpen i Göran Bergengrens första fågelbok:

Kavalkaden av färgbilder började med korpen.
Min yngre syster var vid tillfället två år. En dag hade hon greppat en kulspetspenna (då en nymodighet) och lyckats åstadkomma något slags nystan av streck, inte bara på pärminsidorna, utan framförallt runt korpens näbb.
Jag kunde ha dödat henne för det då, men hon räddades av vår mor. Och inte gick det att sudda. Korpen är fortfarande kvar där i sin snöiga tallskog med kulspetstrassel hängande. Min syster blev senare konstnär.

Sammantaget är Korp en trevlig fågelbiografi som inrymmer både humor, dramatik och fakta. Jag uppskattar de korta kapitlen, bilderna och Göran Bergengrens korthuggna och lite karga språk.