De uppstår nästan dagligen någonstans på himlavalvet och kan förmodligen härledas till ett extremt slag av supernova där ett svart hål bildas. Intensiva och smala dödsstrålar skickas ut längs stjärnans rotationsaxel. /…/ Om en gammstrålningsblixt skulle utlösas av en kollapsande stjärna i vår egen Vintergata, och jorden olyckligtvis råkade ligga i strålens väg, vore det katastrofalt för livet.

Nu är inte det något att ligga sömnlös över, hävdar författaren: ”det inträffar knappast oftare än någon enstaka gång per årmiljard – men man kan ju ha otur”.

Faror finns dock på närmare håll. Vår egen sol kan till exempel få betydligt större utbrott än vi är vana vid. Elektromagnetiska stormar hotar att slå ut våra elnät och kommunikationer med potentiellt förödande följder för samhället.

Och då har vi inte ens börjat prata om klimathotet. Som förresten inte bara handlar om växthuseffekten. Vi är beroende av att strömmar och vindar uppför sig någorlunda regelbundet och välbekant, men naturliga såväl som onaturliga förändringar, det vill säga sådana som beror på människans påverkan på miljön, kan leda till mycket elände. För att inte tala om vad ett rejält vulkanutbrott kan ställa till med.

Det är inte utan att man blir en smula matt.

I debatten talas det ofta om hotet mot planeten men vad man menar är ju oftast inte så mycket att jorden själv ska gå under som att människan och allt liv som liknar henne riskerar att utrotas. Det sägs ju att efter en atombombsvinter så är det bara kackerlackorna (och enligt en del lustigkurrar möjligen Keith Richards) som överlever. Hur det än är med det så är det bara att konstatera att det livsrum som vi är beroende av är väldigt skört.

Jorden klarar sig nog, det är värre för oss som har krav på boendet. Syre, värme, mat och annan energi finns inte bara av sig självt där för människans skull. Vi kan inte ta dessa livsnödvändiga faktorer för givet.

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, har i Vårt klot så ömkligt litet, verkligen ansträngt sig för att förklara detta. Och det är en fascinerade historia han har att berätta. Han blandar mellan kulturhistoria, naturhistoria och naturvetenskap på ett sätt som får mig att tänka på (och sakna) den alltför tidigt bortgångne Peter Nilson. Danielson har väl inte det fantastiska språket eller förmågan att dra ihop det förgångna och det kommande som Nilson hade, men det är vackert så.

Noga förklarar han hur det hänger ihop med väder och vind och universum. Jag kan inte påstå att jag alltid hänger med i de illustrerande exemplen. Det känns ibland som om det fattas något tankeled eller samband som är självklara för författaren men inte för mig. Det är möjligt att andra läsare är skarpare i tanken än jag.

Det kan också bero på att tydligen är människan av idag mindre intelligent än för ungefär 20 000 år sedan då Homo sapiens hjärnvolym tycks ha varit som störst. På den tiden, när det inte fanns så många av oss, behövde man helt enkelt vara smartare för att klara sig.

Men ett står klart när boken är färdigläst; det klimathot som orsakas av människor är ett överhängande problem. Tyvärr, får man väl säga, är Danielsson inte särskilt optimistisk när det gäller människans förmåga att lösa problemen.

Jag hade kunnat välja att avsluta berättelsen på ett annat sätt – med förtröstansfulla fraser om att det är sent, men inte för sent, och att vi tillsammans kommer att klara det. Jag hade kunnat tala om de många hoppingivande framsteg som nu sker och hänvisa till nya generationer som inte måste upprepa tidigare misstag. För att riktigt linda in budskapet hade jag kunnat tillägga att vi, om vi bara anammar rätt sorts ny teknik, i praktiken inte behöver ändra vårt sätt att leva. Men detta stämmer inte. Jag är i stället förvissad om att det krävs genomgripande förändringar som också kommer att innebära försakelse.

Det hopp han ger oss är dock att detta inte automatiskt innebär att vi blir mindre lyckliga. Kanske kan det nödvändiga arbetet för att rädda världen ge en annan mening än den konsumtionssamhället ger?

Och kanske är vår sviktande intelligens på väg att ersättas av andra slags förmågor som evolutionärt gynnar vår överlevnad. Jag är dock inte så säker på att vi ännu har sett några tecken på det.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Filosofisk djupdykning i fysiken
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser

Vad det rör sig om är sammanlagt tjugosex kortare berättelser som befinner sig någonstans i gränslandet mellan magisk realism och science fiction. De äldre historierna kan sägas ligga närmre det förra genrebegreppet medan texterna som utgör Det sällsamma djuret från norr snarare utspelas i science fiction-miljö. Men oavsett alla försök till genrebestämningar så vilar i alla fall Jorge Luis Borges ande över Fantastiska berättelser.

Det är något som är omöjligt att komma från. Allt som kännetecknar den gamle argentinske mästaren, på gott och ont, finns här: fiktiva böcker och platser, paradoxer och labyrinter, den nästan fullständiga frånvaron av kvinnor och idéernas höga luftighet. Det är mat för hjärnan och själen och det är sense of wonder snarare än intensiva känslor och dramatik.

Som science fiction betraktad är Det sällsamma djuret från norr inte särskilt märkvärdig. Även om berättelserna sägs vara nedtecknade fyrtiotusen år in i framtiden är det av någon anledning ständigt 1900-talet som är måttstocken som allt det som utspelar sig mäts gentemot. De gamle som levde under denna tid hade nämligen många märkliga seder och hade fått det mesta om bakfoten – därför är det desto underligare att berättarna ständigt återkommer till denna tid som referens.

Det gör att det inte är någon idé att som läsare försöka hålla fast vid fiktionen. Texten får en karaktär av pastisch eller möjligen allegori. Det här är som science fiction, vi lånar rekvisitan och karaktärerna (åtta officerare på mässen i ett rymdskepp som berättar historier på Decamerone-vis för varandra) men det känns åtminstone delvis som något annat.

Det finns något artificiellt över de här historierna, vilket kanske är en ironisk sak att säga eftersom all skönlitteratur är konstgjord, men det är som om labbteknikerna ständigt är fullt synliga. Historierna framstår mer som tankeexperiment än som berättelser. Det ställs fram gåtor och mystiska skeenden för beskådande; det är män som går in i speglar, varelser som befinner sig på mångtusenåriga resor i kristaller, män som dubbleras till tvillingar, meditationer över de illusioner de gamle hyst om tid och rum och så vidare. Spegeltemat är förstås tacksamt i det här sammanhanget och inte sällan påminns jag om en annan svensk Borges-påverkad svensk författare, Peter Nilson.

Förberedelser till flykt är mer experimentell till sin natur. Kanske avspeglar det något av skillnaden mellan ett modernistiskt 60-tal och ett postmodernistiskt 80-tal. Här finns till exempel det sista kapitlet i en roman av enklare snitt – men romanen i sig existerar förstås inte i annat skick än detta sista kapitel. Ett typiskt 60-talspåhitt som påminner om J.G. Ballards novell The Index – en innehållsförteckning till en fiktiv bok.

Gustafsson skriver i sitt efterord att hans tanke var att skapa ett tomrum, ”nämligen den tänkta roman som måste antas föregå detta gråtmilda kapitel, och sedan låta detta tomrum fyllas med läsarens egna bilder.”

Detta tomrum återkommer i vad som är både min och, vad det verkar som, Gustafssons favorit i samlingen: Besökaren. En människa möter en nyfiken ängel. Men innerst inne i människan finner ängeln en tomhet som skrämmer honom och han flyr. Som Gustafsson skriver:

Människan är för stark för honom.

Ty ett sådant tomrum måste rymma oändliga krafter. Styrkan i en negation beror alltid av vad den negerar. I närheten av ett mycket djupt tomrum blir en mycket stor närvaro tänkbar.”

Det är nästan så att jag får för mig att tomheten som beskrivs i dessa berättelser negeras av den kraftfulle författarikonen Gustafssons närvaro. För jag kan inte låta bli att höra hans lite knarriga författarröst i bakgrunden när jag läser Fantastiska berättelser. Och även om jag inte är helt förtjust i texterna så finns det ändå en säkerhet och tyngd i framställningen som åtminstone bitvis glimrar till och ändå får dem att klart höja sig över good enough-nivån.

Similar Posts:

• Fantastiska noveller
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Jakobsons fiktioner
• Vem tillhör framtiden?
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi

Skulle man behöva fler nycklar till de här lekarna så tar förordet nogsamt upp Jakobsons påverkan från den argentinske författaren Jorge Luis Borges.

Precis som Borges använder sig Jakobson av befintliga historier som utgångspunkt för ett skrivande som framför allt handlar om ”längtan efter det som skulle ha kunnat stå i texten” för att citera förordet. Och då inte minst de möjligheter som finns i den mer generiska delen av sf-litteraturen. I space-operan finns ett slags gemensamt konstruerad möjlighetsvärld vars innehåll är fritt att utnyttja för varje författares ändamål: månggenerations-stjärnskeppen, vintergatsimperierna, rymdpirater och rumtidsparadoxer är några sådana topos som knappt behöver förklaras för läsaren och några av dessa brukas också i den andra hälften av De odödliga.

Borges novell Den odödlige pekas dock ut som ursprunget till Jakobsons roman. Ett sådant utpekande är förstås i ljuset av Borges metod att skriva fiktion som utgår från fiktiva texter helt opålitligt. Men ändå: Borges-texten i fråga handlar i alla fall om Marcus Rufus, en romersk soldat som vinner odödlighet. Eller också är det ett manuskript, ett stycke skönlitteratur, kvarlämnat efter antikhandlaren Cartophilus. Eller också är det en novell av Borges, en argentinsk författare känd för sina historier om speglar och labyrinter.

Huvudpersonen i Jakobsons version De odödliga är en man som heter Mark Rufus (historien föreges vara ett manuskript på engelska upphittat i en låda med begagnade böcker som en antikvariatshandlare i Billings, Montana, fått i sin ägo), som i början av historien förälskar sig i den prostituerade Mary Anne. Här befinner vi oss i ett nutida, socialrealistiskt arbetarklass-Amerika – om inte annat har du förmodligen sett denna miljö på den vita duken (kanske i en film av t ex Bogdanovich eller Wenders).

Här är vi – och Jakobson – på säker mark. Detaljrikedomen och förankringen i miljön är stilsäker och övertygande. Men när Mary Anne blir mördad av en torsk så accelerar händelseutvecklingen snabbt på ett bisarrt vis. Rufus blir plötsligt skjuten i ansiktet av en agentliknande typ (här kommer man att tänka på urbana legender om ”men in black”) för att vakna upp vid liv i en underjordisk före detta kärnvapensilo-anläggning kallad Malmstrom.

Det visar sig att han är en av de odödliga, en samling personer som hålls i förvar i Malmstrom där de studeras av forskare men också används som organ och kroppsdels-donatorer.

Det är bara början. På de ungefär hundra sidor som återstår expanderar Jakobson handlingen som väl knappast någon etablerad svensk författare har gjort sedan Peter Nilson skrev Arken. Årtusenden, kanske årmiljoner passerar, jordiska riken kommer och går, mänskligheten utforskar rymden och möter andra varelser, och kan till och med resa mellan galaxerna. Under Marks odyssé är det ändå minnet av Mary Anne som ständigt pinar honom – att hon är död och försvunnen för alltid medan han och några till av dessa olyckliga odödliga lever vidare, ofta utnyttjade eller plågade på olika sätt.

Nu är vi så långt från socialrealismen vi kan komma och det finns också något opersonligt och mindre sinnligt i berättandet i denna del av boken, mer som en detaljrik dröm än en gestaltad upplevelse.

Är det därför kanske rimligt att tolka andra delen som ett slags förlängd dröm som uppstår i dödsögonblicket (som i Borges novell Det hemliga miraklet, där en man framför en exekutionspatrull av högre makter beviljas ett år av subjektiv tid i det ögonblick som förflyter under kulans väg mellan geväret och hans hjärta, för att ge honom möjlighet att avsluta sitt litterära mästerverk)? Det går även att med stöd i texten sätta i fråga att mordet på Mary Anne ens skett, och för den delen att vare sig hon eller Mark Rufus har existerat. Vilket leder oss tillbaka till att allt detta ändå är fiktion.

Ett annat centralt tema är annars inte oväntat Orfeusmyten. ”Men då en Orfeus som enligt egen utsago varken kan sjunga eller spela. En Orfeus av kvinnorna redan söndersliten”, som det heter i förordet. Det är också en Orfeusmyt som Jakobson nogsamt dekonstruerar. I själva verket, sägs det i romanen, vände Eurydike frivilligt tillbaka till Hades eftersom hon blev förbannad på Orfeus självgodhet. Så den version av myten vi känner idag är bara Orfeus rövarhistoria för att täcka upp att han blivit försmådd.

Det enda som känns säkert efter läsningen av De odödliga är att vi varken kan lita på Mark Rufus eller på Lars Jakobson. Själv älskar jag anspråksfullheten och textens filosofiska sluggerambitioner men kan dock inte hjälpa att det ändå blir lite småtråkigt ibland att följa Mark Rufus på hans långa resa genom världen. Ibland längtar man helt enkelt efter det som istället skulle ha kunnat stå i texten.

Similar Posts:

• I Borges fotspår
• Vansklig läsning
• Dikter om dikter om dikter
• Sveriges Radios novellpris
• Tvillingsystrar med mediala förmågor

För några år sedan var det Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia som blev min sommarförälskelse. I somras blev det Stål av Silvia Avallone (som jag tipsar om längre ner). Jag läste Stål på den grekiska stranden. Jag läste den i skuggan på en barstol. Jag läste den på en båt med det klorgröna Medelhavet runt mig. Efter ett tag började bokens papper att släppa från sina pärmar och sidorna lossnade. När min semester var slut var också Stål slut. Några salta sidor fick följa med tillbaka i väskan. Där de blev liggande länge; skrynkliga och gulnötta. Alla klarade det inte hela vägen. Några spred sig i vinden, landade i vågorna och löstes upp. Men alla hade blivit lästa.

Vi önskar er en fin lässommar med många litterära upplevelser – oavsett hur ni tillbringar den.

/ Redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin
Min läsning i år har blivit lite tematisk, utan egentlig avsikt. Ett tema har varit föräldrar och barn, och där passar den här sydkoreanska boken in, där en mor försvinner och hennes man och barn tänker tillbaka på det liv de delat och vad de egentligen visste om henne. Sällsamt, sinnligt, men också krasst: Mycket har förändrats på bara en generation i Korea, och där modern växte upp med jordgolv och sådde ris för hand lever barnen i storstaden Seoul med tidsbrist och, om man så vill, förfrämligande. En väldigt klok bok, men poetisk, vemodig och mångtydig. (Bonustips på temat: Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och Athena Farrokhzads Vitsvit).

Glaskupan av Sylvia Plath
Det har också blivit några böcker om psykisk sjukdom. Så levande beskrivet som det är i Glaskupan har jag dock aldrig läst om det tidigare. När inte huvudpersonen vill leva längre förstår jag precis varför – det beror på känslan av meningslöshet som Plath så väl skriver fram. Om det ändå ska fortsätta vara så här tråkigt, likgiltigt, ja, blekt, resten av livet – då kan man väl ändå lika gärna lägga ner? Förvånansvärt känslolös och rationell är psykosen här. Men boken är också rolig och har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga. (Bonustips på temat: Barbro Lindgrens Jättehemligt och Justine Levys Inget allvarligt).

Trollvinter av Tove Jansson
Tema tre är jubilarer. Många är det som skulle fyllt hundra eller något annat i år, inte bara författare utan också krig som bekant. Men min favvo är Tove Jansson och när jag läste hennes Trollvinter fick jag en ny favorit bland muminböckerna – en perfekt blandning av rak berättelse och undertext, passande för precis alla åldrar. Mumintrollet vaknar upp en vinter när de andra trollen sover och tvingas klara sig själv i den nya, snötäckta världen. Och man kan läsa in teman som döden, vuxenblivande, separation – eller så läser man bara på. (Bonustips på temat: William S. Burroughs Slumpens spöke och William Shakespeares Rikard III).

Anna Carlén:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Den perfekta sommarläsningen, inte bara på grund av titeln. Halv elva en sommarkväll rymmer, förutom Duras filmiska tecknande av den spanska staden som reser sig ur fälten i gryningen, mänskliga liv i sin allra mest förtätade form. Det behövs inte mer än så här. Läs Halv elva en sommarkväll under en tågresa. Världen kommer inte att vara tydligare efteråt, men den kommer att ha fler nyanser.

Stål av Silvia Avallone
Jag läste Stål på en grekisk strand förra året och blev genast förälskad. Till tonerna av 90-talets mest repetitiva eurodisco får vi följa 13-åriga Anna och Franscesca och deras liv i den italienska stålstaden Piombino. Stål har visserligen sina svagheter, kan jag inse såhär i efterhand, men den är ändå en fin arbetarklasskildring och en feministisk styrketår. Och Avallone skriver om havet, den sömniga staden och den erotiska nyfikenheten som få andra.

Hennes ansikte av Kristin Berget
En av årets bästa diktsamlingar hittills, om du frågar mig (recension kommer snart). Här har vi ett diktjag som tillsammans med ett gevär befinner i sig mitt i en jakt i en skog där allting är levande. ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/är tydligare än den mellan liv och död” skriver Berget och löser upp fasta uppfattningar om skillnaden mellan död och levande, djur och människa, offer och förövare.

Björn Waller:

På sommaren ska man resa, sägs det. Då behöver man ju böcker, oavsett vilken slags resa man gör.

Resa till solen:
Imperium av Christian Kracht
Kracht berättar en galen historia om en galen tysk som trodde att han kunde göra världen bättre. Läs innan du bestämmer dig för att lägga dig på en tropisk strand.

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky
Schalansky föddes i DDR och vande sig att resa i världsatlasen i brist på annat. En bok som ger svindel; den slutgiltiga staycationen.

Resa i tiden:
Life After Life av Kate Atkinson
Gör om, gör rätt. Atkinson låter en människa göra precis det med hela sin tid; födas i det gamla England, dö, födas om, dö, födas om tills det blir … rätt? Vad är det?

The Adjacent av Christopher Priest
Samma idé, helt annorlunda gjord. Samma historia i flera olika tider, från första världskriget till ett framtida England förstört av global uppvärmning, men genom allt går tanken att den mest ikoniska krigsmaskinen, Spitfire, har en motor som heter Merlin.

Stanna hemma:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Fina, härliga folkhemmet där alla är välkomna som är välkomna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Borde vara årets klassikerläsning, så här i pratet om ”det uråldriga Sverige”. Så att vi minns att lyxbostadsrätterna på Söder var ”organiserat tiggeri” för fem generationer sedan.

Cecilia Bergman:

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Har du ännu inte läst Julie Otsuka så är det hög tid! Bokens lilla format är perfekt för strandväskan men innehållet är allt annat än litet. Julie Otsuka lyckas ge röst åt både ett kollektiv och individer på samma gång i denna roman som handlar om de japanska kvinnor som kom över havet för att gifta sig med japanska män redan på plats i USA.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Har du en längre ledighet att fylla med litteratur så kan det passa bra att slänga sig över en klassiker. Om du inte orkar igenom hela serien så är i alla fall första delen väl värd att läsa! Låt dig inte avskräckas av myten om hur långrandig den är, ge den ett försök. Den är fantastisk!

Sorgesång av Siri Hustvedt
I det normala romanomfånget väljer jag att tipsa om Siri Hustvedts romaner, vilken som helst går bra. Men kanske är denna alldeles särskilt bra, denna roman som handlar om immigrantsorg i den amerikanska folksjälen.

Daniel Mårs:

Kvinnodramerna av Federico García Lorca
Dramatik behöver inte nödvändigtvis upplevas på en scen utan fungerar även utmärkt att läsas som ren litteratur. En personlig favorit är den spanska dramatikern Federico García Lorca och hans så kallade Kvinnodramer. De tre pjäserna, ”Blodsbröllop”, ”Yerma” och ”Bernardas hus”, är fyllda av tragedi, poetisk dialog, natur och karaktärer som Månen och Döden som tiggerska. Läs och njut!

Stål av Silvia Avallone
Förra sommaren sträckläste jag Silvia Avallones debutroman liggandes på en stekhet altan. Precis så känns berättelsen om de trettonåriga vännerna Anna och Francesca som längtar bort från det slitna bostadskomplexet där de växt upp. Bort från pojkarnas och männens blickar. Gassande hett, svettigt och kroppsligt, men framförallt en stark skildring av flickornas frigörelse.

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti
Niccolò Ammaniti är hittills den enda som kan skriva om italienska machomän och ändå få tårarna att rinna på mig. Här är det relationen mellan trettonårige Christiano och hans pappa, den arbetslöse och halvkriminelle skinnskallen Rino, som gestaltas så vackert och ärligt att mitt hjärta inte kan annat än brista. Dessutom är det överhuvudtaget en spännande, fantasifull och rolig berättelse. Om ni inte läst Ammaniti tidigare är Mellan himmel och jord en perfekt start, och en bra upptrappning inför romanen Du och jag som släpps på svenska i september.

Ella Andrén:

Den gamla byn av Peter Nilson
En av mina sommartraditioner är sedan länge att läsa något av Vilhelm Moberg (Min svenska historia, Raskens och Förrädarland har hamnat på dagensbok.com så, liksom Jens Liljestrands Mobergland), men i höstas flyttade jag faktiskt till Mobergs gamla hemtrakter, så i sommar är planen att trappa upp Smålandstemat. Har samlat böcker under året och Peter Nilsons bok om barndomsbyn Möcklehult är nog den jag ser mest fram emot. Inte för att jag egentligen har någon relation till just Möcklehult, men för att Nilson, som jag annars bara läst om rymden av, är en författare utöver det vanliga.

Reinfeldteffekten av Aron Etzler
Sommaren är ju inte bara avslappning – den är också upptrappning inför valet i september, vilket gör att politiken tar ett kliv framåt också i bokutgivningen. Recension av Aron Etzlers skarpsynta och spännande Reinfeldteffekten kommer i Almedalsveckan, men av redan recenserade politiska böcker skulle jag särskilt varmt rekommendera hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds. Även om den svenska titeln låter väl melodramatisk är det precis vad det handlar om: den ekonomiska ideologins och politikens faktiskt dödliga följder.

Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm
Tecknade serier har i decennier flyttat och testat gränser för vad mediet kan vara, från putslustiga enrutingar till drabbande grafiska epos. För mig blev Stina Hjelms roliga seriedagbok Mitt dåliga samvete på något märkligt sätt en aha-upplevelse: jag hade irrat runt i de så kallade självbiografiska seriernas ganska begränsade estetik ett tag och glömt bort att serier – även självbiografiska – kan vara så här snygga och mångfacetterade.

Joel Bergling:

Jorden runt på 8 dagar av Torsten Ehrenmark
I välsorterade sommarstugor brukar det finnas en och annan Torsten Ehrenmark-bok i bokhyllan. Han var en av Sveriges populäraste kåsörer (i DN) under många år. Jorden runt på 8 dagar är en reseskildring där han och illustratören Björn Berg följer i Phileas Foggs fotspår och reser jorden runt – fast med moderna kommunikationsmedel gör de det på 8 istället för 80 dagar. Finns inte just den så duger vilken annan Ehrenmark som helst.

En självbiografi av Agatha Christie
Agatha Christie brukar också finnas i äldre sommarstugor med bokhylla. Har man lite tur så finns där också självbiografin. En mycket sympatisk bok, av en (verkar det som) mycket sympatisk kvinna. Mycket självironi och intressanta detaljer. Är man nyfiken på hur hon kunde veta så mycket om Mellanöstern eller giftmord så finns svaren här.

Öletikett av Olika bryggerier
Läsning finns överallt, behöver du koppla av hjärnan en stund i sommar så rekommenderar jag en solstol och en kondensfuktig etikett.

Kari Kapla:

Niceville av Kathryn Stockett
Jag har alltså inte läst den än. När jag såg den först blev jag helt glad och köpte den genast. Sedan blev den film och den kunde jag ju inte se innan jag läst boken. Men i sommar skall det banne mig bli av. Jag tänker mig hängmatta, en karaff med lemonad och sträckläsning.

I en människa av John Irving
Ännu en bok som jag köpte direkt men inte hunnit läsa. Dessutom gillar jag John Irving så mycket att jag tycker att det är respektlöst mot karaktärerna i hans böcker att inte avsätta tid för att lära känna dem och umgås med dem i lugn och ro. Det planerar jag att göra i sommar. Extra bonus för min del är att jag heller inte har läst Sista natten i Twisted River. Dubbel Irving i sommar alltså!

Stallo av Stefan Spjut
En kär familjemedlem läste Stallo för ett tag sedan och hade underliga drömmar om troll och annat oknytt efter det. Hon gav mig ett exemplar i present och det kan bli hur spännande som helst att läsa den. Skandinavisk mystik, skräck och andra farligheter i en skön blandning. Den skall läsas på natten när det regnar har jag tänkt.

Lina Arvidsson:

Loranga Del 1 & 2 av Barbro Lindgren
Sommaren är en tid för deckare, brukar det heta. Det tror jag inte på. Svenska folket läser på tok för mycket deckare, det kan inte vara nyttigt med all ond bråd död och alla överviktiga polismän och skändade kvinnokroppar. Nej, jag tror ni behöver lite Barbro Lindgren. Passar allra bäst som högläsning för frågvisa ungar, men har du inga ungar passar den bra ändå. Loranga är en pappa som inte vill jobba. ”Ta ett arbete och förstöra sina bästa år!” Masarin ligger under soffan och äter kanelbullar och Dartanjang är mest sjuk hela tiden, men när han inte är sjuk är han bra på att föra tabeller. Ibland badar de, för ladan har det regnat in i så den har blivit en bassäng. Ibland kommer det tigrar och hälsar på. Och i skogen på en gren sitter Dartanjangs morfar och säger ”koko!” och slokar med sina vingar.

Het av Åsa Anderberg Strollo, m.fl.
Nej, jag tror inte ni behöver lösa några brott. Jag tror ni behöver erotik. Vem vill inte sväva iväg en eftermiddag i oändlig kåthet? Ta på sig själv lite så där i smyg. Lämpligt att läsa är då Het, en antologi som Gilla böcker gav ut 2012. Den vimlar av olika sexualiteter, oväntade vändningar, möten serverade av olika berättarröster. Skriven för unga sägs det, men jag är trettiotvå och nog kände jag mig inspirerad.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Wallander i all ära, men jag tror ni behöver bli skrämda på riktigt. På ett sånt där in i märgen sätt som inte går att rädda via lagen. Människohamn är Ajvide Lindqvists bästa enligt mig. Den börjar med att barnet Maja försvinner spårlöst på Domarön. Eller gör hon det? Några år senare återvänder pappa Anders till ön, sorgsen och nersupen. Det kommer plötsligt indikationer på att Maja trots allt lever. När jag läste Människohamn kunde jag inte sova. Hela stämningen som skapas, obehaget, spökena… Dessutom är den välskriven.

Marie Gröön:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
På sommaren tycker jag man ska unna sig. Unna sig att läsa de där böckerna man verkligen verkligen vill läsa, men inte hittar tid för under året. Jag har påbörjat en tradition att läsa Marguerite Duras varje sommar, och i år blir det De små hästarna i Tarquinia. Tipsar dock om hennes roman Halv elva en sommarkväll här – en pärla som pulserar av sommarvärme, åska och avgörande livsval, allt koncentrerat till en enda natt i en liten ovädersdrabbad spansk stad. Duras är en mästerlig berättare!

Maken av Gun-Britt Sundström
Jag tipsades själv om Gun-Britt Sundströms författarskap så sent som i vintras, och hur jag lyckats missa denna författare är mig en smula oförståeligt. Ja, varför inte fler pratar om henne och då kanske framförallt om hennes roman Maken är en gåta. Själv uppslukades jag fullständigt av hennes humoristiska och rappa språk, och hennes feministiska grubblerier kring hur man egentligen ska bära sig åt för att kunna leva tillsammans i en kärleksrelation.

Jag vill varken vara gift eller ogift eller skild, men det finns inget civilstånd noll och det som är gjort kan inte göras ogjort. Hela vårt liv måste vi alltså gå omkring så här och vara inte-längre-tillsammans. Varandras frånskilda. Varandras föredetta – vilken jävla relation att ha.

Hatet av Maria Sveland
Maria Svelands bok om antifeminism och kvinnohat finns på pocket, tar inte lång stund att läsa och väcker ofrånkomligen en kraftfull vrede. Kraftfull på så sätt att den inte är nedslående, utan Sveland lyckas mitt i all hopplöshet och frustration faktiskt förmedla både kraft och vilja att stå emot. För att få koll på läget, och för att få ork att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle – läs Hatet i sommar.

Nina Ahlzén:

Främlingen av Albert Camus
En klassiker att läsa varje sommar. Jag slutar aldrig fascineras av berättelsen om ”den vanliga människan”, Meursault. Han döms till döden för mord, men det som upprör omgivningen alltmer är hans likgiltighet och brist på förmågan att följa sociala koder. Öppningsmeningarna är lika genialiska som oförglömliga: ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.”

Grand Mal av Linda Boström Knausgård
Med tjugo korta noveller glimrar Linda Boström Knausgård i sin säregna stil. Spoilervarning: bokens sista novell hugger och bländar ända in i veka livet. Kraftfullt, elektriskt och: skört. Längtar efter mer gör man.

Antigones ansikte. Niobes labyrint av Eva Kristina Olsson
Ur dessa ”två mytopoetiska dramer”, växer ett hisnande, förbluffande språklandskap, där man bara kan låta sig dras ned och förundras.

Följ raden av krossade andungar
de vet
men visste inget när de ringlade ut i vattnet

Läs och låt det sjunga i dig!

Tomas Eklund:

Blommande vin av Ray Bradbury
Följ med 12-årige Douglas Spalding under sommaren 1928 i det fiktiva Green Town, Illinois. Det är den sommaren han upptäcker att han lever och därför en dag också måste dö. Som de flesta av Bradburys romaner är den baserad på ett antal från början fristående noveller som han sedan i efterhand vävt ihop med en ramhistoria. Stundtals magisk och ibland skamlöst sentimental, påminner den dig om din viktigaste sommar i livet.

Livet efter gud av Douglas Coupland
Också uppbyggd av ett antal noveller men med den lilla egenheten att varje avsnitt är försedd med en av Couplands pennteckningar. Om ensamhet och längtan efter att finna en mening med livet i det existentiella vakuum som uppstått efter sekulariseringen. ”Du tillhör den första generationen som uppfostrats utan religion” som det står på omslaget. Förvånade kritikerna genom sitt hjärtknipande allvar – de trodde att allt Coupland skrev var ironiskt.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Berättaren återvänder till sin barndoms hus och återupplever de skrämmande upplevelser som inträffade när han var sju år. Framför allt så minns han hur världen var och vad den betydde för honom när han var barn och inser det allra mest skrämmande faktumet: att han har glömt hur det var och kommer att glömma det igen. Neil Gaiman är när han är som bäst en stor berättare som berör alla som minns var hjärtat sitter.

Tone Sundberg Brorsson:

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij
Om du tidigare inte läst något av Dostojevskij så tycker jag att du kan börja nu i sommar. Bröderna Karamazov har allt: ond bråd död, en mordgåta, komplexa karaktärer, filosofiska diskussioner, samovarer… Det är den absolut bästa bok jag någonsin läst. Hett sommartips!

Tre böcker av Primo Levi
När högermakterna mobiliserar i Europa och öppet nazistiska partier släppts in i Europaparlamentet tycker jag att den vackra samlingsutgåvan av Primo Levis lägerskildringar är viktig att läsa. Vi har en historia. Den är viktig att minnas.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om du inte hunnit läsa denna lyrikpärla än, gör det! På litet utrymme får Farrokhzad så mycket sagt. En fantastisk diktsamling!

Similar Posts:

• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• En storslagen sorti
• Det vilda skrivandet

Men ju man tänker på det desto klurigare verkar det. Det där med ”genrelitteratur” har fortfarande åtminstone skuggan av en negativ klang och klassar man etablerade, finlitterära författare som science fiction kan man räkna med att en eller annan blir irriterad. Tänk bara på uppståndelsen kring hur en författare som John Ajvide Lindqvist kan förena vampyr- och zombiemotiv med att helt enkelt vara en bra författare. Som att det finns en motsättning.

Föga förvånande visar det sig också att en del av de traditionella definitionerna underkänner det mesta av kvinnliga författare. På det området har Möjliga världar en hel del intressant att tillföra. Michael Godhe skriver till exempel om strategier och motiv hos kvinnliga utopister, från 1600- och 1700-talen fram till Charlotte Perkins Gilman, Ursula K LeGuin och Octavia E Butler. Britt Farstad jämför Butlers framtidsvisioner med Peter Nilsons, och Kristina Hildebrand undersöker konstruktioner av manligt och kvinnligt i filmen Blade Runner.

Majoriteten av författarna i Möjliga världar är forskare inom kultur och media, litteratur och idéhistoria. Fokus ligger inte sällan på vetenskapssyn, människans framtid och historia och på filosofiska och religiösa frågor i science fiction. Ingemar Nordin diskuterar filosofi och etik utifrån bland annat Matrix, Isaac Asimov och Blade Runner, men passar också på att dissa Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi. Jimmy Dahlkvist skriver om teveserien Babylon 5:s förhållande till religion; Jerry Määttää diskuterar sf-definitioner i förhållande till bland annat marknadsföring; Louise Nilsson kontrasterar Hollywood-mekanismer mot sf-filmen som arena för religiös reflektion och Mathias Persson undersöker drömmen om den metakosmiska katedralen i Peter Nilsons Rymdväktaren och Nyaga.

Dessutom ger författaren och översättaren John-Henri Holmberg sin bild av vad som är science fictions kärna och uppgift, medan den norske sf-författaren Øyvind Myhre lämplig nog får avsluta med att blicka framåt – vilket han gör med en snabb och fascinerande överblick över mänsklighetens hela historia. Myhre ger en mängd förslag på framtida ämnen för science fiction-författare och rör också hastigt vid själva läsningen hjärta: ”Vi drømmer om det umulige. Jag vill forstå alt; erkjenne alt. Det kan jeg ikke. Men jeg kan jo lese.”

Till de mer originella uppslagen hör Martin Hellströms ”Då man kunde strunta i korven och potatisen”, där han frågar sig vad de egentligen lever på i Harry Martinsons Aniara. ”När man diktar om kosmos får man inte dikta hållningslöst. Man måste hålla sig så nära man kan till vad vetenskapen funnit och naturlagarna kan tänkas tillåta”, skrev författaren, helt i enlighet med de regler som brukar sägas gälla för science fiction. När Lars Widding ställer frågan ”Vad käkar dom egentligen?” går emellertid herrar litteraturkritiker i taket över trivialiteten och författaren säger (”fräser irriterar”, inbillar jag mig) att ”Det där om maten ska du inte bry dig så mycket om. Jag har medvetet undanhållit det. Resan ska fattas symboliskt.”

Tanken går tillbaka till de äldsta kvinnliga utopisterna som lade mycket stor vikt att lösa just vardagliga frågor kring matlagning och barnpassning i sina framtidsvisioner. Någonstans är det ju ändå, som Britt Farstad påpekar, en liten klick (tydligen ”transhumanister”, för den som samlar på akademiska sammansättningar) som ser teknologiska och genetiska uppdateringar av människan som det stora, mest spännande målet. För majoriteten av mänskligheten vore det fortfarande mer revolutionerande med rent vatten och grundläggande tillgång till mat och medicin.

Till den eviga frågan om hur framtiden ser ut fogar Möjliga världar alltså det pockande, underliggande tillägget ”Och för vem?”

Similar Posts:

• Det började med Astrosmurf
• Science fiction
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Och politiken blev kött
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi

Det är alltså med viss bävan jag faller för frestelsen att läsa om Peter Nilsons Rymdväktaren, en roman och ett författarskap som tog mig med storm när jag först stötte på dem i slutet av 90-talet.

Slumpen, eller ödet, hör till det som Peter Nilson gärna ägnar sig åt, både som vetenskaplig och skönlitterär författare. Vad som förde Rymdväktaren, som en av de första science fiction-romanerna, i min väg har också en hel del med slumpen att göra (och inbegriper en vacker ung man, en sen natt med författarens – facklitterära – Solvindar, och en tonårstjej med svårighet att hitta utanför hc-hyllorna på biblioteket, men allt det där ska vi inte gå närmare in på här). Slumpen hos Nilson är så överväldigande storartad och fascinerande, på gränsen till det gudomliga men utan att behöva övernaturliga förklaringar. Det är så vansinnigt stort i sig, att av hela universum har blivit just vi, just här och nu. På gott och ont.

Nilson är författare, filosof och vetenskapsman i ett. Han kombinerar författarens konkretism med vetenskapens auktoritet och filosofens kittlande spekulation och slänger dessutom in kärleken till klassisk musik i allmänhet och Bach i synnerhet i den helhet som blivit Rymdväktaren.

I Rymdväktarens ramberättelse kommer en ung vetenskapsman till ett kloster på månen för att forska med hjälp av klostrets superkvantdator Angelica. Där möter han också den urgamle Peter Lorentzen, en vetenskaplig legend född i ett svindlande länge sedan, 1980. Lorentzen berättar om hur han som ung tillsammans med sin nu försvunna partner, Ninni, varit med och utforskat naturvetenskapliga hemligheter på jorden, en jord präglad av elektronisk sårbarhet, klimatkatastrofer, oroligheter och nyreligiositet.

Sjukhuspionjären Florence Nightingale menade på sin tid att statistik kan hjälpa människan att förstå Guds avsikter med oss. Något liknande ligger bakom månklostrets intresse för datorer och matematik i Rymdväktaren. I en värld där vetenskapen blivit så avancerad och fragmentiserad att den för de allra flesta är obegriplig kan religionen göra sig ny plats. Det verkar ganska uppenbart nu – liksom klimatkatastroferna känns som obligatoriska inslag nu – och gick naturligtvis att ana redan 1995, men alla gjorde det sannerligen inte.

Det ska villigt erkännas att jag inte kan ett jota om vare sig naturvetenskap, matematik, astronomi eller teoretisk musik (nej, jag är inte alls säker på att det sista ens är ett etablerat begrepp). Men Peter Nilson tar inte bara avstamp i verklig vetenskap, han gör den levande och fullkomligt trollbindande. Och jag tror faktiskt att om jag hade stött på Nilson tidigare så hade nog också mitt förhållande till de där ämnena sett ganska annorlunda ut.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• I Borges fotspår
• Det började med Astrosmurf
• Jakobsons fiktioner
• Sövande genom världsrymden

Så har det alltid varit, ända sedan Peyos Astrosmurf letade sig hem till oss i slutet på 70-talet. Vilka perspektiv, vilken saga, vilket drama! Och några år senare – Albert Barillés Det var en gång – rymden på en av de två TV-kanalerna. Sedan var vägen utstakad, genom Romero och Avenells Axa i farsans gamla Chock-tidningar och en uppsjö superhjälteserier med rymdanknytning, till en hel svit pocketöversättningar i serierna Galax, Delta, Kosmos, Science fiction-serien och Kalla kårar. Åren gick och med dem förmågan att ta sig igenom fler sidor och något mer avancerade berättelser än John Wyndhams Invasion från djupen. Clark, Herbert, Asimov, Bradbury, Heinlein … Bröderna Strugatskijs Picknick vid vägkanten var världsomvälvande. Den förändrade för alltid min syn på vad SF är och kan vara. Sedan dess har jag fortsatt sätta mig in i alla dessa olika alternativa spekulativa världar; Dan Simmons elaka Hyperion-svit, K.S. Robinsons diskbänksepiska Marsböcker och Banks stundom vansinniga Culture-universum.

Jag är väldigt glad att jag inte blev astronom. Inte för att min matematiska obegåvning någonsin hade medgivit det, men ändå. Jag blev arkeolog istället, med resultatet att – efter år av dryg facklitteratur – jag inte orkar med någon form av fiktiv förhistoria. Jag förhåller mig exempelvis torrt källkritisk till Aylas sexäventyr i urtiden, vilket förstås förtar charmen med läsningen. Ämnet har förlorat sin romantik och jag är bottenlöst nöjd att detsamma inte har drabbat min vurm för SF.

SF, science fiction, är förresten ett ganska fånigt uttryck som mer speglar tiden det tillkom i än vad genren idag omfattar. Det är lite som termen UFO faktiskt, det är också fånigt. Om jag kastar en stekspade i nacken på dig, och du inte har en aning om vad som träffade dig, har du just haft en närkontakt med ett Unidentified Flying Object. SF är fantastisk avkoppling, en potentiellt oändligt vid tänk-om-litteratur som kan måla upp de sjukaste, mest bisarra och minst sannolika verkligheterna och sedan låtsas som om de är fullkomligt naturliga för alla karaktärer som rör sig i den. Den kan obehindrat bolla tid och rum i handlingen så till den grad att den kan röra sig fritt mellan genrer och stilar. Här kan man hitta allt från Douglas Adams osannolika galenskaper till Peter Nilsons poetiska filosoferingar.

Det räcker gott för mig.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Originellt och fascinerande
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Fröken Smilla 2.0
• Imponerande historiebeskrivning

Frågan kan tyckas akademisk. Visst går det att skriva litteraturessäer om vitt skilda författare och binda dem bakom samma bokrygg. Men redan titeln Andra sidan skvallrar om att Ola Larsmos bok skjuter in sig på en aspekt som dessa berättare har gemensam.

Det handlar om författare som i litteraturhistoriska brytningstider skapat verk med kompassnålen pekandes framåt. Som Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, en roman av Dickensk realism, men också modernism. En roman som "öppnar sig". Ett annat exempel där Larsmo sätter fingret på vad det handlar om, är Philip K. Dicks Mannen i det höga slottet:

Den är inte realistisk, den är inte heller renodlad genrelitteratur. Den är något annat.

Essäerna tar avstamp i författarna och deras verk, vilket inte hindrar Larsmo från att ge matnyttig bakgrundsinformation. Texten om Italo Calvino är i lika hög grad en blixtresumé av den moderna romanens födelse, som ett författarporträtt. Den rymmer också personliga tankar runt litteraturens möte med digital teknik, om kybernetiken och möjligheten att konstruera en "författarmaskin"!

Ola Larsmo är en nyfiken författare. Hans mission är att dra klara linjer mellan namn och förlopp, att öppna dörrar och vidga perspektiv också bortom litteraturens ramar. Om några sådana finns. På det viset påminner han om en litteraturvetenskapens Peter Nilson. Det kosmiska bytt mot det textuella.

Det sker med säker och lätt penna. Kort sagt; det här är godis för den litteraturintresserade.

Det enda man kan ifrågasätta är, liksom Britta Svensson, vart kvinnorna tagit vägen. Tio namn, tio herrar. Nog finns det gott om kvinnor som gjort banbrytande insatser när romanen brutit sin form.

Similar Posts:

• I 68:ornas långa skugga
• Realism och rysare
• Livet observerat från ett klätterträd
• Sommarbazaar!
• När vi var Dom