På det första uppslaget dras min blick till en maffig tårta som tronar på ett bord i en trädgård. Två råttor springer mot den med utsträckta armar. Jag ser också två hundar som upprört ser vad som händer. Det verkar vara deras tårta. Här kan man välja att bläddra vidare, eller så stannar man till och ser en massa andra detaljer, såsom en anka på väg ner i vattnet med tio, nä, elva ungar. En av de små har hamnat på efterkälken. En randig svans sticker fram bakom träden och jag skådar också bakdelen på en orm. Plus massor av andra saker man kan benämna och diskutera.

På nästa uppslag ser vi råttorna ila iväg med tårtan i full kareta. En bit bakom rusar de upprörda jyckarna. Om vi vill stanna till ser vi också vem svansen på det förra uppslaget tillhör, vem som sparkade fotbollen man skymtade tidigare och mycket annat.

Var är tårtan? är en rafflande, dråplig och rolig berättelse som barn och vuxna kan läsa tillsammans på många olika sätt. Vill man stanna till på varje uppslag finns där massor att dröja kvar vid och prata om. Snacka om läsutvecklande. Med yngre barn kan man göra små bildpromenader och benämna det man ser tillsammans. Med äldre barn kan man gemensamt skapa en mer avancerad historia. Det är genialt och omtumlande att ingen läsning av boken blir den andra lik. Man kan hitta olika ingångar och välja att följa andra spår än den stulna tårtan som forsar fram över sidorna.

Jag kan även tänka mig att barn, ensamma eller tillsammans, kan ”läsa” denna bok. Titta på och tänka om, kanske diskutera om man är fler. Det här är litteratur som definitivt håller fortfarande och en bok som man kan ha glädje av om och om igen. Kanske vill man skriva ner sin egen story rent av?

Similar Posts:

• Oändligt berättande i textlös magi
• Titta vad fint
• Vimlande vackra världen
• Bilderbokspecial: Flyktingskap som fågel
• Faktaspäckat om de åttaarmade

Jag kände ju igen tomtarna (och trollen!) för jag hade redan sett – och älskat – den tecknade filmen Trolltyg i tomteskogen. Men inte visste jag då att filmen var baserad på en bok. Det kändes magiskt att få kliva in i den där förtrollade världen igen, i en bok som jag inte ens visste fanns eller hade förväntat mig att hitta just där. När jag nu återvänder till boken som vuxen så är det med härlig nostalgi blandad med… ändrade förväntningar (såklart).

Huygen och Poortvliet tar sig till största delen an ämnet tomtar på samma sätt som de tidiga antropologerna på 1800- och tidigt 1900-tal beskrev främmande, exotiska folkslag. En stor del av boken består av beskrivningar av tomtarna och deras liv, från yttre kännetecken och dagliga rutiner till deras relation till djuren.

Som barn läste jag de här beskrivningarna med stort intresse, men tyckte ibland att de ledde till fler nya frågor än svar. Idag tycker jag lika mycket om idén till boken som jag gjorde då, men tycker att texterna hade kunnat vara mer finurliga. Grundtanken är bra, men fokus har lagts för mycket på att skriva många olika infallsvinklar än att göra var och en av dem riktigt intressant och rolig.

Precis som de tidiga antropologerna ser Huygen och Poortvliet den betraktade tomtevärlden och deras liv och kultur alltför mycket utifrån den egna kulturen och de egna förväntningarna. Det är väldigt heteronormativt och beskrivningarna av den manliga tomten breder ut sig sida upp och sida ner, medan den kvinnliga tomten (som per definition är maka till den manliga) får några kortare avsnitt där hushållsarbete och barnuppfostran nämns mer summariskt. Nu kanske en del vill invända att jamen så är det ju när det gäller tomtar, vi kan liksom inte ändra på det nu. Men då vill jag bestämt peka på att de tidiga antropologerna som ofta beskrev kvinnors aktiviteter och roll i samhället som obetydliga, ofta visade sig ha helt fel när senare (ibland till och med kvinnliga!) antropologer studerade samma folk och upptäckte en massa som de tidigare helt hade missat. Det handlar mer om att den som inte tittar och inte frågar inte heller upptäcker. Jag är övertygad om att de kvinnliga tomtarnas liv är minst lika fascinerande och jag ser fram emot att läsa den (ännu outforskade) berättelsen!

Det som i vilket fall som helst lyfter hela boken är Rien Poortvliets underbara illustrationer. Ett annat väldigt trevligt inslag är de avslutande berättelserna om tomtar, tomtesångerna samt ett samtal med en tomte.

Min rekommendation, hellre än att läsa boken från början till slut, är att ha den liggandes framme i juletid, stryk lite på det vackra omslaget, bläddra i boken nu och då, och läs en berättelse i taget. Det gör verkligen ingenting om du inte läser hela boken.

Similar Posts:

• Tomtar tomtar tomtar tomtar
• Klassiska sagor för vinternatten
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Meri Kurisumasu!
• Nyklassiska troll

Det tyckte i alla fall Gwendolen Howard (1894 – 1973) som på amatörens villkor gjorde ingående studier av småfåglar och vars böcker på 1950-talet blev storsäljare och älskade av läsare i många länder.

Gwendolen, som valde att kalla sig Len, är också huvudperson i Eva Meijers bok Fåglarnas hus. I sin föregående bok Djurens språk behandlade Meijer olika sätt djuren kommunicerar på. Den här gången omvandlas samma tema till en litterär fantasi med inspiration från verkligheten.

Romanen skildrar Lens uppväxt i den fyrhövdade syskonskaran i lantliga delar av Wales och England. Föräldrarna arrangerar kulturella salonger, något som väcker intresset för musik hos Len. Hennes spel på viola leder så småningom till London och orkestern som leds av dirigenten Malcolm Sargent. När året 1938 har kommit köper hon en stuga på landet där hon lever resten av sitt liv med öppna fönster mot trädgårdens fågelliv. Hon lämnar också livet som orkestermusiker.

Det är intressant att jämföra författare som tar avstamp i verkliga levnadsöden för sina romaner. Byborna från Nås i Dalarna, som for till Jerusalem år 1896 motiverade Selma Lagerlöf att skriva den gripande romanen Jerusalem. Ett annat exempel i genren är Alexandra Coelho Ahndorils läsvärda roman Mäster, där August Palm är drivande figur. Riktigt den nivån når inte Meijer med sin bok. Många uppslag skulle kunna användas för att skapa hetta: relationen till den gindrickande mamman, striden med dirigenten eller ointresset för de jämnåriga kvinnornas familjedrömmar. Av någon anledning har författaren inte velat regissera sin berättelse kring dessa möjliga konflikter, i stället präglas hela berättandet av en distans till huvudpersonen.

Samhällsbilden är däremot väl fångad. Under större delen av 1900-talet förväntades inte kvinnor göra karriär efter att de ingått äktenskap och bildat familj. En kvinna som avvek från omgivningens förväntningar kunde räkna med att bli ifrågasatt både på banken och i kärleksmöten.

Läsare som tycker om trivsamhet på lagom nivå och kanske även har fåglar som huvudintresse kan säkert tycka att romanen fångar något mitt i prick. Lite lagom sinnlighet och musikalitet glider in emellanåt men inte mer än så.

Similar Posts:

• Andra infallsvinklar på djurs språk
• Om människans förhållande till fåglar
• Vi har fåglarna gemensamt
• Perfekt balans mellan konst och guidebok
• Tillbaka till skolbänken

Marieke Lucas Rijneveld växte upp med föräldrar som var lantbrukare och medlemmar i den strikt kalvinistiska Återupprättade reformerta kyrkan. Det är under dessa premisser som också Jas växer upp: hon lever på en gård någonstans i Nederländerna, med kor, syskon, mamma, pappa och en ständigt närvarande, sträng gud. När Matthies dör blir Jas och hennes syskon ensamma, medan sorgen gröper ur deras föräldrar allt mer. Jas kallar dem De tre vise männen, utsända för att hitta Matthies igen, om de så måste färdas långt och lämna gåvor. För att blidka gud och hålla deras föräldrar vid liv måste vissa offer göras, vissa åtgärder vidtas.

I Obehaget om kvällarna får vi som läsare helt gå in i barnets värld, där reglerna för verkligheten ser annorlunda ut. Jas samlar in paddor och väntar på att de ska para sig, då kommer hennes föräldrar att para sig med varandra igen och allt kommer bli som vanligt. Hon slutar ta av sig sin jacka och samlar minnesföremål i fickorna, för att det är det enda sättet hon kan hålla ihop sig själv och hålla fast vid det som är viktigt. Hon stoppar in ett häftstift i naveln och vågar inte ta ut det, då kan hon förblöda och dö. Överallt finns döden, den sipprar in allt mer och stänger in Jas i ett hörn. Den enda vuxna som ser henne är veterinären som kommer och tar hand om korna, men han ser henne med helt fel blick, säger att hon är den vackraste flicka han någonsin sett.

Rijneveld är fantastisk med detaljer. Tiden i boken nämns aldrig, men tycks utspela sig någon gång sent 90-tal/tidigt 2000-tal, då barnens värld består av pokémon, sims och längtan efter att kunna köpa sin egen portabla musikspelare. För barn av samma tid finns här en hög grad av igenkänning. Samtidigt finns där en spänning mellan sammanhanget och platsen som är nästan tidlöst. Barnens referenser kommer inte från pokémon utan gud, och livet på gården är på många sätt likadant så som det har sett ut i århundraden. Det är långt ifrån mångas verklighet idag, men Rijneveld tillåter oss verkligen att kliva in här och i Jas huvud: dyngan nästan osar från sidorna, och Jas fantasibild av verkligheten som målas upp enligt barnets logik är tydlig och sann för mig som läsare. Vi får följa förfallet på nära håll, ensamheten, desperationen, lika värnlösa som Jas inför de vuxna som på olika sätt inte tar sitt ansvar, inför storebrodern vars lekar blir grymmare och grymmare, inför döden som bara kommer närmare. Ångesten är så påtaglig att läsningen kräver pauser, något som kan anses vara det yttersta beviset för att Rijneveld lyckats förmedla sitt budskap med bravur. Obehaget om kvällarna är obehaglig.

Similar Posts:

• Vindlande berättelse om identitet
• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Modet att dra eller modet att stanna?
• Vackert om livet och döden
• En bildhuggares dotter, en författares familj

Anne Franks dagbok publicerades första gången 1947, på initiativ av Annes far. Han var då den enda i familjen som överlevt Förintelsen. Själv hade den unga författaren dött i koncentrationslägret Bergen-Belsen två år tidigare.

I början av året kom Anne Franks dagbok ut i en ny serieversion, mästerligt gestaltad av Ari Folman och David Polonsky. Det kan förhoppningsvis göra Annes berättelse tillgänglig för ännu fler, men är också klart värd att läsa i sig, oavsett om man känner den tidigare versioner eller inte.

Folman och Polonskys blandar ordagrant återgivna dagboksutdrag och detaljrika, realistiska teckningar med mer lekfulla sammanfattningar, fantasier och drömmar. Det är långt ifrån självklart att få den blandningen att fungera, men det gör de verkligen. Vardagen i ”gårdshuset”, den dolda lägenhet där Anne, hennes familj och några ytterligare personer gömmer sig under två års tid, är konkret men ibland enahanda. Tankarna och känslorna för världen utanför är betydligt mer abstrakta, men samtidigt så grundläggande. På det här sättet går de som ett hotfullt stråk genom berättelsen, utan att för den skull skyla över att de mellanmänskliga relationerna ofta är det som främst upptar tonåringens tankar och känslor.

Känslorna för familjemedlemmarna, mamman, pappan och den perfekta systern Margot, är komplicerade och tonårsstarka. Här finns ju heller ingenstans att fly när det blir jobbigt. Ingen ytterdörr att smälla igen för att gå av sig ilskan eller sorgen utomhus. Det är förstås en fånig jämförelse, men säkert finns en och annan läsare som kan identifiera sig lite extra med detta nu i coronatider, när familjer kommit ovanligt nära inpå varandra.

Här finns som sagt också andra människor, fast de är få. Också den andra kärnfamiljen som gömmer sig i gårdshuset har ett tonårsbarn, en son, och bandet mellan Peter och Anne växer sig så småningom starkt. Inte precis okomplicerat, det heller.

Det här är, trots historiens svärta, en ljuvlig berättelse, full av humor, drastiska beskrivningar och skarp iakttagelseförmåga. Det är svårt att tänka sig att Anne Frank inte hade fortsatt att skriva, om hon hade fått leva. Alla hennes nyanser bereds plats på ett förträffligt sätt i den här serieromanen. Den ska helt enkelt läsas.

Similar Posts:

• Anne och Nina
• Kära Kitty …
• Hélène Berr och hennes värld
• Så kan det gå
• Ett barns vittnesmål

”Åh vad roligt det ska bli att läsa en faktabok om hur olika djurarter kommunicerar”

”Vänta, va? Språkfilosofi? Det här är ju…ingen faktabok om typ fågelsång. Jaså jaha, författaren var filosof. Jag kanske skulle börja läsa baksidetexter…”

”Aaaahhh både språkfilosofi och djurrätt. Det här hade 19-åriga filosofistudenten och djurrättaren Christine tyckt om”

”Kan det verkligen stämma att vissa elefanter försöker härma mänskliga ord? Och vad dom orden betyder?”

”Ohlalala, lite vetenskapsteori”

”Måtte inte någon av de där ledarskribenterna som älskar att kritisera forskning på inga andra grunder än att de tycker den låter rolig få fatt i den här boken. De kommer ju ha julafton, och jag vill verkligen inte det. Den här boken förtjänar att diskuteras seriöst och inte av gapflabbande mobbare”

”Undrar om alla hennes påståenden om hur bra olika djur är på att räkna, kommunicera med människor, hundars ordförråd och så vidare verkligen stämmer. Måste kolla referenserna. Och om sagda referenser mötts av några invändningar.”

Ja, som sagt är inte Eva Meijers bok en faktabok om olika djurarters sätt att kommunicera – vilket jag felaktigt trodde när jag började läsa boken. Istället handlar boken om hur man ska se på djurs kommunikation från ett språkfilosofiskt perspektiv, och vad det får för konsekvenser för människans relation till (de andra) djuren. Meijer tar boken igenom upp åtskilliga exempel på djur som (i alla fall till synes) lärt sig lite mänskligt språk, och exempel på hur djur och människor kan interagera och lära sig av varandra. Hon beskriver också de komplexa kommunikationssystem (språk?) som finns hos olika djurarter och betonar att det är orättvist att mäta djurs språk, intelligens och beteende enligt en mänsklig måttstock.

Tycker du det låter flummigt? I viss mening blir ju mycket filosofi rätt ”flummig”, eftersom en av filosofins uppgifter är att grundligt undersöka sådant som vi tar för givet. Och ja, en del av mig bävar för den dagen en skön snubbe till ledarskribent kommer över boken och sätter sig för att flabba offentligt över hur Meijer använder ord som speseicism (diskriminering av djur) eller hävdar att det ur forskningssynpunkt kan vara nog så intressant att leva bland djuren man studerar.

Jag hoppas att den dagen inte kommer – för flum eller ej, Meijers bok förtjänar att diskuteras på allvar. Här finns många intressanta tankar kring hur vi människor ser på djuren, men också hur vi ser på vår relation till djuren.

Som sagt hänvisar Meijer boken igenom till exempel på djur som exempelvis lärt sig mänskliga ord eller lärt sig räkna. Dessa får fungera som underlag för diskussionen, vilket såklart är bra, men det som saknas är en diskussion kring referensernas pålitlighet. Har hunden verkligen förstått innebörden av ett ord, eller kan det finnas andra förklaringar till dess beteende? Människor har ju en tendens att se det dom vill se, och risken att ”förmänskliga” djuren är uppenbar. Men förutom ett snabbt konstaterande kring att det kan vara speceisim att tro att forskarna bara har ”förmänskligat” sina studieobjekt förekommer inga kommentarer kring referensernas innehåll.

(Nu är det såklart orättvist att jämföra en filosofibok och en renodlad faktabok, men Per Jensen lyckas utmärkt med att på ett lättsamt sätt förklara hur forskningsresultat kring hundars beteende kan tolkas och vara i Hunden som skäms.)

I de sista kapitlen tar Meijer upp exempel på djur som agerar moraliskt till exempel genom att visa empati. Här börjar resonemanget svaja rejält, i alla fall i mina ögon. För det första sker här rejält med körsbärsplockning -Meijer tar bara upp djur som hjälper varandra (till synes utan egoistiska baktankar), men nämner inget om hur grym naturen och djuren ofta är. En annan tanke som slår mig under läsningen är att Meijer inte problematiserar begreppet moral. Det torde vara lika orättvist att bedöma djurs agerande efter mänsklig moral som det är att bedöma komplexiteten i djurs kommunikation efter mänskligt sätt att kommunicera.

Slutbetyget på Djurens språk blir 7/10, eftersom de sista kapitlen samt hantering av referenser drar ned poängen. Som underlag för nya tankar och infallsvinklar blir dock slutbetygen 9/10.

Similar Posts:

• Fåglarna blev allt
• Djurens känsloliv
• Djur som inspirerat
• ”Så närvarande och så främmande”
• Och köttet blev ideologi

Vissa platser som hon besöker har en koppling till den schweiziske geologen Albert Heim. Han var redan som barn intresserad av bergens former och byggde minutiöst verklighetstrogna reliefmodeller av alpernas toppar och glaciärer. Dåtidens vetenskapliga discipliner lade ner mycket tid på mätningar av allt mellan himmel och jord för att senare dela in naturens enskildheter i olika kategorier. Heims kartläggningar gav honom ett namn i den schweiziska vetenskapshistorien och han har även en stuga uppkallad efter sig som går att besöka än idag.

Trots den mycket jordnära aktiviteten – som ju vandringar till fots är – rör sig berättaren väldigt nära himlavalvet. Hon och vandringskamraten Jens slår läger långt över trädgränsen och natten faller. De stirrar rakt ut i rymden och stjärnorna glimmar med olika färger.

I hela berättarväven finns också ett hål. Jens är en person som berättaren inte avslöjar så mycket om, förutom att de gör gemensamma turer. Ibland hör han av sig med ett vykort. Även efter sista vandringen kommer ett vykort. Men därefter hörs han aldrig av igen.

Hur handlar man när någon bara försvinner? Visst, polisen får ett larm och föräldrar och vänner håller kontakt. Inte desto mindre är det svårt att värja sig för tanken att det värsta har hänt. Den försvunne vännen har sannolikt gjort en ensamvandring som så många gånger förr. Men kanske har en olycka inträffat? Ett fall i en ravin eller korsandet av en glaciär med en okänd spricka som slukar vandraren. De enda som möjligen kan vittna om vad som hänt är bergsgetterna.

Oklarheterna kring vännens försvinnande gör att berättaren fokuserar på den schweiziska geologihistorien. Det är som hon söker det beständiga i tillvaron – nog är väl bergskedjorna hållfasta? Jag föreställer mig att vi människor fungerar så här. Vi håller hårt i en aktivitet som en uppehållande terapi för att inte ge efter för känslor av rädsla eller ovisshet.

Boken är också en sorts biografi av geologen Heim. Men i berättaren uppstår rörelsen varje gång hon åker till en ny plats när hon ”skuggar” 1800-talets geolog. Likt vagabonden bär hon allt hon behöver i sin ryggsäck. Med van hand slår hon upp tält och slår sig i slang med likasinnade eller en skolflicka som väntar på bussen i den engelska glesbygden. Geologin och vetenskapshistorien är följeslagare under resorna och museibesöken. Enstaka gånger vågar hon släppa in minnen av Jens. Sorgen finns i det dolda, och i stället försöker hon förstå hur ett jordskred kan förändra landskapet för alltid.

Den svenska språkdräkten är enastående; jag kommer hädanefter alltid att spana efter Per Holmer när det gäller översatt litteratur:

Även i fortsättningen höll sig Heims expeditioner för det mesta inom hemlandets hank och stör. Där inträffar ständigt någon ny landförskjutning som kallar honom hemifrån. Kollegorna runt omkring må ge sig av till fjärran mål och där upprätta kartor, men själv ger han sig för tredje gången i kast med Säntisbergen.

I bokomdömen har Miek Zwamborn jämställts med W.G. Sebald, som jag inte är närmare bekant med. Jag jämställer henne i stället med systrar som Jenny Diski, Joan Didion, Bodil Malmsten och Bea Uusma. Engagemanget och det personliga reflekterandet får mina egna minnen att skölja över mig. Samtidigt lär jag mig om historiska händelser och hur vetenskapens vindar svänger.

”Finns det mer?” undrade en röst i mig när jag läste ut sista sidan. Det var så mysigt att hänga med berättarjaget och ta del av hennes dagar. Kanhända stöter vi på varandra igen i framtiden, eller så får vi nöja oss med att betrakta samma stjärnor när natten faller på.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Den som gudarna älskar dör inte”

Inbäddad i en politisk valspurt helt präglad av maktanspråk, ”realpolitik”, ”ordning och reda” och krav, krav, krav får jag erkänna att jag först blir störd över den glättiga, positiva tonen. Vi lever i den bästa av världar, alla möjligheter står öppna och vad i hela helskotta pratar han om?

Som Bregman själv skriver: i nutiden tycks vi ha betydligt lättare att föreställa oss apokalypsen (med eller utan zombies) än någon som helst positiv utveckling. Ändå har mänskligheten större resurser än någonsin – så varför pratar vi inte om allt vi skulle kunna göra med dem?

Utopia för realister har den närmast överväldigande undertiteln ”Hur medborgarlön, öppna gränser och 15 timmars arbetsvecka kan bli verklighet” – var och en av dessa utopier kunde ju lätt fyllt en egen bok – men Bregman inte bara radar upp kloka argument, siffror och faktiska erfarenheter som stöder idéerna; han lyckas dessutom presentera dem på ett sätt som är rent lustfyllt att läsa. Det handlar till lika delar om hans sätt att uttrycka sig som om att det är så spännande ämnen han tar sig an. Visste du till exempel att den republikanske presidenten Richard Nixon var nära att instifta en basinkomst?

Eller att fattigdom enligt studier orsakar en förlust på 13-14 IQ-poäng? Man blir med andra ord inte fattig för att man är dum, men man blir dum av den stress att försöka leva på marginalerna orsakar. Känns inte sådant som vettiga saker att ha med sig i valrörelsens kravretorik?

Jag vet inte om precis allt Rutger Bregman för fram håller för granskning. Framför allt vet jag inte hur det någonsin skulle gå att genomföra, hur välunderbyggt det än är, eftersom det strider så radikalt mot allt som hålls högt i den nuvarande politiska debatten. Men sådant kan ändra sig, och den här bokens samtidigt vilda och välgrundade diskussioner om vad samhället är, har varit och skulle kunna bli är som ett stridsrop för nytänkande, för fantasi och empati i det politiska samtalet. På en gång en sockerkick och en riktig vitamininjektion.

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• ”Hur mår Rut?”
• Inför valet 2018

Ingen har kontroll, ingen har övergripande koll eller tänker långsiktigt. Ingen tar ansvar – ingen bryr sig, egentligen. Människorna som arbetar i Londons finanscenter och som Luyendijk intervjuat tjänar bra men har noll anställningstrygghet. Man blir inkallad till chefen och eskorterad ut av en säkerhetsvakt. Ens passerkort har slutat fungera, och har man tur kan en kollega komma ut med ens privata saker. Klart man inte tänker särskilt långsiktigt då.

Hannah Arendt skrev om den banala ondskan och nazisternas massmord som en produkt av byråkratisk lydnad snarare än politisk ideologi. I linje med detta kunde man kanske kalla vad Luyendijk beskriver för en slags banal girighet. Snarare än av storhetsvansinniga ambitioner dras människorna in ett system av närsynt ekonomiskt tänkande, alltför komplicerat för att någon egentligen ska kunna överblicka det.

Simma med hajar började som en blogg för brittiska The Guardian, där Luyendijk kom åt att intervjua fler och fler av de anställda och före detta anställda i City, Londons finansdistrikt. Först var de svåra att få kontakt med, misstänksamma och försiktiga, men i takt med att de såg att andra ställde upp och kunde garanteras anonymitet började de ta kontakt. Ibland blev de också provocerade av den bild andra gav och ville berätta sin egen version.

Anonyma är de i princip hela bunten, men ungefär 200 personer har Luyendijk lyckats intervjua. Urvalet har han egentligen ingen kontroll över, eftersom de kontaktat honom istället för tvärtom, men de tycks sinsemellan ganska olika. Luyendijk delar in dem i olika typer med beteckningar som ”ismagarna”, ”såpbubbelblåsarna”, ”bländverksmästarna” och ”Masters of the Universe”. I mitt tycke gör för all del de där fantasifulla beteckningarna att alltsammans låter lite som ett personlighetstest i någon veckotidning, men det enkla konceptet att helt enkelt låta människor komma till tals är förstås vinnande.

Att Luyendijk är närmast tillgjort okunnig om ekonomi är också ett vinnande koncept. Han närmar sig finansvärlden som en vanlig okunnig ickeekonom och med den fråga vi alla borde ställa: Vems ansvar var egentligen finanskrisen 2008 – och kan vi lita på att det inte kommer att hända igen?

Svaret är ett rungande nej. Inget avgörande har gjorts för att återta kontrollen över den förarlösa finansmarknaden. Bankerna har sedan avregleringarna blivit inte bara ”too big to fail”, utan också ”too big to manage”. Den ena handen vet inte vad den andra gör, och det enda de egentligen har gemensamt är det kortsiktiga vinsttänkandet.

Similar Posts:

• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Hållbara banklån?
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel

Jag får ju erkänna att en del av de där frågorna är sådana som jag aldrig skulle kommit på att ställa om det inte vore för Toon Tellegens och Marc Boutavants bilderbok Är du arg nu?. Den består av tolv olika små djurberättelser som på olika sätt kretsar kring ilska. Man hade kunnat kalla dem fabler, eller kanske hellre absurda fabler, för snarare än en förnumstig sensmoral lämnar de mig ofta med ett ”Men, va?”

Här finns bland andra jordsvinet, som får verkliga vansinnesutbrott så fort han inte står på huvudet; klippgrävlingen, som varje kväll stegar upp på en kulle och skäller på den nedgående solen; näbbmusen, som till slut trashar den snälle ekorrens hus i ett försök att provocera honom; elefanten, som grälar med sig själv om sin hopplösa lust att klättra allra högst upp i trädtopparna, och igelkotten, som aldrig varit arg men gärna skulle vilja testa.

Jo, och så får vi ju inte glömma kräftan, någon sorts handelsresande i ilska som kan erbjuda den i olika färger, storlekar och tjocklekar för olika tillfällen. Vad sägs om en tunn, ljusröd ilska för när någon trampar en på tårna i dansen, eller en skrynklig grå för när man är ute på resa men har glömt något hemma?

”En perfekt högläsningsbok för hela familjen!” står det på bokens baksida, och så är det nog på sätt och vis. Man ska gärna vara flera som kan diskutera de här berättelserna. Kanske en liten litteraturvetarfamilj som kan vältra sig i tolkningsmöjligheter? Med en psykologfamilj vore risken stor att djuren fick allsköns diagnoser, tror jag.

Ibland tänker jag att de är en omskrivning av något annat, de där märkliga djuren. Jag tänker på en pjäs jag såg på Dramaten för ett par år sedan, Ett informellt samtal om den nuvarande situationen. Där låter Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist vuxna skådespelare säga repliker hämtade från barn som imiterar vuxna, med underbart absurd komik som följd.

Något liknande skulle kunna vara fallet med en del av de här djuren, att de liksom är absurda vuxna i barnboksförklädnad. Flodhästen och noshörningen, till exempel, som möts på en smal stig i skogen och inte kommer någonstans, eftersom de i största samförstånd vägrar att gå undan för varandra, och när dagen är slut förnöjt får återvända dit de kom ifrån – är inte de misstänkt lika politiker?

Det som får mig att plocka upp Är du arg nu? från början är Marc Boutavants fina, mättade och ofta lite melankoliska bilder. Hans djur är både roliga och uttrycksfulla, dock med ett lite märkligt undantag: jag kan inte direkt se att någon av dem verkligen är just arg. Det är svårt att inte jämföra med Stina Wirséns Vem är arg? på samma tema. Hos hennes figurer finns ilskan verkligen i hela kroppen, i varje pennstreck. Här är den märkligt undflyende.

Fast kanske är syftet med boken inte alls att lära mig – eller snarare det lyssnande barnet – något om ilska? Kanske är det bara att underhålla, kanske att lösa upp något vardagligt, något som kändes ganska självklart? Är du liksom lite mindre säker nu?

Similar Posts:

• Lek med glimten i ögat
• Vårt behov av tröst
• Om litenhet och omsorgsbrist
• Man får bara vara med om man börjar på A
• Äldrebo och klackesko