Utgiven | 2014 |
---|---|
ISBN | 9789187207211 |
Sidor | 216 |
Orginaltitel | Why we love dogs, eat pigs and wear cows |
Översättare | Elisabeth Helms |
Först utgiven | 2010 |
I november 1995 bröt sig en ko som hette Emily ut ur ledet in i slakteriet, kastade sig över ett högt staket och rymde. I 40 dygn var hon på flykt. Massachusetts befolkning lade ut hö till henne och ledde hennes förföljare på villospår. Till slut gick slakteriets ägare med på att sälja Emily för en symbolisk summa till ett andligt utbildningscenter, där en donation försörjde henne livet ut. Efter hennes död hölls en omfattande minnesceremoni och en bronsstaty av henne i naturlig storlek uppfördes.
Hade Emily inte skiljt ut sig från mängden den där novemberdagen hade förstås de flesta av de människor som blev så engagerade i hennes öde, utan att reflektera över det, helt enkelt ätit upp henne.
Av någon anledning är det berättelsen om Emily som mest fastnat hos mig när jag slagit igen sociologi- och psykologiprofessorn Melanie Joys bok Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor (och ja, de förrymda korna i Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord hör också till mina litterära favoritdjur). Inte de fullkomligt brutala slakteriscenerna – och sådana finns det gott om – slakteriarbetarna som tar ut sin egen frustration och desperation på djuren, eller det oerhörda fysiska och psykiska lidandet hos grisar och höns instängda under allt annat än normala levnadsbetingelser.
Emilys öde fångar på ett lågmält och lättgripbart sätt vårt oerhört komplexa förhållande till djuren vi äter eller inte äter. Vi smälter när vi leker med en valp eller blickar in i ett par koögon, vi överöser våra barn med mjukisdjur och böcker om förmänskligade djur, och bilder på söta kattungar lär ha besegrat porren som Internets raison d’être. Och trots allt detta, trots en fysik som gör det möjligt för oss att överleva på exceptionellt många olika typer av mathållning, väljer vi en livsstil där vi plågar djur till döds i miljardindustrier.
Förklaringen till detta kallar Joy ”karnism”, köttätande som ideologi. Genom att ge normen, det normala, ett namn synliggör hon det där valet. Hon beskriver karnismen som en våldsideologi och försöker reda ut vad som över huvud taget gör den möjlig, hur vi uppfostras in i föreställningar om vilka djur, i vilka situationer, som är ätbara respektive inte ätbara.
Det är en oerhört intressant och sympatisk ansats, men tonläget är högt. Faktiskt tröttsamt högt. Vart och vartannat kapitel inleds med citat om Förintelsen. Och kanske är det höga tonläget det enda rimliga, fullkomligt motiverat. Det är kanske bara inte det bästa för en konstruktiv diskussion?
Jag kan inte låta bli att tycka att nyanserna drunknar i lavinen av medkänsla och indignation, och jag undrar dessutom om det verkligen är hur mycket grisar går att sympatisera med som avgör om vi har rätt att plåga dem eller inte? Om det gick att vetenskapligt bevisa att ett djur var dumt och osympatiskt (vad nu det innebär), vore djurindustrin då i sin fulla rätt?
Och hur är det med historiska perspektiv? Har köttätande genom hela mänsklighetens historia varit förkastligt, och innebär det i så fall att vi har ett moraliskt ansvar som skiljer oss från, kanske faktiskt gör oss potentiellt mer högstående än, andra djur?
Vad skulle ett idealt totalstopp för köttätande innebära, inte minst för de djur som genom tusentals år utvecklats vid vår sida? Ska de hållas som husdjur? Befriade? Kunna beses på zoo som i det närmaste utrotade? Eller skulle vi fortfarande kunna hålla exempelvis kor för mjölken eller får för ullen, bara under betydligt mänskligare villkor?
Joys bok lämnar mig med betydligt fler frågor än svar, och kanske är det gott så. Måste det inte vara just valsituationen som gör oss så ansvariga?
Publicerad: 2014-10-21 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-19 19:15
Inga kommentarer ännu
Kommentera