dagensbok.com » Marcus Hallqvist

Franz Kafka "Till frågan om lagarna"

Marcus Hallqvist — Thu, 20 Dec 2001 23:00:00 +0000

När jag gick på gymnasiet så hade alla som skrev i skoltidningen och trodde de var vänsterradikaler, svarta t-shirts med tryck av Albert Einstein som räckte ut tungan, eller ett porträtt av Franz Kafka med stora mörka ögon och texten ”Kafka hade det inte alltid så roligt”. Man kunde köpa de här tröjorna på Akademibokhandeln, de var som en slags uniform som tillsammans med palestinasjalen visade att man var smart och hade bra betyg i alla ämnen utom idrott.

Min poäng här har ingenting att göra med skolan, den är att jag inte håller med om att Kafka inte alltid hade så roligt. Jag menar, det är klart att han inte ALLTID hade kul, det har ju ingen, men jag tror att han hade det bra mycket skojigare än vad de flesta tror. Vad grundar jag då denna tes på? Jo, att det han skrev är så roligt att de får Killing-gänget, Jackass och Monty Phyton att blekna vid jämförelse. Och med tanke på hur roligt det är att läsa, så måste det helt enkelt ha varit ganska så roligt att skriva.

Även om Kafkas livshistoria passar perfekt in i mytologin om den stackars plågade konstnären som inte uppskattas under sin levnad och dör ensam och frusen i lungsot, så måste en person med sådan närvaro och sådant skarpsinne helt enkelt haft en hel del livshunger innanför västen. Tillräckligt mycke för att det skulle bli över till andra. Till en hög böcker, till dig och mig. Och även om ett liv slutar i olycka, så kanske den personen upplevt mer lycka än vad du eller jag har. En bergochdalbana utan berg eller dalar är ju inte särskillt kul. Det tål att tänka på.

Det underbara med Kafka är att han kan gestalta känslor och tillstånd på ett sätt som gör att man känner igen sig direkt, och dessutom slänga in någon visdom om hur man kan bete sig i en sådan situation, eller hur man inte bör bete sig.

Det är lite tråkigt att Kafka har försvunnit i sin egen skugga, jag menar att han har blivit ett begrepp och att alla som aldrig läst honom tror att hans böcker är paketerad ångest i en grå värld där solen aldrig skiner. De har fel. Kafka skriver underbara sagor som förankras i djupt mänskliga känslor, och även om de är sotsvarta av svart humor så brinner de fortfarande och ger värme ifrån sig.

Kafka är en sådan där författare som inte lämnar någon oberörd, vare sig man tycker om det eller inte, och är det inte just det som bra konst bör göra? Beröra. Vem kommer inte ihåg Gregor Samsa som en morgon vaknar ur sina oroliga drömmar och finner sig själv förvandlad till en stor skalbagge, eller den stackars Josef K som anklagas och döms till döden utan att ens ha fått veta vad han gjort sig skyldig till.

Här har kultförlaget Bakhåll samlat ihop en hel hög med småtexter, utkast, fragment och historier av Kafka, skrivna mellan 1920 och 1924, som inte tidigare publicerats i Sverige. Det är inte bara en bra bok, den är dessutom mycket vacker. Bakhåll har tänkt att ge ut återstoden av Kafkas produktion, i sammanlagt 15 volymer, som skall ut i en takt av ett par tre volymer per år. En svältkonstnär, Beskrivning av en kamp och Under byggandet av den kinesiska muren, har redan kommit ut och innan Bakhåll är klar med sitt så kommer Kafkas produktion på svenska ha utökats med flera hundra procent.

Många sådana här posthuma utgivningar, där varenda papperslapp som någon stor författare lämnat efter sig ska med, leder bara till att man inser att även genier har dåliga dagar och måste jobba hårt för att någonting skall bli riktigt riktigt bra. Och visst finns det partier även här som är svagare än andra, men det gör ingenting, för de lyfter bara fram de andra som är bättre. Och det är mycket som är bra, även om mycket bara är uppslag och inledningar till historier, som ofta lämnar en i en cliffhanger, så förstår man vad som är tänkt att hända, eller i varje fall vad som skulle kunna hända. Det får en att vakna till lite och något att dagdrömma om.

Kafka är nog en av de bästa författarna som någonsin kommit i tryck, fortfarande.

Torsten Jurell "Det brinner!/Ã‡a brÃ»le!/Fire!"

Marcus Hallqvist — Sat, 27 Oct 2001 23:00:00 +0000

Torsten Jurell är stor och kraftig med rakat huvud och stålblick. Han tränar karate. Ingen man skulle vilja hamna i ett knytnävsslagsmål med precis.

Jag brukar se honom när jag går längs Rörstrandsgatan. Han är svår att missa. Står nästan alltid och pratar med någon. Oftast klädd i svart, ibland med sin purpurfärgade rock flackande i snålblåsten från St. Eriksplan.

Jag har varit i Jurells verkstad på Rörstrandsgatan ett par gånger. En kompis till mig bor i samma hus. Historisk mark. Ett stenkast från Rörstrands gamla porslinsfabrik, som bara finns kvar som en stor hög skärvor och slagg nere under bron. Palme har bott i huset. Lenin, Sture Dahlström och Nils Ferlin tvärs över gatan. Går man förbi här kan man höra klubbslagens knackningar från källaren. Tonk, tonk, tonk… Jurell brottas med stockar och plank av trä som är nästan lika hårt som verktygen. Pendeltåget rasslar förbi utanför fönstret.

Han berättar och gestikulerar. Presenterar sina verk som om de vore gamla vänner han vill att man ska lära känna.

Det finns sidor av att jobba i trä som överväger nackdelarna. Det håller, de flesta av de här verken kommer att finnas här länge efter att det du och jag är borta. Reliker för framtiden. Trä åldras med stil. Det blir bara vackrare med åren. Träet har en fysisk tyngd som är svår att efterlikna med färg och pannå. Ytorna fulla av liv, konkava och konvexa, en del blankpolerade med träets ådring blottad, andra rått huggna och målade i klara färger. verktygsspår, penslarna av stål som plöjt fåror och linjer, stickor och kvistar skymtar under färgen. Sprickor som leder in i konstverkens inre. Något för ljuset att leka med.

Trä är levande, det har personlighet och karaktär. Det andas och rör på sig. Vrider sig fram och tillbaka med årstider och luftfuktighet. Spricker och svettas kåda.

Jurell hugger och hugger som en besatt. Han slår in sitt eget liv i träet, materialiserar sina inre bilder och drömmar i den här världen. Träflisorna regnar runt hela verkstaden och lägger sig som ett lager nyfallen snö över golvet och de gamla alstren som står tysta och ser på begravs under spill och måste skyfflas fram igen.

Nästan bara porträtt, mänskliga ansikten och kroppar. Mest kvinnor förstås. Klara färger, stora uttrycksfulla ögon och munnar som för mina tankar till Picasso eller Francesco Clemente, men samtidigt är någonting helt eget.

Det brinner är en liten bok i eldig orange, med färgbilder av skulpturer och reliefer. Några målningar. Texter av Jan Myrdal och Lars Andrée, som känner konstnären och har författat var sitt porträtt av honom och hans verk.

Den är mycket fin som utställningsguide. Man får ett hum om hur verken ser ut, men tyvärr blir det som det ofta blir med målningar och skulpturer på bild, det blir inte på riktigt. Djupet blir inte så djupt och färgerna blir inte lika klara. Ljuset är fixerat och rörelserna i ljus och skuggspelet när man rör sig försvinner.

Jag gillar verkligen Jurells reliefer, jag tycker att alla ska gå och titta på dem på riktigt och sedan köpa boken som man köper ett vykort där man varit på semester, för att minnas.

David Ericsson "Redlight"

Marcus Hallqvist — Mon, 08 Oct 2001 23:00:00 +0000

Vad betyder

I David Ericssons bok betyder det nog allt det där. Jag gillar David Erikssons böcker, jag gillar den här, men jag gillade den första bättre. Truck stop, som kom för ett par år sedan kändes som något av det bästa jag hade läst på länge. En novellsamling, som kändes som höjdpunkterna i någons dagbok. Någon som egentligen aldrig skulle skriva dagbok. Då var huvudpersonen ganska rätt och slätt David. Nu har huvudpersonen mer fått karaktären av ett alter ego, och jag menar inte att han inte känns trovärdig, för det gör han, jag menar bara att det kändes mer när huvudpersonen var David själv.

I Redlight är det chaffisen Jakob eller Jack (som han kallas) som åker fram och tillbaks över kontinenten, lastar av och på. Landsväg, motorväg. Genom regn och rusk och solsken och natt och dag och alla veckans dagar. Med röda ögon och kaffe i stället för blod i kroppen. "Mil efter mil av blänkande motorvägar bakom sig". Han jobbar en vecka och sover i några dagar, sedan samma visa en gång till. Han har en son som bor med sin mamma i en förort till Stockholm, men där bor inte Jack. Inte längre. Men han hälsar på sin son, som tillsammans med åkeriet och de få vänner han har utgör de fasta punkterna i hans kringflackande liv.

Ingenting blir någonsin som man tänkt sig och ingen är någonsin den man tror den är. Det går inte att veta allt om en annan människa, för det går inte att veta allt om sig själv. Ibland handlar man irrationellt och gör saker som inte går att förklara genom att väga för eller nackdelar mot varandra. Ibland tar livet ett sidosprång mot någonting bra, eller käpprätt åt helvete. Det är bara så det är. Det är så det är att leva. Jack kör vidare genom det svenska landskapet. Mot nya destinationer och varmare länder och mot kärleken som måste finnas någonstans därute i vintermörkret. Så länge man är på väg är det ingen fara. Så länge man rör sig så lever man och allt är bra, så länge man kör får man betalt. Sedan kommer någon in i Jacks strålkastarsken. Kliver rakt in i hans liv. Hon är ung och vacker och Jack vet inte längre lika säkert vart han är på väg.

David Ericsson är själv chaufför med mustasch och allt och det märks att han vet vad han talar om. Han känner till varenda vägstump och varenda skruv och mutter på bilen. Jag har fått en lift eller två med lastbilschaffisar genom åren och jag kan skriva under på att de är ett alldeles speciellt släkte. En del stora och muskulösa med blekgröna kåkfarartatueringar över de håriga armarna, teddytärningar hängande i backspegeln och väggarna i hytten tapetserade med skrevande pinuppor. De ser farliga ut och ändå är de skygga som kolibries med flackande blickar och vill inte prata. Andra hedervärda vägriddare som tycker om att ta upp liftare och slippa ensamheten ett tag. Fulla av historier och åsikter. Såna som aldrig slutar snacka, som mer än gärna delar sitt liv och bjuder på en kopp fika. Det är klart, när man tillbringar dagar och år ensam bakom ratten har man ju lite tid på sig att tänka över ett och annat.

Och att få sitta med när de sedan tar en paus i körandet och träffas på vägsjappen och långtradarfiken så är det som en sagostund över påtårskaffe och dagens. Här får man en sådan stund i bokform. David Ericsson är verkligen en av de personer på den svenska litteraturens karta som man hoppas på.

Gary Snyder "The Gary Snyder reader - prose, poetry and translations"

Marcus Hallqvist — Sun, 09 Sep 2001 23:00:00 +0000

När jag var runt tjugo, så ringde en gammal kompis och frågade om jag skulle med honom och två av hans vänner och bestiga ett berg i Nordnorge. Jag sa ja förstås, fast jag aldrig tidigare klättrat upp på några berg (inga höga i all fall). Vi åkte upp genom Sverige i en gammal Ford med så stora rosthål att man såg vägen genom golvet, och mötte upp med de andra vid riksgränsen, där de jobbade på hotellet med att städa rum under sommaren. Vi åkte vidare över gränsen, genom Narvik och till slut kom vi fram till berget, som såg ut som en lite mindre, men mycket argare version av Matterhorn. Vi var däruppe i fyra dagar. Slog upp tältet nästan på toppen, vid foten av en glaciär, där det fanns en isblå sjö, och man såg ner över Tysfjord, där späckhuggarna går in på vintern för att äta sill. Och man såg havet och Lofoten-öarna borta vid horisonten. Man såg hela världen där uppifrån. Det var den vackraste platsen på jorden.

Jag brukar ligga och fantisera om det där berget ibland innan jag somnar, eller när jag sitter på tunnelbanan och har tråkigt.

Ett par år senare var jag och liftade runt i Portugal. Jag träffade två amerikanska surfare, som mest satt hela dagarna och såg ut över havet. De rökte gräs och väntade på den perfekta vågen som aldrig kom. De hade en folkabuss som de sov i och som jag fick sova i, och i den hittade jag en hundörad tufsig bok, Dharma bums av Jack Kerouac. Jag hade hört talas om On the Road och beatgänget, men aldrig läst någonting. På baksidan fick jag veta att Jack och två vänner besteg Matterhorn i boken. Jag slog upp första sidan och började läsa. Boken var full av torkade marijuanablad som låg pressade mellan sidorna som bokmärken och den var jättebra. Roligast var Japhy Ryder, en halvgalen kille som klättrade i berg, översatte gamla japanska zen-dikter och drack massor av te. Han var lite som en buddistmunk själv och påminde väldigt mycket om min kompis som dragit med mig upp på det där berget i Norge. Förutom att min kompis var geolog och inte översatte några dikter från japanska. Jag kände igen vartenda steg de tog och allt som hände, för allt det där hade hänt mig med.

Jag läste fler böcker om beatgänget och förundrades hela tiden av hur lika oss de var, hur det nästan verkade som om det var mina polare de beskrev. Sedan fick jag veta att Japhy Ryder egentligen hette Gary Snyder och att han skrivit en massa dikter och farit runt i världen som en flipperkula, och att han av och till levt som buddistmunk i Japan och USA.

Gary lever och verkar än i dag, och har precis gett ut en bok med sina samlade verk, dikter, brev och prosa. Och nu när jag läst den kan jag inte hjälpa att då jag tänker på mitt berg, så sitter han där på toppen och mediterar och kokar te på sitt spritkök.

The Gary Snyder Reader är som stora samlingsvolymer brukar vara: ojämn. Det finns alltifrån sånt man inte förstår varför det finns över huvud taget till riktiga guldklimpar. Man får vaska lite själv och se vad man gillar.

Jag gillar mest dikterna, både hans egna och översättningarna han gjort av de gamla zen-tokarnas dikter. De är vackra och roliga och lagom långa.

Japhy, jag menar Gary, tycker om berg, djur och natur och det märks. Han tycker inte om miljögifter och vårdslösa människor som inte visar någon respekt för sin och allas omgivning. Såna som slänger kolapapper och cigarettfimpar i naturreservat. Det märks också.

Han skriver om bergsälvarna, björnarna, rådjuren, örnarna, mossan på marken, om evig kärlek och om fotsvamp.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Jag tycker om det. Men det är svårt att bedöma dem, hur bedömer man ett vackert landskap, eller en söt flicka? Jag vet inte. Jag vet bara att för mig är Gary en av de där trevliga zendårarna, med gråsprängt getskägg, som tycker om fåglar och bergstoppar lika mycket som jag gör, och att han är väldigt lik en kompis till mig som just flyttat upp till Östersund för att kunna vara närmare bergen och vildmarken.

Mark Sundeen "Car Camping"

Marcus Hallqvist — Thu, 16 Aug 2001 23:00:00 +0000

Den här boken bjuder inte på oxfilé, iransk kaviar eller gåsleverpastej, men troligen en av de bästa hamburgare du någonsin kommer att äta.

Mark Sundeen är en kille som du eller jag, en kille med ett jobb som får dagarna att gå och som ger precis så mycket pengar på fickan att man kan gå ut och göra av med dem under helgen. Han jobbar som målare och sätter färg på väggarna hos de rika i Malibu, men hans egen vardag känns ganska grå. Han bor fortfarande hemma fast han är över tjugo och saker och ting verkar ha saktat ner till slow-motion och livet känns lite grann som en evighetsrepris av någon gammal såpa.

En dag ringer hans kusin Donny Brown (rebellen, rocksångaren, och Marks största hjälte Donny Brown, som lever här och nu och aldrig planerar för morgondagen och som har en söt fru som betalar alla räkningar) över en raspig telefonlinje och frågar om Mark ska med ut i öknen och kampa så släpper Mark penseln i färgpytsen och hänger på.

Donny Brown och hans brorsa tar med Mark ut i öknen, där de dricker öl och eldar och Donnie berättar att både han och Mark har Indianblod i sig och att deras morfar var bankrånare. Temperaturen på Marks blod höjs några grader och en rebellisk ådra väcks till liv inom honom.

Så när helgen är slut står Mark inför två alternativ. Att åka tillbaks till LA och fortsätta sitt inte alltför händelserika nio till fem-liv i ekorrhjulet, eller att trampa gasen i bottnen och köra rakt in i solnedgången för att leta efter det stora äventyret. Han köper ett sexpack kall öl och kör rakt in i solnedgången.

Mark lever från dag till dag, (precis som hans kusin Donnie Brown) han bor i bilen och arbetar där han kan för att få tillräckligt med pengar för en bit mat och lite soppa till bilen. Han jobbar på en vägkrog, som flodguide på sommaren, som byggnadsarbetare, och hela tiden träffar han människor som berättar sina livshistorier.

Kalifornien, Nevada, Arizona, Colorado, Utah och New Mexico flimrar förbi vindrutan. Mark träffar en indianflicka som heter September och skaffar hund, men det är inte slut för det.

Det mesta är på riktigt, men här och där har Mark varit tvungen att skarva lite med fria fantasier.

Den här boken är kul att läsa. Den är bra skriven, på ett avslappnat sätt, helt utan fina ordboksord, eller högtravande pretantioner. Den bara är som den är och känns ärlig som folköl.

Det är nog knappast någon bok som kommer att förändra ditt liv i stort, men du får veta hur det känns att sitta bakfull en tidig morgon på ett långtradarfik mitt i öknen och bränna sig på en kopp kaffe. Och du får veta vad September gjorde med allt det där gräset hon och Beach Philips odlade i källaren, och du får veta vad som egentligen hände med Butch Cassidy och Sundance Kid, eller i alla fall vad som kanske hände.

Ha det skoj.

PS. Det finns roliga kartor med också, och kopior på Marks straffregister, vapeninköp och hans guidekort som flodguide i Utah.

Debutartad debut 2001

Marcus Hallqvist — Mon, 25 Jun 2001 23:00:00 +0000

Jag blir lika förvånad varje gång jag läser något sånt här. Är det juryn som utser vilka som skall publiceras som vill att det skall synas att det är debutanter som skriver? Eller är det helt enkelt så att alla som är med har skrivit vad de tror att man ska skriva som debutant?

För även om en del av historierna och dikterna i den här boken är välkomponerade och finputsade så känns den otroligt ljummen. Debutanter skall inte vara pissljumna, de skall vara glödheta. De skall vråla ut det de har att säga så att spottet yr som skum.

Som debutant borde man inte ha några koppel eller ledband, ingen publik man måste smöra för, och inga kritiker man måste flörta med. Man borde helt enkelt vara så fri att man kan göra vad man vill. Men det känns inte alls som om det är om det är det de här debutanterna är.

Det är så mycket ångest, sex och självupplevda vardagar att man faktiskt känner att ens eget liv måste vara något helt fantastiskt om det är så här tråkigt alla andra har.

Jag har inte alls någonting emot hjärtesorg och blues, men det måste finnas någonting bakom rösten, en vilja, en glöd. Något man vill förmedla, det går inte att skildra regndagar och hårda tider utan hjärta och själ. Det känns antiseptiskt, som ett gesällprov på hantverket, där man bara bryr sig om att alla fogar skall hålla och att inga glipor syns, samtidigt som men har glömt vad man tillverkar och varför man tillverkar det.

Jag vill ha liv och rörelse och inte bara några utrivna sidor ur en dagbok, eller de där dikterna som legat i flera år och gulnat i nedersta byrålådan.

Det borde inte vara så svårt att få ihop en fantastisk debutsamling. Det skrivs ju praktiskt taget i varenda hus och koja.

Debut är ett bra initiativ och jag hoppas att nästa volym levereras helt övertänd och inte bara lite svagt pyrande som askan från en utbrunnen majbrasa.

Men visst finns det glimtar av stjärnljus även i mörkret. Det mesta är som sagt välskrivet men saknar engagemang, men det finns saker som känns intressanta. Jag fastnar framförallt för Ola Klippviks frusna betraktelser av situationer och händelser genom en kristallklar analytisk blick. De känns som om någon försöker beskriva fotografier för en blind.

Martin Tistedts erotiska dikter är höljda i sällsam dimma och har något visst som i alla fall känns nytt för mig.

Jag är ledsen om jag har låtit elak, kanske är jag det, kanske är jag bara avundsjuk för att det inte är jag som är i tryck.

Jag tror att flera av de tio som skriver här skulle kunna vara riktigt bra om de bara kunde stänga skrivbordslådan om sin tonårsångest igen och kasta bort nyckeln. Börja från var de står i stället. Det är ingen jävel som vill läsa om hur någon brottas med sin själ på toaletten och skiter ut en korpsvart radda på över fem sidor.

Jack Kerouac "On the Road"

Marcus Hallqvist — Mon, 21 May 2001 23:00:00 +0000

I dag (när jag skriver det här) är det söndag. Det är också runt tjugo grader utanför. Solen skiner så att årets första mjukglassar smälter. I går regnade det, men det gjorde ingenting för det var ett varmt sommarregn. Luften fylls av den där härliga lukten av grillat. Kött, fågel, fisk, grönsaker eller mittemellan, vad vet jag, det spelar ingen roll, det är så här det luktar i paradiset. Till och med radion börjar spela bra musik. Topplistebruset ersätts plötsligt av gamla milstolpar. Neil Young, Rolling Stones, Black Sabbath och Beatles. En ny Black Crowes och Manu Chao. Det är som om det är större idé att spela någonting bra på sommaren när folk orkar lyssna.

Jag har just hängt upp hängmattan på balkongen och då slog mig tanken att i morgon skall man gå tillbaks till jobbet och skolan igen fast varenda cell i kroppen skriker att den vill ut på havet, upp i bergen eller in i skogen. Man har varit instängd i sitt vinteride för länge, nu vill man ut i vida världen, bara sälja av allt bråte i lägenheten, tv, stereo, videoapparater och allt annat. Stoppa pengarna i en cigarrlåda och tanka bilen full. Iväg mot nya horisonter. Bara välja en väg och följa den tills den tar slut eller leder till en annan. Ut och söka äventyr, ut på luffen.

Det finns en bibel för alla oss som inte klarar av att sitta stilla. För alla backpackers, vägen pilgrimer och rastlösa själar. På drift, On the Road av luffarnas eget skyddshelgon Jack Kerouac.

En bok som hyllats till himlen och skickats ned till helvetet av världens kritiker. "Den handlar ju inte om någonting", är den dummaste och vanligaste kritiken av bespottarna. Det spelar ingen roll vad de säger, de får tycka vad de tycker. De kommer ändå aldrig att haja. De ser inte kärleken, till vännerna, till kvinnorna, till landet och till vägen. De fattar inte att en enda mening från Kerouac kan vara lika klockren som ett blixtnedslag i skallen och förändra livet för folk.

Boken skrevs enligt legenden av en kedjerökande, kaffeindränkt och benzedrinpåtänd Kerouac under tre veckor utan sömn eller pauser. Den skrevs på en enda lång rulle papper, full av kaffefläckar och marginalanteckningar, som skickades runt mellan olika bokförlag i flera år innan någon orkade rulla ut den och läsa denna mäktiga ordlavin som kom att få hela världen att styra i en ny riktning. Den papprullen, originalmanuset av On the Road, auktioneras ut i dag tisdagen den 22/5-2001 på Sotherbys i London, så har du ett par miljoner till övers, så…

Jack Kerouac var Beat – generationens förste profet och centralgestalt. Polarna Ginsberg, Burroughs och Cassady träffades i New York i slutet av 40- och början av 50-talet och drog land och rike runt tillsammans.De åkte kors och tvärs över USA, ner till Mexico och över till Tanger. Och de skrev ner vartenda fotsteg de tog. Kerouac mötte Neil Cassady genom en gemensam bekant och de blev genast bästa vänner. Det var som om de var två sidor av samma mynt, Cassady var allt som Kerouac ville vara (kvicktänkt, gatusmart, småfifflare, biltjuv, förste älskare, mänskligt kamikazeplan, som såg ut som en ung Paul Newman med en obotlig livshunger och en käft som aldrig slutade glappa) men inte vågade, och Kerouac var allt som Cassady ville vara (välutbildad, litterär, och en språkkonstnär som hade disciplin nog att skriva ner sitt liv på papper) men inte hade fått en chans till. De blev ett radarpar som Helan och Halvan och två tredjedelar av bröderna Marx på samma gång.

Neil Cassady fick bli Dean Moriarty, hjälten i On the Road, som kommenterar allt han ser med ett flöde som en sportskommentator. De enda lugna partierna är de där man måste andas och man ser varje punkt som en ynnest. Kerouacs alter ego, Sal Paradise, är snarare krönikören som följer med Moriarty så gott det går och försöker hinna skriva ner vad som händer. On the Road tar dig med på vägarna ut över det nordamerikanska landskapet och in i hjärtat av städerna. Ner till Mexiko, in i köket på William S. Burroughs farm, och till första parkett på en barspelning med Charlie Parker.

Det här är en audiobok, tre cd-skivor fulla med två och en halv timme On the Road. Hela boken är inte med, men det mesta. Det är ett urval av texterna och inte en omskriven barnversion, så den duger ganska bra ändå. Den är inläst av skådisen David Carradine som väl är mest känd från den gamla 70-tals-tv-serien Kung-Fu, som han knep huvudrollen i för Bruce Lee. Carradine gör ett finfint jobb, och det förvånar mig hur lik Kerouac han låter när han läser.

Det här med kassettböcker och CD-böcker är någonting som inte riktigt slagit igenom i vårt land. Några klassiker och en massa tradiga deckare. Men det är faktiskt ett mycket trevligt komplement till läsning. Att få vila de trötta ögonen efter en dag på jobbet med en sagostund borde vara fler förunnat. Jag tror helt enkelt att bokhandlarna inte tjänar lika mycket pengar på cd-böckerna som på de vanliga och att de därför är ovilliga att ta in dem i sortimentet.

Men det brukar inte vara några problem att beställa om man bara vet vad som finns och vad man vill ha. Den här kostar en 100 kr i Storbritannien (3 CD) och skulle väl inte kosta så mycket mer än en A-teens-skiva här.

Cormac McCarthy "Dessa vackra hästar"

Marcus Hallqvist — Sun, 20 May 2001 23:00:00 +0000

McCarthys Gränstrilogin, innefattande Dessa vackra hästar, Övergången och Städerna på slätten, handlar om cowboys. Och när jag säger cowboys så menar jag inga Roy Rogers-fjantar med paljettkostymer eller fransjackor, utan riktiga män med så mycket hår på bröstet att de inte fryser eller tjurar för småsaker. Riktiga män med ansikten som blanknött läder, alltid med en hemrullad cigarett i mungipan och som bara tar av sig hatten inomhus.

Men det är inga klichémänniskor. Under flanellskjortorna är det kött och blod och ben och hjärtan. Stora hjärtan som bultar för allt som gör livet värt att leva. Det finns ett vemod i deras minsta rörelse. De tillhör en utdöende ras och de vet om det. Det är tiden efter andra världskriget och en framtid i den riktning som samhället målar ut verkar inte vara någon dans på rosor. Motortrafiken rullar förbi borta på landsvägen och oljetorn sticker upp längs horisonten. Rancherna köps upp av storföretag och maskiner har snart ersatt allt mänskligt arbete i världen.

För de unga pojkarna John Grady Cole i Dessa vackra hästar och Billy Parham i Övergången är det dags att välja om man vill köpa en kostym och åka in till stan för att skaffa sig ett jobb, eller om man skall sadla hästen och rida mot soluppgången för att förfölja sina drömmar. Det finns människor som finner sig i sin situation och spelar med de kort som givits dem. De som tar över gården eller familjefirman och gifter sig med grannflickan. Sedan finns det de som försöker styra sitt öde. De som själva vill välja sina vänner, sitt liv och en plats att slå sig till ro på. Det är det där med nybyggarrötterna också. Att de älskar landet där de växt upp, oavsett hur det behandlar dem, för att det är en del av dem. Deras fäder och förfäder har jobbat och slitit för att få det. Svetten de spillt i jorden över plogen som fått grödorna att gro. Huset de timrat och brunnen de grävt. Boskapen de vallat runt ägorna.

Men omständigheterna och de val de gör tvingar iväg dem. Rötterna slits upp och de söker efter någonting nytt som skall ge dem stadga i tillvaron.

John Grady Cole i Dessa vackra hästar ser familjeranchen och hans framtid säljas av när hans farfar dör. Han sitter med en gammal hästskalle i händerna som en vildavästerns Hamlet och frågar sig vad i helvete han skall ta sig till nu? Han tar med sin bästa kompis Lacey Rawlings och rider mot Mexico, där den gamla livsstilen finns kvar och där det finns arbete att få för en cowboy.

I Övergången ger sig den unge Bill Parham ut för att fånga en varg som rivit familjens boskap. Han följer vargens spår som leder också honom mot Mexico och hans öde.

McCarthy tycks vilja säga att de val man gör är det som formar en och formar ens liv. Att man hela tiden väljer vilken väg man skall gå. Varje ny situation är ett vägskäl och den enda karta och kompass som finns, finns inom en. De val man gjort i livet är det enda som någonsin egentligen är värt någonting. Även om det inte alltid blir som man tänkt sig, så är det, det enda man har när allt annat är borta. Och då måste man kunna leva med vad man gjort. Allt man har är sig själv, sin heder och sina kunskaper och ett svek mot någon annan skulle vara ett svek mot en själv.

Landskapet spelar en lika stor roll som människorna i de här böckerna. Det har format de som lever där och det fortsätter att forma dem. Gränsområdena mellan USA och Mexico. Ett landskap fullt av himmel och berg. Prärie och skog. Boskap och floder. Halvöknen där stäpplöparna rullar vidare mot fjärran. Ett kargt land där ett liv på hästryggen med få ägodelar snabbt lär en att ta vara på vad man har. Mexico ser ut som paradiset borta på andra sidan Rio Grandes vatten. Ett land där det fortfarande springer vilda hästar på högplatåerna. Både John Grady Cole och Billy Parham rider över gränsen till Mexico där de finner en del av vad de sökte och förlorar någonting annat. Men de märker snart att det finns taggar på rosorna även i Mexico och att om man faller så faller man hårt, och det de upplever får dem att växa upp snabbt.

I den tredje boken i gränstrilogin, Städerna på slätten, har John Grady Cole och Billy Parham hunnit växa några år och det har blivit 50-tal. Deras öden flätas samman. De möts på en ranch utanför El Paso där de arbetar och blir vänner. Jag ska inte berätta mer, men i mitt tycke är det här nästan den perfekta romanen. En existentiell västern med ett språk som får de flesta nobelpristagare att gråta av avund. Översättningen till svenska är godkänd även om de här böckerna kommer bättre till sin rätt på originalspråket.

Cormac McCarthy skriver böcker om cowboys som en cowboy. Och det han skriver träffar en rakt i hjärttrakten och i magen på samma gång som en salva från ett avsågat hagelgevär.

Du vet de där dagarna när allt är kristallklart. Det kanske är första dagen på semestern och du har sovit länge, eller druckit dubbla koppar starkt kaffe. Fått nya glasögon. Ätit en god lunch, sett en bra film, kanske har det regnat. Sommarens första varma regn och du kommer ut precis när de sista dropparna faller och allt är rentvättat och nytt och du har en regnbåge över huvudet och molnen börjar spricka upp och en solstråle lyser upp din tillvaro/vardag. Vet du vad jag menar? En sådan där dag när allt känns bra, när man lägger märke till alla detaljer och allt som händer omkring en. Varenda rynka i någons ansikte, lukter, ljud, allt. Som om sinnena plötsligt är mer mottagliga, som om alla kontroller vridits upp på max.

Så skriver Cormac McCarthy. Det känns som om varenda mening är huggen i sten.

Och det bästa är att han aldrig faller för frestelsen som de flesta ”seriösa” författare gör: att berätta den stora historien, den där legenden och allegorin över mänskligt liv, som står för så mycket mer än vad som ryms mellan sidorna. Att fläta ihop alla små detaljer till en helhet där inte en enda tråd får spreta ut. Det gör inte McCarthy, han beskriver livet som det är, eller som det kan vara, han beskriver det vackert och sakligt. De bra dagarna och de dåliga, och det finns utrymme att tolka det hur man vill. Jag menar inte att det inte finns några lärdomar att dra, eller någon handling, bara att det är de där ärliga historierna man hört hundra gånger förut och som alla upplevt i en form eller en annan. Oavsett hur fria vi vill inbilla oss att vi är så är vi dömda att göra om samma misstag som våra fäder och förfäder. Dela samma baksmällor, springa efter samma kvinnor och bryta samma ben.

Det finns en kärlek i det han skildrar. En filosofi om arbete för brödfödan och om livet i städerna där allt står på ända och att allt man egentligen har är sig själv och de man älskar. Cowboysen John Grady Cole och Bill Parham äger inte mycket annat än sina stövlar och kläderna på kroppen, men de har sina hästar, de har vänner och kanske, kanske, finner de kärleken en dag. Gränstrilogin är några av de få samtida böcker som faktiskt är värda papperet de är tryckta på. Och det är egentligen allt du behöver veta, att de är värda sin vikt i guld. Det McCarthy skriver får en vuxen karl att böla och att skratta högt för sig själv och känna det som om man hade glödande kol i bröstet.

Man ställer kaktusar i fönstret, går och kokar kaffe och lagar mexikansk mat och önskar att man också var en cowboy och att man kunde göra upp en lägereld ute på balkongen och ligga under en filt och stirra in i glöden tills man somnar. Och visst är det lite pojkdrömmar, men även de som inte lekt cowboy och indianer kan uppskatta det här, för det är vackert, storslaget och bra. Förbannat bra.

Lee Stringer "Vinter vid Grand Central"

Marcus Hallqvist — Tue, 10 Apr 2001 23:00:00 +0000

Det är synd om Lee Stringer, han röker crack och hamnar på gatan, men han gör aldrig en fluga förnär, stjäl aldrig något eller är dum mot någon. Han pantar sina burkar och letar mackor med kort sista förbrukningsdatum som snabbmatscaféerna har slängt i soporna. Och när han har fått pengar för burkarna köper han crack och går ner i sitt råtthål i tunnlarna under Grand Central i New York och tänder på.

Han hittar en penna en dag när han inte har något att göra och börjar skriva. Han skriver tills pennan glöder och det inte finns något kvar att skriva på och glömmer att gå ut och köpa sin dagliga dos knark. Han skickar det han skrivit till Street News, som är det samma som Situation Stockholm är här. De tar med det han skrivit och sedan skriver Lee och säljer Street News i stället för att panta burkar. Men han röker fortfarande crack.

Lee avancerar och till slut blir han redaktör på Street News och kommer bort från gatan och sedan blir hans bok Vinter vid Grand Central utgiven och han lever lycklig i alla sina dagar.

Historier som är sanna och som berättas av någon som varit med om det de talar om på riktigt är ju alltid ett plus, men det måste finnas många historier från gatan som är intressantare än den här och det finns många historier som är bättre skrivna. Jag är ledsen, för jag vill gilla det här. Det är ju beundransvärt med en snubbe som levt på gatan och käkat crack till frukost lunch och middag som har tagit sig själv i kragen och lyckats komma på fötter och dessutom startat en helt ny karriär som hyllad författare. Det är väl egentligen den bästa historien i den här boken och något man önskar kunde hända fler. Och det är väl därför som boken blivit så omskriven och syns sticka upp ur var och varannans ficka.

Det är inte dåligt, bara trist att läsa om en crackrökares vardag under tolv år på gatan eller på tidningredaktionen där han jobbar. Slätstruket som en prästskjorta. Jag bryr mig helt enkelt inte så mycket om herr Stringer.

Jag är ledsen att jag berättar hela historien här, men det har redan gjorts i alla stora tidningar och dessutom på bokens baksida, så det är inget nytt under solen, och det är knappast boken heller.

Översättningen är inte särskilt bra och jag vågar påstå att den drar ner intrycket ytterligare.

Så här i efterhand skulle jag nog hellre gå ut och köpa ett nummer av Situation Stockholm i stället.

Mattias Klum "Skogens öga - bilder från Borneos inre"

Marcus Hallqvist — Thu, 22 Mar 2001 23:00:00 +0000

Som gammal fotograf är det inte utan att man blir lite avundsjuk på Mattias Klum som fick åka till Borneo i ett och ett halvt år och helsponsrad, med lika många kameror som ett normalt pressteam tillsammans, få ta hur mycket bilder han ville på allt som kom i hans väg. Men jag ska inte vara tjurig för det. När den här boken först damp ner i affärerna och Klum gästade vartenda soffprogram i tv och det talades om boken överallt i medierna sade gnällspikarna: ”kan väl inte vara så svårt att ta bra bilder när man gör av med flera ton film”. Men det håller jag inte helt med om. Visst underlättar det, men för att få den kvalitet på bilderna som här, så krävs det att man vet vad man gör, och att man gör det bra.

För visst finns det underbara bilder i Skogens öga. Elefantens uråldriga fot, som blir hängande mitt i steget över strandkanten i perfekt balans. Pilsnoken som kommer glidande ur den ångande grönskan och in i focus. Skäggsvinens gula ögon i dunklet, näsapans profil mot kvällshimlen, en borneansk flyggroda fladdrar förbi i ficklampsskenet och jättekobran skär tyst förbi i vattnet.

Han har fångat mycket på sin jakt och faktiskt finns där också en helhet bakom bilderna. En detalj många regnskogsskildrare brukar glömma bland alla andra: skogen själv.

I bakgrunden, lite ur focus, uppifrån – fotad mellan grenarna från toppen av ett jätteträd, eller från varmluftsbalong. Rörelsen i bladen och vattnet som fångas i svepande suddiga rörelser. Andra med slagblixt och lysande färger. Rötter och lianer som växer och slingrar sig mellan sidorna och håller ihop allt. Det är trevligt att se en fotobok där inte allt måste vara knivskarpt med centralperspektiv. Där de frusna ögonblicken fortfarande lever och inte ser ut som fint uppstoppade djur på museum.

Även texten håller måttet. Ibland känns det lite väl tillkrånglat, som det brukar låta när folk leker poeter, men när det är som bäst är det avslappnat och vackert och flyter bra med bilderna. Som bäst blir det när han lugnt och sakligt beskriver händelser och vad han sett genom kameralinsen. De orden har tillräckligt mycket poesi i sig, för att den här världen har det…

Som:

Om jag inte visste att det bor en bronsfärgad ödla bakom roten därframme och att det märkliga dånande ljudet från trädens kronor är de stora näshornsfåglarnas vingslag, om jag inte lade märke till palmmårdarnas klomärken på fikusträdets bark – skulle det vara en tom och öde skog? Det här är ingen värld för den som vill matas med stora upplevelser av stora djur. Det här är en värld som bjuder på enorma upplevelser av små ting.

Eller:

Rejäla fåror i marken. Gropar och skrapmärken. Kraftfulla djur letar mat.

En skäggig sugga kommer släntrande genom den täta skogen.

Hon bökar sig fram. Alltid på sin vakt. Respektingivande.

Suggan vänder upp lera, jord och växtlighet med sitt oömma tryne. Bökar i sig nedfallna fruktrester, frön och svampar. Som en plog bryter hon ny mark. Hon skapar stigar i stiglöst land.

Den bifogade skivan med ljud från djungeln är även den ett trevligt komplement. Alla som varit i en regnskog någon gång vet ju att det inte blir riktigt samma sak på tv eller i National Geographic. Det är inte som en lugn skogspromenad här hemma. Det är som en tur med fritt fall på Gröna lund, samtidigt som fågelkvittret är uppblandat med apvrål och nära nog öronbedövande. Jag myser för mig själv i vintermörkret när jag hör näshornsfågelns gälla skrik och fläktande med vingarna. När Gibbonaporna sjunger bort morgondimmorna ur skogen. Jag ler fortfarande när jag står och väntar på bussen med djungeln ringande i mina hörlurar en timme senare. Och jag ser gröna löv falla mot mig uppifrån när jag blundar fast det snöar.

Jag har själv tillbringat åtskilliga dagar i Asiens regnskogar och jag känner igen mig i bilderna. Näshornsfågeln i trädets topp med ett rött bär i näbben. Stryparfikusens tomma katedraler. Trasslet av lianer i skogens mitt, världens största blomma Rafflesia, som ser ut som ett nylandat rymdskepp i rött och vitt bland löven och som fyller gläntan med en kväljande lukt av ruttet kött. Och jag hör fladdermössens gnyende i mörkret.

Jag tycker att Klum har gjort ett förträffligt arbete. Det är inte riktigt som en resa till regnskogen på riktigt, men man kommer nästan halvvägs och det är inte illa. Inte illa alls.

dagensbok.com » Marcus Hallqvist

Franz Kafka "Till frågan om lagarna"

Similar Posts:

Torsten Jurell "Det brinner!/Ã‡a brÃ»le!/Fire!"

Similar Posts:

David Ericsson "Redlight"

Similar Posts:

Gary Snyder "The Gary Snyder reader - prose, poetry and translations"

Similar Posts:

Mark Sundeen "Car Camping"

Similar Posts:

Debutartad debut 2001

Similar Posts:

Jack Kerouac "On the Road"

Similar Posts:

Cormac McCarthy "Dessa vackra hästar"

Similar Posts:

Lee Stringer "Vinter vid Grand Central"

Similar Posts:

Mattias Klum "Skogens öga - bilder från Borneos inre"

Similar Posts: