Vi odlar mat och först när det finns ett överskott, vilket producerar välstånd, odlar vi kontemplationens mark, en trädgård med saker som inte är nödvändiga för vår fysiska överlevnad. Den medvetenhet som har sitt ursprung i själva det faktumet är vad som ger trädgården dess särskilda, mäktiga plats i vårt liv och vår fantasi.

Jamaica Kincaids beskrivning av sin expedition till de himalayanska bergsvidderna gavs för första gången ut av National Geographic för snart tjugo år sedan. Nu, utgiven på svenska i fin översättning av Niclas Nilsson och med ett nyskrivet förord av Kincaid själv, får vi återigen träda in i de tre veckor av hänförelse och kontemplation som resan utgör för författaren, men också de frågeställningar om privilegier och kolonialism som ställs på sin spets.

Är det en reseskildring? En memoar? En essä? Bland blommor beskrivs som allt det, och samtidigt tycks texten inte helt vilja passa in i någon av de kategorierna – ingen av dem lyckas helt beskriva vad den här texten vill och lyckas göra. Det började med att Kincaid fick ett förslag från National Geographic att ”åka till en plats och göra något hon tyckte om” för att sedan berätta om det för sina läsare. Det är precis vad hon gjorde. Tillsammans med Dan Hinkley, hortonom, och två vänner till honom, reste Kincaid 2002 till Nepal för att vandra i bergen och samla in fröer att odla i sin trädgård i Vermont.

Boken är en återberättelse av Kincaids upplevelser av den resan, både den yttre med allt vad det innebar: långa vandringar upp och ner i berg som får Kincaid att ifrågasätta sitt tidigare synsätt att världen skulle vara ordnad horisontellt – förhåller sig inte allt i själva verket till en vertikal ordning? – ständiga spår av och direkta möten med maoister som kanske eller kanske inte vill släppa fram dem med liven i behåll, sökandet efter växter som uppfyller drömmen med själva resan: att hitta något på en avlägsen plats och ta med sig det hem till sin trädgård och få det att växa; ett sorts ultimat ägande och erövrande. Men denna reseskildring handlar lika mycket om det inre: Kincaids plats i världen, nu en privilegierad person som för nöjes skull kan resa tvärsöver världen och samla fröer till sin egen trädgård medan någon annan bär hennes och hennes vänners väskor och dukar fram alla måltider de äter, och som ändå är samma person som växte upp på en karibisk ö där man odlade för att äta, inte för att det var vackert.

Med Bland blommor lyckas Kincaid skicka läsaren på en skimrande och magisk resa, som är lika förundransvärd som tankeväckande, som ställer frågor och inte kräver svar, som lyckas hålla flera sanningar parallella med varandra snarare än ställa dem mot varandra. Behållningen är nämligen inte bara att få se Himalayas sluttningar i text, utan att få se dem genom Kincaids ögon. Hela vägen får läsaren följa med som ett sällskap till en guide som inte bara berättar vad hon ser i terrängen, utan dessutom pekar ut tankeväckande själsliga och samhälleliga angelägenheter lika självklart och lätt som om de faktiskt vore en del av landskapet. Upplevelsen är förundransvärd.