Även om det enligt almanackan bara rör sig om slutet av oktober råder en ”elak kyla som biter in i märgen” i Cara Hunters nya deckare Mörkare än döden (Hope to die), den sjätte i ordningen med kommissarie Adam Fawley vid Thames Valley-polisen i Oxford. För egen del är jag – mitt i den värsta värmeböljan i mannaminne – tacksam för all svalka som jag kan få!

Polisen kallas till Gantrys herrgård i Wytham utanför Oxford, där en dödsskjutning ägt rum. En hagelbössa har avfyrats på nära håll, rakt i ansiktet på en okänd ung man och det är definitivt ingen vacker syn. Husägaren, en äldre knarrig gubbe vid namn Swann, hävdar att han avlossat skottet i självförsvar. Men att offret skulle varit en vanlig inbrottstjuv utesluter kriminalarna med Adam Fawley i spetsen tämligen omgående. Herrskapet i det nedgångna herresätet beskrivs för övrigt som högdragna till den grad att de tycks ”som hämtade ur Downton Abbey”.

Steg för steg får vi följa utredningsarbetet, där poliserna till en början tycks famla efter halmstrån. Först när det uppdagas att herr och fru Swann tidigare hette Dick och Peggy Rowan tar spaningen fart. Deras dotter är den ökända Camilla Rowan, som 1997 fälldes för mordet på sin nyfödde son. Hon har under sina femton år i fängelse envetet hävdat att hon lämnade över barnet till dess far, något som aldrig kunnat styrkas.

När det oförhappandes uppdagas att den skjutne unge mannen är Camillas son beslutar man sig för att syna den ursprungliga polisutredningen i sömmarna. Samtidigt är den mest brännande frågan i dagsläget var han har hållit hus de senaste tjugo åren.

Fawleys avdelning består inte bara av välbekanta ansikten från de tidigare böckerna i serien, utan har också utökats med ett par nya. Som vanligt råder spänningar inom gruppen och flera av kollegorna har det kämpigt. Erica Somer har till exempel drabbats av en elakartad tumör i äggstockarna och är inlagd på sjukhus. Trots att kriminalpoliserna är så många är det inga problem att hålla isär dem. Författaren är duktig på att teckna livfulla och distinkta personporträtt.

Kommissarie Adam Fawley har för en gångs skull flyt i tillvaron, även om saknaden efter sonen Jake, som tog sitt eget liv, ständigt är närvarande i hans medvetande. Han är nuförtiden även nybliven pappa till en högst efterlängtad dotter på tre månader. Fawley är också nestorn, som alla medarbetarna är angelägna om att imponera på. Han kan ståta med tjugo års erfarenhet i yrket, något som författaren gör stor affär av. Själv är jag inte lika imponerad. Återkom om tio eller tjugo år, säger jag!

Det är lätt att känna igen författarens berättarteknik från de tidigare böckerna i serien. Dialogerna duggar tätt, men flyter fint och ledigt. Utskrivna polisförhör, en ritning över herrgården, tidningsnotiser, laboratorieresultat, rapporter, röstmeddelanden, utdrag ut en Netflix-dokumentär, nedtecknade telefonintervjuer, etc, blandas med Fawleys partier, vilka fungerar som en slags dagböcker och har en mer personlig ton än de omgivande avsnitten. Alltihop är fängslande och det känns som om böckerna bara blir bättre och bättre.

Intrigen är skickligt spunnen och grundar sig enligt efterordet på en verklig händelse. True crime är för övrigt en av Hunters inspirationskällor, något som hon utan tvivel delar med andra författare i genren.

Det var Colin Dexter som en gång i tiden satte Oxford på deckarkartan och kanhända har hans böcker om ensamvargen Morse varit en inspirationskälla för Cara Hunter. Förhoppningsvis ler den gruffige kriminalkommissarien i sin deckarhimmel åt sin svärmorsdröm till efterträdare vid Thames Valley-polisen. Så olik honom själv.