På baksidan av Minette Walters nya deckare Ormars skepnad finns ett citat från tidningen The Observer. Enligt recensenten är romanen ”helt enkelt ett mästerverk”. Det är mycket möjligt att många av de miljoner som redan läst romanen håller med.

Den 14 november 1978 hittar mrs Ranelagh en död kvinna utanför sitt hus på Graham Road i London. Kvinnan är en av grannarna och kallas ”Galna Annie”, eftersom hon lever ensam, pratar för sig själv, yttrar tvångsmässigt fula ord och har svåra spasmer i ansiktet. När mrs Ranelagh möter Annies blick vet hon att Annie blivit mördad, vilket naturligtvis varken grannarna eller polisen vill tro. Istället menar de att Annie blivit olyckligt påkörd av en förbipasserande lastbil. Några månader senare flyttar herr och fru Ranelagh utomlands.

Romanens handling utspelar sig tjugo år senare, när familjen Ranelagh återvänder till England. Landet har förändrats; i efterdyningarna av Tatchers hyperkapitalism har priserna trissats upp, vilket Ranelagh genast fastnar vid. De flesta har glömt Annies död. Dock ej mrs Ranelagh, som kommit tillbaka för att skipa rättvisa.

Under de tjugo år hon varit borta har hon hållit kontakten med poliser, grannar och läkare som har någon koppling till Annies död. I 400 sidor får vi följa hennes kamp för att reda ut ett garnnystan som nästan alla inblandade varit med om att trassla till.

Vissa delar av boken är skriven i form av handskrivna brev och e-brev och efter en genomgång av ett fotoalbum får vi till och med se bilder på några av karaktärerna. Detta för att skapa ytterligare en dimension åt någonting dimensionslöst.

Walters misslyckas med sin vilja att skriva samhällskritisk. Beskrivningen av Tourettes syndrom är nästan pinsam och försöken att psykologisera karaktärerna blir bara ytlig. Om man ska vara ärlig, och det ska man, så finns det inte en enda karaktär i den här boken. Walters utvecklar i Ormars skepnad en ytlighetens estetik som väldigt många tycks falla för.

Som ett slående exempel kan nämnas en av bokens viktigaste scener, i vilken mrs Ranelaghs berättar om hur hon blev förnedrad av några grannar som ville tysta henne. Det visar sig att de pissade henne i munnen för att skrämma henne. Som läsare vet man inte om man ska skratta åt Walters fantasi eller gråta över hennes oförmåga att engagera läsaren.

De flesta skulle säga att man inte objektivt kan mäta litterär kvalitet, att det är en personlig bedömning huruvida en bok är bra eller dålig. Så är inte fallet. Det enda man objektivt kan säga om en litterär text är att den är bra eller dålig. Man kan beskylla litteratur för att vara omoralisk, snuskig, svårläst. Vi lever fortfarande i en tid där litteratur i första hand bedöms efter hur politisk korrekt den är. Det är vad som sägs, inte hur det sägs som räknas.

Ur nyhistorisistisk synvinkel bidrar Minette Walters till att förstärka nuvarande politiska och kulturella ideologibas, trots att hon vill vara samhällskritisk.

Minette Walters har dessutom ingen känsla för kvalitet.