Jag älskar hästar, jag har haft häst sedan jag var fyra år. Men efter att ha läst Hästarnas budskap är jag mest förbannad. Min hästpassion känns smolkad.

Tyvärr, måste jag nog säga, har jag inte mer än hört andra prata om Hempflings tidigare succé Dansa med hästar. Det sägs att det är en smått fantastisk bok. Som landet ligger efter Hästarnas budskap verkar det inte särskilt troligt att jag någonsin av fri vilja skulle öppna dess pärmar.

Jag förstår att Hempfling måste haft otroliga naturupplevelser, att han känner ett så starkt band till sina hästar att det hotar att sudda ut allt annat. Jag skulle gärna vilja ta del av det men inte på det här sättet. Boken som skulle kunna vara ett slags ledstjärna är istället bland det sämsta jag läst. Det är högtravande, fyllt av klicheér, omständigt och pretentiöst. Saker som skulle kunna beskrivas kärnfullt målas ut i oändliga haranger. Jag förmodar att språket är tänkt att ge en poetisk och målande bild. Istället blir det krystat och påklistrat.

Men slutligen, den utsmetade kärnan i boken. Vad är hästarnas budskap? Ja, att lyssna helt enkelt. Att känna, att förstå. Det är det hästarna ska lära oss. Nu finns det ingen anledning till att läsa Hästarnas budskap. Så kort kan det sägas.