Det är få förunnat att bli en hjälte för en hel generation, Neal Cassady blev det för två generationer. Hans 23.000 ord långa brev kallat Joan Anderson letter är grunden till den litterära stil som Jack Kerouac uppfann och som han kallade ”spontanprosa”. Det är också Neal Cassady som är Dean Moriarty i Kerouacs On The Road, han är också den N.C. som Allen Ginsberg tillägnat sitt mästerverk Howl. De flesta centralfigurerna i Beat-generationen är överens om att Cassady var ett geni, han levde det de bara kunde skriva. När kvinnor kom fram till Kerouac efter hans succé med On The Road och bönade och bad om att få ligga med honom var det för att de ville ligga med Dean Moriarty, de visste inte att det var Cassady som var Moriarty och att Kerouac i boken egentligen var den betydligt torrare karaktären Sal Paradise. Utan Cassady hade varken On The Road eller Howl blivit skrivna, utan Cassady hade förmodligen den så kallade beat-generationen inte fått ett lika stort inflytande.

När så Ken Kesey under 60-talet samlade ihop en grupp hippies för att med bussen ”Furthur” företa resor genom USA, i vilka man ämnade ta LSD och spela in ”den stora filmen” så var det Cassady som återigen satt bakom ratten. Även Ken Kesey har hävdat att Cassady var ett geni och att hans sätt att leva var en mer betydande konst än de böcker han själv skrev. Cassady attribuerades med nästintill övernaturliga krafter av hippiegenerationen och jämfördes med Stålmannen, Jerry Garcia har hävdat att utan Neal Cassady hade det inte funnits något Grateful Dead.

Trots denna ikonstatus så är historien om Cassady en rätt dyster historia, han var en hjälte för den inre kretsen i båda dessa generationer, men själv nådde han aldrig några yrkesmässiga framgångar utan hankade sig fram som järnvägsarbetare eller liknande jobb och lyckades aldrig få någon styrsel på sitt liv.

Vi får följa Cassady från hans barndomsår i Denver, tillsammans med sin alkoholiserade fader och sina sadistiska halvbröder. Den tid av hans liv som också beskrivs i den enda bok han lyckades skriva, om än inte fullborda, den självbiografiska The First Third som på svenska utgivits av bokförlaget Bakhåll med titeln Den första tredjedelen.

Det mesta krutet spenderas dock givetvis på hans kopplingar till beat-rörelsen, samt även på tiden tillsammans med Ken Kesey och hans Merry Pranksters. Ken Kesey and the Merry Pranksters kan man bland annat läsa om i Tom Wolfes The Electric Kool Aid Acid Test. Andra relevant boktips torde vara Carolyn Cassady, Neals frus böcker Off The Road och Heart Beat, varav den senare filmatiserats med Nick Nolte i rollen som Neal Cassady, Beat och The Last Time I Committed Suicide är två andra filmer där Cassady och Beat-rörelsen figurerar, en liten varning dock för att ingen av dessa tre filmer kan anses vara mer än okej, ingen av dem är dock dålig.

En av de saker Cassady var mest känd för var hans konversationsförmåga, att kunna hålla igång flera konversationer samtidigt, att kunna ta upp en flera dagar gammal konversation precis där den slutat. Hans förmåga att prata omkull kvinnor liksom att ta sig ur knipor med hjälp av sin snabba käft var mytomspunnen.

Personligen kan jag inte komma på en enda person jag hellre skulle vilja läsa en biografi om än Cassady, detta är en av få biografier som skrivits om honom och tyvärr är den inte så bra som man skulle kunna hoppas. Plummer tappar ibland fokus och svävar ibland bort från ämnet i sin iver att få berätta närliggande anekdoter som förvisso är väldigt intressanta, men eftersom det här är Cassadys biografi vill man på något sätt att han skall få dess odelade uppmärksamhet. En annan sak är att boken inte tillför så mycket nytt, eftersom jag länge fascinerats av Cassady visste jag redan mycket om honom och det var litet för dåligt med ny information och anekdoter jag inte redan kände till, men för en som inte vet så mycket om Cassady torde inte detta vara något problem. Även om man inte är intresserad av vare sig beat- eller hippie-litteratur så är ändå detta en läsvärd bok som fler absolut borde läsa.

Eftersom livet var Cassadys konst så tänker jag inte avslöja så mycket mer, jag behandlar det som en roman och vill inte avslöja för mycket av handlingen.

Cassadys sista ord var ”64.928″, men hur han dog och vad denna siffra hade för betydelse tänker jag inte avslöja, det får ni reda på när ni själva läser boken.