Recension

: Ålkistan
Ålkistan Jan Ekström
2001
Albert Bonniers förlag
7/10

Med kallt blod

Utgiven 2001
ISBN 9100575224
Först utgiven 1967

Om författaren

Jan Ekström är född 1923. Han är civilingengör och har arbetat inom reklambranchen. Han debuterade 1961 med ”Döden fyller år”. Han har givit ut tolv deckare och två novellsamlingar. Med ”Ålkistan” rönte han stor framgång och den utsågs till en av århundradets bästa svenska deckare 1993.

Sök efter boken

Det är lite kyligt på vinden men så har hösten kommit till den småländska landsbygden. I Båraryd ser allt ut som det alltid har gjort tycker Lasse. Han har studerat och inte varit hemma på fem år. Men saker har hänt. Disponent Fredner styr det lilla samhället med järnhand och har hållhakar på alla skall det komma att visa sig.

Livet i den lilla byn håller så sakterliga på att förändras. Det är slutet av sextiotalet och den nya tiden är på väg. Blomsterhandlaren bygger ut sina växthus och arrendatorerna på lantgården har svårt att få ekonomin att gå ihop. Den enda som har sitt på det torra är disponenten.

I sjön har den som behövt en extra inkomst kunnat fiska ål. Nu har det dock varit ont om fisk ett tag. Disponenten har byggt sig en ålkista vid dammen och där saknas det inte fisk. Men en kväll finns det inte bara ål i kistan. Där ligger också ett lik. Nu kallas förste kriminalassistent Durell till platsen.

Det är en bra deckare. Mordgåtan är klurig och turerna runt fallet är lagom många. Språket är svalt och hela historien skildras på avstånd. Här är det snickrandet av gåtan som är det viktiga inte den känslostorm som händelseförloppet skulle kunna medföra.

Författaren är inte bästa kompis med sin detektiv. Läsaren får sig till del några detaljer beträffande detektivens utseende och intressen men lär inte känna honom. Jag saknar lite mänskligare drag hos hela persongalleriet. Jag skulle önska att de hade mer personlighet och inte bara fanns där för att passa mordgåtan. Å andra sidan så har ju kargheten också sina poänger. Den ger en markant sextiotals, nästan sjuttiotals, känsla av grådaskigt landskap med tysta män i kostymer som röker och bistra begrundar mordgåtor.

Jag gillar boken och dess karghet men jag gör det mer för att den doftar sextiotal än för att den är en odödlig deckare. Gåtan i sig är exemplarisk och ledtrådarna finns där man minst anar det. Dock är den nästan för bra för min smak. Jag ser hellre att jag får en känsla för personerna än att jag får mig en fulländad brottsteknisk genomgång till livs.

Jag läser gärna fler Ekström-deckare. Visst är den här boken lite väl karg och minutiös men den har charm. Dessutom rör det sig inte om ett utstuderat brott utan om vanliga människor på gränsen av förtvivlan. Jag föredrar det framför splatter, massmord och exponerade grymheter som det finns för mycket av.

Åsa Pettersson

Publicerad: 2001-08-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 16:10

Kategori: Recension | Recension: #299

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?