Krönika

Med Kerouac i väskan

Ofta förknippar jag böcker med platser. Rum, ställen, städer – jag minns ofta sammanhanget runt omkring mig där jag läste boken.

Rumänska kuststaden Mamaia i början av nittiotalet. Jag var 17, kanske 18 år. Inte många turister. Hotellet var en fyrkantig koloss av grå öststatsbetong. Jag låg på stranden och läste Jack Kerouacs On the Road – om livsbejakande rastlöshet och resor över en stekhet amerikansk kontinent.

Medan huvudpersonerna Sal Paradise och Dean Moriarty korsade yttre och inre gränser, tog jag och min reskompis bussen till Constanţa. Förbi fönstret passerade jättelika solrosfält och hästkärror, trädgårdar med skjul och hus täckta av vinrankor, och i staden: betongmonument och grå flervåningshus, underjordiska gångar och gatusystem kantade med minimala butiker och varustånd. Vi vilade utanför stadens enda varuhus med en rulltrappa som skakigt segade sig upp och ner, köpte vatten. Läste. Min kompis fotograferade.

Ibland tänker jag på Bilden, det Perfekta Fotografiet som aldrig blev till: Plötsligt på en skuggig balkong. En kvinna lutar sig ut, betraktar den folktomma gatan nedanför, håret fladdrar. Ett barn i blöja dinglar med benen mellan balkongräckets järnstänger. Bildkompositionen perfekt. Motivet. Hela stadens själ, så tänker jag mig det nu, fångad i det där svartvita fotografiet. Om inte den gamla Nikon-kameran strejkat just då. Kanske var det något med filmen, jag minns inte riktigt. Kvinnan och barnet var borta. Vi väntade en stund och gick vidare, jag med Kerouac i väskan.

Sal och Dean liftade vidare från öst- till västkust, färdades i en gammal skrothög genom Texas, in i Mexiko. Vi åkte propellerplan till huvudstaden Bukarest. Besökte Ceauşescus residens, ett skräckpalats av absurd omåttlighet i ett land av fattigdom: guldkranar och marmorgolv, gigantiska salar att gå vilse i – som hämtat ur en skräcknovell. Tillbaka till stranden i Mamaia.

Var finns boken som jag läste där i Rumänien? Jag hade lånat ett tummat exemplar med hundöron av en kompis, som i sin tur lånat den av någon som hon kände. Jag minns att jag lånade ut den, men inte till vem. Eller lämnade jag kvar den där på stranden?

För ett par år sedan läste jag On the Road igen. För mig var boken svett och hetta. Resande. En näst intill hallucinatorisk roman, en berättelse med resan som drivkraft framåt. Nu slogs jag av bokens ganska unkna kvinnosyn. Så ville jag inte minnas den. Men fortfarande tänker jag på Rumänien, hur jag reste parallellt med Sal och Dean i boken. Fortfarande undrar jag vem kvinnan med barnet på balkongen var.

Helena Hansen

Publicerad: 2006-07-07 23:01 / Uppdaterad: 2011-02-25 16:33

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?