Recension

: Salamanderkriget
Salamanderkriget Karel Čapek
2019
Norstedts
9/10

När vattnet stiger

Utgiven 2019
ISBN 9789113091990
Sidor 285
Orginaltitel Válka s mloky
Översättare Erik Frisk
Först utgiven 1936

Om författaren

Karel Čapek (1890 – 1938) var bland annat satiriker och politiskt engagerad filosof, han var journalist och redaktör, teaterchef och producent, reseskribent, en produktiv romanförfattare och en framgångsrik pjäsförfattare. Han brukar kallas för den bästa tjeckoslovakiske författaren under 1900-talets första hälft.

The Karel Capek website – Omfattande sidbygge om Capek.

Sök efter boken

Som allt annat så verkar det som en bra idé från början. En sjökapten i början av förra seklet snubblar över en ö i söderhavet bebodd av gigantiska tvåbenta salamandrar, som dessutom verkar vara förvånansvärt intelligenta och samarbetsvilliga. Till en början använder han dem bara för att fiska pärlor, men i takt med att hans fynd sprids drar allt fler öronen till sig: Det han hittat här är ju den perfekta arbetarklassen, bokstavligt talat omänsklig, som kan fås att föröka sig i mängder och kan jobba varsomhelst det bara finns lite vatten. Alla företag måste ha några. Alla länder måste ha några. Och så är kapprustningen igång. Det här att utnyttja jordens resurser är vi ju bra på, det är inget nytt i det. Om nu bara ödlekräken inte börjar ha egna åsikter om hur vi behandlar dem ska väl allt gå bra…?

Andrias Scheuchzeri, en salamander, som vårdas i Londons zoologiska trädgård, kan tala, om också något kväkande; han förfogar över omkring fyrahundra ord; han säger endast sådant som han hört eller läst. Om något självständigt tänkande kan man naturligtvis icke ens tala. (…) Samma salamander kan också läsa, men endast kvällstidningar.

Salamanderkriget från 1936 blev Karel Čapeks sista roman; när nazisterna kom för att gripa honom våren 1939 var han redan död. Det är förstås en roman väldigt präglad av sin tid. Utifrån en självmedvetet fånig grundidé, som låter honom använda alla möjliga grepp (romanen är full av fiktiva artiklar, rapporter och intervjuer) och satirisera både småstadsrasism och naiv välvilja, kändiskultur och religion, akademia och tabloidjournalistik, bygger han en historia som långsamt blir alltmer klaustrofobisk. En satir i fotspåren efter landsmän som Kafka och Hašek, där lustigheterna bit för bit blir svårare att skratta åt i takt med att militarism, populism och extrema politiska riktningar tar allt hårdare tag om handlingen.

Alla tror sig kunna hantera det de har släppt lös; salamandrarna är ju så praktiska, gubevars. Tills det visar sig att vi har gjort oss helt beroende av dem, för att våra kuststäder inte ska dränkas, för att vår levnadsstandard ska fortsätta höjas, för att vi ska kunna försvara oss mot våra fiender. Spoiler: Se titeln. Kriget kommer, och alla kommer att förlora. Fast de andra kommer ju förstås att förlora lite mer, så det är väl ingen fara med oss. Vi är ju säkra, här mitt inne i det civiliserade Europa. Vad som drabbar folk därutanför är väl inte vårt problem så länge vår vardag inte störs, så länge vi står på rätt sida.

Salamandrar, kasta bort vapnen! (Pacifistiskt manifest.)
Molche, Juden hinaus! (Tyskt flygblad.)
Kamrater salamandrar! (Bakunin-anarkisternas proklamation.)
Vänner salamandrar! (Akvariesällskapens och havsfaunevänernas centralkommitté.)
Kolleger salamandrar, inträden i vår krets! (Orkeslösa sjömäns understödsförening.)
Bröder salamandrar! (Simsällskapet Laxen.)

Det är en väldigt flexibel metafor. Det kryper lite längs ryggen på mig när jag inser hur flexibel. Så uttalat tidsbunden den ändå är, skriven i skuggan av både stalinism och nazism, sitter jag omväxlande och funderar på inte bara dagens politiska klimat utan också klimatkriser, digitalisering, migration… Första gången jag läste den här boken för 15 år sedan kändes den inte så här all-apokalyptisk. Blindheten för våra egna handlingars konsekvenser, för att det lidande vi orsakar andra kan påverka oss. Till och med Čapek själv verkar nästan skriva in sig i ett hörn mot slutet; hur fan ska vi ta oss ur det här? …Borde vi tillåtas ta oss ur det här?

… Men uppenbart gäller detta bara 1930-talets Europa, nu för tiden har vi ju bättre koll och fattar alltid rationella, humana, måttfulla beslut på både stor- och småpolitikens plan, eller hur? Så att Norstedts väljer att ge ut boken nu får väl ses som ren kuriosa.

Nyutgåvan är samma översättning som du kanske kan hitta som En Bok För Alla-pocket på ditt närmaste Myrorna, förutom ett nytt (och ganska kort) förord av Martin Engberg. Så boken har ju inte varit helt omöjlig att få tag på, men ändå. Du bör läsa det här kollaget från en värld på väg in i katastrof – om inte annat så för att skratta åt hur långt mänskligheten kommit på 80 år. Om det fastnar i halsen på dig är det väl bara din egen paranoia som anar mörka former i vattnet.

Björn Waller

Publicerad: 2019-08-21 00:00 / Uppdaterad: 2019-08-19 12:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7824

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?