Recension

: Mitt hem är inte Copacabana
Mitt hem är inte Copacabana Anna de Lima Fagerlind
2019
Natur & Kultur
6/10

Filmdrömmar och krassa verkligheter

År 1965 blev Arne Sucksdorffs film Mitt hem är Copacabana en succé bland filmkritiker, och regissören fick motta ett antal priser för sin film. Filmen handlar om fyra gatubarn i Rio de Janeiros slum, och vad det ska bli av dem i framtiden. Ödet för åtminstone ett av barnen, Toninho (med namnet Rico i filmen), kom också att uppmärksammas stort i svensk media, i och med att filmen tog honom från Rio, och hans påstådda ”hem” på Copacabana, hela vägen till en svensk fosterfamilj. Ett av priserna som filmen belönades med var Svenska Filminstitutets Guldbagge, med motiveringen att Sucksdorff hade gjort ett pionjärarbete inom dokumentärfilm. Det var bara en hake: Mitt hem är Copacabana var ingen dokumentärfilm. De barn som skildrades i filmen var inte gatubarn, utan barnskådespelare. Toninho kom i och för sig från fattiga förhållanden, men var varken hem- eller föräldralös i det Brasilien som han alltså kom att lämna.

Bokens titel till trots så spelar Sucksdorff på sin höjd en (föga smickrande) biroll i den här boken. Här skildras nämligen just Toninhos uppväxt i 1960-talets Brasilien, liksom vad som hände i filmens efterdyningar sett ur Toninhos perspektiv. Det är en tragisk historia, sprungen ur en uppväxt i en fattig familj i en favela (kåkstad) i Rio. Chansen att få spela med i Sucksdorffs film föder förhoppningar om ett bättre liv hos såväl Toninho som hos de andra barnen som spelar med i filmen. Men Sucksdorffs alla löften infrias aldrig. Några pengar kommer aldrig barnen till del, möjligen eftersom en mellanhand verkar sno åt sig dem. Det är av den anledningen som Toninhos mamma – hårt pressad av fattigdom – inte ser någon annan möjlighet än att skicka iväg sonen till Sverige, när möjligheten att han ska få bo hos en svensk fosterfamilj realiseras. Med separationen från sin biologiska familj följer också en sorg och saknad, något som följer Toninho ända in i vuxenlivet.

Författaren har haft en unik tillgång till information, då hon är dotter till just Toninho, som här har låtit sig intervjuas för boken (även om författaren i en passus mot slutet av boken låter antyda att han kanske inte alltid var så pratsam om sin historia). Boken är huvudsakligen skriven i tredje person; författaren skriver företrädesvis om Toninho (och Paulinho), snarare än att låta dem själva direkt komma till tals. Det gör att boken ibland, paradoxalt nog, kan kännas mer distanserad än den kanske egentligen är. Det är synd för en potentiellt så intressant historia.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2019-08-20 00:00 / Uppdaterad: 2019-08-19 12:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7828

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?