Idag recenserar Saga Samantha Ellis bok Mina hjältinnor. Eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket. Det fick en hel bunt av oss i redaktionen att fundera vidare på litterära hjältar och hjältinnor, vilka vi själva haft och kanske har, vad de egentligen betyder – och varför det verkar så svårt att komma runt deras kön.

Ella: Så. Vad har ni för litterära hjältar eller hjältinnor – har haft eller fortfarande har?

Saga: Jag har inte haft litterära förebilder på det sättet att jag frågat mig ”Vad skulle Jane Eyre göra i den här situationen?” men jag har påverkats väldigt mycket på andra sätt. Till exempel tillhör fortfarande de långa svarta kjolarna och silversmyckena huvudpersonerna i Inger Edelfeldts Juliane och jag bär min basgarderob, trots att det är mer än tjugo år sedan jag läste den för första gången. Sedan har jag haft en stark tendens att identifiera mig med det jag kallar ”olyckliga flickor”, flickor som mobbas, är deprimerade eller mår dåligt på andra sätt.

Mitt sätt att tänka kring olika saker har också påverkats, men det är oftast så att jag tagit till mig någon detalj här och någon där, utan att betrakta en viss fiktiv person som förebild.

Lina: Jag tänker dels på Ronja Rövardotter, som jag alltid ville leva som. Tänk att ha tillgång till en så stor och vacker skog, att bara fly ut i och bo i! Ronja utmanade sina rädslor på ett sätt jag behövde läsa om, när jag var yngre var jag väldigt blyg av mig. Samtidigt var hon inte bäst på allt, på det sättet som Pippi var, utan för mig kändes hon mer mänsklig.

En replik jag tagit med mig, men det är kanske att gå lite utanför det hela, är att våga saker, för ”annars är man ingen människa, utan bara en liten lort”. Det var Jonatan som sa det till Skorpan. Jonatan var nog en jag såg upp till faktiskt, men jag vet inte om jag tänkte att jag skulle vara honom. Kanske snarare att han kunde få vara min storebror eller nåt.

Airi: Jag tänker direkt på hoppetossan Lotta i de gamla flickböckerna av Merri Vik (Ester Ringnér Lundgren)! Lotta var helylle liksom hennes bästa vän Gigi (?), men råkade lätt i besvärliga situationer på grund av obetänksamhet, slarv eller bara otur. Det jag som barn framförallt gillade med Lotta var hennes humor, slagkraftiga repliker och goda hjärta. Så ville jag också vara! Så skulle världen se ut! Och när det var som mörkast kunde man alltid liksom Lotta trösta sig med favoritblandningen av lakritsbåtar och choklad (håller än).

Under åren har jag bytt adress nära 25 gånger och vid varje flytt släpat kartonger med gamla Lotta-böcker med mig. Dock har även jag så småningom växt upp. Häromåret tackade jag så Lotta-böckerna för vår underbara tid tillsammans och sen bar det av till loppis. Böckerna köptes av en äldre herre (!) som jag misstänkte tänkte sälja dem dyrt på något lyxantikvariat i storstan. Köpet fick inte gå hur lättvindigt till som helst, så jag berättade för honom hur viktiga böckerna varit för mig. Han lyssnade tålmodigt, packade ned böckerna i sin väska och lämnade mig med orden ”men nu måste du gå vidare med ditt liv!”

Ella: En gemensam nämnare för de flesta av mina hjältinnor i nuläget är nog ”wit”, kvickhet eller förmågan att komma med smarta, tuffa och roliga repliker, typ Lizzie Bennet eller Jane Austen, Shakespeare, Joss Whedon, Aaron Sorkin, Rob Thomas. Gun-Britt Sundström.

Författare som hjältar är ju för övrigt också en variant – det vill säga att det snarare än den som skriver än dem hen skriver om som blir någon typ av idol, eller vad man ska kalla det. Det är kanske också en mer vuxen form av hjältar?

Elisabeth: När jag var liten läste jag berättelserna i Barnens Bibel massor av gånger. David och Goliat. Daniel i lejongropen. Etc. Enid Blytons Fem-böcker var en annan favorit med den kavata tjejen Georgina, som ville kallas för George. Astrid Lindgrens hjältar var viktiga så klart, speciellt Bosse i Mio min Mio. När jag blev lite äldre läste jag Sagan om Ringen-trilogin varje sommar. I den finns det ju många olika typer av hjältar/hjältinnor och favoritkaraktärerna har växlat under åren. Frodo som är en slags klassisk antihjälte i det att han varken är särskilt stark eller särskilt smart. Eowyn, sköldmön, som går sina egna vägar och vägrar underordna sig. Arwen som ger upp sin odödlighet för kärleken. Sam den trofasta vännen. Gandalf den snälla och visa trollkarlen. Osv osv.

Jag är fortfarande fascinerad av berättelser om hjältar men på senare år är det kanske antihjälten/hjältinnan som intresserar mig mera. Joyce Carol Oates skriver ofta om kvinnliga antihjältinnor, som tjejgänget i Foxfire och kanske kan Mare Kandres kvinnliga karaktärer ses som antihjältar? Catherine i Wuthering Heights och Jane Eyre i romanen med samma namn är också fascinerande karaktärer som tål flera omläsningar. Jag läser gärna postapokalyptiska berättelser och dystopier där (anti)hjälten/hjältinnan också nästan alltid finns med. I den här genren tycker jag att bland annat antihjälten i The Road av Cormac McCarthy och antihjältinnan i Flod av Carolina Fredriksson är särskilt intressanta, men det finns många fler.

Ella: Det finns väl egentligen två sidor av hjältar/hjältinnor, det att kunna känna igen sig och det att se upp till? Som i Bröderna Lejonhjärta (åh, Bröderna Lejonhjärta!) där väl kanske Skorpan är den man känner igen sig i och Jonatan, precis som för Skorpan, den man önskar att man vore lite mer som?

Elisabeth: Joseph Campbell, som har forskat och skrivit en hel del om hjältar bland annat i The Hero with a Thousand Faces, menar att hjältens äventyr kan läsas som en resa i vårt inre. Berättelserna uppmanar oss att utmana våra inre strukturer och hjältens agerande kan tjäna som en förebild när vi ska ta oss an våra egna monster. Campbell pekar också på att många hjälteberättelser följer den struktur som också återfinns i olika initiationsriter världen över: separation (eller avfärd), initiation och återförening.

Jag tror, som Campbell, att vi söker oss till berättelser som kan hjälpa oss på något sätt. Inspiration, tröst eller något annat. Som barn var jag blyg och tyckte nog själv att jag var ganska feg. Kanske var det därför jag slukade berättelser med hjältar/hjältinnor.

Björn W: När jag var liten hade jag definitivt litterära hjältar. Biggles, Jonatan Lejonhjärta, Bilbo, Stålm… f’låt, Superman, alla de där som alltid handlade rätt och som man alltid kunde lita på. Sen… Jag är inte helt säker på vad som hände, men någonstans där när jag var kanske 13-14 halkade jag in på Stephen King, på deckare och på sci-fi, och hittade något som fångade mig mer än den rättrådige hjälten: inte nödvändigtvis antihjälten – även om jag gillar sådana också ibland – men den icke hjältemodige karaktären som inte alltid vet vad hen vill, inte alltid klarar av det som krävs av hen, och inte alltid lyckas. (Och könsneutrala pronomen eller inte är de väl oftast män i de böckerna.) Man kan väl säga att jag kunde se upp till Jonatan, men jag kunde identifiera mig med Skorpan. Man kan väl hävda att det är en annan form av hjälte; de som gör saker som måste göras fast de inte kan, annars är man bara en liten lort. Men ju mer man gräver ner sig i det, och ju mer mitt läsande grävt sig till andra genrer, desto svårare blir det att alls se begreppet som meningsfullt. Om även den som går till jobbet varje dag är en hjälte (om William Stoner är en hjälte), vem är det inte då?

Jag har både nya och gamla hjältar, men de har en tendens att höra till genrer där hjälten som koncept fortfarande känns meningsfull. Buffy, t ex. Det jag kommer att tänka på nu är om det inte är en annan fråga, lite utifrån vad Elisabeth skrev, vilken sorts historier som skapar eller kräver hjältar? När jag recenserade Ensam på Mars häromdagen, med en klassisk amerikansk hjälteroll om än en fredlig sådan, blev jag lite fascinerad över detta att vi fortfarande i en tid där allt bygger på komplexa sammanhang och samarbeten letar efter berättelser som drar allt till en punkt där en ensam man (eller för all del numer också kvinna), med eller utan sidekicks, ska rädda allt? Kommer också att tänka på allt rabalder runt Ställ ut en väktare just nu; i 50 år har amerikanarna upphöjt Atticus Finch till det finaste de har, och när han faller faller han hårt. Det finns kanske intressantare saker att hitta i spillrorna av en sönderslagen staty än i statyn själv.

Tone: Buffy är alltid min hjältinna. WWBD. :-)

Ella: En sak som slog mig hos Ellis är hur mycket att vara hjältinna också är förknippat med att hitta rätt hjälte att gifta sig med …

Lina: Usch ja, hjältinnor har ju traditionellt sett lite tråkigare livsuppgifter än hjältarna…

Ella: Haha, ja … I rättvisans namn är det väl det Ellis tidigt använder sitt läsande till, att förhålla sig till äktenskap eller inte äktenskap jämte sina föräldrars livsplan för henne (”marry a nice Iraqi Jewish boy”). Ett roligt citat med viss dubbelhet:

Reading might spoil my eyes, as my grandmother warned me it would, but Mr Darcy showed it wouldn’t stop me finding a husband. A gourgeous, intelligent husband, in fact, because real men liked bookish girls. It said so in Pride and Prejudice.

But there were perils to loving Mr Darcy. I wish I could tell my twelve-year-old self that not all arrogant men are secretly lovely; some are just arrogant.

Saga: Jo, så är det ju, fokus ligger i hög grad på äktenskap och kärlek men så är det ju också i många av de böcker hon läser – målet är äktenskapet och vägen dit ”the marriage plot”. Det sorgliga är ju hur många av hennes hjältinnor som visar på andra vägar till lycka/livskvalitet men i slutet ändå ingår (relativt) konventionella äktenskap. Samtidigt har deras väg dit ändå inneburit en insikt om andra möjligheter för läsaren.

Ella: Det är klart att det blir begränsande om äktenskap framstår som det enda alternativet för kvinnor, men precis som att litteraturen kan erbjuda alternativ när det gäller vem man kan vara som kvinna så innebär ju i alla fall en del av de där männen (som det Ellis skriver om Darcy och kvinnor som läser) alternativ för hur män kan vara. Att man kan vilja ha något annat än den typ av män som råkar finnas i ens absoluta fysiska närhet, liksom.

Eller, för att låta något mindre heteronormativ, att det finns den typen av alternativ också. Utan typ Jonas Gardell vet jag knappt om jag hade varit medveten om att homosexuella existerar när jag växte upp – det var i alla fall ingen som vågade definiera sig som det öppet där jag bodde, så vitt jag vet.

Hur tänker du som också skriver karaktärer då, Lina – vad vill du att de ska vara för läsarna?

Lina: Å, det är faktiskt ett evigt bryderi, det där med hur jag vill att mina karaktärer ska vara!

När jag skrev Det borde finnas regler kändes det viktigt med en tydlig karaktärsutveckling mot det bättre. Att Mia skulle bli starkare i sig själv under romanens gång. Samtidigt som jag förstås ville skildra den osäkerhet jag tänker är vanlig kring utseende och sätt att vara under tonåren; det hade inte känts trovärdigt utan det. Och jag tror att folk mår bra av att läsa om det jobbiga också, för att få känna igen sig.

Även i den erotiska Säg inte det här till någon kändes det viktigt att porträttera motsatsen till blyga oskulden Anastacia från Grey-böckerna. Det var en av anledningarna till att jag skrev den, att visa fram en stark vuxen kvinna som vet vad hon vill och tar för sig. Hon är ingen perfekt människa, utan drivs så mycket av sin lust att hon sårar sin partner. Men för mig är hon en hjältinna.

Med den bok jag håller på med nu, som riktar sig till vuxna, är det en ständig balansgång. Hon har mycket osäkerhet och självhat i sig, och jag vill ha en positiv karaktärsutveckling här också, samtidigt som jag inte vill att det ska gå för lätt. Den handlar mycket om hur vi förhåller oss till de värderingar vi växer upp med, och det tänker jag är svåra saker att bara bryta loss från. Komplexitet, helt enkelt.

Jag kan verkligen uppskatta karaktärsutvecklingar där det går lite fram och tillbaka, som i Marta Söderbergs Ramona, om en tjej med självskadebeteende; man blir nästan irriterad på henne för att hon så ofta faller tillbaka i destruktivitet. Och samtidigt ger det trovärdighet och jag tror att läsare känner igen sig i det, även om det kanske snarare blir ett porträtt av en människa med fel och brister, än en ”hjältinna”.

Ella: Ja, utveckling måste väl vara en bra definition på en hjältinna/hjälte? Någon som är för perfekt, och särskilt i berättelsens början, kan väl inte gärna vara en hjältinna?

Tänker ni någonsin att ni borde haft bättre hjältinnor när ni var yngre? Att de ni hade kanske inte alltid var så hälsosamma, som Ellis kommer fram till när det gäller Cathy ur Svindlande höjder? Det gör jag ganska ofta.

Saga: Jag hade (och har) en stark tendens att identifiera mig med de ”olyckliga flickorna”, de som mobbas, är deprimerade, skär sig, har ätstörningar etc. och har alltid läst väldigt många sådana böcker. Frågan är, om inte mitt eget mående påverkats i fel riktning av dem, att jag tog till mig mer av det negativa än av de element av vägar ut och bort som sådana böcker brukar innehålla. Att jag, liksom många andra, idealiserade och idealiserar det sjuka.

Ella: Nu läste jag Svindlande höjder alldeles för sent för att gilla den särskilt, men jag hade en liknande diskussion som den Ellis har med sin kompis, med en vän ganska nyligen, fast om Christine Daaé i Fantomen på operan. Min väninna tyckte att Christine uppenbarligen hade psykiska problem och fast jag som vuxen kan se hennes poäng kände jag mig ändå ganska tilltufsad. Lerouxs roman är nog den jag varit allra mest besatt av (sen jag först såg musikalen när jag var tio) och gud vad jag ville vara mer som Christine, mystisk och plågad och vacker och begåvad och åtrådd av intressanta män (varav den intressantaste ju var ett genialt men mordiskt monster som bodde i Parisoperans källare). I efterhand: nej, det var väl inte precis ett hälsosamt ideal.

Lina: Madame Bovary kommer jag ihåg att jag identifierade mig starkt med. Hennes sätt att fly verkligheten in i läsandet hade nog mycket gemensamt med mitt eget liv. Kan också känna igen det där med att identifiera sig med skadade och olyckliga flickor, som är självdestruktiva. Och att det inte är något vidare för ens utveckling.

Ella: Är det skillnad på hjältar och hjältinnor?

Björn W: I teorin, inte nödvändigtvis. I praktiken, fortfarande rätt ofta, skulle jag säga. Å ena sidan är den kvinnliga hjälten (vilket kanske, eller kanske inte, är detsamma som en hjältinna) fram till nyligen så pass … om inte sällsynt så i alla fall hänvisad till vissa typer av berättelser, och det finns alltså saker att hitta på med henne som inte har gjorts femtielvatusen gånger förut. Å andra sidan går det att göra kvinnliga hjältar minst lika platta och klichéartade som de manliga, vilket kanske är ett framsteg …

Saga: Jag har svårt att ens komma på böcker med manliga protagonister som verkligen betytt något för mig – jag tror att jag lite enkelspårigt har lättare för att identifiera mig med litterära kvinnor än med dito män.

Elisabeth: Jag har fascinerats och inspirerats av såväl hjältar spm hjältinnor genom åren men det finns säkert skillnader i hur de påverkar mig. Förmodligen är det lättare för mig att identifiera mig med kvinnliga hjältinnor/antihjältinnor i vissa typer av berättelser.

Ella: Jag kan inte heller komma på några manliga hjältar som haft samma betydelse för mig som de kvinnliga – det är förstås därför jag frågade – men egentligen är det ju jättekonstigt. Varför skulle kön vara så avgörande, de flesta hjältedåd (grandiosa eller mer vardagliga) handlar väl ändå inte om kön?

En del hjältinnor handlar nog i och för sig för mig just om genusbegränsningar, som Pippi, som ju var mycket intressantare än trista vanliga flickor, eller George i Fem-böckerna som ville vara kille och var den enda coola Blyton-tjejen. En lite liknande favorit är Nora i Ett dockhem, som jag såg i högstadiet nån gång, som bara hoppar av kvinnorollen och förljugna konventioner (trots att hon är vuxen och har barn och allt).

I och för sig handlar ju ganska mycket hjältinneskap om att rädda eller se det goda i ganska tvivelaktiga män, en stereotyp jag kan bli klart förbannad på. Det där kärleksräddandet. Känns ju som att det bäddar för att kvinnor ska göra dumheter och fara illa.

Cecilia: Jag har bara haft kvinnliga hjältar, de klassiska: Anne på Grönkulla, Kitty och framförallt George i femböckerna. Hjältarna hör till slukaråldern för mig. Efter att jag lämnade slukaråldern lämnade jag hjältarna. Det jag funderar över är om det finns några hjältinnor med tillhörande drömprinsar som skrivits av andra än kvinnliga författare? Är det någon som haft en hjälte skriven av en författare av motsatt kön? Jag kan inte komma på att jag har haft det.

Ella: Christine Daaé är förstås skriven av en man, Gaston Leroux, men annars har jag svårt att komma på några. I romaner i alla fall, på teve finns ju ganska många, som Buffy och andra Whedon-kvinnor, Sorkin-kvinnor, Veronica Mars. Konstigt, faktiskt.

Åh, och Shakespeare! Han skrev ju onekligen en hel del coola kvinnor. Och det finns ju visserligen olika teorier om vem han egentligen var, men jag tror inte någon av de mer etablerade går ut på att han egentligen var kvinna? :)

Vilka är dina litterära hjältinnor och hjältar?