De senaste tio åren har ett märkligt fenomen brett ut sig i svensk politik. Det handlar om partiledare, erkänt duktiga och sakliga, som av någon anledning bestämt sig för att gå i debatt med främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Man ska ”ta debatten” säger man och så åker man till någon studio för att […][...]

Om jag under sensommaren, när jag satt och bläddrade i Höstens böcker, blivit tillfrågad om vilken säsongens mest osannolika bok var skulle jag svara: den här. En bok om spöken, skriven av redaktören för Glänta, är nämligen lika osannolikt som att Aris Fioretos skulle skriva en kokbok eller Horace Engdahl en självhjälpsbok. Eller, för att […][...]

”En essäförfattare skall inte gå ut för hårt. Likt en diplomat som förhandlar ur ett styrkeläge, kan han vänta med att skärpa tonen.” Så skriver Horace Engdahl men följer lustigt nog inte själv rådet. I sin nyutkomna Ärret efter drömmen går han istället ut stenhårt: ”Omdömets fria verksamhet är lika vacker som fantasins, och lika […][...]

Manifestens tid är inte förbi. För en dryg vecka sedan publicerade sju svenska författare ett manifest där de lovade att 2010-talet skulle bli ett berättandets decennium. Slut på förutsägbara språkexperiment, ointressanta formövningar och förklädda självbiografier: Åter till epiken, skanderade författarna och lovade saker hit och dit. Som att inte förpacka sina berättelser i pappkartonger eller […][...]

Några sidor in i Kniv och flod blir jag plötsligt kallsvettig och tvungen att lägga ifrån mig boken. Anledningen är en mycket saklig beskrivning av den faraoniska stympningen, även kallad kvinnlig omskärelse. Där berättas hur en flicka i femårsåldern sätts på en pall, hennes lår säras och de yttre blygdläpparna fästs med ackacietaggar mot låren. […][...]

Tua Forsströms dikter kryllar av djur. Harar skuttar över öppna fält och åkersorkar stryker längs vägrenar. Där lufsar björnar mot sitt ide och vargar ylar mot fullmånen. Där syns älgar som fäller sina mäktiga kronor och skenande hästar med inbillade faror för ögonen. Ofta rör det sig om nordiska, välbekanta djur men där finns också […][...]

Det känns nästan lite exotiskt när jag slår upp Carl-Johan Malmbergs M. Möten med Mahler, Melville, Duras och och minnets atleter och bläddrar bland essäerna. Här finns minnesteckningar över konstnärer, djupanalyser av filmer, inträngande författarporträtt och en hel avdelning essäer om Gustav Mahler – men inte en enda text om populärkultur. Inte en amerikansk tv-serie […][...]

I Polyfem förvandlad från 1964 finns en passage om en man som går på en havsstrand och letar efter en sten med inskriptionen alif, nun, alif, vilket betyder ”jag”. Mannen lyfter på sten efter sten, undersöker båda sidorna och kastar sedan ut stenen i havet. Havsstranden är stor, tar minst en livstid att utforska och […][...]

För några år sedan blev jag tvungen att köra Mattias Gardell till en föreläsning. Fråga mig inte hur eller varför. Men av någon anledning satt han plötsligt i min bil i sina läderbrallor och med en ylande varg på t-shirten. Mannen som var religionsprofessor och som snart skulle få en tjänst i Uppsala. Han var […][...]

På omslaget till Tom Malmquists diktsamling Fadersmjölken syns fyra vita fläckar mot en röd bakgrund. Som om någon spillt sås på en bordsduk eller som spermaklumpar flytande i blod. Det kan också ge känslan av att någonting läcker, som mjölk ur ett otätt bröst eller säd under ett oskyddat samlag. I vilket fall som helst […][...]