Nu är Johansson tillbaka med ännu en intressant och modig bok som den här gången har ett sammanhållande tema. Den heter Göra ont och handlar om litteratur och ondska. Eller rättare sagt: om litteratur och godhet och ondska. För förutsättningen, skriver Johansson, för att en bok ska kunna vara god är att den härbärgerar ondskan. Gör ett litet test, föreslår han. Försök nämna en roman som inte kan beskrivas som en kamp mellan gott och ont? Nej, trodde väl inte det: det är nästintill omöjligt. Problemet är att det ligger i själva berättandet. Kampen mellan gott och ont är så att säga inristad i vårat sätt att strukturera världen, att inordna tillvaron och göra den meningsfull.

Intressant? Jo, förvisso. Men också ganska självklart. Detta är ju en iakttagelse man knappast behöver vara litteraturvetare för att göra. Men, jag ska inte vara orättvis, detta är ju bara upptakten till boken som utlovar essäer om allt möjligt. Bland annat om Saddam Hussein som författare, om Josef Fritzls källare och om Leif Silberskys hänvisningar till Dagerman under Ekelundrättegången. Spännande? Ja, i alla fall på pappret.

För tyvärr håller inte Göra ont vad den lovar. Det underliggande löfte jag uppfattade i bokens inledning – om hur texten bortom gott och ont skulle kunna skrivas – infrias nämligen aldrig. Istället trasslar Johansson in sig i mera allmänna resonemang om Kants förhållande till moralen (ett trassligt ämne i sig), om Baudrillards och Adornos upplysningskritik och om hur bilden av ondska ändrats efter elfte september. Slutligen brakar Göra ont samman under sin egen tyngd. Istället för en essäsamling förvandlas den till en hög av essäer, lagda på varandra. Det är synd.

För jag har svårt att tänka mig en bättre författare än Johansson till att skriva om ett sådant här ämne. Johansson har den där förmågan att vrida på perspektivet och verkligen överraska läsaren. Dessutom är han ihärdig som få. Så sitter jag och tänker och kommer plötsligt på att det måste vara formen det är fel på. Göra ont består av ett antal korta essäer som på ett Nietzscheanskt vis kretsar runt sitt ämne och gör språkliga poänger snarare än vetenskapliga. Kanske hade boken tjänat på att vara mera sammanhängande och att i högre grad driva resonemang än göra iakttagelser. Men då hade det såklart blivit en helt annan bok.

Similar Posts:

• Ut ur det reaktiva
• Ondskan är ständigt aktuell
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Problem med sanningen
• Vikten av att bekämpa ondskan

Ja, det verkar så. Det tror i alla fall David Karlsson i sin nyutkomna En kulturutredning: pengar, konst och politik. Det kulturpolitiska läget påminner om det på sextiotalet, skriver Karlsson. Reformbehovet är stort. Det saknas genomtänkta program. Ideologisk osäkerhet råder och det enda som tycks finnas är honnörsord. Om detta vittnar 2009 års kultutredning, vilken Karlsson till en början deltog i men senare hoppade av. Något tommare och plattare resultat får man leta efter, skriver han. Det var som om man saknade en övergripande idé: det enda kulturutredningen kom med egentligen var ett förslag om att ta bort kvalitetsbegreppet och en luddig tanke om regionalisering. Detta efter två års utredande.

På många sätt är det symptomatiskt. Den kulturpolitiska debatten, skriver Karlsson, lider av ett filosofiskt och historiskt underskott, den är i ett skriande behov av fördjupning. Till detta är Karlssons bok ett försök. En kulturutredning är en längre essä som i femton kapitel vill belysa och nyansera begrepp samt skapa en plattform för en ny kulturpolitik. Ingen liten ambition precis men Karlsson är rätt man för jobbet. Som idéhistoriker, journalist och tidigare utredare har han en gedigen kunskap samt en förmåga att förmedla den. Det gör En kultutredning till en mycket intresseväckande och, märkligt nog, underhållande bok.

För den torra titeln till trots är Karlsson något av en entertainer. Han skriver humoristiskt om vad det innebär att vara ”lattevänster”, han berättar förundrat om ordförande Eva Swartz magnifika tiotalsvilla och han skriver ilsket om hur en kultursekreterare efterhand blir tokig. Det gör En kulturutredning till en anekdotisk bok i ordets bästa bemärkelse som för den skull inte tappar tråden. För Karlsson har, trots sin lätta stil, alltid tyngd bakom resonemangen; en slags given auktoritet som kommer sig av hans stora kunskap. Dessutom har han en fin förmåga att förvandla till synes oviktiga anekdoter till belysande exempel. Karlsson är kort och gott en ”god folkbildare”, för använda ett gammaldags uttryck, och hans ämne är hett.

Och kanske är det också därför som jag i slutändan blir så besviken på En kulturutredning. För trots smarta resonemang om Habermas och pressstödet, trots skarpa iakttagelser i fildelningsdebatten och trots kvicka jämförelser mellan kultur- och miljödiskussioner är det någonting som saknas. En kulturutredning må vara hur smart och underhållande som helst – det botar inte det faktum att boken saknar udd! Det botar inte att den saknar en idé om hur en radikal kulturpolitik ska se ut i praktiken och det botar inte dess brist på konkreta förslag. För även om Karlsson i slutändan ställer upp åtgärder för en ny kulturpolitik är det förvånansvärt abstrakt: det talas om ”principen om en armlängds avstånd” och ”finansieringsmässig pluralism”. Vad man i praktiken borde göra: vilka institutioner som bör få mera pengar och vilka som borde skrotas, vilka verksamheter som ska ha mer eller mindre stöd är det däremot förvånansvärt tyst om.

Men kanske är jag orättvis nu. Kulturpolitik är ju något mycket komplext; det är för att låna Bengt Göranssons ord ”att organisera anarki”. Det betyder att man som politiker måste vara mycket varsam när man utformar den och till stor del förlita sig på experter (därav principen om en armlängds avstånd). Om det är såväl moderater som vänsterpartister överens. Men betyder det att man inte kan vara vass och komma med konkreta åtgärder? Jag tror att man kan det. Jag tror att det är möjligt att vara nyanserad och radikal på samma gång, att trots frågornas komplexitet komma med en handfast politik. Låt mig ta ett exempel. När Karlsson efter ett långt stycke om presstödet och det offentliga samtalets demokratiska potential låter resonemanget rinna ut i sanden hade jag önskat att han istället lagt ett förslag om att införliva dagstidningarna i public service. På så sätt kunde man med en aktiv vänsterpolitik rädda den noggranna och eftertänksamma kvalitetsjournalistiken från drunkningsdöden och samtidigt säkra en mångsidig debatt. Men Karlsson är i sin bok alldeles försiktig för sådana konkreta initiativ – jag anar en rädsla för att vara onyanserad. Det är synd på en bok som annars är så fint skriven och intresseväckande.

Similar Posts:

• Göransson – så tycker han
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• I 68:ornas långa skugga
• ”Socialdemokratin ska vara ett folkparti”
• Ytligt om poesins och psykets djup

Jag kan skriva en europeisk historia, tänker jag, där mamma står i ett litet hörn och ser spännande och vacker ut, inte i mitten med historien runt omkring sig. Det är väl det enda val jag har, det finns ju inte så mycket kvar av brev och dagböcker så att det kan göras annorlunda. Och dikta till mig en mamma – nej aldrig!

Så skriver Yvonne Hirdman i prologen till sin bok Den röda grevinnan och jag blir fundersam. Att inte dikta till sig en mamma – vad menar hon egentligen med det? Den röda grevinnan kan beskrivas som en slags rekonstruktion, ett hopplockande av en människa med hjälp av brev, dagböcker, skilsmässodokument, kaderakter, samtida romaner osv. Att inte dikta sig till, hur skulle det vara möjligt? I mina öron låter det som en gammaldags syn på fakta och fiktion, skrivet av någon som inte förstår att gränserna aldrig är intakta. Jag blir tveksam.

Den röda grevinnan är en sådan där bok som jag får vansinniga förväntningar på när jag läser om den första gången. En bok som jag går och väntar på. Hirdman är nämligen en av mina stora idoler, hon har skrivit världens, enligt mig, bästa biografi: Det tänkande hjärtat – boken om Alva Myrdal (2006). Liksom Den röda grevinnan var det en rekonstruktion av en person men också en svensk historieskrivning. Det var ett psykologiskt komplext porträtt av en förgrundsgestalt inom socialdemokratin och en osentimental berättelse om varför Sverige blev som det blev. Att den dessutom var skriven på ett så tonsäkert och elegant språk gjorde att jag sträckläste den under en dag. Efteråt hade jag en ny idol, Alva Myrdal, som jag också var lite kär i.

När Hirdman nu kommer med en ny, stort uppslagen biografi om sin mamma och Europas tidiga 1900-talshistoria har jag alltså höga förväntningar. Jag börjar läsa. Eller snarare – jag sugs in i berättelsen om Charlotte Hirdmans liv som börjar i Estland, fortsätter in i Weimarrepubliken och Sovjet för att avslutas i en lägenhet i Hökarängen. Det är en svindlande berättelse där Europa långsamt tornar upp och den är skriven med en sådan stilkänsla, av en så stark röst. Människor drar förbi, likt skuggor som plötsligt får liv; där är greve Stenbock – en urfattig socialist i det glada, dekadenta Weimar som Hirdman är så uppenbart förtjust i. Och där är Leni, Charlottes lilla syster som blir kvar i Tyskland och får tampas med nazisterna. Och där är Charlotte själv, en slank skönhet och en brinnande kommunist. Alla skrapas de fram, långsamt, och får liv och färg. Samtidigt för Hirdman en dialog med dem. Hon kommenterar deras livsval, ställer frågor till dem och besvarar dem sedan själv. På så sätt blir boken en slags dialektisk litteratur, en framkonverserad historia där berättaren bara är en av huvudpersonerna. En huvudperson som kan utbrista, när det är som mest spännande, att Nej, nu är ju det nästan som en deckare. Jag borde haft ett glas whiskey och en cigarett. Och så borde jag ha varit tjugo år yngre och man.

Och då förstår jag plötsligt att det är detta som är poängen med boken. Den röda grevinnan storhet ligger nämligen i detektivarbetet och i själva berättandet. Det är sökandet efter en mamma som är grejen, inte vad hon finner. Charlotte förblir en ganska tunn karaktär boken igenom och trots att vi får veta mycket om henne och trots att en psykologisk komplexitet målas upp kommer vi aldrig in, hon förblir stängd för oss. Då trillar poletten ner. Plötsligt förstår jag vad Hirdman menar när hon skriver att hon inte vill dikta till sig en mamma. Det handlar om att låta huvudpersonen vara tunn, om att inte spekulera och istället förlita sig på språket och rösten. Att låta själva sökandet vara poängen. Det är modigt och vittnar om en författare som litar på sig själv. Dessutom förklarar det den ganska märkliga avslutningen. Den röda grevinnan slutar nämligen som en slags snabbspolning över de sista tjugo åren i Charlottes liv, från det att författaren själv föds. Som om Hirdman inte var intresserad av detta eftersom mamman då får liv i hennes medvetande och blir till ett minne.

Similar Posts:

• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• En ny giv?
• Augustprisvinnare
• Kvinnans plats nu och då
• Att förändra eller förändras

Jag hade nästan glömt bort denna absurda blankett tills alldeles nyligen då jag började läsa Valentin Groebners smått briljanta Personbevis. Det är en berättelse om passets födelse i medeltidens Europa och hur man började fastställa folks ”identitet”. I ett sista kapitel dras paralleller till vår samtid. Groebner skriver träffande att dagens system är ”likgiltiga och cyniska informationsregimer” utan något egentligt intresse för inresande medborgare. Är du terrorist? Inte? Kom in då. Som Groebner konstaterar har identifikationsakter alltid sagt mera om sina utställares fantasier än om innehavarens identitet.

Det finns många paralleller mellan dagens pass och dess födelse runt 1500 i Europa. Då handlade det om ett stort utdrivningsprojekt: man ville ha bort tiggare och landstrykare samt den växande befolkningsgruppen romer och införde därför passet som ett slags ”undantagstillstånd”. Här är du på nåder av myndigheterna, upplyste det om. Du är i våran ägo. Detta var en tid, konstaterar Groebner, då identiteten var stadd i förändring. Från att tidigare ha handlat om kroppsvätskor (Galeanos temperamentslära) och ”lynne” blev den nu något man bar utanpå, på huden och i ögonfärgen. Folk kändes igen på sina ärr och sina födelsemärken. Dessa, skriver Groebner, nedtecknades i passet och blev ett slags kroppsliga men också opersonliga kännetecken.

Här är det lätt att göra en parallell till idag. Aldrig någonsin har passet varit så unikt men samtidigt så opersonligt. Systemet är standardiserat: varje pass har ett unikt registreringsnummer och en unik biometrisk data. I myndigheternas ögon är vi med andra ord vårat medborgarskap, vårt födelsetal och vår hornhinna. Detta, säger Groebner, är en beklämmande utveckling. Den påminner nämligen om 1500-talet. Liksom man då gick från det personliga sigillet, som fungerade ungefär som en grafittitag, till det opersonliga men ”exakta” passet har man idag gått från 1900-talets ”särskilda kännetecken” till iris-scanning och DNA-analys. Det handlar om alltmera avancerade urskiljningsmekanismer med andra ord, och liksom på 1500-talet riktas de mot de oönskade. Fast den här gången heter gruppen inte romer eller landsstrykare utan illegala invandrare. Jag tror att alla kan se det framför sig: de stora båtlaster med flyktingar, trängandes på ett litet däck. Mörka ansikten som sorgset tittar in i kustbevakningens strålkastare, precis på gränsen till Europa. De saknar pass och medborgarskap; tecken inristade i kroppen som talar om att man tillhör rätt grupp.

Jag får gåshud av Personbevis. Det här är historia när den är som allra bäst, den kastar ljus direkt på vår samtid och får självklara företeelser att framstå som absurda. Storheten i boken ligger därför i perspektivet. Groebner kallar passets historia för ”en förvandlingshistoria” eftersom man genom det blir den man utger sig för att vara. Autenticitet, skriver Groebner, skapas genom reproduktion. Det är en oerhört smart och produktiv iakttagelse. Att Groebner dessutom skriver en blixtrande klar prosa, elegant översatt av Tommy Andersson, gör boken fullkomligt oumbärlig. Faktum är att den är så bra att jag redan nu skulle vilja utnämna den till en av årets viktigaste.

Similar Posts:

• Freedom’s just another word. Punkt.
• Stafettpinnen överlämnas
• Något för den analyshugade
• Wiener Blut
• ”Och jag närmar mig centrum för skrivandet”

Plötsligt har jag fått ett ord för vad som har hänt med mitt eget musiklyssnande. Från att ha varit en kapitalvara har inspelad musik blivit en konsumtionsvara. Och från att ha varit identitetsskapande har min samling blivit närmast ointressant. Jag kan ju ändå få tag på vad jag vill när jag vill. Plötsligt får jag ett uttryck för den där känslan som gör att jag ibland tänker att mitt musiklyssnande blivit mindre viktigt. Känslan av ”shuffle-nihilism” och av att musiken bara är ett bakgrundsbrus har drabbat mig.

Det postdigitala manifestet är ett försök att diskutera vad som har hänt med vårt musiklyssnande sedan fildelningen och den försöker göra det på ett annat sätt än det gängse. Den vill skapa ett annat språk än det tekniknördiga, grabbiga och resultatet är smått lysande. Fleischer är en språkbegåvning som uppfinner det ena uttrycket mera innovativt än det andra. Han talar t.ex. om ”musikalisk grafitti”, om ljud som ”äger rum” och låtar som ”tar tid” (i motsättning till den upphovsrättsliga föreställningen där låtar är idéer och ”information”). Boken har därför sin styrka i sitt sökande; den letar efter ett annan väg än de teknokratiska hackarnas och de pengakåta skivbolagsrepresentanternas. Jag skulle vilja beskriva det som att den försöker politisera konsekvenserna av fildelningstekniken genom att fråga ”vilka möjligheter finns det?” istället för ”hur ska vi ta betalt?”

Nu är jag dock inte överens med Fleischer om allt. Ibland blir jag till och med riktigt upprörd över Det postdigitala manifestet. Jag tror till exempel inte alls att skivan som koncept är på väg att försvinna bara för att den förlorar sin materiella existens eller att kammarorkestrarna borde avvecklas. Fleischer har ibland en något snäv och aningen utvecklingsoptimistisk syn på musiken som jag emellanåt upplever som störande. Men det hindrar inte att hans bok från att vara otroligt intressant. Jag rekommenderar särskilt att man läser den tillsammans med Sam Sundbergs och Anders Rydells Piraterna, utkommen förra året. Den ger en välbehövligt historik i ämnet.

Similar Posts:

• Till attack mot Hollywood
• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Kvantitativt överväldigande introduktion
• Vad diskar du till för musik?

Det. Det var det. Så har det börjat. Det är. Det fortsätter. Rör sig. Vidare. Blir till. Blir mer

Efter två sidor blir jag tvungen att lägga ifrån mig boken i över en månad. Läser en fantasyroman istället. Jag orkar inte med det här nu. Det är för tungt, för ogenomträngligt. Efter ytterligare en månad gör jag ett nytt försök. Nu går det lättare. Textblocken krymper efter hand, luckras upp till stora luftiga utrymmen. Till slut ser det ut som haikudikter. Då händer något lustigt. Jag går tillbaka till textblocken i början och läser dem, motståndslöst. Det är som om de har förvandlats till vackraste sonetterna och språket känns alldeles ljuvligt. Plötsligt är jag trollbunden.

Det ska sägas på en gång: Det är en av de bästa diktsamlingarna jag har läst. Det är en magnifik metatext, en skapelseberättelse och en aktivistbok. Den är så rik att man kan läsa den om och om igen. I ena stunden för att njuta av formuleringarna, i nästa för att förstå dess uppbyggnad; Det är en bok som muterar sig och blir flera böcker, gång på gång. Samtidigt är den en stringent undersökning av språket, en slags vandring längs dess inhägnad i jakt på utgångar. Här, tycks den säga, här kan stängslet bändas upp. Ta dig ut!

Min värld är ett språk genom vatten
med sina lysande nerver förgrenade
når det solen i vattnet godtyckligt generöst

Det beskriver en värld av skönhet men under själva beskrivningen havererar språket. Det är som om dikten tappade modet, som om den slutligen upptäckte att språket inte kan behärskas. Orden, skriver Christensen, skapade en egen värld utav världen. Det blir ”Det”. Jag kommer att tänka på Jacques Lacan och hans påstående om att ordet är mordet på tinget. Det vet om det och den sörjer.

(En liten fotnot: Det skrevs 1969 då strukturalismen var som hippast. Det har satt sina tydliga spår. Det finns en uppdelning i Det som utgår från den danska strukturalisten Viggo Bröndals språkteori: avsnitten heter saker som ”transitiviteter”, ”konnexiteter” och ”variabiliteter” – sådana där medvetet tillkrånglade begrepp som strukturalisterna var så förtjusta i. I övrigt märks tydliga influenser från Roland Barthes och dennes idé om att all text är intertext, dvs. att vi talar med ett slags ready-made språk.)

Jag har länge varit förtjust i Christensen men inte kunnat sätta fingret på vad det är jag gillar. Det har någonting med hennes bredd att göra. Hon rör sig så fritt i dikten, skriver ett svindlande vackert poem i ena stunden för att i nästa låta som en språkmaterialist. Jag läser en essä av Marie Silkeberg, som för övrigt stått för den fina översättningen, och får en insikt:

Hennes diktning är en utmaning mot nästan vilken litteraturkritik som helst. Metanivån är så tydligt upptagen, inkorporerad i hennes dikter, i deras skarpt markerade form och lek med formen, att ansatsen att hitta en punkt utanför, där dikten skulle kunna behärskas, är omöjlig.

Ofta när poeter ska vara smarta nu för tiden och skriva metatext blir det knastertorrt och konstruerat. Det är som om språkexperimentet automatiskt tar bort humorn och det lekfulla. Ofta är det också det som är poängen, antar jag, men det blir så förbannat tråkigt att läsa. Hos Christensen är det annorlunda. Här finns inget experiment för experimentets skull utan bara hängivenhet och, med risk för att låta pretentiös, kärlek. Christensen rör sig så ömt mellan sina ord och bilder. Hon betraktar ett samlag och konstaterar att ”under könsakten är världen en smekning” för att i nästa mening befinna sig på ett mentalsjukhus där det är fångarna som är friska och läkarna som har ångest. Det finns en sådan medkänsla, en sådan varsamhet i Christensens blick utan att det på något sätt påverkar hennes kritiska distans. Så här skriver hon i diktsamlingens sista stycke:

det kunde vara ord
som förde nåd
in i världen
formulerade rädslan
så att varje rädd
person
visste att han nog
var ensam i världen
nog var ensam
med sin rädsla
men aldrig ensam
med sin egen medvetenhet
om rädslan
om världen

Det är något av det vackraste och mest hoppfulla jag har läst. Detta ”det kunde vara ord” är så utopiskt, så underbart, nästan som en bön. Samtidigt finns det inte ett spår av naivitet i stycket; Christensens röst är ogrumlad. Den berättar om det som kunde vara men som aldrig är. Om en potential som finns i mellanrummen, under och över orden. Ungefär som när vi hör ordet ”det” och världen för en kort sekund öppnar sig mot ett oändligt antal betydelser. ”Det. Det var det. Så har det börjat.”

Similar Posts:

• Tänk på döden
• ”Jag tänker ett ljus”
• September finns; dikten finns
• Roman om romaner
• Poesin i poesin vänd ut och in

Men så är det ett sådant tjat om Roslund och Hellström nu för tiden. Det sägs att de skriver de bästa svenska deckarna, tillsammans med Arne Dahl, och att böckerna är politiska pamfletter. Dessutom sägs det att de ska vara lite sådär vänster och innehålla komplicerade argumentationer kring dödsstraff och våldtäkt. Så jag inser att jag måste ge dem en chans och eftersom jag nu har Tre sekunder som ska vara deras bästa bok kan jag ju lika gärna läsa den över julen. Sagt och gjort.

Detta bör sägas på en gång: Tre sekunder är en vansinnigt spännande bok. Det är en såndär bok som man inte kan lägga ifrån sig i en hundradel och och som gör en indignerad på ett sätt som bara deckare kan göra. Den får mig att hata ett förljuget samhälle som bara på ytan är liberalt och där maktfullkomliga människor gör som de vill med de svaga. Den skälver av patos och aggression och är skriven på en hård effektiv prosa. Ingen konstruktiv analys direkt och knappast någon politisk komplexitet. Men ändå, vilken bok.

I Tre sekunder står två ämnen i centrum: infiltration och ”den inre marknaden”. Med det sista menas fängelset där droger kan säljas upp till tre gånger så dyrt som på gatan. Detta gör mig fascinerad och berättelsen visar sig vara riktigt faktaspäckad. Sällan har informationen varit så välintegrerad som här; vi får lära oss hur amfetamin kan smugglas med hjälp av tulpaner, genom ryggarna på diktsamlingar och via vattenrör. Det är vansinnigt fascinerande att följa huvudpersonens arbete, som för övrigt skildras med en närmast journalistisk noggrannhet. Mindre intresserad är jag dock av själva infiltrationsgrejen som känns klyschig. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om en infiltratör som häller upp flingor åt sin son och samtidigt tänker på hur ”samma händer” blandat amfetamin tidigare. Tröttsamt. Ännu mera tröttsamt blir det i fängelset då huvudpersonen GIVETVIS håller sig vid liv genom tanken på familjen. Varför måste det alltid vara så här, tänker jag?

(En liten avstickare: Carl-Michael Edenborg gjorde nyligen en intressant granskning av höstens deckarutgivning för Aftonbladet. Där tog han upp de största problemen med genren: brottslingarna är i princip alltid perverterade, minoritetsgrupperna är underrepresenterade och skurkarna sysslar ofta med ospecificerat ”knark” (medan hjältarna super så det står härliga till). Edenborg förfasade sig över genren och konstaterade att den lider av fördomar och dålig människosyn. Sjövall och Wahlöö borde rotera i sina gravar.)

Men det är förvånansvärt lite politisk resentiment i Tre sekunder. Tricket är dock inte att den förmedlar en annan bild av samhället, utan berättelsens täthet. Man har fokuserat på spänningsmomentet och de journalistiska kvaliteterna och det gör att formelartade beskrivningar av ensamma och försupna kommissarier, perverterade brottslingshjärnor och scener där pappa polis lägger sin femåring är ganska få. Tre sekunder fokuserar istället på historien, på amfetaminet och våldet och det gör den till en förvånansvärt stram och njutbar kriminalroman.

Avslutningsvis vill jag nämna en sak som verkligen stör mig med boken: den dryper av anglicismer. Jag vet inte hur många meningar som lyder något i stil med ”om han gjorde det, han var en död man”. Bitvis är det nästan som att läsa en riktigt slarvig översättning. Detta hade dock varit en enkel sak att hyfsa till, bara en snabb språkgenomgång hade nog gjort mycket. Så till nästa bok av Roslund och Hellström (som jag kommer läsa) önskar jag mig bättre språkvård, snyggare omslag och – för guds skull – en ny författarbild.

Similar Posts:

• Otänkbart obehagligt
• En seriemördarpedofils människovärde
• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen

Ta Klings bok till exempel. Där skildras en dag i Magnus liv, en frilansande manusförfattare i tv-branschen som glider runt på Stockholms gator och försöker få jobb. Det går inte bra. Magnus väg kantas av motgångar och människor som inte förstår att han faktiskt jobbar. ”Men du arbetar ju med din hobby” är den vanligaste attityden han stöter på bland vänner såväl som arbetsgivare. I en av bokens allra plågsammaste scener försöker Magnus sälja ett manus han har arbetat med i tre veckor för 7500 men producenten prutar ner priset till 3000 genom att antyda att han skall vara tacksam att de överhuvudtaget tar manuset. Just den där känslan av att man ska vara tacksam som kulturarbetare ligger som en blöt filt över hela boken och gör att jag som läsare får allt svårare att andas.

Ännu värre blir det när jag läser Lundberg. Där är huvudpersonen författaren själv; en skuldsatt man som försöker försörja sin familj. Lundberg som en gång var kulturskribent och deckarförfattare har sedan några år tvingats att jobba som daglönare nere på ”yarden” nere vid Malmös hamn. Anledningen är att tidningarna såväl som bokförlagen betalar allt sämre och liksom i Klings bok lyder logiken ”är man ingen stjärna är man ingen alls”. Lundberg tvingas därför att göra slavgöra som att handtvätta bilar utomhus i nollgrader och sanera asbest utan ordentligt ansiktsskydd. Skriva får han göra vid frukostbordet innan barnen vaknar men det är han vanligtvis alltför utmattad för att göra.

Lundbergs bok är något av ett mästerverk. Den porträtterar nyfattigdomen så levande att jag emellanåt kan känna den fysiskt. Aldrig har jag läst så exakta beskrivningar av hur utmattning och ledvärk känns, av hur det är att arbeta sexton timmar om dagen tre veckor i streck. Jag pendlar därför hela tiden mellan eufori och ångest när jag slukar Yarden; en bok som med sina ynka 140 sidor är bra mycket rikare än de flesta av höstens tegelstenar.

Lundberg och Klings böcker är sinsemellan ganska olika men de har gemensamt att de porträtterar en kall och hård värld där man antingen är bäst eller ingenting alls. Det är en värld där man som kulturarbetare får leva på lån eller människors goda vilja. På så sätt beskriver böckerna den nedmontering som skett av kulturarbetarnas välfärd sedan 80-talet. Hur man genom sänkta bidrag och stenhård kommersialisering tvingat folk att anpassa sig till marknaden. I sina beskrivningar av detta har Kling och Lundbergs böcker sin stora förtjänst. De utgör förhoppningsvis startskottet för en ny typ av arbetarlitteratur. Må 10-talet bli dess decennium.

Similar Posts:

• Efter Yarden
• Ska jag ta hand om min broder?
• Favoritdebutanter
• 165 små täta sidor ledsenhet
• Omskrivning av det skrivna

I Ola Sigurdsons bok Det postsekulära tillståndet är Hassans definition av ”post”-ordet överfört till en teologisk kontext. Han menar att vi måste omförhandla begrepp som ”religion” och ”det sekulära” – jag ska snart förklara varför men först något om bakgrunden. Enligt Sigurdson, som är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet, lever vi i ett samhälle dit religionen är på återtåg. Eller snarare, där religionen fått en ”ny synlighet”. Den katolska väckelsen i Sydamerika, islamiseringen i mellanöstern och den europeiska nyandligheten är några exempel som kan nämnas; världen håller helt enkelt på att bli lite religiösare och sekulariseringen tycks ha åkt på en backlash. Eller? Enligt Sigurdson är förklaringen mera komplex än så. Snarare än en backlash handlar det om en reaktion på ett problematiskt samhällskontrakt där religionen förpassats till det ”privata”.

Vad händer om man skiljer mellan politiska och religiösa övertygelser, frågar sig Sigurdson i bokens inledning? Gör det att religionen successivt försvinner? Eller handlar det snarare om att man gör den ”kroppslös”? Sigurdson argumenterar för det senare. Han frågar sig exempelvis hur man ska göra för att förvandla ett påstående om att alla människor är lika inför gud till ett opolitiskt påstående? Blir inte det bara en form av ”politisk förträngning”? Jo, hävdar Sigurdson, dessutom en farlig sådan. Den riskerar nämligen att skapa fundamentalism. För fundamentalismen är en konsekvens av sekulariseringen och en reaktion på frånvaron av ett politiskt erkännande av den religiösa tillhörigheten. Således ett tämligen modernt fenomen.

Så skriver alltså Sigurdson i polemik mot vissa debattörer som hävdar att fundamentalism är drömmen om en tillbakagång. Fundamentalism är snarare ett globaliserat fenomen vars universalistiska anspråk vore fullkomligt främmande för äldre tiders religion (korstågen till trots). På så sätt pekar Sigurdson också på att religionen är en social konstruktion som varje tid måste omförhandla. Vi måste sluta, hävdar han, betrakta religionen som något anakronistiskt och otidsenligt och det kan vi bara göra genom att dekonstruera idén om sekulariseringen. Och här är vi alltså tillbaka till Hassans palimpsest. Liksom Hassan menade att vi under den modernistiska texten kunde finna den postmoderna menar Sigurdson att vi kan finna den postsekulära under den sekulära och tvärtom. Det räcker bara med att skrapa lite på ytan. Som exempel tar Sigurdson FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och hur man bakom den kan finna den kanoniska rätten. Eller hur man i Luthers idé om de två regementena (det världsliga och det andliga) kan finna en föregångare till sekulariseringen. Kontentan blir att projektet att skilja mellan kyrka och stat inte innebar att man skilde mellan politik och religion.

Sigurdsons bok är ett maffigt verk på över 450 sidor, skrivet på en tjusig vetenskaplig prosa. Sin styrka har den i språket: Sigurdson skriver i en kontinental filosofisk tradition vilket gör honom misstänksam mot på förhand stöpta begrepp. Det gör att han har lätt att bryta sig ut ur den samtida, ganska tradiga religionsdebatten. Samtidigt har boken en del svagheter. Framförallt lider den av något jag skulle vilja kalla en akademisk baktunghet. Det innebär att Sigurdson ofta inleder meningar med ”redan Augustinus sade” vilket visserligen ger ett bildat intryck men samtidigt får boken att tappa fokus. Det är synd på ett så intressant ämne.

Similar Posts:

• Vi och dom
• Universum skapades på 8-10 minuter
• Att tro eller att veta?
• Informativt och förvirrande
• Hur samsas vi på torget?

Detta var i slutet av nittiotalet då Ny demokrati suttit i riksdagen och vit makt-musiken fått sitt stora genombrott. På den tiden var skinnskalle synonymt med nynazist. Bilden av honom (det var alltid en han då) hittade man i Romper Stomper och American History X. Edward Norton med en stor svastika på bröstet som går med pistol i kalsonglinningen och spräcker skallbenet på inbrottstjuvar. I Sverige var det Jocke Karlsson, sångaren i Pluton Svea, som fick bli sinnebilden. En gammal kåkfarare som spöade sin tjej, sniffade kokain och skrev texter om den ariska eliten. Det var egentligen en bedrövlig tid att vara skinnskalle. Alla såg ner på en, såväl invandrarna som punkarna som nynazisterna. Antingen fick man stryk för att man var för vänster eller för att man var för höger trots att man gav blanka fan i politik.

Men så hände det något under tidiga 00-talet. Plötsligt blev det på modet att ha hängslen och på Göteborsscenerna syntes Håkan Hellström med uppkavlade chinos och plommonstop. I skivaffärerna sålde Trojan-boxarna som smör, bland annat en som hette ”Skinhead-reggae”, och i en Telia-reklam hördes Jimmy Pursey skråla ”Hurry up Harry” – en riktig gammal skinnskalleklassiker. Allt oftare nickade folk förstående när man sa att man var opolitisk och på skolan blev ens kläder allt trendigare. Nu kunde helt plötsligt Ben Sherman köpas på MQ och Fred Perry fanns överallt.

Så kom This is England 2006 som den stora genombrottsfilmen för skinnskallerörelsen. Plötsligt visste alla att det fanns snälla skinnskallar såväl som elaka. Att de kunde vara både svarta och vita och lyssna på punk såväl som reggae. Det kändes väldigt befriande trots att jag själv lagt undan kängorna. Jag stod i en bokhandel då och såg hur människor kom och köpte Richard Allens gamla klassiker om skinnskallen Joe Hawkins och Gavin Watsons ursnygga fotobok Skins. The times they are a-changin, tänkte jag, och kände mig löjligt lillgammal.

Men någonting hade faktiskt hänt med samhällsklimatet. Subkulturerna hade liksom fått mera luft och det hade blivit lättare att andas som alternativ. I DN skrev Fredrik Strage om Gothick Lolitas och för något år sedan kom Chris Anderssons Long tail som förutspådde ett samhälle bestående enbart av subkulturer. Tänk er det för tjugo år sedan. Eller för tio. Idag är det inte längre okej att se ungdomskultur som enbart ett uttryck för hormoner, att betrakta alla punkare som ”Rebels without a cause” eller alla skinnskallar som huliganer. Man måste närma dem sig mera varsamt, förstå dem på deras egna villkor och lyssna till vad de faktiskt säger. Kanske är det till och med så att varje subkultur inom kort kommer att ha sin egen skildring, sin egen fotobok och sin egen avhandling. The times they are a-changin, som sagt.

Tillbaka till skinnskallekulturen. Förra året gjordes faktiskt ett försök att skriva den stora skinnskalleromanen i England. Det var författaren John King, mest känd för sin Fotball Factory, filmatiserad härom året, som gjorde den heroiska ansatsen. Boken hette Skinheads kort och gott och var ett försök att ta ett helhetsgrepp på subkulturen. Den handlar om Terry, en femtioårig skinnskalle som äger en taxifirma och som drömmer om att starta en egen klubb, och den något yngre Ray, som lever för fredagsbläckan och slagsmålen på läktaren. I bakgrunden finns också Lol, en liten babyskin som upptäckt att hans kängor och uppkavlade jeans blivit hippa. Tillsammans representerar de skinnskallekulturens tre faser. Födelsen på 60-talet med reggae och soulmusik, uppblomstringen på 80-talet med punkrörelsen och återkomsten på 00-talet. Samtidigt är Ray, Terry och Lol olika personlighetstyper som blivit närmast stereotypa när man skildrar skinnskallar. Terry är den propra med ett alltid perfekt veck på jeansen och en tjusig crombiecoat. För honom handlar skinnskallekulturen om sammanhållningen och kärleken till musiken medan det för Ray är slagsmålen och det hårda i stilen som lockar. Lol är en slags blandning som gärna lyssnar på både punk och reggae och har en bandtröja och ett par Levis Sta-prest samtidigt.

Handlingen då? Faktum är att det inte händer så mycket i romanen. Den är rentav ganska stillastående. För den mesta av tiden går Terry och Ray runt och fantiserar. Terry om sin klubb, Ray om sina slagsmål. Det hade kunnat funka, om det hade varit bra skrivet. Men dessvärre är King ingen särskilt bra författare. Han är rentav en riktigt usel stilist. Emellanåt är det platt, emellanåt riktigt pinsamt. Smaka på den här meningen till exempel. Här står Ray och tittar sig själv i spegeln: ”The close shave did him proud, suited the shape of his head, which was strong and built with ancient Anglo-saxon bone”. Ska man skratta eller gråta? Det låter ju som en text från något av de riktigt dåliga Oi-band jag lyssnade på i fjortonårsåldern. Lite mera ska man väl kunna begära.

Ett annat problem med romanen är att den inte har något kritiskt förhållningssätt till skinnskallekulturen. Ray och Terry skildras som schyssta snubbar, sköna skins, trots att de faktiskt är misogyna nationalister med aggressionsproblem. Och detta är ett problem över lag i skinnskalle-skildringar. Ofta upprepar man bara frasen: ”det finns faktiskt skinnskallar som inte är rasister” och svär sig på så sätt fri från frågan om varför nynazister söker sig till just skinnskallekulturen. Kan det vara så att dess macho-ideal och våldsförhärligande faktiskt liknar nynazisternas? Kan det handla om att det är en genuin manskultur? Och var man verkligen så opolitiska på sextiotalet? Gick man inte ut på ”Paki-bashing” även då? I filmen This is England finns en ansats till att diskutera dessa frågor men i övrigt råder fullkomlig tystnad.

Så skinnskallerörelsen väntar fortfarande på sitt magnum opus. Den väntar fortfarande på en skildring som tar den på största allvar men som samtidigt riktar en kritisk udd mot den. Shane Meadows har nu gjort det på film. Vem gör det på bok?

Similar Posts:

• Slafsigt och slarvigt och lättsålt
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Trivselfantasy på tomgång
• Boken jag inte vill läsa
• Man får vad man betalar för… eller?