Recension

: Sense and Sensibility and Sea Monsters
Sense and Sensibility and Sea Monsters Jane Austen/Ben H Winters
2009
Quirk Classics
5/10

Slafsigt och slarvigt och lättsålt

Fredrik Strage skrev i DN häromsistens om könsuppdelningen av monster. Vampyrer marknadsförs till damerna och zombier till herrarna. Mycket intressant fenomen, och mycket sant. Den smått obegripliga Twilighthysterin är det kvinnor som står för, en hysteri som inte vet några gränser och som har gett Robert Pattinson och hans otvättade hår en katapultskjuts upp på stjärnhimlen. Vart han än går skapar han trängsel och a tidal wave of panty pudding, som bloggaren Michael K finkänsligt uttryckt det. Monster är superheta och när bokförlaget Quirk Classics gav ut Austen-remixen Pride and Prejudice and Zombies blev det succé. Så vad göra?

Här kommer nu Sense and Sensibility and Sea Monsters. Pride… var en remix, där Seth Grahame-Smith tog sig vissa friheter med en del detaljer, men i stort behölls Austens fantastiska originaltext, och med bokens ironiska ton fungerade tilltaget också hyfsat. Ben H Winters tar sig för något som mer är att likna vid en mash-up. Två separata stycken som framförs samtidigt, tillsammans men oberoende av varandra. Inför boksläppet i september utlovade Quirk Classics 60% Austen och 40% sjöodjur och tja, jag har inte räknat, men det kan nog stämma. Lite för stor andel vattenlevande djur för min smak. Förutom att låta Marianne och Elinor träffa jättelika bläckfiskar, onda svärdfiskar och en slumrande Kraken åker de fashionabla inte längre till London över vintern, utan till Sub Station Beta, en stad uppbyggd i en stor glaskupa på havsbotten. Där går man inte på promenader och konserter, man rider på tama delfiner och går på föreställningar där gigantiska tama (nåja) humrar slåss mot varandra.

Winters är ingen stor stilist och han verkar fullt övertygad om att han är hysteriskt rolig, vilket i kombination gör att det inte blir särskilt njutbart att läsa. Jag bli ganska irriterad. Om man ger sig på en klassiker på det här sättet måste man ju ändå vara ganska övertygad om vad man kan tillföra, om något.

Willoughby är ärelysten och överste Brandon är en gentleman, som vanligt, även om den senare haft väldigt mycket otur. Hans lätta haltande har utvecklats till ett tentakelprytt anlete och förmåga att kunna andas under vattnet. Vilket ju är bra när damer ska räddas undan skäggprydda pirater som slaktar allt och alla. Mycket slaktande är det, och en del slafsigheter. Lucy Steele är också ärelysten, och kanske är hon även något mycket mer skrämmande.

Mmmm. Jag blir rädd. Det här är otäckt. Betyder det här att nästa steg är ”Emma-Vampire Hunter” eller ”Persuasion and Poltergeists”? Det finns ju en massa pengar att tjäna, och jag är rädd för att de kommer tjäna pengar på mig. För jag kommer inte kunna låta bli att läsa de här böckerna, om så bara för att få tillfälle att förfasa mig. Sjöodjur då? Tilltalar de en manlig eller kvinnlig publik? Är de mer som vampyrer eller mer som zombier? Är det här ett trick för att få män att läsa Jane Austen? Hemska tanke? Vad är nästa steg? Kvinnor som läser Chuck Klosterman?

Anna Larsson

Publicerad: 2009-11-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-10 18:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3496

4 kommentarer

Slutklämmen är ord att citera för evigheten.

Kal Ström Redaktionen 2009-11-13 11:13
 

Jag väntar på en svensk version. ”Skuggan över Hemsö”, kanske?

Björn Waller Redaktionen 2009-11-13 13:32
 

Jag tänker ”Den allvarsamma vampyrjägarleken” eller ”Tåbb med zombiemanifestet”.

Anna Larsson Redaktionen 2009-11-13 15:48
 

Ah, underbar recension. Mycket bra skrivet.

Anna Oregistrerad 2009-11-14 19:54
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?