Mitt i idyllen vid St Eriksplan i Stockholm pågår otänkbara övergrepp. I en liten lägenhet bakom lyckta dörrar misshandlas Lydia fysiskt och psykiskt långt bortom vår föreställningsvärld.

På Sergels torg säljer tjackpundaren Hilding amfetamin utblandat med tvättmedel till fel personer.

På samma sjukhus i olika rum fortsätter sedan deras öden. Hilding får betala med döden för att han har sålt fultjack och Lydia tar gisslan i ett desperat försök att hämnas alla oförrätter hon utsatts för.

Ewert Grens och Sven Sundkvist blir ansvariga för varsin brottsutredning på samma sjukhus och ju djupare de gräver desto otäckare blir det.

För att generalisera grovt så brukar kriminalromaner antingen vara lite småputtriga eller psykologiskt otäcka. Den senare sorten med en riktigt psykopatisk mördare till exempel. Den förra lite mer åt miss Marple-hållet. Men Roslunds och Hellströms kriminalromaner är otäcka på ett för mig nytt sätt. De lyckas med detaljer skapa en genomgående rent ut av äcklig känsla och räds inte att skildra människans mest avskyvärda sidor men på ett slags vardagligt sätt. Så att man förstår att det faktiskt händer därute i vardagen. Allt för ofta. Inget för kräsmagade med andra ord.

Box 21 väcker faktiskt en del övergripande frågor. Får ett offer slå tillbaka, förtjänar någonsin någon att dö och vem sörjer en utsliten tjackpundare? Vissa frågor får svar medan andra kvarstår öppna.

Boken har ett bra tempo och personporträtten är nogsamt genomförda. Det känns som om författarna har gjort ett gediget researcharbete som resulterat just i en realism som vet var den tar. Jag kan personligen tycka att kommissarie Grens är lite väl stereotyp butter gammal polisräv men det är som sagt en tyckeochsmakfråga.

En sträckläsare som är svår att lägga ifrån sig. Otäck. Och bra. Rekommenderas.