Recension

: Strage 242
Strage 242 Fredrik Strage
2018
Albert Bonniers förlag
6/10

Ett populärkulturellt ymnighetshorn

Utgiven 2018
ISBN 9789100177539
Sidor 443

Om författaren

Fredrik Strage är född 1972 och arbetade under 90-talet som redaktör på tidningarna Bibel och Pop. Han har också medverkat i bland annat DN, Månadsjournalen, Ultra, Sound Affects, Billboard och Sonic. I bokform debuterade han 2001 med Mikrofonkåt. 2005 kom Fans, 2009 Strage text och 2018 Strage 242. Strage driver också, sedan 2016, podcasten Hemma hos Strage, där han bjuder hem artister till sig.

Sök efter boken

Ganska många lär väl redan känna till rockjournalisten Fredrik Strage. Under många år har han också varit fredagskrönikör i Dagens Nyheter, och skriver då om musik och andra populärkulturella fenomen. I den här boken samlas 242 av de här krönikorna.

Det kanske första intrycket av att läsa så många av hans krönikor samlat på det här viset är bredden på det han skriver om. Från slashasrap till indiepop, synthpop och dub. Från naturromantisk death metal till EBM. Från sjöpunk till goth, häxhouse, dubstep, kommersiell techno, stadiumrock, islamistisk nasheed och amerikansk country. Och förstås: Ondskan (a.k.a. Melodifestivalen) och Idol- och Talang-tävlingar. Eller nazireggae. Bara indexet med alla musikgrupper och artister han skriver om sträcker sig över 19 sidor. Lägg sedan till krönikor på alla möjliga musik-relaterade teman: vinylskivor och stenkakor, konserter, festivaler och decibel-regler. Eller Record Store Day, ett par gånger om. Därtill får vi också en rad krönikor om andra populärkulturella fenomen, som filmer, smurfar, läsplattor, ”actionfigurer”, seriestrippar, särskrivningar, enhörningar, ordvitsar, fildelning med mera, med mera.

Bredden förtjänar alltså, redan den, respekt. Strage skriver dessutom underhållande. Han lyckas med konststycket att både ta musiken och musikerna på allvar, och samtidigt skriva om dem med både känsla och inte sällan med en stor dos humor, eller – när så behövs (läs: Morrissey) – med en rejäl känga. Med tiden verkar Strage också ta allt mer hjälp av sina två musor – kallade Hipster-Kristofer och Metal-Christoffer – för att få inspiration och uppslag till, och inspel på, idéerna till sina krönikor, liksom även av de egna barnen och deras musiksmak (från pappans naiva förhoppningar om att fostra ett nytt Kraftwerk-fan till den brutala verkligheten med Dolly Style).

Att läsa den här boken är därför som att fullständigt gå upp i och bli ett med Populärkulturen i en rad av alla dess inkarnationer. Men samtidigt; fenomenet att få för mycket av det goda. Ett koncept som funkar en gång i veckan, vecka efter vecka, gör sig kanske inte riktigt lika bra som samlad bok. Anledningen till att författaren känner att han behöver samla ihop just 242 stycken av sina alster (avslöjas i bokens avslutning för den som inte redan listat ut det själv) beror tyvärr inte främst på att det råkar vara just att alla dessa krönikor faktiskt förtjänar det.

Men just då all denna Populärkultur börjar stå en lite väl högt upp i halsen, så börjar Strages krönikor i högre grad också att få en lite annan karaktär: mindre fokus på obskyra popkulturella fenomen och mer fokus på att också sätta in popkultur i ett bredare samhällsperspektiv. När högerextremismens växande styrka gör att det blir kontroversiellt att tycka om, och skriva om, fenomen som hbtq-frågor eller hiphop så känner Strage tydligen behov av att bli allt mer politisk, men han lyckas göra det med samma sorts känsla och humor som tidigare. Det gör att boken lyfter och åter blir tillräckligt intressant för att räcka hela vägen till slut.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2018-10-14 00:00 / Uppdaterad: 2018-10-13 21:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7511

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?