Hon dras till dem, vill vara i deras närhet, följa dem vart som helst och snart är hon en medlem av deras innersta krets men ändå inte riktigt. Hon kan inte undgå att känna att det är något märkligt med de unga männens relation. Det är tonfall och åtbörder, en spänning av något outsagt, men samtidigt är allt så flyktigt.

I korta nedslag övergår hösten i vinter och julen närmar sig. Det pyntas och fejas och tillreds glühwein och det är magiskt och idealiserat men också oroande, som i A Christmas Carol eller Fanny och Alexander.

Det är fascinerande hur lite Therese Bohman behöver skriva för att måla upp miljöer och stämningar så att man både kan se dem framför sig och känna dem. Orden är så väl valda och associationerna de bär med sig skapar ytterligare dimensioner.

Exakt hur självbiografiskt det är vet jag inte men det spelar ingen roll vad som hänt på riktigt och vad som inte gjort det – för mig är det fullt trovärdigt oavsett och sanningshalten gör varken till eller från.

I december 2023 publicerades Therese Bohmans kortroman Kammakargatans tjugofyra kapitel ett om dagen på internet och som mailutskick till läsare som anmält sitt intresse. Jag var en av dem, men jag missade de första dagarna och fick läsa ikapp.

Omedelbart förflyttades jag i tiden och var fast. Jag är ett par år äldre än Therese Bohman men det är ändå mina studieår hon fångar. Jag satt i samma föreläsningssalar på Stockholms universitet och tillbringade också timmar mellan hyllorna på Alfa och andra antikvariat och på Hedengrens undervåning.

Jag gick längs innerstadens gator och tittade in genom pampiga portar och såg vackra trapphus, drömde mig dit in och fantiserade om kakelugnar och stuckatur. Så jag läste genom nostalgins skimmer som förhöjer allt lite extra och jag undrade om det skulle hålla vid en omläsning men nog gjorde det det.

Det är en något omarbetad och utökad version som nu givits ut som bok men jag märker inte vad som förändrats och det är paradoxalt nog en aning av en besvikelse. Jag skulle vilja läsa mer; det var det jag hoppades på nu, att det som var skissartat skulle förses med fler lager färg, att fler händelser den där hösten skulle få gestalt.

Men samtidigt är det begränsade så fint. Tjugofyra kapitel av verklighetsflykt och tidsresa, tillbaka till en tid och en ålder då man formas av sin omgivning och formar sig själv, då det pretentiösa är både en förklädnad och fullaste allvar, då snöflingor faller och bäddar mjukt åt det som ska bli minnen att återvända till genom livet.

Och själva boken som fysiskt föremål är vacker och behändig i litet format och med prunkande blommor, även om jag undrar varför det inte är en annan blomstertavla som utgör motivet. En väldigt fin adventspresent att ge sig själv eller någon annan som skulle uppskatta att drömma sig bort en liten stund om dagen fram till jul.

Similar Posts:

• Drömmen om det lite bättre
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Balansgång mellan noveller och roman
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur

Det är extremt sorgligt att Zandra Kanakaris anser att huvudfokus måste läggas på de allvarliga problem som kan uppstå även i mycket unga relationer, men statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) talar sitt tydliga språk: var femte ung person har varit utsatt för brott i sin relation. Det är siffror som påvisar att det berör väldigt många ungdomar och att det de går igenom varken är något som ska tas med en klackspark eller bortförklaras med ”ungdomligt oförstånd”. Zandra Kanakaris är jurist och arbetar sedan flera år våldsförebyggande med tyngdpunkt på unga relationer, så hon både vet hur verkligheten ser ut och har en idé om hur vi ska få bukt med problemen.

Hennes bok är definitivt varken romancy eller feelgood, utan består av korta exemplifierande berättelser, fakta, diskussionsfrågor och tips. Tipsen är konkreta, exemplen är lätta att förstå och ta till sig. Hon betonar att det alltid finns en väg ut och vikten av att söka hjälp. I slutet av boken finns en lista för vart man kan vända sig för stöd och hjälp.

Zandra Kanakaris må i första hand skriva för dem som är utsatta för våld, men det finns även sidor med checklistor för den som utsätter andra för våld. Det är smart, tycker jag, att tilltala båda sidor av problemet i samma bok.

Jag är lite tveksam till vem boken vänder sig till rent åldersmässigt. Jag hittar den under kategorien ”ung vuxen” men vet ärligt talat inte riktigt vilken åldersgrupp som känner sig tilltalad. Förlaget tillhandahåller en utförlig lärarhandledning, så kanske är det meningen att man ska arbeta med boken i skolan? De fiktiva personerna i berättelserna befinner sig på högstadiet eller gymnasiet och det skulle ju kunna ses som en fingervisning.

Förmodligen skulle Zandra Kanakaris hålla med mig om att vi vuxna måste våga fråga våra ungdomar hur de mår, vara öppna för deras svar och våga lyssna även när det blir tufft. Jag gillar att hon om och om igen betonar att det är varje förälders ansvar att deras barnen ska må bra och att de inte ska utsättas för våld.

Det är en viktig liten skrift, men det är då sannerligen ingen uppmuntrande läsning.

Similar Posts:

• Något att locka läsovilliga unga med
• Som en äldre kompis du kan fråga om allt
• En sorts hemlig klubb
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Då och här och nu

Det skulle egentligen inte finnas några monster i Lucille länge.
De fanns i stan förr, såklart – i vilken stad gjorde de inte det? Förr i tiden fanns de överallt, det kryllade av dem i luften och på arbetsplatserna, på gatorna och hemma hos folk. De var poliser och lärare och domare och till och med borgmästare; japp, det var ett monster som var borgmästare förr. Nu är det en annan borgmästare i Lucille. Den här borgmästaren är en ängel – alla de senaste borgmästarna har varit änglar. Inte en sån där från-himlen-ängel, ingen inte-riktigt-verklig-ängel utan en bakom-och-inuti-och-framför-revolutionen-ängel, just-därför-väldigt-verklig-ängel.

I staden Lucille lever man ett bra liv efter enorma oroligheter många år tidigare. Monstren är borta och barnen är trygga. På flera sätt är det en utopi – lagstiftningen kring, liksom lagförandet av, de som begår övergrepp är hård men samtidigt byggd på terapi. Funktionsvariationer är inget märkligt eller hindrande, flersamhet inget uppseendeväckande och könsdysfori är något man löser utan att det är något provocerande.

Jam föddes som pojke men har vid sexton års ålder transitionerat fullt ut. Mestadels talar hon teckenspråk; även om hon hör bra och tekniskt sett kan använda sin röst undviker hon det i det längsta. Hon är omhuldad av sina föräldrar och av sin bästa kompis Redemptions familj och allt är som det ska vara men hon har börjat fundera mer på monstren och änglarna.

Jams mamma Bitter är konstnär och en tavla hon arbetar med talar till Jam på ett särskilt sätt. En dag händer något i ateljén och ur tavlan stiger Pet, en skräckinjagande varelse som säger sig vara på jakt efter just ett sådant monster som inte längre finns, och det är hos Redemption det vill leta. Jam slits mellan lojaliteter både gentemot sina föräldrar och sin bästa vän men om någon är i fara finns det inget val – hon måste följa Pet.

Akwaeke Emezi får fram en mängd sinnesintryck i sin skildring – färger, strukturer, dofter, smaker, ljud – och skiftningarna i atmosfären från det varma och trygga till det osäkra till det fullt ut förfärliga. Det är lätt att börja tänka på formuleringar som ormen i paradiset, då det handlar om något lömskt och ondskefullt i en för övrigt så varm och välkomnande atmosfär. Samtidigt är detaljerna vaga eller omskrivna och det förmildrande sättet att beskriva vissa skeenden känns rätt, eftersom böcker för ”unga vuxna” ofta läses av ålderskategorier under denna.

Språket är poetiskt och målande men samtidigt enkelt och de flesta av personerna har namn som även har andra betydelser. Någon gång förklaras det tydligt varför en person heter som den gör men annars kan man fundera över namn och personliga egenskaper.

Någon gång känns det märkligt att tonåringarna både beskrivs och behandlas som om de vore yngre men det är också en del av det utopiska Lucille – barn ska få vara barn och slippa ta ett visst ansvar för tidigt; det är något av det man uppnått. ”Bli inte vuxen för fort” säger Jams pappa Aloe men om de vuxna inte ser det de borde se måste någon annan göra det.

Similar Posts:

• Någonstans i tidens flod
• Kärlek Då och Efteråt
• Fantasy med fokus på relationer
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Lukt av ladugård, depression och död

Väl på sin nya skola charmas Elsa snart av den strulige fotbollskillen Leo. Också han bär på hemligheter och har fått sitt hjärta krossat. Han dras till Elsa, men lägger samtidigt det mesta av sin energi på att försöka sparka ifrån sig det förflutna och på att dölja hur han har det hemma.

Den enda Leo egentligen släpper in är sin bästa vän Ines, en rejält taggig men samtidigt populär tjej som också går i Elsas nya klass. Ines bär på sitt eget mörker, och av någon anledning gillar hon verkligen inte Elsa.

Kristina Falks roman Adios hockeyhora växlar perspektiv mellan de här tre ungdomarna, Elsa, Leo och Ines. Deras upplevelser och erfarenheter skiljer sig åt, men går också in i varandra på ett snyggt sätt. Var och en har sina trauman, vilket i sin tur påverkar hur de interagerar med varandra. För den som blivit sviken är det inte så lätt att ge sig hän och lita på någon annan.

Falk berör angelägna teman, men det finns ställen i romanen där jag hakar upp mig lite. Där jag tycker att dialogen inte riktigt flyter, och framför allt att texten motsäger sig själv. Det gäller inte minst Elsas/Siljes första sexuella erfarenhet, den som leder fram till den vedervärdiga situationen med nätbilder, trakasserier och mobbing som gör att hon inte orkar gå kvar i sin gamla skola.

Scenen öppnar romanen. Det är fest hemma hos Silje, och hon är så full att hon knappt kan stå på benen. Hon är verkligen förälskad i Noel, hockeykillen som lägger ner henne på rygg i sängen och har sex med henne medan hon somnar. Det är en obehaglig gråzonsscen, om inte faktiskt våldtäkt.

Senare i boken sägs dock filmen som avbildar scenen visa ”hennes rygg. De vilda lockarna som föll över svanken när hon satt grensle över honom.” Det låter som en helt annan scen, med en aktiv Silje. Kanske fortfarande för full, men ändå en annan erfarenhet på ett sätt som jag inte riktigt blir klok på.

Både berättelserna är brutala. Ett övergrepp upprepas i det oändliga om det dessutom filmats och sprids, men man kan också ha sex fullständigt frivilligt och njuta av det – utan att för den skull vilja att bilderna efteråt ska spridas okontrollerat. Ingendera förtjänar hån och hat. Det här är två viktiga berättelser, men de går inte riktigt ihop.

Vad jag däremot gillar med romanen är hur att bli tillsammans inte på något sätt är det lyckliga slutet. Elsa och Leo blir tillsammans någonstans mitt i romanen, och det är inte alltid så lätt att vara tillsammans. Man måste hela tiden dra gränser, veta vad man vill, lyckas kommunicera. Hantera sitt eget och den andras förflutna. De svär på att inte ha hemligheter för varandra, men det är svårt att vara helt ärlig. Svårt att alltid agera på sätt som man kan stå för. Det finns så mycket omkring oss som vi helt enkelt inte kan kontrollera.

Similar Posts:

• Efter våldtäkten
• Familjehemligheter
• En opålitlig historia
• Moderskap i Norge
• Hemligheter och förbannade lögner

När hon berättar det för sin pojkvän Kevin blir han inte alls så ställd och upprörd som hon förväntar sig, eller som hon själv är. Istället ställer han sig på knä och plockar fram en ring. Han är väl förberedd, och så småningom kryper det fram att det här faktiskt varit en plan från hans sida. Desperat inför risken att förlora Veronica till ett fint collage långt bort har han på fyllan stuckit hål i en kondom. Han tycker till och med att han är romantisk.

Veronica håller inte med, men tyvärr står inte heller lagstiftningen på hennes sida. För att kunna göra en abort utan sina konservativt kristna föräldrars medgivande visar det sig att hon måste åka nästan 160 mil, en 14-timmarsresa genom flera delstater. Och hon har inte ens en bil.

Så kommer det sig att Veronica rekryterar sin före detta bästa kompis Bailey som chaufför. Bailey är en betydligt avigare tonårstjej än den präktiga Veronica. Det är kanske inte konstigt att de glidit isär – men det blir också snart uppenbart att de har roligt ihop. Tillsammans ger de sig ut på ett riktigt road movie-äventyr, fullt av galna möten, skräpmat, skrålande till bilradion och nästintill oöverkomliga hinder i vägen.

”Soon to be a movie” står det på min lite daterade utgåva av Jenni Hendriks och Ted Caplans roman. I själva verket stötte jag först på berättelsen som film, och slogs av dess på en gång tokroliga charm, varma vänskapsskildring och angelägna budskap om reproduktiva rättigheter. I jämförelse med boken är dock filmen en liten smula tamare. I romanen finns en skärpa i karaktärernas mörkare sidor, och inte minst i det amerikanska samhällets djupt polariserade inställningar till abort som den annars mycket lyckade filmatiseringen delvis slarvar bort.

Men ja, det är fantastiskt att man kan skriva på en gång så här dråpligt, vasst och varmt om rätten till abort, en fråga som ju knappast blivit mindre aktuell sedan romanen först kom ut. Alltfler kvinnor kommer att behöva göra långa, omständliga, kanske till och med omöjliga resor för att själva få bestämma över sina kroppar och huruvida de vill bli föräldrar eller inte. Alltfler kommer att vara utelämnade till mer eller mindre pålitliga partners godtycke och infall. Alltfler står skyddslösa inför politiker och aktivister som anser att det är orimligt att staten ska reglera deras egen användning av skjutvapen, men att samma stat bör kontrollera kvinnors sexualitet och reproduktion.

Tillsammans med Veronica och Bailey skulle jag gärna vilja sätta ett stadigt knä i skrevet på dessa människor.

Similar Posts:

• Från teveserie till långfilm till roman
• Gravvnojja 1973
• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Hemligheter, lögner och näthat

Vilket enastående långfinger till henne och Darren – en prydligt bäddad säng. Som om ingen någonsin hade sovit i den. Som om du aldrig hade varit här över huvud taget. Hur många gånger har de skrikit åt dig att bädda den där sängen? Hur många gånger har du vägrat? (En ledtråd: Samma siffra utgör svaret på båda frågorna.) Och nu lämnade du allting slätt och rent.

Ingen lapp. Inget meddelande.

Jag vet. Jag letade.

Bredvid sängen ligger Beas mobil. Det är tydligt att hon inte vill bli hittad. Ingen visste att hon tänkte dra. Inte hennes pojkvän. Inte hennes bästa kompis. Inte hennes lillebror som nu är ensam kvar i vad som är allt annat än ett kärleksfullt hem.

Till honom har hon ändå lämnat något, inte i sitt rum, utan på det gömställe hon plundrat på hans hemliga sparpengar. En mejladress.

Det är av mejlen mellan syskonen som David Levithans och Jennifer Nivens roman Om du lämnar mig här består. Det är ett format de får att fungera fantastiskt bra. Sakta rullas syskonens tillvaro – både den nya, där de på olika sätt försöker hantera sitt förflutna och sin framtid, och hur de haft det när de vuxit upp – upp för läsaren.

Det blir som ett inbyggt och helt naturligt spänningsmoment att reda ut hur barndomen, men också relationer med pojkvänner och andra, sett ut för syskonen. Varför drog Bea? Eller kanske snarare, varför drog hon just nu, med bara ett par månader kvar till sin high school-examen?

Om du lämnar mig här är en hjärtskärande berättelse om hur det är att växa upp i en destruktiv hemmiljö, om vuxna som sviker och slår, om vuxna som väljer att inte se eller agera när något inte verkar som det ska, men det är också något mycket mer hoppfullt. Det är en berättelse om att ta sig vidare, om att hitta de människor som är bra för en och våga hålla fast vid dem. Det är en berättelse om syskonkärlek och om att växa upp tillsammans.

Inte bara eller nödvändigtvis i samma hus.

Similar Posts:

• Ved och potatis
• Att skada
• En julsaga
• Synliga fördomar & dolda handikapp
• Systerskapets styrka

Kasper Nordin är inte bara son till en av medlemmarna i Dark Cruelty, ett death metal-band som satte Sverige på kartan inom scenen. Han är också döpt efter sångaren, Kasper ”Grim” Johansson, som hittades död i en tunnel bara 19 år gammal.

När Kasper börjar sommarjobba på Gröna Lund träffar han en tjej som har loggan till hans farsas gamla band tatuerad på armen. Det är Iris, enhetsansvarig i House of Demons och tillika ett stort Dark Cruelty-fan, som genast tar Kasper under sina vingar. De blir kollegor i House, och en begynnande vänskap börjar spira.

Kasper, född mellan Grims födelsedag och dödsdag, drömmer om Grim. Mörka, förvirrade drömmar som han tecknar av. Teckningarna blir något särskilt, och idén att göra sitt projektarbete om Grim föds. Han börjar luska i Grims död. Vad hände egentligen hans namne? Var det självmord, en olyckshändelse – eller mord?

Berättelsen utspelar sig i nutid, samtidigt som vi får följa med tillbaka till death metal-scenen på 90-talet och tiden för Dark Crueltys genombrott.

Samtidigt som Kasper lär sig mer om Grims fascination för det ockulta inträffar oförklarliga händelser. Vad var det egentligen som hände den där kvällen för trettio år sedan?

Grim är en berättelse om mörker, ensamhet och längtan. Det är också en historia om kärlek, vänskap och vikten av ett sammanhang.

Sedan jag lärde mig läsa har jag dragits till berättelser om det övernaturliga och det ockulta. Jag älskar tanken på magi, andra dimensioner och krafter vi inte kan förstå. Jag skulle kunna kalla mig en konnässör av genren.

Det är svårt att skriva trovärdigt om det övernaturliga. Alltför ofta går författare över gränsen och bryter förtrollningen när de tar sig an upplösningen. Mystiken löses upp, det magiska skimret falnar och det som nyss kändes verkligt ter sig plötsligt som ett billigt trollkarlstrick. Jag älskar genren, men den gör mig också ofta besviken.

I Grim vävs den övernaturliga svärtan ihop med det alldagliga mörkret. Både Grim och Kasper led (lider?) av depressioner, och jag slås av hur träffande krass beskrivningen av deras tillstånd är. Alltför ofta förskönas det depressiva tillståndet i litteratur. Lidandet tillskrivs en mening, formuleras poetiskt, ja, nästintill romantiseras. Medan verklighetens depression är det motsatta. Brist på mening, syfte, lust. “Hur skulle han orka? Livet tedde sig som en ändlös grå dag.”

Sara Bergmark Elfgren har en sällsam förmåga att bygga världar, karaktärer och stämning. Hon kan konsten att berätta precis tillräckligt för att trollbinda oss läsare, utan att för den skull avslöja för mycket och bli övertydlig. Det är en balansgång som är otroligt viktig i denna genre – och Bergmark Elfgren behärskar den till fullo.

Similar Posts:

• Claim to fame
• Flera författare bland årets sommarpratare
• Realistiska häxor
• Häxorna vs demonerna
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar

Andrea är inte en huvudperson man faller för på första sidan. Hon är trulig, besvärlig, låg och surmulen. Vilket man ju kan identifiera sig med, för all del. Hon som liksom inte vill besvära andra med sin närvaro, men inte riktigt vet vart hon ska ta vägen heller.

Istället faller jag som läsare för Andrea när nuet övergår i Då, och Andrea faller för Hedvig. De skapar genast sin egen värld, en värld av för mycket alkohol, av musik och dans, av Hedvigs långa, trassliga hår. Av hennes drastiska, dramatiska närvaro.

Det är en värld som konkurrerar ut alla andra. Som steg för steg isolerar Andrea från andra, får henne att försumma och alltmer strunta i sina kompisar, sin familj, sina studier. För att Hedvig kan vara så underbar, ja, men också för att Hedvig visar sig som alltmer svartsjuk och lynnig. Att hålla Hedvig på gott humör är ett heltidsjobb. Mer än så. Det är en omöjlig, övermäktig uppgift.

Samtidigt som dået rör sig genom ett destruktivt kärleksförhållandes nedåtgående spiral, öppnar sig ljusglimtar i det där hopplösa nuet. Rävås bollar två olika kärlekar här, en berusande, förbrännande och en mer … värmande. Fast bränt barn skyr elden, heter det ju. Hur ska man kunna veta att man inte bara gör om samma misstag? Om det är man själv som är den utlösande faktorn, den som skapar osäkerhet och illvilja? Som förtjänar det och inget annat?

Märkligt nog råkar jag läsa två romaner för ungdomar eller unga vuxna om destruktiva kärleksrelationer precis i rad, den här och Karl Modigs Slagsmål. Båda rör sig mellan två tidsplan, med ett Då och ett Nu, men med väldigt olika tempo. Där Modig växlar snabbt, låter minnesbilderna bryta in fragmentariskt, skriver Rävås i längre avsnitt. Det ger romanen ett annat temperament, en långsammare färd mot brutalt mörker och skälvande ljus.

För det finns hopp om att ett Nu, också ett Efteråt, trots att det är sårigt, faktiskt också kan tillåta en nystart.

Similar Posts:

• Att skada
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Om kärlek och identitet som får plats
• Nedtonat och svalt om ungdom och död
• Hemligheter, lögner och näthat

Det säger sig kanske självt att den här typen av lagar bara drabbade vissa typer av människor, de på samhällets botten. Den som gled runt och levde flott på andra människors arbete var såklart ingen påtänkt målgrupp.

Varianter på idén om sådana här lagar finns fortfarande runtom i världen, och den känns sällan särskilt långt bort. I debatten kring arbetslöshet och utanförskap av olika slag har jag ofta känslan av att den står och flåsar precis runt hörnet, att någon, som i den gamla Lorry-sketchen, ska ta bladet från munnen och utbrista: ”Jag tycker de ska ha ett STRAFF”.

I Kerstin Loenbergs dystopiska roman för unga vuxna, Säkerhetsklass tre, finns inte precis en uttalad lösdriverilag – det är ju en framtidsskildring – men det finns ett chip. Ett chip som alla invånare ska ha under huden, och där ekonomisk status, medborgarskap, rörelser och allt registreras. Med chippet följer viss trygghet, rätt till vård och liknande, men också skyldigheter. Du måste naturligtvis göra rätt för dig också.

Artonåriga Linn och hennes bröder lever utanför samhället, utan chip. De är på sätt och viss födda till det: deras föräldrar gjorde motstånd mot systemet och försvann. Nu tar syskonen hand om varandra så gott det går, skaffar mat och husrum i samhällets utkanter, tillsammans med andra som av en eller annan anledning valt eller sett sig tvingade att leva så.

Det är inte ofarligt. Utan sjukvård, skyddsnät eller marginaler är man sårbar. Linn har varit sjuk under vintern, och drabbas med jämna mellanrum av väldiga magsmärtor och illamående. Säkerhetstjänsten har också börjat jaga utanförsfolket mer aktivt, och den som flera gånger skurit ut sitt chip ur handen får det istället placerat intill halspulsådern, en fullständigt livsfarlig plats att försöka få bort det ifrån. I romanens öppningsscen har en sjuttonårig pojke precis förblött när han försökt göra just det.

Så gör säkerhetstjänstens en razzia som vänder allt uppochner för Linn. Hon fångas in och ställs inför ett val. Kan hon foga sig i innanförsamhällets krav, åtminstone tillräckligt länge för att få den medicinska hjälp hon så väl behöver? Vad kostar egentligen trygghet?

Säkerhetsklass tre är en framtidsskildring som ligger ovanligt nära vår egen tid, vårt eget samhälle. Den som inte har mycket annat än sin arbetande kropp att erbjuda är ett lätt rov på arbetsgivarnas marknad. Alla måste ju arbeta, och det arbete som erbjuds är ofta lågavlönat och otryggt. ”Bemanningen”, en mängd bemanningsföretag, allesammans med lika hopplösa villkor, präglar de flestas vardag. Hur kan man sätta emot? Man måste ju göra rätt för sig.

Kanske låter det väldigt dystert, men det är spännande och trovärdigt levandegjort (och jo, det finns till och med plats för lite romantik). Krocken sker inte bara mellan Linns innanför- och utanförsvärldar, utan också mellan hennes erfarenheter och andra, mer privilegierade människors, föreställningar om hur samhället fungerar.

I den här nyanserade, verklighetsnära dystopin är svaren sällan enkla eller svartvita.

Similar Posts:

• “FUCK YOU, MISSOURI STATE LEGISLATURE!”
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Pest eller kolera?
• Bestialisk ytlighet
• Vandrandets kraft och frågornas nödvändighet

Conny, huvudpersonen i Karl Modigs senaste roman för unga vuxna, kan beskrivas som en ung man med sådana idéer om manlighet. Eller idéer och idéer, det är inte som att han sitter och filosofer om det.

Han slåss.

Han slåss när polarna bjuder in till det. Av lojalitet, eller bara för att tillfälle ges. Han slåss på gatan, i lägenheter, på tunnelbaneperronger. Han slåss ensam efter krogen, och där framstår det nästan som en flirt, ett slags uppvaktning. Han spanar in en annan kille, får ögonkontakt. De ignorerar varandra tills krogen stänger, och sen vet de båda två att de ses utanför. Som en dans. En dödsdans.

Det närmast homoerotiska återkommer när Connys blick faller på polarna på gymmet, hela tiden fängslas av hur tyget i deras kläder spänner över musklerna. Conny vill vara en sådan kille. En som har kontroll. Som kan slå och tåla stryk. Som inte är rädd för någon.

Det senare är kanske det mest komplicerade. Att kunna ge stryk, visst, det ger en väldigt påtaglig sorts makt. Att ta stryk? Jomen, kanske det med. För det innebär att inte backa undan, och ibland räcker det ju med det. Att få den andra att backa undan.

Karl Modig tydliggör samtidigt vilket påtagligt självskadebeteende det här rör sig om. Det är något så i grunden fel med den här likgiltigheten för liv och död, för den egna kroppens bräcklighet. För andra kroppars bräcklighet. En förnekelse av själva det mänskliga, det sårbara, i oss.

Romanen om Conny utspelar sig på två plan. Hans liv består i ett då och ett nu. Då, när han levde ihop med sin flickvän. Nu, när livet är något nästan obegripligt som han gör fumliga försök att sammanfoga igen. Där han har så svårt att se något hos sig själv som är värt att skydda.

Bara gradvis låter Modig mig som läsare ana hur Connys liv såg ut tidigare, vad som faktiskt präglat den på ytan städade partillvaron. Varför Connys tillvaro är så i bitar som den är. Det är subtilt och drabbande skildrat. Då och nu varvas i korta glimtar, så där som det förflutna tränger sig på när man helst inte vill tänka på det.

När man nästan gör vad som helst för att slippa tänka på det, slippa vara den där personen.

Similar Posts:

• Kärlek Då och Efteråt
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• För tidigt?
• Det händer faktiskt nu!
• Kloka tankar om känslor