Vivek Oji är död. Det är han redan när historien börjar, även om den på sätt och vis börjar med hans föräldrar och hans födelse. Vivek Oji är död och hans mor söker svar på varför och hur. Hon frågar Viveks vänner men de kan inte, vill inte, vågar inte berätta så mycket.

Tidigt anar man vad som komma skall; vi serveras en ögonblicksbild, ett minne hos kusinen och vännen Osita: Viveks leende, det svallande håret, smycken som glimmar. Men sedan går vi tillbaka i tiden, till Viveks början, eller dessförinnan. Den ordentliga familjen vars son föds samma dag som hans farmor dör. Sorgen blir en skugga och en ständig följeslagare, liksom mörkret som hela tiden finns där.

Uppväxten är brokig och kontrasterna stora mellan släkten på landet och det internationella umgänget i staden. Viveks mor är inte från Nigeria och hon umgås mest med andra utländska kvinnor som är gifta med nigerianska män, och deras barn är både vänner och en sorts pseudosläktingar förenade i sitt blandade ursprung. Deras närhet är både påtvingad och befriande beroende på situation och synvinkel.

Det är något konstigt med Vivek; ibland är det som om hans medvetande försvinner någon annanstans, han blir stilla och han säger märkliga saker och någon gång beter han sig skrämmande och obehagligt. Länge lyckas han dölja det för sina föräldrar och för andra vuxna men till sist når han en gräns där det är omöjligt. De uppfattar honom som omöjlig och obegriplig och de som kan nå fram är barndomsvännerna. Bakom stängda dörrar och tillsammans med dem kan han vara den han egentligen är och alltid har varit.

Akwaeke Emezi vrider och vänder på psykisk ohälsa och sexualitet och hur de tar sig uttryck, hur det som av somliga betraktas som sjukt är det friska och rätta. Detta blir ännu tydligare i det slutna samhället där exorcism och övergrepp i Guds namn är en förfärlig realitet men det är stora skillnader i attityd mellan generationerna. De unga håller visserligen sina relationer hemliga för sina föräldrar men inom den egna gruppen finns ingen skam.

Språket (en eloge till översättaren!) är vackert och poetiskt och små stycken stannar kvar hos mig:

Jag kysste honom som om jag ville förföra ovissheten tills den försvann, sakta och varsamt, jag fyllde munnen med en vädjan och hällde den i hans.

Stämningen är en aning förhöjd – i flera av kapitlen är det Vivek som är berättaren, från sitt efteråt, från sin plats i tidens flod. Därifrån och av vännerna berättas sanningarna om Vivek, för det finns aldrig bara en sanning, sanningarna om Vivek Ojis liv – och Vivek Ojis död.