Recension

: Mäta tid
Mäta tid Helon Habila
2010
Tranan
7/10

Nigeriansk kur mot svensk historielöshet

Utgiven 2010
ISBN 9789186307318
Sidor 447
Orginaltitel Measuring Time
Översättare Jan Ristarp
Först utgiven 2007

Om författaren

Helon Habila föddes i Gombe i Nigeria 1967. Han debuterade med romanen I väntan på en ängel 2002 (på svenska 2006). Senast kom Mäta tid (2010). Habila har fått en rad priset, däribland det första Chinua Achebe-priset 2005. Numera är han universitetslärare i USA.

Sök efter boken

Jag tänker en del på Sverigedemokraterna när jag läser Helon Habilas roman Mäta tid. Det verkar kanske långsökt, men Habilas komplexa framställning av afrikansk historia, av kultur och av vad som formar människor står i klockren kontrast till den minst sagt fyrkantiga kultursyn som blossat upp i den svenska debatten de senaste åren.

I veckan sände SVT dokumentären 100 dagar där den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Kent Ekeroth resonerar såhär:

Det finns olika kulturella grupper på den här jorden. De har format olika samhällen. I Mellanöstern och Afrika ser vi vilka samhällen de har format. Och i västvärlden ser vi vilka samhällen vi har format.

Det är en historielöshet som är till lika delar löjeväckande och skrämmande. Samhällen i Europa och Afrika har ju knappast formats på något från varandra fristående sätt. Från europeisk samhällsutveckling går knappast att tänka bort den exploatering, de stölder och massmord som lagt grunden till vår makt och rikedom i världen. Från andra världsdelars utveckling går lika lite att tänka bort vilka oerhörda konsekvenser samma brutala våld och girighet haft och fortfarande har i stora delar av världen.

Under hösten har det diskuterats en hel del huruvida det är rimligt att fösa ihop författare från en enorm kontinent som Afrika i samma fålla – naturligtvis inte minst med tanke på att Afrika utgjorde temat för 2010 års bokmässa. Och det är klart att det på många sätt är knäppt, men det har samtidigt sina poänger. Inte minst att hjälpa svenska läsare att hitta fram till något av den spännande litteratur som faktiskt finns att tillgå (mycket just tack vare förlag som Tranan), men också därför att det finns gemensamma historiska erfarenheter.

I Mäta tid fångar Habila en del av de där erfarenheterna. Hans huvudpersoner är ett par tvillingpojkar, Mamo och LaMamo, som visserligen hör till hembyns överklass, men som far illa under sin despotiske, kärlekslöse fader. För att undkomma honom planerar de som tonåringar att rymma hemifrån, men bara den ene av dem kommer iväg.

Rymmaren LaMamo blir legosoldat och reser genom Afrika, från konflikthärd till konflikthärd. Mamo, som är sjuklig, blir kvar hemma och bygger så småningom upp en karriär som historiker, en karriär som drar honom in i den lokala maktens politiska spel.

Som roman betraktat är Mäta tid lite spretig. Den vill berätta lite för många saker på en gång och det blir ibland svårt att som läsare riktigt hitta fokus. Samtidigt fastnar jag just för myllret av möten i romanen, för diskussionerna i LaMamos krigsläger och för Mamos kamp med historien och de korrupta makthavare som vill använda den i egna intressen.

För det finns en energi just i själva berättandet, en kraft i att sätta ord på erfarenheterna av orättvisor, av kolonialismen och dess konsekvenser – helt enkelt i att ta kontroll över sin egen historia. I Mamos hemby spelas om och om igen en pjäs om ortens första missionär, en pjäs som länge gör Mamo lite illa berörd. Så en dag förmår han plötsligt se vad de förtjusta byborna ser i pjäsen.

För dem handlade pjäsen inte om Drinkwater och hans kulturs ”seger” över deras kultur, den handlade om deras eget överlevande. De jublade därför att de hade haft så pass mycket sunt förnuft att de hämtat allt som var bra i en annan kultur och lagt det till allt som var bra i deras egen kultur; det hade de gjort förr, när de träffade på komdafolket och många gånger dessförinnan under sina resor och vandringar, under perioder längre tillbaka än vad ens de äldsta av dem kunde komma ihåg. Detta var deras klokskap, hemligheten i deras överlevnad. Detta var skälet till att de fortfarande kunde skratta.

Nu får väl Helon Habila förlåta att jag saxar ut sensmoralen på det här sättet, men just nu känns det som en läxa värd att lyfta fram. I skärningspunkter av influenser, av smärtande erfarenheter och kraft att gå vidare finns i Mäta tid en hälsosam relativism som känns högaktuell inte minst i dagens Sverige med en debatt om kulturer som något klart avgränsbart att svartvitt ställa mot varandra.

Kultur, konstaterar istället tvillingarnas farbror Illiya, är något som ständigt står i förändring, och:

Vad jag säger är att när man undersöker motiven bakom dom flesta seder och bruk och deras förespråkare idag, så upptäcker man att dom är hopsatta för att tjäna nån elits intressen, nån självutnämnd vårdare av vår kultur.

Vi bygger ständigt nya kulturer. Vi kan välja ut det som är bra ur olika sammanhang, är Illiyas tes. Förkasta det dåliga och bevara det goda. Och för att kunna göra det måste vi ju ha tillgång till olika varianter.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-01-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 00:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4004

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?