Världen har inte alltid sett likadan ut. Människor har förändrat den, och det har de kunnat göra till stor del för att de kunnat föreställa sig något annat. Därför vill vi idag, på valdagen och alla andra dagar hylla demokratin, empatin och fantasin.

Mycket nöje!

Tips från Lena:

Lowkey av Melody Farshin
Att tränga sig bakom rubrikerna om dödsskjutningar i förorten medför upptäckter. Humor och internskämt fyller luften mellan grannfamiljer och mellan kompisar. Vardagens framåtanda stupar på lågt betalda jobb som sliter på föräldrarna. Barnen ser samhällsklyftorna. En snabb och rapp berättelse som landar i en fråga. Var finns politikern som lovar fler kuratorer, psykologer, mindre elev- och barngrupper för lärarna och pedagogerna?

Ramona och Julia av Mia Kim (ill. Emily Ryan)
Unga femteklassare är värda att satsa på. Men strunta i excelarken och de mätbara prestationerna, det handlar inte om antal mål eller poäng som alltför ofta präglar de idrottsliga fritidsaktiviteterna. Här handlar det om att få pröva sina vingar som skådespelare. Berättelsen avslöjar hur de vuxnas fördomar sipprar in och skapar hinder. Tänkande och kännande skolelever tror på sin dröm om en premiärkväll. En bok som kan läsas av en stressad politiker på ett par timmar. Förhoppningsvis förstår hen att kultur kan väcka stark livskänsla hos en ung människa.

På äventyr i senkapitalismen av Tommy Sundvall
Att vi i medelklassen tycker det är bekvämt med billiga varor och tjänster är sällan ett diskussionsämne på de sociala medieplattformarna. Synd tycker jag. I seriehistorierna av Tommy Sundvall kan man skratta med de unga kompisarna som vill hitta smarta vägar för att få pengar till betala hyran. Sen kan man som medborgare ta en funderare på om ekonomisk tillväxt. En del innovationer är förödande för både klimat och arbetsliv.

/Lena Nöjd

Tips från Saga:

Miljön och gängkriminaliteten är två fokusområden i årets val och här är ett lästips för vart och ett av dem:

I Tills alla dör talar Diamant Salihu med gängmedlemmar och deras anhöriga och visar på verkligheten bakom rubrikerna. Det är resursbrist och skolmisslyckanden, utanförskap och vilsenhet i det svenska samhällets rättigheter och krav, revanschlust och flyktbeteenden. Det är inte några enkla lösningar som presenteras utan mer ett visande på vad som inte fungerar – men också inblickar i enskilda personers och gruppers agerande för att motverka detta. Hopplöshet och hoppfullhet på samma gång.

Jorden brinner, såväl bokstavligen som bildligen när temperaturen ökar, torkan grasserar och skogsbränder härjar. Vi har tagit oss hit fortare än vi velat kännas vid och varningsklockorna har ringt för många tomma öron. Finns det någon återvändo eller är det kört? I lågor är en samling av Naomi Kleins artiklar under ett tiotal år och även här finns hoppet jämte hopplösheten men då krävs det radikala åtgärder.

/Saga Nordwall

Tips från Fredrika:

B-laget av Freddot Carlsson Andersson
I B-laget – rapport från ett utanförskap får vi en inblick i hur livet kan se ut för någon med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Hur ser livet ut för någon som fungerar annorlunda? Hur väl fungerar egentligen myndigheter som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan? Detta är viktiga frågor att beakta så här i valtider.

/Fredrika Carlsén

Tips från Anna KW:

Såhär i valtider kan det vara skönt att lyfta blicken och se längre än till söndagen den 11:e oktober. Tre tips på serier för att rensa hjärnan från politisk depression och maktlöshet.

Monk and the Robot-serien av Becky Chambers
Hur ser världen ut efter att mänskligheten klarat av alla kriser? I böckerna A Psalm for the Wild-Built och A Prayer for the Crown-Shy får vi följa med när en människa för första gången på flera hundra år ger sig ut i den vilda naturen. Till sin förvåning möter hen en robot, något ingen människa har gjort sen de för hundratals år sedan bestämde sig för att lägga ner sina verktyg och lämna mänskligheten. Mosscap är utsänd av robotarna för att ställa en fråga till mänskligheten: vad behöver ni?

Båda böcker är som en varm kram att kliva in i när utsikterna känns dystra. De är lättlästa och ett tips även för den som inte är särskilt van vid att läsa vare sig sci-fi eller på engelska.

Wayfarers-serien av Becky Chambers
Även om denna serie inte kan ses som en utopi i en egentlig mening, mänskligheten har packat ihop och dragit ut i rymden, så är det fortfarande en fantastiskt fin berättelse om mänskligheten och alla andra samhällen som de möter ute i rymden. Wayfarers-serien är fyra separata berättelser som angränsar till varandra, alla utspelar sig i samma universum. Vi får följa olika folkslag, queera rymdfarare och inte minst en AI som helst vill bo i ett skepp men nu hamnat i en kropp. Det gemensamma för alla böcker är den mänsklighet och värme som genomsyrar allt.

Även den här serien bjuder på fantastiska titlar: första delen heter The Long Way to a Small Angry Planet. Wayfarers-serien är också på engelska och lite mer lik klassisk Sci-fi, kanske något svårare att komma in i än Monk and Robot. Böckerna är dock väl värda att spendera tid med, och erbjuder en perfekt verklighetsflykt.

Hain-cykeln av Ursula K Le Guin
Ursula K Le Guin är en legendarisk författare inom Sci-fi-scenen, och det finns goda anledningar till det. Även om jag inte läst alla delar så vill jag tipsa om Hain-cykeln. Varje bok är fristående, men utspelar sig i samma värld. En värld där mänskligheten utvecklats på olika planeter, och i olika förhållanden. Ursula K Le Guin använder de olika planeternas unika förhållanden för att undersöka mänskligheten utifrån olika perspektiv, en av böckerna utforskar bland annat en anarkistisk utopi (De obesuttna) medans en annan utforskar ett samhälle utan fasta kön (Mörkrets vänstra hand).

Böckerna är inte alltid särskilt upplyftande, men ger oss chansen att titta på mänskligheten och våra styrkor och tillkortakommande på lite mer avstånd än en valrörelse ger.

/Anna Kain Wyatt

Tips från Ella:

Jag tror ibland att jag ska bli glad av valrörelse – så mycket diskussion i luften – men det blir jag sällan. Det blir så lite visioner och hjärta, så mycket spel och strategi, kris och kortsiktighet. Jag önskar mig helhet och långsiktighet, dröm och fantasi. Något annat än det just nu reaktiva och publikfriande.

Det var egentligen en dagensbok-kollega som frågade efter utopier (finns de ens längre?), och fick mig att tänka på idéhistorikern Ronny Ambjörnssons Fantasin till makten!. Hur har människor genom tiderna egentligen föreställt sig ett gott samhälle?

Ambjörnssons titel fick bli rubrik när jag (i uppenbar irritation över förra valrörelsen, inser jag när jag läser om recensionen) skrev om den nederländske historikern Rutger Bregmans Utopia för realister. Bregman bjuder på ren lustläsning om saker som medborgarlön, kortare arbetstid och öppna gränser – med exempel som faktiskt fått det att funka.

Vill man förstå och åstadkomma förändring behöver man förstå det förflutna, och det finns så många historiska berättelser av olika slag som jag skulle kunna lyfta fram. Den skriande fattigdomen i Jack Londons reportage från London för drygt hundra år sedan. Sara Heymans biografi över sjuksköterskan Bertha Wellin och hennes kamp som en av de första fem kvinnorna som kom in i riksdagen – och det för ett parti som inte ens velat ta in kvinnliga medlemmar. Jag väljer ändå till slut en roman (om än med verklighetsbakgrund): Mian Lodalens Lisa och Lilly, om två älskande unga kvinnor som bara kunde drömma om så många av de möjligheter som vi faktiskt har nu. Eftersom människor slagits för dem.

/Ella Andrén

Tips från Anna C:

Rösta på vargen! av Davide Cali och Magali Clavelet
Om en lite annorlunda men ändå väldigt välbekant valkampanj på en bondgård. Peter Varg är ny valkandidat på gården. Han är rolig, snygg och bra på att prata. Alla djuren vill rösta på honom. Men är Vargen verkligen så bra som de tror? Perfekt bok att läsa med de minsta som är nyfikna på det här med val och röstning. Vuxna läsare bjuds på en del skratt och rätt mycket igenkänning.

/Anna Carlén

Fler politiska boktips

Andreas Cervenka: Girig-Sverige: Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika
Farväl till folkhemmet

”Sverige är inte längre den där föregångaren vad gäller välfärd och jämlikhet som det en gång kunde göra anspråk på. Sverige har på kort tid sett en massivt ökad ojämlikhet. Den som tror att Sverige är ett högskatteland har inte alls hängt med i utvecklingen under de senaste decennierna. Faktum är nämligen att Sverige…” Läs mer

Sofia Näsström: Demokrati: en liten bok om en stor sak
Demokratins plus och minus

”I salen på lokalbiblioteket står ett bord med böcker som anknyter till valet i september 2022. De har skrivits av både kända och mindre kända representanter för svensk offentlighet. En av böckerna har inskaffats i flera exemplar, vilket får mig att greppa den för att skumläsa lite grann. När jag läser förordets första sida…” Läs mer

Johan Rockström och Owen Gaffney: Jorden: Vår planets historia och framtid
Viktigt och pedagogiskt om klimatförändringar

”Jordens klimat förändras. Vi människor är ansvariga för utsläpp som bidrar till den här utvecklingen. Vi lever nu i en tidsålder där Jorden har påverkats så till den grad av oss människor att vi också bör namnge den tidsålder vi lever i därefter: antropocen. Situationen är allvarlig eftersom vi på många områden lever långt…” Läs mer

Marisa De Castro och Christos Kourtoglou: Vad är demokrati?
Demokrati! Revolution!

”Vad demokrati egentligen är, är en fråga som förmodligen dykt upp i de flesta svenska klassrum så här veckorna innan ett val. Det är inte alldeles lätta begrepp att förklara – ärligt talat är vi nog få vuxna som helt kan detaljerna kring regional och nationell representation, det…” Läs mer

Erik Helmerson: Dom därute
Stöveldjupt i Twitterdyngan

”Mikael Petersen är riksdagsman för Moderaterna. Han är gammal nog att ha vuxit upp utan datorer. Men nu är en tid då var och en kan vara sin egen publicist i sociala medier, ocensurerat. Konkurrensen är förstås stenhård om uppmärksamheten, men den som gör på rätt sätt kan gå från inga följare till tiotusentals på…” Läs mer

Shoshana Zuboff: Övervakningskapitalismen
Upp till kamp mot övervakningskapitalet

”Ska man försöka sammanfatta den här tegelstenen till bok kan man kanske göra det så här: att surfa på internet innebär i dagens läge att man är övervakad. Företag registrerar allt om vad vi som enskilda användare söker på, om vi använder en sökmotor som Google, eller vad vi läser eller delar på sociala medier som Facebook…” Läs mer

Annica Carlsson Bergdahl och Elisabeth Ohlson: Vi som arbetar med våra kroppar
Vackert om det kroppsliga arbetet

”Det påstås ibland att vi nu alla är medelklass. Att det inte längre finns någon arbetarklass i Sverige. Så är förstås inte fallet. Omkring två miljoner människor i Sverige är kroppsarbetare. De här människorna uppmärksammas dock väldigt sällan i det politiska eller kulturella samtalet. Det är något som de två upphovspersonerna…” Läs mer

Veronica Palm: Inte alla män
Mot det oundvikliga slutet?

”Som så många deckare börjar Inte alla män med en dödsscen. En kvinna blir svårt misshandlad. Det är inte första gången, men det kan vara den sista. Den här gången har mannen som vill trasa sönder en kniv. Klipp till en annan sorts vardag, och kampen med att få på dagisbarn ytterkläder. Det är tisdagsmorgon och…” Läs mer

Ali Esbati: Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle: 10 år efter Utøya
Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang

”Det har gått tio år sedan massmordet på Utøya och bombdetonationen i Oslos regeringskvarter. Terrordåden var chockartade och outhärdliga för i princip alla. Därför var också förklaringsmodellen ”en ensam galning” välkommen. Många av oss kunde inte – ville inte – ta in att vårt samhälle och vår tids idéer kunde alstra…” Läs mer

Elin Wägner: Pennskaftet
Kvinna med huvud och penna på skaft

”Författaren Elin Wägner var en av dem som tappert stred för att Sveriges kvinnor skulle få rätt att rösta i riksdagsvalet. Hennes rösträttsroman Pennskaftet skapade rabalder och blev en veritabel kioskvältare år 1910. Romanen handlar om en grupp eldsjälar, som ägnar en stor del av sin tid åt att skriva i rösträttsrörelsens egen…” Läs mer

Anna-Lena Lodenius: En värmländsk Hitler: Birger Furugård och de första svenska nazisterna
Den ofullkomlige riksledaren

”Det är nog riktigt att påstå att jag vuxit upp nära Birger Furugård. Naturligtvis inte nära i någon själslig eller känslomässig mening, men i en fysisk. Distriktsveterinärens, nazistens, fanatikerns och den forne riksledarens sista viloplats ligger nämligen bara några hundra meter från mitt barndomshem. Knä om knä…” Läs mer

Jenny Bengtsson: Glöden i ögonen
Facklig kamp i motgång

”Dagens arbetsmarknad är på många sätt vildare än på länge. Slaveriliknande villkor är i somliga fall tillbaka, medan andra arbetare tvärtom lider av totalt osäkra arbetsvillkor och måste jaga tider då de kan få jobb. Arbetsköparna försöker i allt högre grad att kapa villkoren för arbetarna – frysa eller till och med sänka löner, öka tempot…” Läs mer

Christian Daun: Draksådd: Fiaskon och haverier när kommunen ska sättas på kartan
Turistfällor eller rop på hjälp?

”Sätta kommunen på kartan. Någonstans på 1980-talet, under marknadsliberalismens och New Public Managements smekmånadsdecennium, verkar denna floskel ha makat sig på plats i kommunretoriken, enligt journalisten Christian Daun. Kommun efter kommun skulle skaffa sig en slogan. Bygga sitt varumärke. Hitta sin…” Läs mer

Andreas Johansson Heinö: Anteckningar från kulturkriget
Kulturkriget i idéhistoriskt perspektiv

”Varenda jul numera uppstår märkliga bråk. Kanske har ett bryggeri tagit fram en dryck som de kallar ”vintermust”. Någon kommun låter en mörkhyad person vara Lucia. Disney har klippt bort rasistiska stereotyper ur tomteverkstadens leksaksparad. Somliga blir väldigt arga. De får utlopp för sin ilska i…” Läs mer

Jakob Mathiassen: Drömmar och damm
Arbetare i alla länder, förena er…

”Arbetarklassen i Europa är under allt hårdare press. Verksamheter utlokaliseras till länder med lägre löner eller sämre arbetsvillkor. EU:s inre marknad gör att företag i länder med relativt höga löner – som exempelvis de nordiska – kan hyra in arbetskraft från länder med betydligt lägre lönekostnader. I den här…” Läs mer

Anne Applebaum: Demokratins skymning
En konservativ sörjer sin flock

”Journalisten Anne Applebaum är, eller har varit, vän eller bekant med många ur den politiska eliten i såväl Europa som USA. Men under senare år har hon noterat att flera av hennes gamla vänner allt mer har övergett sina forna demokratiska principer, och kommit att omfamna auktoritära ideal, och stödja allt mer auktoritära regimer…” Läs mer

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Vad har vi de politiska partierna till egentligen?
• Kriser som kan leda framåt?
• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”
• Strålande om rasism i Sverige

Faktum är nämligen att Sverige idag är ett skatteparadis – men bara för de rika. Kapitalbeskattningen är exempelvis bara en tredjedel av vad den är i USA, vi har idag inte kvar någon förmögenhets- eller arvsbeskattning, och fastighetsskatten har ersatts av en regressiv fastighetsavgift. Antalet dollarmiljardärer (observera miljardärer, inte miljonärer) har också dubblerats bara under det senaste decenniet, och deras totala förmögenhet har också växt. Faktum är att dollarmiljardärerna numera duggar så tätt i Sverige att det bara är extrema överklassghetton som Monaco, Guernsey och Lichtenstein som har fler dollarmiljardärer per capita.

I den här boken diskuterar ekonomi-journalisten Andreas Cervenka vad det är som har hänt med Sverige, och varför det har kunnat ske. Han diskuterar också konsekvenserna av detta, inte minst vad gäller bostadsmarknaden: möjligheterna för en normal skattebetalare att kunna köpa sig en egen bostad i någon av de större städerna i landet blir allt mindre, och allt mer beroende av omfattande belåning. Vilket i sin tur leder till att Sverige skapat sig ett eget litet subprime-problem, något som bara bäddar för en ny finansiell kris.

Cervenkas bok är fullspäckad med fakta om den svenska ekonomins utveckling. Ibland kan förvisso skildringen grotta ned sig lite väl mycket i att rabbla siffror från enskilda exempel, men när boken är som bäst så är argumentationen tung och väl underbyggd. Det jag framförallt kan sakna är en fyllig diskussion om de politisk-ekonomiska faktorer som har bidragit till att möjliggöra denna politik, inte minst den roll som arbetarrörelsen (och socialdemokraterna i synnerhet) har spelat. Detta till trots är det här ett debattinlägg som verkligen borde uppmärksammas i den politiska debatten.

Similar Posts:

• Viktigt och tungt om det svenska klassamhället
• Staten och kapitalet
• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Döden DÖ

Klipp till en annan sorts vardag, och kampen med att få på dagisbarn ytterkläder. Det är tisdagsmorgon och den ensamstående tvåbarnsmamman Emilia försöker få iväg barnen och hinna med tåget som ska ta henne till Stockholm och till hennes plats i riksdagen.

Det finns yrken som, vid sidan av poliser och detektiver, återkommer som brottslösare i kriminalromaner. Journalister är kanske ganska naturligt. Präster verkar också populärt. Politiker har jag däremot aldrig stött på förut.

Nu springer inte riksdagsledamot Emilia Berg runt med förstoringsglas och snokar. Hon har fullt upp med att få ihop vardagslivet med barn och exmake med det krävande politiska spelet i riksdagen. Men brottet dyker upp där, liksom i ögonvrån, och när hon väl har sett det går det ju inte gärna att blunda.

Inte alla män är en välskriven och välkomponerad deckare – eller kanske ännu mer helt enkelt en roman – som växlar mellan Emilias liv och den misshandlade kvinnans. Hon heter Josefine och är en barndomsvän till Emilia. Det var länge sedan de tappade kontakten, men numera springer de ändå på varandra någon gång ibland. Båda är lite illa till mods över hur deras nära vänskap en gång slutade abrupt, och nu har de dessutom hamnat på olika sidor i politiken.

När Emilia får upp ögonen för hur Josefine har det i sitt äktenskap bestämmer hon sig ändå för att försöka hjälpa, och allt drivs till sin spets. Kan Josefine släppa taget om maken, som blivit hennes allt? Om det fina livet som omgärdar dem, och som hon kämpat så hårt för? Romanen räknar liksom ner mot den där dödsscenen i början. Är det där det är dömt att sluta?

Veronica Palm har själv suttit i riksdagen och länge funnits med bland det socialdemokratiska toppskiktet. Sedan hon slutade där han hon bland annat varit ordförande för kvinnojouren Alla kvinnors hus, och det märks att hon inte bara har ett engagemang för utsatta kvinnor, utan också en förståelse för psykologin bakom våld i nära relationer och hur svårt det är att bryta sig loss.

En stor behållning med Palms deckare – en andra bok om Emilia Berg kom ut nu i vår – är för mig också vardagsskildringen av arbetet i riksdagen. Lite deppigt känns det att ideologin är så undanskuffad för det som brukar kallas det politiska spelet (jag antar att det kanske är därför hon slutat?), men det går nog att känna igen väldigt många arbetsplatser i de olika typerna på möten och i arbetsgrupper. Jag tycker ändå att det på något sätt är märkligt spännande att få höra om den helt vardagliga lunken med utskottsmöten, korridorspring och tråkiga menyer i matsalen. Vartenda nyhetsinslag därifrån har plötsligt fått ett nytt bakgrundsdjup.

Jag började läsa Inte alla män när (den fristående) uppföljaren, Ett högt pris, landade i min brevlåda, och jag var riktigt glad att genast kunna plocka upp den också. Palm skriver deckare i en mycket samtida, feministiskt tradition, men tillför med sina speciella erfarenheter också något helt eget.

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Det motsägelsefulla livet
• Små träd och stor litteratur
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Stöveldjupt i Twitterdyngan

Hon hette Bertha Wellin, och hennes partitillhörighet var inte den enda synbara paradoxen i hennes liv. Jo, jag måste kalla det paradox. Visst kan – kanske till och med bör – ens politiska ställningstaganden vara något större än den egna situationen. Att gå in i ett parti som inte vill ha en och inte vill att man ska komma till tals verkar ändå nästan dödsföraktande.

Det är som sagt inte det enda motsägelsefulla med Wellin. Hon går in i en offentlig roll, men håller sitt privatliv mycket privat. Hon är med och grundar och leder Svensk sjuksköterskeförening och verkar för sjuksköterskornas förbättrade villkor, men vill absolut inte kalla det fackförening. När föreningen ändå bli det avgår hon som ordförande i protest. Hon argumenterar för särbeskattning – att gifta par inte beskattas som en enhet, något som gjorde det mer eller mindre olönsamt för kvinnor att yrkesarbeta – långt innan det skulle bli verklighet med 1970-talets kvinnorörelse.

Om jag inte redan visste att sjuksköterskans var en spännande yrkeshistoria – jag läste och recenserade Åsa Mobergs biografi över Florence Nightingale när den kom ut för en femton år sedan – så hade jag vetat det nu. Det yrke Bertha Wellin utbildade sig till i slutet av 1800-talet var ett mycket speciellt yrke. Ja, inte bara ett yrke – ett kall. Det krävdes gudsfruktan och allvarstyngd skötsamhet, dygnet runt. Sjuksköterskeyrket var inget man bara lade av sig när arbetsdagen var slut. Den var förresten aldrig slut.

På många sätt påminde yrket om att gå i kloster. Sin sjuksköterskeuniform förväntades man bära även på eventuell fritid, och uppträda därefter. Sjuksköterskorna var knutna till sin utbildningsinstitution, som fungerade som ett ”moderhus” livet ut. Hemmet bestämde vart sköterskorna skickades för att arbeta, och förvaltade också deras lön. I gengäld tog det hand om dem vid sjukdom och efter pensionen. Det var som ett eget litet samhälle.

Det är en ganska traditionell biografi över Bertha Wellin Sara Heyman har skrivit, från vaggan till graven. Det som kommer lite i vägen är hur lite som finns sparat från det ickeoffentliga livet. Wellin var som sagt privat. Mycket privat. Det gör att det ibland är svårt att komma henne riktigt nära.

En stor del av det hon skrev och sa, eftersom hon sa det i riksdagen, finns lyckligtvis bevarat. Hon talade inte bara politiskt, hon drev också sjuksköterskeföreningens tidning och skrev flitigt där. Hennes politiska och yrkesmässiga resonemang går därför väl att följa. Men det privata … Hur spännande hade det inte varit att ha fått läsa brev och meddelanden mellan henne och Emmy Peterson, kvinnan (och kollegan) som hon levde tillsammans med livet ut. Hur var deras relation? Hur resonerade de kring den?

Tystnad, det tystade, är ett förbannat ting.

Similar Posts:

• Från kall till profession
• Den lysande damen
• Partipiskan viner
• Mot det oundvikliga slutet?
• Var finns arbetet i litteraturen?

Men vad är rätt sätt? Tja, ämnesvalet framför andra är förstås ”invandringen”. Analysmetoden är generalisering. Låt oss säga att några utlandsfödda personer begår brott. Då är Mikael Petersen en av dem som twittrar att all invandring måste upphöra och hundratusentals interneras. Och det funkar. Att peka ut och avhumanisera en gemensam fiende är det äldsta tricket i politiken, ett fett ”vi och dom”.

Det här får han lära sig av partiets demoniska kommunikationsexpert Soraya Gilani. Mikael Petersen gör resan från nästan okänd till ett Twitterlejon med en hord av lajkande ”followers”.

Ledarskribenten Erik Helmerson har valt en ovanlig slags huvudperson för sin fjärde roman. En figur som det bitvis är ganska lätt att ogilla. Men vi kommer nära och det smyger på en känsla av ömkan också – någonstans är det rätt jäkla synd om Mikael Petersen.

Handlingen utspelar sig på flera olika tidsplan. Dels 2014, månaderna fram till det årets riksdagsval. Dels i upprepade hopp tillbaka till 1980-talet, Eriks högstadietid och perioden med begynnande engagemang i Moderat skolungdom. De unga MSU:arna bär portfölj och en har till och med egna visitkort. Därutöver är det 2018, 2019 och en nära framtid: romanen slutar på valdagen.

Den satiriska nutidsskildringen är en svår genre. Vi är alla ”experter” på vår egen samtid och därmed känsliga för mindre lyckade gestaltningar. Det klichéartade sättet att skildra moderater är som smygfascister (attribut från Tredje riket gömda i garderoben på överklassgodset, typ). När det samtida språket ska gestaltas hotar ständigt övertydligheten. Likaså när nu levande personer ska karikeras.

Erik Helmerson, till vardags ledarskribent på Dagens Nyheter, trillar inte i någon av dessa fällor. Att han är aktiv på Twitter märks. Helmerson tycks veta hur det känns att vakna på morgonen och befinna sig i Twitterstormens öga, hur lite som krävs för att mobben ska rikta sin ilska mot en enskild i akt och mening att både skrämmas och på samma gång förlama dennes förmåga att kommunicera. Ofta behövs det bara att någon av Twitters ledargestalter, de som har en svans av följare, pekar lite. Allt detta fångar Helmerson väl och för den som själv är på Twitter bryter kallsvetten fram.

De sociala medierna har blivit viktiga i kriget om opinionen och en perfekt plats att testa och tänja på gränser. Det hetsiga tonläget, polariseringen och kränkningarna har blivit vardag. Symbolfrågor, skenbara konflikter och kulturkrig tränger undan sakpolitiken. Anonyma aktörer, främmande makters påverkansagenter, får härja fritt. Hur blev det såhär? Erik Helmersons fiktiva riksdagsledamot är ett försök till svar. Men gestaltningen av Mikael Petersens drivkrafter och utveckling är inte helt trovärdig i alla stycken. Varför väljer Soraya Gilani just Mikael Petersen som sin adept? Och hur har denne medelålders man lyckats ta sig till toppen av Föreningssveriges hierakier på nästan ingen politisk vilja över huvud taget?

Trots dessa invändningar är romanen tänkvärd och förtjänar extra pluspoäng för ambitionen att problematisera något vi just här och nu står stöveldjupt i – med bara månader kvar till valet.

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Mot rasism? Börja med dig själv!
• Vad har vi de politiska partierna till egentligen?
• Twittertokar!
• Dagsfärsk satir i bokform

Birger Furugård anses vara en av Sveriges genom tiderna mest kända nazister. Trots detta sagda kändisskap är den värmländske führern en ganska bortglömd figur vars eftermäle ofta kläs i ett löjets skimmer. Redan samtida karikatyrtecknare var tidiga med att måla fram en bild av Sveriges egna “Deje-Hitler” som en spritglad “kodoktor” vars moraliska tillkortakommanden var minst lika stora som hans privatekonomiska. Den breda västvärmländska dialekten, som för vissa var ytterst svår att förstå, gjorde förstås inte saken bättre.

Oaktat Furugårds alla brister kom han att spela en central roll i den svenska naziströrelsen i flera decennier. Tillsammans med bland andra bröderna Sigurd och Gunnar bildade han det första svenska nazistpartiet redan år 1924 och stod i tidig kontakt med det som senare skulle bli viktiga personer i det tyska ledarskiktet. Birgers snara närmanden till den tyska rörelsen skulle ge honom betydande fördelar under hela hans politiska karriär. Till skillnad från andra svenska nazister med maktambitioner hade han både Heinrich Himmlers, och i viss mån även Hermann Görings, öra.

Birger Furugård var tyskarnas man i Sverige och det var på honom de lagt sitt spel.

Anna-Lena Lodenius biografi En värmländsk Hitler belyser på ett bra sätt den trägna men splittrade svenska naziströrelsen under åren 1924 till 1945. I hennes bok får vi följa hur Furugård reser land och rike runt för att sprida sitt något oklara evangelium; inte sällan på bekostnad av sitt egentliga förvärvsarbete som distriktsveterinär. Tusentals, ibland tiotusentals, nyfikna åhörare möter honom på torg och i samlingslokaler runt om i landet. Bara en bråkdel av besökarna får antas ha haft några egentliga sympatier med Furugård och hans parti, men han var en omvittnat underhållande talare och för många var det ett spektakel så gott som något annat.

Tal efter tal avverkas i en fascinerande hög takt och debatter arrangeras, eller uppstår spontant, med kommunister, socialdemokrater och andra meningsmotståndare. Till skillnad från i Tyskland uppstår sällan några egentliga våldsamheter de olika grupperingarna emellan, något som åtminstone jag fann något anmärkningsvärt. Våldsideologier har ju som bekant en tendens att leda till, ja, våld.

För Furugård och hans parti var det dock kanske inte alltid den yttre fienden som var den mest svårbemästrade, utan den inre.

Det är nämligen ingen enkel sak att hålla reda på alla de partier, rörelser och föreningar som bildas, ombildas, slås samman, avvecklas eller tyst bara försvinner ut i intet under den oroliga period som kännetecknar 30- och 40-talet. Den spretiga svenska naziströrelsen lyckas aldrig ena de olika fraktionerna under gemensam flagg varför de vänsterorienterade och de högerorienterade grupperna gång efter annan går i klinch med varandra utan att egentligen uppnå något annat än en ökad splittring. NSAP, NSFP, SNBA, SNSP, SNF och SNS är bara en handfull exempel på några av de organisationer som fanns och bildades under denna tid och det är inte alltid helt enkelt att som läsare hänga med i vändningarna. Förutseende nog har Lodenius dock välsignat oss med ett organisationsregister i slutet av boken.

Även ett personregister hittar man i bokens avslutande del, för i denna biografi förekommer – utöver Birger Furugård själv – flera namnkunniga svenska nazister och fascister såsom Per Engdahl, Nils Flyg, Sven Olov Lindholm och Eric von Rosen. Samtliga dessa ljusskygga herrar är i olika grad relevanta i berättelsen om, och porträttet av, den värmländske agitatorn.

Anna-Lena Lodenius biografi över Birger Furugård är en viktig pusselbit i kartläggningen av den svenska naziströrelsen både före och under det andra världskriget. Det arbete som måste ligga bakom denna bok är imponerande. Särskilt mot bakgrund av att Furugård, till skillnad från till exempel trätobrodern Sven Olov Lindholm, inte tycks ha varit mycket av en det skrivna ordets man. Utöver brevväxlingar och en något tveksam samtida ”biografi” finns det inte mycket nedtecknat som ger oss en egentlig bild av vem personen Birger Furugård var och vad som drev honom. Att antisemitismen var utbredd vid denna tid är inte en tillräckligt god förklaringsmodell till varför Furugård så outtröttligt kom att viga hela sitt vuxna liv till ett
patologiskt hat.

Oavsett vad det var för inre övertygelser som fick honom att bli Sveriges egen ”gäckführer” kom han att stå fast vid sina övertygelser ända fram till sin död 1961. Till skillnad från många andra svenska nazister efter kriget ändrade Furugård aldrig sin politiska uppfattning. För denna trofasthet har han upphöjts i ett sorts martyrskap i delar av den nutida svenska
nynaziströrelsen. Det sistnämnda är viktigt, eftersom det är omöjligt att förstå dagens våldsideologier om man först inte gett sig i kast med att försöka förstå gårdagens.

Birger Furugård må ha varit en person som blev föremål för åtlöje under hela sitt offentliga liv, inte minst i svensk media. Samtidigt kan man inte att bortse från att det finns något skrämmande modernt med sättet på vilket han approcherade den politiska scenen. Hans tveksamma leverne, oborstade och rättframma sätt samt hans närmast populistiska tendenser att skickligt anpassa diskurs efter målgrupp påminner på många sätt om vissa politiska ledare som bredbent står vid pulpeter runt om i världen även i vår tid.

Det kan därför vara sunt att påminna sig om att det inte ens har gått hundra år sedan Sverige fick sitt första nazistparti och att Lodenius biografi över Birger Furugård på många sätt inte är en historisk biografi utan en samtidshistorisk.

Låt oss aldrig glömma det.

Similar Posts:

• Större insikter av att läsa Bamse
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Kamphundarna som blev underdogs

Kampen om tolkningsföreträdet gällande skotten i Ådalen kom att pågå i decennier. Kommunisterna försökte trumma igenom sin bild av staten och kapitalet i maskopi. Händelsen hade alla ingredienser som bekräftar behovet av revolution. SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv, hade forslat professionella strejkbrytare till Ådalen där arbetsgivarna sänkt lönerna. Det avslöjades dessutom att en slags privatarmé hade bildats i Stockholm. Den så kallade Munckska kåren mönstrade 2 000 män beväpnade med bland annat kulsprutor.

Borgerliga tidningar försökte också påverka allmänhetens uppfattning. Strejkbrytarna kallades konsekvent för ”arbetsvilliga”. Fokus lades på händelser dagarna före skotten. Då hade strejkande tvingat sig ombord på lastfartyget Milos. De hade misshandlat strejkbrytare och tvingat några av dem att göra offentlig avbön på torget i Kramfors. Ett fotografi visar hur en strejkbrytare hissas upp med kran ur skeppets lastrum. Från högerhåll gjorde man gärna gällande att ”de röda” var militärt organiserade och påhejade av Sovjetunionen.

Socialdemokraterna befann sig i en slags mittenposition och strävade efter att få överhanden över kommunisterna samt hålla dörren öppen för Bondeförbundet och eventuellt de Frisinnade. För dem gällde det att både göra tragedin till sin egen och samtidigt tona ned den så att inte kommunisterna lyckades radikalisera för många arbetare. Man strävade efter att framstå som ”den vuxne i rummet”, någon att lita på när extremister bar sig oansvarigt åt.

Vid utgången av 1935 fanns flera olika bilder. Det fanns en socialdemokratisk och delvis frisinnad Ådalsbild som sammanfattas i ord som förstockelse, kommunistoroligheter, olyckliga tillfälligheter och samarbete på arbetsmarknaden, det fanns en kommunistisk som tolkade skotten som ett led i ett klasskrig och en högerbild där Ådalen var ett led i en strategi från kommunister och fackföreningsrörelse i en, som utredningen beskrev, statsfientlig verksamhet.

Roger Johansson har ett rikt och varierat källmaterial. Han har naturligtvis läst domar, styrelseprotokoll, tidningsartiklar och fackliga jubileumsskrifter. Men han drar också slutsatser av dokumentärfilmer och har undersökt hur det samlades in pengar till skadade och efterlevande. Alltsammans är synnerligen gediget.

Som alla äkta nationella trauman återkommer Ådalstragedin igen och igen i den offentliga diskussionen. Det tog flera decennier att enas om utformningen av ett monument. 1969 hade en film om händelserna signerad Bo Widerberg premiär. I 1982 års valrörelse, sedan 50-årsdagen passerats, erinrade Socialdemokraterna om skotten i sin strävan att återta regeringsmakten från borgerligheten. Vid det laget hade de flesta stridigheter om tolkningsföreträdet bilagts mellan socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna.

Roger Johansson konstaterar att skotten i Ådalen orsakade polarisering, men att händelsen även var en kulmen. Därefter slutade arbetsgivarsidan med organiserat strejkbryteri. Lagstiftning förbjöd användandet av militär mot det egna folket. Polisen tvingade den Munckska kåren att avrusta. 1938 träffades Saltsjöbadsavtalet, en kompromiss mellan arbete och kapital som skulle bära Sverige igenom decennier av tillväxt, men det är en annan historia.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• ”Fru Kata” bjuder in
• När socialdemokratin gapade efter mycket
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• Palme, aktören

Boken handlar alltså om den svenska rasismen. Om fördomarna. Om diskrimineringen. Men också om hyckleriet kring detta. Om alla de vita som inbillar sig att de inte är rasister, men egentligen är det när det kommer till kritan. Om alla vita som är blinda inför problemen därför att de inte förstår, många gånger kanske inte ens försöker förstå, vad det innebär att bli diskriminerad på grund av sin hudfärg eller sitt efternamn. Om politiker som öppnar dörrar för att regera tillsammans med nyssnazister, eller anammar ett liknande språkbruk som de senare i syfte att locka väljare. Om ett medieklimat som har förskjutits så till den grad att det idag anses radikalt politiskt att konstatera att mycket av dagens såväl politik som diskurs om denna är rasistisk. Men minst lika mycket är det också en bok om den svenska, krackelerade välfärdsstaten. Om en ekonomisk kris och dess följder. Om klass och klasskillnader. Om en förälder som inte har råd med alla de julklappar hon skulle vilja. Och om kampen för att få vara och betraktas som svensk, och om kärleken till Sverige, men att ändå placeras i fållan ”invandrare”, ”svartskalle” (för att använda bokens själva titel), eller rasifierad (ett av de begrepp som Vera-Zavala brottas med, men inte känner sig helt bekväm med).

Vera-Zavalas bok är djupt personlig. Det är en historia som utgår från henne själv: från en födelse i Rumänien med latinamerikanskt påbrå, via uppväxten i en Stockholmsförort och hennes politiska engagemang, fram till livet idag som dramatiker, debattör och författare. Men det är inte en självbiografi; det är en samhällsanalys byggd på personliga erfarenheter. De personliga erfarenheterna väver Vera-Zavala sedan ihop med teorier och forskning om rasism, liksom med referenser till poesi och litteratur. Det gör det till en mycket lättillgänglig bok om svåra och komplexa problem. Mot slutet av boken förklarar författaren att hon har haft Didier Eribons bok Tillbaka till Reims som ledstjärna för hur hon har vävt ihop det personliga med det politiska. Det är en starkt lysande ledstjärna att inspireras av – och Vera-Zavala lyckas här väl med att bemästra samma stildrag.

Men hon stannar inte heller där. Ett av problemen med rasism är ju att de rasifierade, ”invandrarna”, ”svartskallarna”, inte behandlas som individer. De tillskrivs istället en lång rad egenskaper, utifrån fördomar om hur ”invandrare” är. I en av bokens delar kastar Vera-Zavala om spelplanen retoriskt, i en ”övning i att vara lika onyanserad som de som betraktar oss brukar vara”, som hon formulerar det. Avsiktligt använder sig författaren här av just den svart-vita vi-och-dem-retorik som hon – likt många andra rasifierade – själva har tvingats uppleva många gånger, men nu med udden vänd åt motsatt håll: här är det som omväxling vita som tillhör gruppen av ”dem” (eller ”ni”, när Vera-Zavala i vissa fall vänder sig direkt till läsaren i sitt tilltal).

Jag kastas mellan sorg och ilska när jag läser Vera-Zavalas svenska historia. Samtidigt känner jag – lite paradoxalt – flera gånger en stor glädje när jag läser boken, just för Vera-Zavalas förmåga att sätta fingret på problemen så exakt, så konkret, och många gånger så välformulerat. Flera gånger går jag tillbaka i ett stycke för att läsa om det, bara för att Vera-Zavala skriver så oerhört vasst och tänkvärt.

Jag tvekar inför att påstå att detta är årets bästa bok. Inte för att boken inte förtjänar den titeln, utan för att det känns som om det var ännu längre sen som jag läste någon så bra bok. Den är skarp, viktig, högaktuell, välformulerad – många gånger mycket vackert skriven – och mycket, mycket klok. Läs den!

Similar Posts:

• Jakten på demokrati
• Otäck historieförfalskning
• Inblick i nutidsdramatiken
• ”Solidaritet är solidaritet, det kan inte vara ’tvärtom’”
• En ”skör” recensents bekännelser

Undertiteln är Handbok för sociala ingenjörer och texten har tydliga drag av instrumentell handbok. Här finns gott om konkreta råd för den som är verksam inom politiken.

Irene Wennemo delar med sig av erfarenheter gjorda under en lång karriär som politisk tjänsteman inom socialdemokratin. Hur utformar ett parti ett vallöfte som både väcker entusiasm hos väljarna, distans till motståndaren och samtidigt går att genomföra när man väl vunnit valet?

Och hur odlar man rätt slags konflikter gentemot andra partier för att framstå i så tydlig och bra dager som möjligt hos väljarna? Irene Wennemo skriver konkret och pedagogiskt.

Vem är den tänkta läsaren, kan man fråga sig. Den som eftersträvar en karriär som politiker eller som tjänsteman i statsförvaltningen har naturligtvis mycket att hämta. Men även den politiskt allmänintresserade finner sannolikt Irene Wennemos konkreta exempel ur nutidshistorien underhållande och belysande.

Boken övergår till att bli en ganska detaljerad och initierad skildring av hur arbetet i Regeringskansliet fungerar. Här verkar naturligtvis statsråden och deras närmsta medarbetare. Men regeringskvarteren i centrala Stockholm är dessutom arbetsplatsen för flera tusen opolitiska tjänstemän. Det är inte utan att man kommer att tänka på den brittiska teveserien från 1980-talet, Javisst herr minister. Irene Wennemo är angelägen om att mana politikerna att ta vara på kunskaperna och erfarenheterna hos de opolitiska tjänstemännen. Men att samtidigt fortsätta ta fram visionära vallöften.

Bokens titel Politik på riktigt bär på en optimism. Just nu genomlider vi en period av politik på låtsas. Högljudda opinionsbildare försöker tillskansa sig inflytande genom att ställa grupper emot varandra i stället för att lova reformer av samhället. De lanserar påhittade hotbilder som till exempel att svensken inte längre skulle få fira jul som hon vill. Bör man alltid säga julskinka eller får det ibland kallas helgskinka?? Vi är nog många som längtar efter att den riktiga politiken ska få mer plats igen.

Politik på riktigt kan alltså ses som ett försvar för ett utskällt hantverk. Det finns en seglivad myt, skriver Irene Wennemo, att politiker inte brukar hålla sina löften. Men det stämmer inte, svenska politiker är bra på att hålla sina vallöften visar statsvetenskaplig forskning. Och vi ska vara tacksamma så länge vi har politiker kvar som faktiskt försöker locka oss väljare genom att avge löften i sakpolitiska frågor. Den dagen politiker huvudsakligen ägnar sig åt symboler och att polarisera grupper av medborgare emot varandra är vi illa ute.

Irene Wennemo skriver ur en socialdemokratisk utgångspunkt. Kanske får borgerliga politiker lite mer smällar i hennes skildring än socialdemokratiska.

Under Jan Björklunds tid som utbildningsminister reformerades allt inom skolan. En ny skollag, ett nytt betygssystem, nya läroplaner, en helt ny gymnasieskola och så vidare. En del av reformerna var kanske välbehövliga, en del var feltänkta och en del blev fel trots att det inte var så illa ment. Skulle jag hävda i alla fall. Björklund hade bråttom. Han var dessutom i många fall mer mån om att behålla en politisk konflikt med socialdemokraterna […] än att skapa goda politiska resultat.

Partisympatierna är ingenting Irene Wennemo hymlar med och ingenting som ställer sig i vägen för läsningen, tycker jag. Politik på riktigt är främst skriven som en neutral handbok. Och den är värdefull läsning för alla som sysslar med, eller intresserar sig för konsten att utöva makt inom ramen för demokratin.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Stenhårt och tungt om samtida svensk politik
• Första maj-tal i bokform
• Döden DÖ
• Mobilisera mera

I reportageboken Insidan – SD-kvinnorna och partiet berättar kvinnorna med egna ord varför de engagerat sig i SD, vad som drev dom, reaktioner från omgivningen – och varför de i vissa fall inte längre är kvar i partiet (hint: alla lämnade inte frivilligt).

Andra recensenter har skrivit att Recabarren håller sig förtjänstfullt neutral till kvinnornas berättelser. Det stämmer, och fyller på sitt sätt en funktion -men följdfrågorna saknas. Här är det kvinnornas tankegångar som styr berättandet, vilket gör att man som läsare inte på riktigt förstår varför de väljer just SD att engagera sig i.

Extra tydligt blir det i kapitlen om Kronlid, där dennas abortmotstånd och delvis kritiska förhållningssätt till evolutionsläran beskrivs helt med Kronlids egna ord: ”i hennes värld hade hon inte sagt något problematiskt eller konstigt”. Det må så vara – men kan det finnas något problematiskt ur någon annans synvinkel? Vilka skulle t ex drabbas mest av en sänkt abortgräns, och hur tänker Kronlid kring det? Det får vi som läsare inte reda på, och det hade varit intressant.

Ett annat aber är skildringarna av hur dessa SD-kvinnors engagemang tas emot av omgivningen. I vissa fall handlar det om rena hot, i bland annat i form av klotter på familjens villa. I andra fall är en SD-kvinna som ”plågas över att andra tycker sig ha rätten att behandla henne illa för att hon är sverigedemokrat”. Några meningar senare visar det sig att den som ”behandlar henne illa” är en adopterad pojke på sex år, vars mamma talat om för honom att ”Maddelen (kvinnans pseudonym i boken) inte tycker om människor som ser ut som jag”. Här hade man önskat att författaren vågat pressa ”Maddelen” lite på vem det egentligen var det var synd om. Och varför. Förutom att jag personligen ogillar att ”Maddelens” tankegångar står helt okommenterade, av såväl författaren som ”Maddelen” själv, hade det på riktigt varit intressant att höra ”Maddelens” svar.

Att ge ett betyg till Sara Recabarrens Insidan – SD-kvinnorna och partiet är nästan omöjligt. På plussidan: Lättläst, gripande, intressant och viktigt ämne att ta sig an. Varför viktigt, kanske vän av ordning undrar – hade det inte varit bättre att låta de som drabbas av SD:s framfart få komma till tals? Absolut, men det kan också vara en fördel att förstå sin fiende för att kunna bekämpa den. Dessutom ger boken en inblick i SD:s inre, och talet om att de skulle vara ett parti som annat kommer på skam.

På bokens minussida hamnar för lättläst, ingen vidare djupdykning, viktiga ämnen och händelser slätas över – och inte minst hamnar rasismen väldigt i skymundan.

Similar Posts:

• Allting går att sälja med mördande reklam?
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Miljöpartiet – ett samhällshot?
• Strålande om rasism i Sverige
• Kamphundarna som blev underdogs