Jordens klimat förändras. Vi människor är ansvariga för utsläpp som bidrar till den här utvecklingen. Vi lever nu i en tidsålder där Jorden har påverkats så till den grad av oss människor att vi också bör namnge den tidsålder vi lever i därefter: antropocen. Situationen är allvarlig eftersom vi på många områden lever långt bortom de planetära gränserna, och konsekvenserna kan bli katastrofala om inget görs. Framförallt kan konsekvenserna bli katastrofala om vi passerar någon brytpunkt bortom vilken vi kanske inte kan vända utvecklingen längre. Men vi kan ännu vända utvecklingen, även om det brådskar. Inom det närmaste decenniet måste världen ha genomfört en stor omställning för att konsekvenserna inte ska börja skena iväg. Det är det centrala budskapet i den här boken. Men det är också ett hoppets budskap som författarna vill förmedla. Det är nämligen inte bara så att en omställning är nödvändig – den är fortfarande också möjlig, och det finns flera faktorer som bidrar till att göra den både möjlig och realistisk. Boken genomsyras, trots domedagsscenarion om vad som kan hända om klimatförändringarna slår igenom med full kraft, av en försiktig optimism om att vi fortfarande kan leva upp till namnet Homo Sapiens, den visa människan.

Johan Rockström och Owen Gaffney är världsledande klimatforskare och debattörer i frågan, så när de nu skriver den här boken tillsammans är det föga överraskande ett tungt och viktigt inlägg i klimatfrågan. Boken är indelad i tre ”akter”: en första som skildrar Jordens historia från att klotet blev till fram till vår samtid, och vad vi vet om hur klimatet förändrats över de senaste 800 000 åren; en andra akt som skildrar de senaste decenniernas forskning om planetens gränser för vad som är hållbart, och på vilka områden vi människor har kommit att passera dessa gränser; och en tredje akt om det författarna kallar för ”Jordresan”, det vill säga vad vi behöver göra för att vi ska kunna leva inom de planetära gränserna.

Boken är över lag mycket pedagogiskt skriven. Man har som lekman lätt att följa med i skildringen av den naturvetenskap som ligger till grund för vad vi vet om Jordens klimat och de samtida klimatförändringarna. Boken är också i sin tredje ”akt” förhållandevis konkret i diskussionen om vad som behöver göras på en lång rad områden – alltifrån vad vi äter och hur vi producerar vår mat, till hur vi skapar hållbara städer eller transportsystem. Vi måste också utjämna socio-ekonomiska skillnader såväl inom som mellan länder, röra oss bort från konsumtionshets och en ständig strävan efter ekonomisk tillväxt, och börja tillämpa mer av ett ”katedraltänkande” (med långsiktig planering av ekonomin).

Författarna skriver att det finns fyra positiva krafter som idag drar åt rätt håll: folkrörelser som kämpar för en radikal omställning, politiker i de världsledande ekonomierna som bidrar, ekonomiska drivkrafter som gör att fossilbränslen inte längre är konkurrenskraftiga mot hållbara alternativ, och tekniska innovationer som kan leda till omvälvande förändringar på många områden. Men när de i bokens tredje akt sen konkretiserar diskussionen om de förändringar som behövs – och vad som är på gång – så blir jag inte helt övertygad av realismen i den ”Jordresa” de förespråkar. Författarna kan exempelvis diskutera hur en del stora företag – som exempelvis Scania, Harley Davidson eller Puma – säger sig vilja ställa om sin verksamhet mot hållbarhet. På samma sätt menar de att politiker i många länder driver på för en omställning, och att flera ledande globala institutioner – till exempel IMF och ECB – idag vill genomföra en ”radikal översyn” av det ekonomiska systemet, och bland annat verka för en rättvisare fördelning av välståndet. ”Kapitalismens överstepräster kräver radikala förändringar”, som författarna formulerar det. Kalla mig pessimist, men jag har svårt att tro att många av dessa företag, politiker och institutioner verkligen menar allvar med sin retorik, och misstänker att de förändringar de i realiteten kommer försöka genomföra egentligen är ganska blygsamma sett mot bakgrund av vad Rockström och Gaffney menar behövs. Och framförallt: Kommer man att ha särskilt många politiker eller storföretag med sig på tåget om man faktiskt skulle börja genomföra mer radikala omställningar av det ekonomiska systemet (med bl.a. höjd beskattning av de rika eller ökade kostnader för utsläpp)? Detta får mig osvikligen att fundera på om Rockström och Gaffney själva verkligen tror på sina egna ord om de här aktörernas vilja att genomföra radikala förändringar, eller om det i sin tur är medveten retorik från deras sida för att locka med så många som möjligt på tåget för den omställning de menar är så akut nödvändig?

I sin helhet är det dock en både viktig och pedagogisk bok, som jag hoppas att många – politiker såväl som en bred allmänhet – läser och tar till sig av. Jag hoppas också att jag om tio år kan se tillbaka och konstatera att författarnas optimism var berättigad, och min skepsis obefogad. Förhoppningsvis kan det optimistiska budskapet smitta av sig, så att boken kan bli en katalysator till positiv förändring.