Som så många deckare börjar Inte alla män med en dödsscen. En kvinna blir svårt misshandlad. Det är inte första gången, men det kan vara den sista. Den här gången har mannen som vill trasa sönder en kniv.

Klipp till en annan sorts vardag, och kampen med att få på dagisbarn ytterkläder. Det är tisdagsmorgon och den ensamstående tvåbarnsmamman Emilia försöker få iväg barnen och hinna med tåget som ska ta henne till Stockholm och till hennes plats i riksdagen.

Det finns yrken som, vid sidan av poliser och detektiver, återkommer som brottslösare i kriminalromaner. Journalister är kanske ganska naturligt. Präster verkar också populärt. Politiker har jag däremot aldrig stött på förut.

Nu springer inte riksdagsledamot Emilia Berg runt med förstoringsglas och snokar. Hon har fullt upp med att få ihop vardagslivet med barn och exmake med det krävande politiska spelet i riksdagen. Men brottet dyker upp där, liksom i ögonvrån, och när hon väl har sett det går det ju inte gärna att blunda.

Inte alla män är en välskriven och välkomponerad deckare – eller kanske ännu mer helt enkelt en roman – som växlar mellan Emilias liv och den misshandlade kvinnans. Hon heter Josefine och är en barndomsvän till Emilia. Det var länge sedan de tappade kontakten, men numera springer de ändå på varandra någon gång ibland. Båda är lite illa till mods över hur deras nära vänskap en gång slutade abrupt, och nu har de dessutom hamnat på olika sidor i politiken.

När Emilia får upp ögonen för hur Josefine har det i sitt äktenskap bestämmer hon sig ändå för att försöka hjälpa, och allt drivs till sin spets. Kan Josefine släppa taget om maken, som blivit hennes allt? Om det fina livet som omgärdar dem, och som hon kämpat så hårt för? Romanen räknar liksom ner mot den där dödsscenen i början. Är det där det är dömt att sluta?

Veronica Palm har själv suttit i riksdagen och länge funnits med bland det socialdemokratiska toppskiktet. Sedan hon slutade där han hon bland annat varit ordförande för kvinnojouren Alla kvinnors hus, och det märks att hon inte bara har ett engagemang för utsatta kvinnor, utan också en förståelse för psykologin bakom våld i nära relationer och hur svårt det är att bryta sig loss.

En stor behållning med Palms deckare – en andra bok om Emilia Berg kom ut nu i vår – är för mig också vardagsskildringen av arbetet i riksdagen. Lite deppigt känns det att ideologin är så undanskuffad för det som brukar kallas det politiska spelet (jag antar att det kanske är därför hon slutat?), men det går nog att känna igen väldigt många arbetsplatser i de olika typerna på möten och i arbetsgrupper. Jag tycker ändå att det på något sätt är märkligt spännande att få höra om den helt vardagliga lunken med utskottsmöten, korridorspring och tråkiga menyer i matsalen. Vartenda nyhetsinslag därifrån har plötsligt fått ett nytt bakgrundsdjup.

Jag började läsa Inte alla män när (den fristående) uppföljaren, Ett högt pris, landade i min brevlåda, och jag var riktigt glad att genast kunna plocka upp den också. Palm skriver deckare i en mycket samtida, feministiskt tradition, men tillför med sina speciella erfarenheter också något helt eget.