Recension

: Domaren och hans bödel
Domaren och hans bödel Friedrich Dürrenmatt
2022
Ersatz
8/10

Vad magsmärtor kan dölja

Utgiven 2022
ISBN 9789188913456
Sidor 127
Orginaltitel Der Richter und sein Henker
Översättare Ola Wallin
Först utgiven 1952

Om författaren

(1921–90) var en schweizisk författare och dramatiker, med verk som både spelats in på film och dramatiserats i radiosändningar. Domaren och hans bödel (1952) har fått en nyöversättning till svenska år 2020.

Sök efter boken

Det är i Schweiz allt utspelar sig. Året är 1948 och här synes livet mest lunka på som vanligt, inga sönderbombade städer att återuppbygga efter andra världskriget. Neutralitet, min käre läsare, neutralitet ska inte underskattas som överlevnadsstrategi.

Så skulle någon av männen i deckaren Domaren och hans bödel kunna säga i en lätt filosoferande ton. Å ena sidan … och därefter å andra sidan. Man kan inte så noga veta.

Kommissarie Bärlach är i 60-årsåldern och oerhört förtjust i god mat och dryck. Men dessvärre går han också omkring med magont och informerar sin chef att han måste ha en assistent så kan han sköta sitt mer från skrivbordet. Utredningen han getts ansvar för handlar om en död polisinspektor från Bern. En lokalpolis i en mindre ort har funnit denne skjuten i förarsätet på sin bil. De börjar söka information om sin kollegas liv och eventuella kopplingar till andra brottsfall.

I små doser ges de olika kollegorna personliga drag som visar hur samarbetet fortskrider. Ibland går det som smort och andra gånger får man känslan av att högsta chefen har gjort ett studiebesök för mycket.

Denne ämbetsman, vars gamla Bernfamilj hade en generös arvonkel i Basel att tacka för sitt välstånd, hade nyligen kommit hem till Bern från ett studiebesök vid polisen i New York och Chicago och var skakad ”över den förhistoriska nivån på brottsbekämpningen i schweiziska huvudstaden”, vilket han öppet medgav för polisintendent Freiberger under en gemensam hemfärd på spårvagnen.

Huvudpersonens gastronomiska intresse får mina associationer att gå till Lars Martin Johansson i kriminalromanerna av Leif G W Persson. I Den döende detektiven får nämnde Lars Martin i öppningsscenen en blodpropp direkt efter att ha smaskat i sig en god korv från den omtyckta korvkiosken Günters korvar i Stockholm. Jag är lite småförtjust i den gemytlighet som kan uppstå när böcker förmedlar sina huvudpersoners preferenser vad gäller personliga nöjen och lustfyllda upplevelser. Men jag oroas också över vad Dürrenmatt kommer att utsätta Bärlach för. Det antyds att han bara har ett år kvar att leva – på grund av det där med magen.

I de naturligt flytande dialogerna och bilderna av det schweiziska landskapet anar jag aldrig att förlagan är en tyskspråkig författares alster. I denna utgåva har Ola Wallin gjort en nyöversättning och han har även skrivit ett intressant efterord om Dürrenmatts författarskap. Här presenteras jag för en författare som avskydde rutinarbete (läs skrivandet) vilket kan förklara att romanerna alltid blev korta. Intressant är också att läsa hur Dürrenmatt förklarade sin konstsyn med anledning av 1950-talets kvävande och traditionstyngda kulturklimat i det tyska språkrummet. Han menade att kriminalromanen bar på en möjlighet ”att göra konst där ingen förväntar sig denna: litteraturen måste bli så lätt att den inte längre väger något på den samtida litteraturkritikens våg: endast så kan den bli viktig igen”.

Min slutsats blir dubbel. Underskatta aldrig en kriminalromans antihjälte som har ont i magen.

Lena Nöjd

Publicerad: 2022-06-18 00:00 / Uppdaterad: 2022-06-18 16:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8816

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?