Det har gått tio år sedan massmordet på Utøya och bombdetonationen i Oslos regeringskvarter. Terrordåden var chockartade och outhärdliga för i princip alla. Därför var också förklaringsmodellen ”en ensam galning” välkommen. Många av oss kunde inte – ville inte – ta in att vårt samhälle och vår tids idéer kunde alstra ett sådant groteskt våld.

Bilden av en ”ensamvarg” utmanades förstås också genast. Inte nog med att Anders Behring Breivik hade ett förflutet i Fremskrittspartiet, hans så kallade manifest kryllade av citat ur och hänvisningar till högerextrem bloggosfär och högerpopulistiska, rasistiska aktörer i sociala medier.

En som så här i efterhand förmår sätta in terrordådet den 22 juli 2011 i sitt sammanhang är den svenska vänsterpartisten Ali Esbati. Han har sitt ursprung i Iran, är överlevare från Utøya och har varit politiskt aktiv i svensk rikspolitik under lång tid.

Att läsa hans ögonvittnesskildring från ön är som att följa en dokumentärfilmares skakiga, handhållna kamera. Närvaron är fullständig och läsningen gastkramande. I ett läge klamrar sig Ali Esbati fast vid en sten i strandkanten. Skytten står ovanför honom, uppe på berghällen och uppmanar människor att ”ta det med ro” och komma fram från sina gömställen inne i snåren. De som gör det blir skjutna, liksom ungdomar som försöker simma iväg. Ali Esbati hamnar i ett läge där han har ryggen mot Anders Behring Breivik och är fullständigt försvarslös. Ändå klarar han sig mirakulöst. Kanske för att massmördarens blick distraheras av andra flyende.

Överlevarna från Utøya har fått höra att de ”inte ska dra 22 juli-kortet” i den politiska diskussionen. Rasistiska politiker vill inte bli påminda om den yttersta följden av deras politik. Samtidigt har överlevarna fortsatt att utsättas för hot. Och samtidigt har nya fall av politiskt våld från höger inträffat.

Norska muslimer lyckades till exempel avbryta ett terrordåd riktat mot deras moské i Bærum i augusti 2019. Den 21-årige Philip Manshaus greps. Då var det dock för sent att rädda gärningsmannens kinesiska adoptivsyster. Hon hittades mördad. Enligt domen var motivet rasism och högerextrema sympatier. Likt Anders Behring Breivik såg Philip Manshaus en hotbild mot vita människor och trodde på behovet av ”raskrig”. I båda fallen handlar det om unga män som radikaliserats framför datorn, som tagit intryck av den ihärdiga och konsekvent kommunicerade hetsen mot muslimer och andra invandrare.

Ali Esbatis bok är både en ögonvittnesskildring, en personlig berättelse om flykt och invandring samt en kristallklar analys av ett skede i politiken då demokrati och humanistiska värden hotas av nationalism och rasism.