När jag får Andrea Abreus Åsnesommar i händerna, gör jag kopplingar till både Ferrante och Avallone redan innan jag börjat läsa. Kanske är det omslaget, ja, allra mest är det nog omslaget med dess gråa toner och de två flickorna som står omslingrade men bortvända från betraktaren omgvina av gräs och tung himmel.

Det är en sommar när allt och inget händer i en bergsby på den kanariska ön Teneriffa. Bokens tioåriga berättarjag är upptagen av sin relation med den magnetiska bästisen Isora. De hänger varje dag, på ett sätt som tioåringar ofta gör, i ett eget mellanland där de rör sig från barndom till tonår, från lek till sexuellt experimenterande. De båda flickorna testar kläder och smink, leker snuskiga lekar med barbiedockor, sexchattar på byns kulturcenter. “gnuggar sig” mot varandra när ingen ser på.

De vuxna i Åsnesommar är, med undantag för berättarjagets mormor, mer eller mindre frånvarande. Jagets föräldrar åker dagligen ner till kusten för att arbeta på turisthotellen, eller städar turistvillorna som ligger i utkanten av byn. Isoras mamma är död och hon bor med sin moster som ständigt är upptagen med sitt arbete i byns livsmedelsaffär. Historien om Isoras mamma som valt att ta sitt liv ligger som en sorgeklump i halsen genom boken, men blir bara en av många erfarenheter som böljar och gröper i tioåringarnas medvetande denna åsnesommar. Sorger finns det gott om, men det är ändå bästisen som upptar det mesta av berättarjagets tankar och drömmar.

isoras ögon var gröna som en grön kanarieödlas som en flyga på en tonfiskmacka på stranden vid punta de teno i augusti som en tom vinflaska när isoras mormor blev arg på henne sa hon jag ska skrapa innannmätet ur dej jag ska skrapa dig tom på studs jag suger blodet ur dig slampunge isa hade runda bröst som sprack fram på henne som när jorden spottar ur sig en blomma som först är liten och sedan blir stor de kom ur bröstkorgens torrjord sedan blev de hudbristningar på henne för boppen fick inte plats under huden isora hade hår på muttan och ibland rakade hon av alltihop ända upp till rumphålet…

Abreus språk blir, i Hanna Nordenhöks översättning, både poetiskt och ohejdat. Jaget vill äta Isora, hon vill vara henne, vara inuti henne, ha henne omkring sig för alltid. Här finns inga gränser mellan kompisskap och förälskelse och det är som sig bör. Med hjälp av ordval och detaljer kapslar Abreau in det universum som är de två bästisarna och låter läsaren förstå kärleken och beroendet som rör sig där. En kärlek där det man gör, vem man är eller ens vilket liv man lever inte spelar någon roll. Bara att man är tillsammans, drömmer och blir.

Similar Posts:

• Best Friends Forever?
• Tjejerna med stora, sköna bröst
• Flicklek på liv och död
• Mamma mia – att förstå en mor
• Roman om rädsla

Berättelsen är baserad på Edita Kraus verkliga upplevelser under Andra världskriget.

Edita, som kallas Dita, är en nioårig flicka när stridsvagnarna rullar in i Prag 1939. Efter den dagen förändras hela hennes familjs liv. Sakta men säkert kapar nazisterna delar av deras liv som de tidigare tagit för givet – arbeta, gå på café, handla samtidigt som de icke-judiska medborgarna, gå i skola och utöva sin religion.

Familjen flyttas runt i Prag till olika boenden och förs 1942 först till Terezínghetto (Theresienstadt) och sedan vidare till dödsfabriken Auschwitz-Birkenau, där massavrättningarna sker dagligen i gaskamrarna.

Ödets lott falla onekligen olika. Dita är fjorton år och borde vara på en helt annan plats i livet men har turen (även om det känns svårt att använda ett positivt ord i någon text om ett koncentrationsläger) att hamna i den del av Auschwitz-Birkenau som ska visas upp vid externa kontroller – Block 31, det så kallade barnblocket. 

I barnblocket sker undervisning i den enklaste form. Det är ett träskjul med få läromedel, ingen svart tavla, inga pennor och inget papper. Men undervisningen har eldsjälar som mannen Fredy Hirsch. Han gör allt han kan för att förmedla någon typ av normal vardag till barnen genom lektionerna. 

Det finns även ett minimalt bibliotek bestående av åtta böcker. Bland dessa finns bland annat en bok om geometri och en kartbok. Gruppen har även tillgång till en bok om världens historia, en rysk grammatikbok och sist men inte minst boken om Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget.

Eftersom böcker inte får finnas i koncentrationslägret är det förknippat med avrättning om någon av vakterna skulle hitta dem. Ingen skonas, oavsett ålder, och det är därför med både stolthet och rädsla Dita tar över ansvaret för hanteringen av böckerna. Hon blir bibliotekarien i Block 31.

Biblioteket har även något som de kallar levande böcker. Det är ett antal av lärarna som kan flera böcker utantill och som berättar för skolbarnen med inlevelse och känsla – nästan som teater. 

Det är svårt att använda ord som tur, lycka och glädje i något sammanhang här, men det finns ljusglimtar i bokens totala elände. Den dagliga kamp Dita och hennes vänner och familj genomlever för att skapa en normalitet i det kaos de lever i är oerhörd. Ständig hunger, smuts, sjukdomar och skräcken för att bli den som nästa gång först blir bortsorterad och sedan bortförd för att aldrig mer återvända. Ett enda felsteg, en sjukdag eller ett stapplande steg vid kontrollerna räcker för att skickas till den grupp som går vidare till gaskamrarna. 

Auschwitz-Birkenau är även en del av den fruktade Doktor Mengeles skräckvälde. Han spatserar lugnt omkring i lägret för att hitta personer att göra experiment på. Att bli utpekad av honom kan leda till att man aldrig kommer tillbaka. Att han får syn på Dita lägger en extra dimension av stress och obehag till berättelsen.

Döden och rädslan svävar ständigt över lägret. Folk i barackerna dör i mängder av sjukdomar som tyfus och svält och varje morgon får några boende i samma barack uppdraget att städa ut de som dött under natten.

Det är sorgligt, det är rått och det är besvärande smärtsamt att läsa många av delarna i boken. Samtidigt finns det ofta ljusglimtar. Dita, hennes familj och vänner blir experter på att se hoppet i vardagen. 

Boken berör bitvis mycket, och gör mig sorgsen. Att detta kunde hända är fortfarande oerhört och den bruna sörjan vi ser flyta i vissa delar av politiken idag gör mig illa till mods.

Vi får inte glömma förintelsen, för kampen är aldrig över.

Det är dags att lämna över berättelserna till den yngre generationen. Den här boken skulle vara bra läsning för gymnasieelever och jag kommer att lämna över boken till min kloka brorsdotter för läsning.

Similar Posts:

• Minnena av det fruktansvärda
• Auschwitz och Södertälje
• Får man skämta om Förintelsen?
• Ögonvittne vid slutstationen
• Att läsa om ondskan

Vi önskar nog alla att vi får en trygg ålderdom. Att några vänner från förr finns kvar som vi kan umgås med. Kanske minnas några gemensamma händelser tillsammans.

Men vad händer när minnet faktiskt sviker? Den frågan undersöks i serieromanen Emilio och glömskan. Snabbt kastas läsaren in i en scen som ser ut att utspela sig på en bank. Vändningen är högst oväntad och bokens huvudperson presenteras. Han heter Emilio och har tidigare arbetat som banktjänsteman.

Han har anhöriga som hjälper honom med det praktiska, såsom matlagning och andra göromål. Men konflikten som utspelar sig i bokens inledning visar att sonen är utmattad. Bakom ligger dagliga missförstånd och anklagelser som inte längre bottnar i verkligheten. Emilio får plats på ett äldreboende med utbildad personal.

Här blir han bekant med de andra och han får dela rum med Miguel. Miljön kan tyckas skrämmande för den som ännu inte bekantat sig med livet på ett gruppboende men serierutornas färger i brunt, beige, och grönt lyser milt.

Alla personer på hemmet har olika grader av demens som utvecklas helt individuellt. I vissa bilder är någon ung och vacker – precis så som personen upplever sig själv. Att ha olika drivkrafter är ingenting som gäller enbart för unga och medelålders. Emilios rumskamrat Miguel verkar piggast av dem alla och kunde nog klara sig i eget boende. Men han livar upp tillvaron för de andra – även om han inte alltid har rent mjöl i påsen.

De åldrande människorna har förlorat tidigare förmågor och självbilderna naggas i kanten. Det är dråpligt och tragikomiskt om vartannat. Det är lätt att känna medkänsla och leva sig in i hur Emilio upplever förändringen.

Långsamhetens klocka kan dominera en hel dag. När kvällen kommer vet ingen vad som skiljer den ena dagen från den andra. Men innan den stora glömskan drar ur kontakten kanske det blir en bilfärd à la Thelma och Louise?

Jag tror många skulle tycka om att läsa denna bok – den är trösterik och visar med gott hjärta vad demens kan göra med någon du håller kär.

Similar Posts:

• Inget är fast, allt förflyktigas
• 70-talsmurrigt och poetiskt om storhetsvansinne och vetenskap
• I åldrandets stund
• Från de (o)saligas ängder
• Gotisk skräcksaga

I boken Lilla gröna åsnan försöker mammaåsnan få sitt barn att prova något nytt än det gräs som hittills dominerat näringsintaget. Förgäves. Enligt lilla gröna åsnan är gräs något som får en att må bra. Gräs passar alltid. Men så överraskas lilla gröna åsnan av sin egen spegelbild vid vattnet där törsten ska släckas. Hela lilla åsnekroppen har blivit grön!

Okej. Det är ju lite skämmigt att ha mumsat i sig så mycket av det gottaste som finns. Det inser även jag som emellanåt tänker att jag en dag vaknar upp och ser ut som en sammetsbrun chokladglasskula.

Kanske är det utseendemässiga skäl som gör att lilla gröna åsnan till slut tappert provar apelsinerna och druvorna som mammaåsnan bjuder på. Provsmakningen ger dock inte mersmak och påminner om den oppositionella sången om den blommiga falukorven (Här kan du lyssna på låten som sjungs av Hans Alfredson):

Pytt – det är för pyttigt!
Mjölk – det är för nyttigt!
Knäckebröd – för hårt att tugga!

Illustrationerna som bygger på en schablonteknik är färgrika och fyller vita boksidor i en ren stil. Jag roas även av att se hur många olika positioner en åsna kan inta. Det är som ett manus till en liten pjäs för de allra minsta barnen.

Lilla gröna åsnan är upprymd trots sitt dilemma med den gröna kroppskonstitutionen. Bland grästuvorna intar småfigurer hejaklackens roll. Det ser roligt ut. Framför allt befrias sagan från moraliska pekpinnar. Det är inte långt till min nästa minnesbild, som är från en Mumintrollssaga. I bilderboken Hur gick det sen? har Mumintrollet varit med om ett dramatiskt äventyr. Men han har klarat att få hem den viktiga byttan med mjölk. Då konstaterar han besviket att mjölken blivit sur! Härligt avväpnande ljuder då i slutet av sagan:

Men Muminmamman sa med kraft
Vi dricker hädanefter saft

Det går månne bra ändå i slutändan? Precis som det också gjorde för min en gång så potatisälskande kollega. Hon gick i pension för flera år sedan och har därefter sprungit både Tjejmilen och ett 10-kilometerslopp i New York. Smaklig spis – du som gillar gräs!

P.S. Bilderboken Hur gick det sen? finns som digital app och har recenserats tidigare på dagensbok.com. Appen bygger på Ur-Mumin (inte att förväxla med de japanska nyversionerna) och recensionen hittar du om du klickar här.

Similar Posts:

• Snön älskas inte av alla
• För trång ram för mästerverk
• Tandlös saga med bett
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän
• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå

Det är en alla gånger allmänmänsklig roman om livet i allmänhet och vår oförmåga att förmedla och förstå. Den får oss att fundera kring valfrihetens inte sällan helt vedervärdiga regim, för det är till syvende och sist en valfrihet som dikteras av vad vi varit med om och som kringgärdas av de möjligheter vi tror oss ha. Antonia tänker vid ett tillfälle att vi som unga ”bara fattar beslut om oväsentligheter, aldrig det väsentliga.” Tja, det behöver ju nödvändigtvis inte ändras med tiden. Ålder och mognad är inte synonymer. Och vad som var oväsentligt i livet vet vi väl hur som helst först på dödsbädden – om vi inte drabbats av demens eller en helt vanlig svårbotad förmåga att föra oss själva bakom ljuset.

Slutet av 1970-talet och en bit in på 80-talet var en omvälvande tid i Spanien. Franco hade gudskelov givit upp andan, men det skulle ta några år och ett misslyckat kuppförsök innan en typ av politisk stabilitet kom att råda. De samhälleliga förhållandena i Spanien är ofrånkomligen en vital del av boken, men framträder sällan öppet, eller på pränt om man så vill. Du som läsare kommer förstå vad som sker i samhället bakom Antonias liv utan att få det skrivet på näsan.

Antonia upplever den rotlöshet många i varierande grand själva gör. Man behöver inte ha maxat sina studielån för att förstå att hennes känsla av förlust kommer sig av att hon i tidig ålder förlorade sin mor. Hon och hennes syskon fick ta ett stort ansvar för att hålla familjen flytande. I vuxen ålder kapsejsar hennes äktenskap och varken boplats eller arbete förblir stabila grunder att vila uppå. Även det vi tror är fast förflyktigas i sinom tid; varken traditioner eller politiska system – oaktat hur allenarådande de är – består in i evigheten. Det finns passager i boken där det gamla, alltså icke-staden, möter det nya, alltså Madrid. Dessa stycken är ibland rörande, några gånger lite lustiga. Hur exempelvis ett bröllop ska firas finns det uppenbarligen väldigt olika syn på.

Det är en klok bok. Det är en bok om en ensamstående mors kamp och utsatthet; om instabila kärleksrelationer och tafatta närmanden; om det svåra i att leva upp till både sina egna och andras förväntningar och hur dessa ofta går stick i stäv med varandra. Inte heller avslöjar förväntningarna varifrån de stammar, och man kan undra hur ofta dessa ens strömmar ut från vårt eget hjärta. Antonia förebrår sig i tid och otid och tänker att hon inte är den mor hon borde vara. Hon har sedan barnsben fått hört att hon är så och så och kommer göra det och det för att klara sig igenom livet. Auktoriteter, vilket vuxna inte sällan framstår som i barns ögon, och deras ord kan verka högst menligt på barns möjligheter att utvecklas. Det här får inte misstas för ett vurmande för tanken om att vi ska uppnå ett självförverkligande befriade från allt vad förmaningar heter. Det jag menar är att även välmenade ord kan borra sig djupt in själen och förbli där tills den upplöses och blir utmärkt maskmat.

Det är en bok om unga barns utsatthet och jag frågar mig hur mycket ansvar som bör eller kan läggas på ett barn. Ni får här ursäkta att jag åsyftar barn generellt, som en homogen grupp. Antonias son, Gabi, på fyra år framstår som en mogen och tämligen stabil ung människa. Hon försakar honom inte, tvärtom, men lever under stor press och frågar ständigt sig själv hur hon borde vara, hur hon ska bete sig eller vad hon förväntas göra. Det är, som ni ser, det självtvivel vi alla ställer oss – förälder eller inte. Gabi är djupt fäst vid henne och är orolig för att hon skall blåsa bort när en stark vindil lyfter hennes kjol uppåt. Han kan inte vara säker på att hon inte lyfter från marken och försvinner iväg likt ett paraply. Gabi är inkännande och finkänslig och han anar hur mycket han betyder för Antonia. Det är en vacker relation de har.

Det är en bok som sedan den kom i slutet av förra året fått oförskämt lite uppmärksamhet på kultursidorna. Allt jag har kvar av livet borde inte gå er förbi.

Similar Posts:

• Bli med barn och bli gift
• Att välja och skriva sitt liv
• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Om dur i moll
• Frauenliebe und -leben 2.0

Milena Busquets bok, som är hennes debut, har blivit en försäljningssuccé som genast översattes till ett flertal språk. Och jag slukas upp av det dräpande underhållande språket. Storyn som så lätt kastar sig fram mellan minnen och nutid. Blancas barndom, minnena av modern, men också alla de olika relationer till män hon har och har haft genom åren. ”Där ställs hon inför det hon inte kan fly ifrån: bearbetningen av förlusten”, utlovar baksidan. Men är det något Blanca är en hejare på, tycker jag, så är det just att fly.

Ett av de bästa sätten att upptäcka de hemliga gömställena i ens egen hemstad, och jag menar inte de romantiska gömställena utan de riktigt osannolika, är att bli kär i en gift man. Det är den enda förklaringen till att vi befinner oss i Badalona, jag tror att det är Badalona, och äter några genomvidriga kroketter, som vi tycker är jättegoda, på en snuskig bar, som vi tycker är den mest fantastiska i hela världen och som vi lovar varandra att återvända till, nöjda och världsvana som om det var Ritz vi besökte. Det är flera veckor sedan jag träffade Santi senast. Sedan innan du dog. Under de där månaderna som du lönlöst och vilt kämpade mot sjukdomen och demensen i sängen, kämpade jag, om jag inte var för trött och ledsen, på samma ställe för att visa mig själv och världen att jag fortfarande levde – även det lönlöst och emellanåt vilt. Motsatsen till döden är inte livet, det är sex.

“I never imagined that it would be so universal,” sa Busquets i en intervju, om bokens stora framgång. “I didn’t think anything, I just needed to say these things; I thought it would cure me and I was determined to write it, there was no stopping me.” Boken härstammar alltså från verkligheten, ”I am Blanca” säger Busquets vidare, och visst känns det som att Även detta går över är skriven i en viss sorts frenesi. Stundtals saknas självdistansen. Blanca är på många sätt en fullkomligt hänsynslös, ofta outhärdligt självisk karaktär, som lever i någon sorts egen värld med få lagar och regler över vad som får göras och inte. Det är inledningsvis enbart befriande, man rycks med och låter sig underhållas. Men innan vissa uppgörelser får ta plats på slutet, har jag längtat länge efter att de ska komma.

Samtidigt som det provocerar (ska hon verkligen sitta och hångla med en ny, när barnen sitter i stolarna bakom?) är det ytterst intressant, detta att blanda galet raggande med sorg och saknad. Jag viker ofta för en sida för att formuleringen är extra klockren. Som här:

”Vet du vad en av de värsta sakerna med att bli gammal är?” frågade hon mig en dag. ”Att inse att det man säger inte längre intresserar någon.”

Eller här, om vikten av en flirt:

Jag känner hur honungen sakta rinner över, flytande och solvarm, vi är som två barn som är på väg att stjäla en godispåse och lämna butiken i full fart, glada och livrädda på en och samma gång. Det är inte den där tjocka, trögflytande och mörka sortens honung som man kan offra livet för, men det är i alla fall honung, motgiftet till döden. Sedan du dog, och långt innan dess, har det känts som om det enda jag gör är att roffa åt mig kärlek, jag samlar varenda liten smula som ligger i min väg, som om de vore små guldkorn. Jag är fullkomligt utblottad och behöver någon som rånar mig på det jag har.

Eller här:

Jag tänker att jag kanske borde stanna och fråga om han vill ha något att dricka (så att vi kan bli fulla tillsammans, entusiastiskt berätta anekdoter ur våra liv, råka snudda vid varandras händer och knän, titta varandra i ögonen en sekund längre än vad som är passande, kyssa varandra, knulla överilat i något gathörn som två tonåringar, bli kära, resa och alltid vara tillsammans, sova tätt intill varandra, få några barn till, och, till sist, rädda varandra), men jag går vidare utan att vända mig om. Om män visste hur många gånger vi kvinnor spelar upp den här filmen skulle de inte ens våga be oss om eld.

Mamman är ständigt närvarande i boken, som den huvudpersonen för ett pågående samtal med. Du:et, som Blanca både älskar och hatar. Ofta flera motstridiga känslor på samma gång. På kort utrymme ryms mycket ärlighet. I ett rasande tempo. Kanske hade jag önskat mig mer stillhet mellan varven. Det är en beskrivning av ett extremt tillstånd, och som sådan lyckas den med konsten att vara både underhållande, skarp och drabbande.

Similar Posts:

• Natten suger
• Kvinnoöde i omvälvande tid
• Glapp
• Ett vidöppet och underbart ordflöde
• Om att leva på lånad tid

Diamanttorget handlar om Natàlia, en ung kvinna som lever i trettiotalets Barcelona. När boken inleds har hon precis gått med på att följa med sin väninna Julieta till en dans; egentligen vill hon inte men som hon säger: ”sån var jag, jag riktigt led av att säga nej när någon bad mig”. Och det ska visa sig få följder, för på dansen träffar hon Quimet, en charmerande ung man som vill gifta sig med Natàlia och som helt nonchalerar hennes tveksamhet.

Så Natàlia gifter sig med Quimet, de får barn, och han börjar sedermera föda upp duvor i huset där de bor: först på taket men sedan även inne i lägenheten – när Quimet får för sig något så genomför han det. Han är en slarver med drömmar som aldrig slår in, och en förtrollande charmör: det händer alltid något omkring honom. Men han är också en förtryckarnatur som struntar i Natàlias känslor och inte är sen att skylla sina egna misslyckanden på andra. Natàlia får ta alltmer ansvar för att få in pengar och hon börjar arbeta hos en lustigt tillknäppt överklassfamilj, samtidigt som inbördeskriget drar allt närmare.

Berättarrösten i romanen tillhör Natàlia själv, och det är den som framför allt gör den här boken så fantastisk. Hon berättar om allt som händer, rakt upp och ner men ofta utan att reflektera över det, och på ett alldeles eget språk som ständigt är vidöppet för världen och alla dess intryck. Hon är ung när hon gifter sig, hennes mamma är död sedan länge och till sin pappa har hon ingen nära relation. Det finns egentligen ingen som lärt henne något alls om livet, hon får upptäcka allt själv. När olika känslor kommer över henne förstår hon därför ofta inte varför, och vet inte hur hon ska hantera dem.

I texten blandas stort med smått, så som det förmodligen gör också i Natàlias huvud, i ett nästan berusat och ostoppbart ordflöde. Alla sinnesintryck rapporteras och bidrar till känslan av att man som läsare i princip befinner sig inne i Natàlia, eller precis bredvid henne, på Barcelonas torg och gator. Ett exempel från tidigt i romanen är detta, där Natàlia precis blivit uppbjuden till dans av Quimet:

Orkestern var i sitt esse och spelade för fullt. Det var som en teater alltsammans. Och så kom pasodoblen. Automatiskt gjorde jag stegen med fötterna där jag stod och en bit bort, från sidan, hörde jag hans röst som sa: nämen titta, hon kan ju dansa! Och jag kände lukten av svett och eau de cologne. Och hans markattögon som plirade och blinkade mitt i ansiktet alldeles intill mig. Och gummibandet gjorde ont runt midjan och mamma var död och kunde inte råda mig och jag sa att min fästman var kock på Colón, och han bara skrattade och sa att det var ju synd om honom då, för inom ett år skulle jag vara hans fru, hans drottning.

Efter hand som romanen fortskrider tvingas Natàlia ändå närma sig sina känslor och fatta egna beslut, inte minst för att överleva under kriget när Quimet är vid fronten, arbete är svårt att få och hon och barnen lever på svältens gräns. Men hon fortsätter att rapportera för oss som läser på samma sätt som tidigare, och närheten till det hon är med om blir därigenom ibland nästan outhärdlig. Slutet är drömskt och öppet, men jag tolkar det ändå som i alla fall nästan lyckligt. Det är som att Natàlia slutligen förstått något viktigt om sig själv och om livet, men Rodoreda vore inte den stora författare hon är om hon formulerade detta på ett enkelt sätt: hur insikten ser ut får vi själva fundera över.

Sådan är hela romanen: så öppen, lättillgänglig, saklig och samtidigt ändå så undflyende, symbolistisk, fängslande. En av de viktiga symbolerna här är duvorna: de som Quimet föder upp och Natàlia kommer att avsky. Samtidigt identifierar hon sig med dem, där de lever vingklippta och utan riktning, och Quimet kallar henne också bara för Colometa, ”lilla duva”, aldrig Natàlia. Duvorna finns med ända till slutet i olika scener av stor betydelse, och motsägelsefullt, eller surrealistiskt, nog är de mest groteska scenerna ibland också hysteriskt roliga.

Det är faktiskt ett litet under att lyckas skriva en roman med en så naiv berättarröst, och ändå förmedla en berättelse som gör så starkt intryck. Det finns hur många anledningar som helst att läsa denna bok, men inte en enda att låta bli.

Similar Posts:

• Verklighetens folk
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Sorgens desperation
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• En sommar av allt och inget

Boken består av tre delar, tre helt olika berättelser, från tre olika epoker och med tre olika berättargrepp. Den gemensamma nämnaren är chokladkannan som dyker fram ur gömmorna lite då och då. Upplägget ställer en del krav på läsarens tålamod. Att låta romanen cirkla kring ett föremål är en intressant idé, tyvärr bär den inte och jag förstår inte varför så många stilarter måste prövas. Jag funderar flera gånger vid läsningen om Santos haft olika romanutkast liggandes och inte kunnat bestämma sig för vilket hon skulle satsa på?

Första delen om Sara, Max och Oriol utspelar sig i nutid. Den är träaktigt skriven utan att gestalta och personerna känns skissartade. Vi får veta att Sara träffat Oriol i hemlighet sen hon gifte sig med Max och att de har hett sex. Hon drömmer om att få slicka på hans adamsäpple. Sexavsnitten är tack och lov få då de känns pinsamt styltiga:

Efter en aktiv eftermiddag med så många orgasmer som det går att tänka sig med två så unga kroppar som de hade då, behövde de båda fräscha upp sig lite grann.

Bokens andra del utspelar sig på 1800-talet. Handlingen berättas här i du-form och spinner kring en förmögen familj i chokladbranschen. Familjen skakas av en skandal då den unga vackra hustrun rymmer med sin älskare som är operasångare. (Vi får veta mycket om opera.) Varje morgon medan hon ännu är kvar i hemmet dricker hon tre koppar choklad ur samma fina kanna som i första delen. Kannan bärs in av en piga som själv gärna smuttar på den exotiska drycken. När hon tvingas sluta sin anställning stjäl hon med sig kannan som sedan följer henne genom livet.

Tredje delen är bokens klart bästa och det är synd att Santos inte låtit detta bli hela romanen. Här är språket levande och sprakande och berättelsen är också skriven som en skröna med många dråpliga inslag. Tiden är 1700-tal och berättaren en ung man som skriver brev till Madame Adélaïde, chokladkannans ursprungliga ägare och dotter till kung Ludvig XV av Frankrike. Hennes brorson Ludvig XVI har sänt en delegation till Barcelona för att inhämta upplysningar om en ”mekanisk uppfinning för chokladtillverkning”. Ett av kapitlen är skrivet som ett pjäsmanus med scenangivelser och allt – en blinkning till en annan av berättelsens många historiska karaktärer – dramatikern Beaumarchais (som bland annat skrev komedin Barberaren i Sevilla). Ytterligare en historisk person är Madame de Pompadour som bland mycket annat grundade porslinsfabriken i franska Sèvres. Och ja, det är där chokladkannan tillverkats.
Boken avslutas med ett register över alla medverkande, fiktiva som historiska personer med födelse- och dödsår samt en kort notis med fiktiva och faktiska biografiska data.

Similar Posts:

• Den svarta fjärilen
• Ljusglimtar i förintelsen
• Historisk roman som vill mycket
• Kostymdrama som inte når ända fram
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin

Nu är vi lyckligtvis i barnboksvärlden. Där lever Gemma Merinos lilla krokodil som inte gillar vatten. Alla hans syskon älskar vatten och vill bara leka i vatten hela tiden. Men inte den lilla krokodilen.

Det blir hjärtskärande tydligt redan på första uppslaget där alla krokodilsyskonen glatt leker i ett stort badkar, skvätter, njuter under duschen, dyker och plaskar omkring, medan den lilla krokodilen ledset kikar över kanten. På syskonens sida av badkaret ligger alla deras små skor slängda huller om buller. På den lilla krokodilens sida ligger bara hans små gummistövlar, ensamma. Han gillar verkligen inte vatten.

Ändå försöker han ju. Han vill ju så gärna vara med de andra och dyka och hoppa trampolin och kasta boll som de. Ja, på ett uppslag håller de uppenbarligen till och med på med vattenbalett. Jag småfnissar och skrockar för mig själv från pärm till pärm.

Bilderna är verkligen underbara, så välkomponerade och charmerande och uttrycksfulla att man hela tiden känner med den lilla krokodilens smärta och samtidigt vill vara med och leka i vattnet. Jag vill liksom sätta upp vartenda uppslag på väggen och dessutom ta med mig boken i sängen. Och i badkaret, förstås!

Som en ljuvlig liten bonus antyder bilderna på insidan av pärmarna att här kan finnas både en förklaring och en sorts spegelhistoria – alldeles som en inbjudan till att fortsätta berättelsen tillsammans när man har läst klart den som verkligen står där.

Det är möjligen the oldest story ever told, åtminstone i barnboksvärlden. Den om att inte passa in, om att vara utanför. En gullig sensmoral om att alla har sina svagheter och styrkor. Och visst, det är en enkel historia – även om den här faktiskt tar en vändning som jag inte var alldeles beredd på – men den är också så vanlig därför att den just är så vanlig. Grundläggande. Alla känner sig, åtminstone någon gång ibland, utanför och fel. Så är det att vara människa och så är det, här i alla fall, även att vara krokodil.

Similar Posts:

• Skalbaggsglädje
• Rör inte mitt gräs!
• En schlager-tupp i halsen
• En alldeles rationell fobi
• Sommaren när pappa inte ville leva

Det börjar ju så bra. Hon har precis kommit fram till en semesterort vid kusten tillsammans med sin man och nyfödde son. De har kört bil hela dagen, hon är fortarande dödstrött och har varit ända sedan födseln, och de har inte ens hunnit börja packa upp när hon inser att hon glömt bröstmjölksersättningen hemma i Madrid. Så tillbaka i bilen får hon hoppa, och köra ner till byn och leta upp ett nattöppet apotek. Och sedan hittar hon inte tillbaka igen. Det är så dumt så hon nästan måste skämmas; men alla bostadsområden i alla semesterorter ser ju identiska ut, hennes handväska med mobilen och ID-kortet har blivit stulen, hon känner ingen, hon kan inte ta ut kontanter, hon kan inte hitta hem. På två minuter har hon förvandlats från en vacker ung modern mamma till en hemlös galning som irrar runt på gatorna och frågar har du sett min son, har du sett min man…

Eller ja, i själva verket har hon varit i en bilkrasch och ligger i koma på sjukhuset och drömmer medan hennes man Felix förtvivlat försöker ta hand om barnet och fortsätta hoppas att han på något sätt kan få sin fru att vakna igen.

Det är en handling vi sett förut, visst. Själv drar jag parallellen till de där avsnitten i Sopranos där Tony blir skjuten och tror sig vara en affärsman som sitter fast på ett hotell, men det finns ju gott om andra historier där huvudpersonen inte vet om att det är sitt eget huvud hen är fast i. Men Sánchez tar ett ganska tufft språng här: inte nog med att hon slänger ner Julia i den där drömvärlden redan på sidan 18, innan vi fått veta vem hon är utanför den, där vi bara har hennes eget undermedvetnas bild av vem hon är; utan hon vägrar också göra drömvärlden drömsk. I stället för att gå vilse i pseudoLynchismer ställer hon upp båda verkligheterna bredvid varandra, två versioner av samma lilla semesterby där Julia och hennes man bara hela tiden precis missar varandra. I utkanten flimrar ett större samhälle förbi; papperslösa afrikanska flyktingar som dyker upp till marknaden och sedan försvinner spårlöst igen (inget övernaturligt i det, osynlighet finns i verkligheten), poliser som inte undersöker försvinnanden, Europa som en liten, liten värld där inget får finnas utanför och isen blir tunnare och utanförskapet är både plötsligt och evigt… Men i centrum hela tiden Julia, den hon är för sig själv, den hon är för Felix, och den hon blir när hon inte hittar hem till någon av dem.

Det håller riktigt väl. Inte riktigt hela vägen, förr eller senare blir speciellt Felix historia lite väl mycket sjukhus- och äktenskapsdrama som vi också sett förr, och som inte alls är lika intressant som det där psykodramat som spelar upp sig i Julias verklighet; 440 sidor är helt enkelt lite för utdraget för en handling som måste gå framåt. Men det håller länge nog för att jag ska få med mig den där känslan av krypande olust, panik som inte får bryta ut om man ska ha någon chans att hitta den där ledfyren. Och möjligheten att hitta vägar mellan de olika världar som människor ibland kan vara.

Similar Posts:

• Lättslukat ungdomsdrama med driv
• Oskarpt om en alltmer surrealistisk värld
• Stigar du trampat som aldrig försvann
• Ständigt hotade idyller
• Tills det krasar