Melodifestival varje lördag. Men Klockan torsdag kan läsas vilken dag som helst. Detta är nämligen inte ett av Ingela Pling Forsmans bidrag till Melodifestivalen. Detta är hennes bidrag till barnboksvärlden. Ett roligt bidrag med en rolig idé. Tyvärr räcker det inte hela vägen.

Idén bakom boken grundas i de konstiga och ibland helt ofattbara uttryck som vi använder oss av. Att ha tummen mitt i handen, gå på knäna, myror i byxorna och det ligger en hund begraven.

Jag fnissar ofta åt sådana uttryck, mycket på grund av att jag, precis som pojken i boken ser bilder framför mig. När min gode vän berättade att hon, som examensarbete, odlade celler såg jag genast en bild av henne i läkarrock och en stor vattenkanna. Helt felaktigt förståss, men så associerade min hjärna.

Pojken i boken verkar tänka likadant. När hans mamma säger att det inte är någon ko på isen kollar han i frysfacket. När hans pappa säger att han lägger näsan i blöt undrar pojken vad det kan vara bra för. Att lägga tvätt i blöt, det förstår han, men näsan?

Att leka med språket och med bokstäver och ord är fantastiskt roligt. Man kan ju göra precis vad som helst, I den här boken ligger fokus på uttryck. Kul. Men kanske lite för bra. Man får en känsla av att det är lite väl överambitiöst, lite krystat på sina ställen. Som om viljan att få med ytterligare ett uttryck är större än känslan för vad som är nog.

Illustrationerna är okej på något vis. Kan inte riktigt säga vad det är jag inte gillar. Är det att de är slarviga på ett tråkigt sätt? Annars gillar jag ju lite ruffiga bilder, de som är annorlunda och inte perfekta. Dessa ligger i en konstig gråzon.

Kanske är den här boken precis som en schlager. Man kan aldrig få för mycket av det goda, i det här fallet roliga uttryck. Eller så är det precis det man kan.