Jag tänker på Magritte. Hans tavlor visade en värld jag kan känna igen mig i. Mannen i hatt och rock som står rak och stel som en lyktstolpe i nattens blå månsken och ser ut över ett fält, mot hus med släckta fönster, hus där alla sover. Med det kan jag identifiera mig.

Felix är olycklig och trött på livet. En dag bestämmer han sig för att inte gå till jobbet och avskärmar sig sedan alltmer från vännerna och familjen. Ekonomin dalar. När huset Felix bor i ska göras om till bostadsrättsförening får han inget lån, men kommer överens med de övriga om att få fortsätta hyra sin lägenhet. Relationen till grannarna och föreningens ordförande blir både hans trygghet och ett ständigt hot om total utblottning. Plötsligt väcks ett hopp. En avlägsen släkting har dött och oväntat testamenterat sina pengar till Felix. För ett tag verkar allt ordna sig. Mitt i glädjeivern, mellan samtalen med advokaten om när pengarna faktiskt kommer, går Felix till NK och köper sig en paletå. En alldeles för dyr överrock han länge drömt om att bära.

Till en början irriterar jag mig på de i-landsproblem som målas upp. Att inte kunna äga sin lägenhet. Att inte kunna köpa sig en dyr rock. Samtidigt visar det vilket slags samhälle vi lever i. Ett samhälle där de utan pengar står utanför systemet, utan möjligheter och säkerhet. En person som väljer att sluta arbeta, ett väldigt radikalt och politiskt beslut, straffas direkt.

Felix är en på djupet ledsen person, upptagen med att upprätthålla sin identitet. Jag läser även delar av boken som ett porträtt över hans känsla av förlorad maskulinitet. Vem är Felix utan jobb, pengar och boende? Vad är han för en man när det visar sig att kvinnan han förälskar sig i och anser sig ha erövrat, efter att de tillbringat en natt tillsammans, bara lekt med honom? ”Å, den fördömda kattan!” Början på en vänskap anas när en man tar kontakt med Felix på biblioteket. När Felix inser att den andre är homosexuell förfasas han. ”Stackars man!” Här är Klings framställning klumpig och flyttar historien långt bakåt i tiden. Felix känns i dessa partier onödigt föråldrad och konservativ, något som förstärks av flera stolpiga formuleringar.

Hon trevade efter något i sängbyrålådan och slingrade sina ben runt mig. Strax därefter inledde vi den fysiska kärleksakten.

Felix ser sig själv som mannen i René Magrittes tavla, mannen som står utanför gemenskapen och bara kan se den på avstånd. Han vandrar ensam, utan stöd och skyddsnät, och har blivit en främling i den värld han en gång passade in i och kände. Johan Kling lyckas dock inte gestalta detta med ordentlig skärpa. Kapitlen och meningarna är korta och svischar mest förbi. Kling verkar vilja berätta om det nya, osäkra Sverige med sina växande klyftor och ökade fattigdom. Tyvärr blir större delen av boken mest ett porträtt över Felix melankoliska tillvaro, självömkan och försök till att hänga kvar i sitt materiellt privilegierade liv.

Idag har jag läst poesi. Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri. Ibland ger litteraturen perspektiv. Somliga har det inte lätt.

Ja, ibland ger litteraturen perspektiv… Jag kan inte skaka bort känslan av att det finns intressantare människoöden att skildra på samma tema.

Behållningen blir de allra sista sidorna där Felix värld sakta men säkert har gått i kras. Jag lämnas till slut ändå med insikten att många av oss lever i en till synes trygg värld där den varma, sköna mattan kan ryckas undan när vi minst anar det.