Under julen ska man tänka på dem som inte har. Jag gör det genom att läsa två arbetarskildringar där huvudpersonerna är något så ovanligt som kulturarbetare. Kulturarbetare? De brukar väl inte räknas som ”arbetarklass” tänker man instinktivt? Nej, kanske inte. Men frågan är om det inte är dags att tänka om. Det tycks i alla fall Johan Kling och Kristian Lundberg mena i sina Människor helt utan betydelse respektive Yarden. Två sinsemellan ganska olika böcker men med det gemensamma att de skildrar fattigdom och förnedring – bland människor med magisterxamen på sina CV.

Ta Klings bok till exempel. Där skildras en dag i Magnus liv, en frilansande manusförfattare i tv-branschen som glider runt på Stockholms gator och försöker få jobb. Det går inte bra. Magnus väg kantas av motgångar och människor som inte förstår att han faktiskt jobbar. ”Men du arbetar ju med din hobby” är den vanligaste attityden han stöter på bland vänner såväl som arbetsgivare. I en av bokens allra plågsammaste scener försöker Magnus sälja ett manus han har arbetat med i tre veckor för 7500 men producenten prutar ner priset till 3000 genom att antyda att han skall vara tacksam att de överhuvudtaget tar manuset. Just den där känslan av att man ska vara tacksam som kulturarbetare ligger som en blöt filt över hela boken och gör att jag som läsare får allt svårare att andas.

Ännu värre blir det när jag läser Lundberg. Där är huvudpersonen författaren själv; en skuldsatt man som försöker försörja sin familj. Lundberg som en gång var kulturskribent och deckarförfattare har sedan några år tvingats att jobba som daglönare nere på ”yarden” nere vid Malmös hamn. Anledningen är att tidningarna såväl som bokförlagen betalar allt sämre och liksom i Klings bok lyder logiken ”är man ingen stjärna är man ingen alls”. Lundberg tvingas därför att göra slavgöra som att handtvätta bilar utomhus i nollgrader och sanera asbest utan ordentligt ansiktsskydd. Skriva får han göra vid frukostbordet innan barnen vaknar men det är han vanligtvis alltför utmattad för att göra.

Lundbergs bok är något av ett mästerverk. Den porträtterar nyfattigdomen så levande att jag emellanåt kan känna den fysiskt. Aldrig har jag läst så exakta beskrivningar av hur utmattning och ledvärk känns, av hur det är att arbeta sexton timmar om dagen tre veckor i streck. Jag pendlar därför hela tiden mellan eufori och ångest när jag slukar Yarden; en bok som med sina ynka 140 sidor är bra mycket rikare än de flesta av höstens tegelstenar.

Lundberg och Klings böcker är sinsemellan ganska olika men de har gemensamt att de porträtterar en kall och hård värld där man antingen är bäst eller ingenting alls. Det är en värld där man som kulturarbetare får leva på lån eller människors goda vilja. På så sätt beskriver böckerna den nedmontering som skett av kulturarbetarnas välfärd sedan 80-talet. Hur man genom sänkta bidrag och stenhård kommersialisering tvingat folk att anpassa sig till marknaden. I sina beskrivningar av detta har Kling och Lundbergs böcker sin stora förtjänst. De utgör förhoppningsvis startskottet för en ny typ av arbetarlitteratur. Må 10-talet bli dess decennium.