Men det tema jag fastnat för är invandrarens mellanförskap. Det är ju ett aktuellt ämne så det förslår. Föreställningar om migration är den fråga som på bara ett decennium radikalt ändrat styrkeförhållandena i riksdagen. Romanens huvudperson Sebastian Delfine är en tredje generationens svensk-italienare. Han är född i Sverige och har en mamma som med nutida terminologi skulle benämnas ”etnisk svensk”. Han är utbildad och yrkesverksam här. Sverige och det svenska modersmålet är hans enda tillgångar, men trots det tvingas Sebastian att betrakta födelselandet och dess invånare så att säga utifrån.

Jag har aldrig känt mig hemma, inte här, inte i Italien. Jag är född här, det är sant, jag är invandrare av tredje generationen, jag har arbetat och gjort mina ”medborgerliga skyldigheter”, men jag kommer aldrig att känna mig hemmastadd och välkommen, knappt ens tolererad, om jag inte kallar mig Eriksson och diktar ihop en ny identitet åt mig.

Sebastian minns hur det skreks ”gipskatt” efter äldre släktingar i samband med födelsedagsfiranden på den sörmländska landsbygden. Han har själv mobbats i skolan för sina sydländska drag och har anledning befara att sonen Henrik går igenom samma eklut.

Du ser ut som en främling, och som jag har väl också du fått smaka på det vulkaniska främlingshat som kokar under ytan i detta svenska samhälle.

I nutida politisk debatt används begreppet utanförskap flitigt. Antingen är man inne eller ute, etta eller nolla, enligt den underliggande logiken. Begreppet tycks ha ett starkt förklaringsvärde för majoritetsbefolkningen som saknar anledning att reflektera närmare över ursprung.

Men frågan är om våra medmänniskor med invandrarbakgrund finner ordet särskilt träffsäkert? Känner de sig ensidigt antingen innanför eller utanför? Sebastian Delfine tycks vara varken eller. Begreppet mellanförskap förekommer ibland, särskilt när människor med migrationserfarenheter själva tar till orda. Det är mer rimligt. Men vilken möjlighet ges dagens invandrare till ett både och (eller, för den delen, ett varken eller)? Sven Delblanc gestaltar protagonistens plikt både som modern svensk man och som den sista, nej! näst sista, av släkten Delfine.

Min mor ville ha mig till svensk och protestant, hon ville lyfta från min hjässa den förbannelse hon fruktade mest: detta att vara en förhatlig främling, en papist, en Delfine. Pappa Puccio hade i hennes ögon brutit mot det första budet i trälarnas lag – du ska vara som andra! Och detta kunde hon aldrig, aldrig förlåta min far. Nej, det kunde den svenska kvinnan inte förlåta Giacomo Delfine.

Migrantens öde skulle kunna beröra oss och gör det väl också i någon mån på personlig nivå. Med lite inlevelseförmåga kan vem som helst förstå att många har det tufft. Se på harmen som väckts av tonårsutvisningarna! Men dagens migrationspolitik är i grunden avvisande. Visserligen medger den att några invandrare kan komma att accepteras. Men i så fall på nåder. Villkoren är flit och att man inte ligger någon till last. Sådan är nämligen den svenska självbilden. Man ska kunna vårt språk och anamma de svenska värderingarna, trots att de sistnämnda kan vara nog så svåra att fastställa, även för en etnisk svensk.

Migrationspolitiken har genomgått en metamorfos de senaste tio åren. För inte så länge sedan hade vi, som är ett av världens mest välmående folk, moralisk skyldighet att hjälpa flyktingar, tyckte vi. Dessutom fanns det behov av arbetskraft. Nu är det helt andra tankegångar som styr. Eller känslor, snarare, för fakta är att UNHCR årligen räknar med allt fler flyktingar i världen. Sverige är alltjämt ett av världens rikaste länder. Fakta är även att arbetsgivarna högljutt signalerar behov av arbetskraftsinvandring. Ändå bygger den tongivande politiken på attityden att utlänningar bara för med sig problem. Förvissningen är att Sverige inte har några moraliska förpliktelser samt att det är utlänningarna som behöver oss, inte tvärtom. 

Det är av vår goda vilja som någon tillåts att stanna. Den främling som beviljas uppehållstillstånd bör visa underdånig tacksamhet. Kravet alstrar inte sällan paradoxal revanschlusta. Redan på 1970-talet kunde den väckas hos en invandrarson som Sebastian Delfine, framskriven av Sven Delblanc.

Jag svällde av triumf över min bragd. Att se svenska kvinnor i hjälplöst beroende, bleka, gråtande (…) Jag var en styvson som levde på nåder hos denna kåta, övergödda kvinna som var Sverige. Jag ville tacka för nåden genom att ta moder Svea på salongsmattan. (…) En otacksam slyngel ville jag vara – en Delfine!

Men Sebastian snärjer själv in sig i ett beroende till en kvinna, en svenska. Sådan är kärleken! Romanens erotiska skildringar hör till de mer realistiska och osminkade i svensk skönlitteratur. Med kärleken kommer revanschbegäret av sig.

Den enda kvarvarande äldre släktingen, farbror Giovanni, är dock fortfarande en förförare av rang. Otaliga, förstår läsaren, är de svenskor som fallit för hans sydländska charm. Denne ”nanni” är också den siste Delfine som kom att döpas i Pisa, en släkttradition.

En enda gång kom han dit som vuxen, en storögd svensk charterturist. Han sökte minnen han inte ägde, en känsla som bara fanns i familjens mytologi. Han sa just ingenting efteråt, men jag tror han var grymt besviken. Men hur ska den verklighet se ut, som motsvarar en myt, en sekellång dröm? Familjen Delfine var som judar i diaspora, deras Pisa ett hägrande Jerusalem. Vad återstår av drömmarnas stad? Bara en klagomur, där du kan luta ditt huvud. Bara besvikelse.

En sådan olycka! Ej välkommen där man är född (”åk hem”). Inte heller hemmahörande där släkten en gång hade sitt ursprung. Så blir mellanförskapet ett dubbelt utanförskap. För att mottagarlandet Sverige visar sig så ogint och ursprungslandet är för fjärran. Jag skulle tro att många ”nya svenskar” känner sig precis så som Sebastian och Giovanni i Grottmannen.

Nyligen kom Anders Johnsons bok Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige ut på nytt. Men nu är undertiteln bokens egentliga titel. Invandringens historia sträcker sig förstås tillbaka till tidernas begynnelse. Främlingsfientlighetens historia likaså! Bara det faktum att det finns rasistiska skällsord som garp och gipskatt som hunnit falla i glömska, bär syn för sägen. Vi svenskar dras med en anrik rasism. Måltavlan har varit finnar, samer, romer, judar, italienare, turkar: you name it. Det som är nytt är att rasismen nu kan omvandlas till partipolitisk framgång. Något sådant var otänkbart när Sven Delblanc skrev Grottmannen. Lärdomarna från andra världskriget och Förintelsen hade ännu inte hunnit blekna. Inte heller arbetarrörelsens solidariska internationalism.

Grottmannen är en rik roman och ett exempel på att Sven Delblancs texter allt jämt har aktualitet. Här har jag koncentrerat mig på ett tema, invandrarens möte med ett inskränkt Sverige. Men det finns som sagt många fler. Vid romanens tillblivelse var Sven Delblanc sysselsatt med att skriva manus till teveserien Hedebyborna som hade premiär 1978 och som bygger på romansviten som nämns i Tidöregeringens kanon-betänkande. Som av en händelse är även Sebastian Delfine yrkesverksam som manusförfattare. På Filminstitutet. Det är dråpligt hur romanhjälten återkommande karakteriserar sitt värv som rena rama prostitutionen.

Ett annat spår är hur Sven Delblanc använt sin egen släkt på fädernet som modell för familjen Delfine. Pappan Sigfried Delblanc var verkligen en migrant som aldrig fann sig tillrätta. Barndomsminnena i Livets ax är tänkbar parallelläsning så skola åtskilligt bliva uppenbarat!

Similar Posts:

• Mellanförskap mellan hjärtslag
• Obevekligt mot katastrofen
• En liten bok mellan romanerna
• Obegriplig smärta men ingen tröst
• En författargärning i backspegeln

Men den här boken visar att alla försök att förneka, skyla över, bagatellisera eller romantisera är falska. Samtidigt berättar den om den svenska nazismens historia under 1930- och 1940-talen.

Andreas Gedin har gjort en noggrann och lidelsefri undersökning, i arkiv, förundersökningar, brev och dagböcker. Jag kände inte till Christer Strömholm sedan tidigare men han beskrivs som en av de främsta svenska fotograferna under 1900-talet. 1997 fick han Hasselbladpriset. Det har författats åtskilliga förord till utställningar och fotoböcker med fotografens verk. Effektfullt redovisar Andreas Gedin hur de texterna tenderar att förminska det minst tretton år långa nazistiska engagemanget som Christer Strömholm hade och som tog honom långt utanför lagens gränser.

Han var så kallad Lindholmare och medlem i Nordisk ungdom, ungdomsavdelningen till Nationalsocialistiska Arbetarepartiet. Han hissade hakkorsflaggan på Folkets Hus i Stockholm. Han gjorde inbrott hos politiska motståndare och stal medlemsregister som senare hamnade i de tyska nazisternas händer. Han gömde en norsk krigsförbrytare som efter kriget försökte ta sig till Sydamerika.

Vi behöver fler sådana här böcker. Det är ett problem att så många kommer undan med bortförklaringar av allt från så kallade aktivklubbar (kamratskap och fysisk träning) till terrordåd (ensamma galningar) och förråat debattklimat (alla är lika goda kålsupare). Christer Strömholm gick bort för över 20 år sedan. Hans nazism, föremålet för bokens undersökning, är i mina ögon mest intressant som fallstudie. Varför har det varit så viktigt och lockande att släta över? Underlättade apologeterna för den upphöjde konstnären att undvika avbön? Vilket värde har den typen av uttryckliga personliga avståndstaganden som i Strömholms fall uteblev?

Problemet är egentligen inte att en enskild person har nazistiska värderingar utan att det är ett strukturellt fenomen som många vägrar erkänna. Förra året hade vi i Sverige haft 100 år av obruten nazistisk organisering, något som tidskriften Expo uppmärksammat. Till skillnad från Tyskland har vårt samhälle aldrig gjort upp med denna historia. Den är fortfarande aktivt förtigen, överslätad, bortförklarad. Det är en av orsakerna till att öppet rasistisk politik återigen lockar väljare till valurnorna. Men numera är det andra främlingar än judarna som pekas ut som roten till ”folkets lidande”.

Similar Posts:

• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Relativt trovärdigt
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• Bilder av minnen
• Ett fotografliv

Allt började med att terrorstämplade Hamas gjorde en fasansfull attack på civila den 7 oktober för snart ett år sedan. Eller nej, ”allt” började inte där. Vem som helst med lite historiekunskaper och en gnutta sanningslidelse vet att konflikten har djupare rötter. Den som är intresserad av dessa rötter och historien om det moderna Israels tillblivelse läser lämpligen Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Ursprungligen utkom den 1996. Men idag ger Albert Bonniers ut boken i ny, reviderad upplaga.

Den som inte känner till författaren ska veta att han är en samvetsgrann journalist och författare som inte lämnar något åt slumpen. I synnerhet inte detta ämne. Han är barn till Förintelsens offer och som yngling gjorde han ett helhjärtat försök att bli en sionistisk pionjär.

Jag minns ännu de tidiga, daggiga morgnar när sömnen sakta värkte loss ur våra kroppar och jordens dofter steg i näsborrarna och traktorflaken knirkande gungade oss ut mot fält och planteringar i den ännu mörka gryningen och det ideella självplågandets sensualitet sakta värmde kinder och händer.

Att detta är en djupt personlig bok byggd på levda erfarenheter hindrar inte att den även är en noggrann undersökning av sionismens idéhistoria. Göran lärde sig hebreiska och glömde nästan på kuppen sin svenska. Dock skulle han komma att återvända till Sverige. Där började han engagera sig för de bredare frågor som 1960-talets studentgeneration brann för. Med Sexdagarskriget skedde hos honom ett radikalt uppvaknande.

Före kriget 1967 kunde sionismen framgångsrikt rättfärdiga sitt statsbyggarprojekt genom hänvisningar till Förintelsen, det europeiska sveket, världssamfundets ansvar för judarna, Israels litenhet och svaghet, arabernas storhet och oförsonlighet och omvärldens beundran för det israeliska samhällets livskraft.

Efter sexdagarskriget var det inte längre möjligt, argumenterar Göran Rosenberg. De kolonisatoriska anspråken låg i alltför öppen dager. För dem som ville se, vill säga. Själv kunde han inte annat än se. Han lyckades inte längre blunda för de övervuxna stengrunderna, de raserade gravmonumenten och resterna av husväggar som de fördrivna palestinierna hade lämnat efter sig. Han upptäckte att han hade levt i en lögn.

De vitt spridda uppgifterna om att araberna självmant flydde och lämnade efter sig tomma hus och åkrar som ostraffat kunde tas över av nyanlända judiska immigranter var en läglig men delvis falsk beskrivning av vad som i huvudsak ägde rum.

Göran Rosenberg kunde inte blunda för alla lögner så det blev hans öde att, som han uttrycker det, stiga upp ”på den palestinsk-israeliska barrikaden” efter 1967. Han klev rätt in i ett polariserat politisk klimat där det varken fanns plats för intellektuella analyser eller rationellt sanningssökande. Bland israeler som sympatiserade med den palestinska saken tvingades man navigera mellan hemliga agenter, utsända av gud-vet-vem, som försökte provocera fram våldsaktioner. Så det var uppenbart en återvändsgränd som påminner mycket om vår egen tids polariserat galna uppskruvning. Från ytterlighet till ytterlighet har han vandrat, ständigt nyktert observerande. Ständigt förmögen att hålla två tankar i huvudet samtidigt: israelerna förtjänar ett land – palestinierna likaså.

Essän beskriver ett smärtsamt medvetandeblivande där det förlovade landet blir det förlorade. En modig och transparent uppgörelse som varmt rekommenderas den som vill se konflikten i hela dess komplexitet.

Similar Posts:

• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Skolan är platsen där ungdomarna blandas, oberoende av om de kommer från villaområdet med sjöutsikt eller sexvåningshusen några hundra meter bort. Berättaren hör hemma i den senare kategorin. Trots att de sitter bredvid varandra i skolbänkarna finns osynliga murar mellan samhällsklasserna.

På rasterna råder djungelns lag. Inga tabun hindrar pojkarna från att slå flickorna blodiga. Vuxenvärlden gör inget för att ingripa. Berättaren känner sig osynlig, utom när det kommer till trakasserier. Allt ändras när hon i nian får linser i stället för glasögonen.

Effekten blev omedelbar. Från att ha blivit betraktad som om inte löjlig, så åtminstone osynlig, blev jag plötsligt varse hur pojkar och även män såg på mig på ett sätt som uttryckte både beundran och åtrå.

Hon lär sig att förakta män.

De var mindre värda – knappt människor över huvud taget, bara en sorts missfoster som inte hade en aning om vad det verkliga livet bestod i. Kärlek. Bara kärlek.

Men relationen till andra kvinnor är också komplicerad. En egenhet hos berättaren är att hennes närmsta vänner aldrig namnges, i berättelsen kallas de enbart ”väninnor”. Men de duger som kumpaner i diverse sadistiska hämndaktioner mot lärare och män, utförda i det fördolda. Bokläsande gör att en ständig huvudvärk släpper. Högsta betyg i svenska är en självklarhet. Upptäckten att det skrivna ordet kan vara en maktutövning har stor betydelse.

Två USA-resor blir rejäla besvikelser. Landet för de frihetsälskande visar sig befolkat av ängsliga konformister som straffar avvikelser hårt. Till råga på allt är de oförblommerade rasister. Berättaren börjar se ”det vita slöddret”, narrar som i all sin själsslöhet inbillar sig någon slags bisarr rasöverhöghet. Geografisk flykt är knappast en lösning. Den här unga kvinnan har internaliserat ett utanförskap.

Boken avslöjar sig efter hand som en djupdykning i dagböckerna, Carina Rydbergs egna eller någon annans. Åtminstone framstår den så i mina ögon. En egendomlighet som stör är att Vitt slödder innehåller ett stilbrott. Inledningsvis är schablonerna Förorten, Väninnorna, Männen och så vidare. Det är starkt. Men sen inträder en förändring. Berättandet blir plötsligt mer alldagligt och mindre arketypiskt. Den lilla byn där mormor bor benämns Algutstrum, nöjesparken flickan blir medbjuden till av sin värdfamilj i USA kallas Disney World, de tittar på Charlies änglar på teve och så vidare. En försvagning.

Men stilistiskt är romanen utmärkt. Iakttagelserna av stort som smått är originella och genomträngande. Sannolikt kan många känna igen det uppvällande föraktet som är grunden för ett fullt rimligt främlingskap.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Livet, litteraturen och allting
• Skrivandets misströstande och lust
• Magiskt om musik och människor
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

En annan gryning utspelar sig ett par decennier framåt i tiden, i ett lätt igenkännbart men samtidigt annorlunda Stockholm. Sverige är en sluten apartheidstat, styrd av ett icke namngivet främlingsfientligt parti. Medborgarna är uppdelade i klasser, baserade på biologiskt ursprung och med olika rätt till välfärd, till utbildning, vård, bostad och arbete. De med låg social status kämpar för överlevnad och existensberättigande. De med hög status har betydligt mer att förlora. Det är ett obehagligt trovärdigt sätt att styra med hjälp av rädsla och privilegier.

Fantastik blir lätt framtung med allt som behöver förklaras. Så inte En annan gryning. Camilla Sten kastar oss in i huvudpersonen Isas vardag, där tunnelbanan stoppas på grund av demonstrationer – det är den 30 november – och resenärerna tvingas passera extra kontroller på väg till ersättningsbussar.

De flesta i vagnen ser ut att vara C eller D, och det är som det brukar vara. De som har ett litet svart A eller B i sitt pass behöver inte leva med de ständiga förseningarna, de gnisslande spåren, den unkna stanken. Alla omkring mig har något att frukta. Det är inte svårt att hitta en förevändning för att gripa en eller två av dem. För sådana som dem finns inga undantag och inga marginaler, och det gör det inte för mig heller, egentligen. Inte nu längre.

Isa tillhör en liten grupp aktivister som kallar sig Vita rosen. Det är inte det enda i romanen som har en bismak av tyskt 1930-tal – regeringspartiet kom till exempel till makten 2033, får vi veta. Men gick det verkligen rätt till?

Isa och de andra i gruppen lever i en ganska planlös tillvaro av motstånd. När det plötsligt blir för sent att gå tillbaka till vardagen och låtsas som ingenting är inte alla beredda på det. Ingenting är självklart. Är deras motstånd verkligen värt priset? Finns det en mening med det de gör?

Det känns på många sätt som en trovärdig skildring av en grupp bestående av individer med olika anledningar att ha hamnat där de har hamnat. Det är inget glamouröst, actionfyllt eller ens alltid helt genomtänkt motstånd de gör, men någon måste väl göra det?

Jag kan inte påstå att personerna eller intrigerna är särskilt levande inom mig ett tag efter att jag slagit igen den här boken, men det finns annat som gör den klart läsvärd. Dystopin är ett så drabbande och klargörande sätt att tänka politiskt, som nyhetsrapporteringen sällan hjälper lika mycket med. I det som verkar vardagligt käbbel och strategi finns en riktning, där det som var osägbart för några år sedan plötsligt är självklart och vardag idag.

Dystopin hjälper oss att höja blicken. Att ställa den livsviktiga frågan: vart är vi egentligen på väg?

Similar Posts:

• Innanför och utanför i dystopiskt kravsamhälle
• Sverige efter revolutionen
• Välsignad vare frukten
• Sverige, nästa
• Dussindeckare om hälsohets

För Pärlbäraren gör jag gladeligen ett undantag. Maria Hellbom fångade mig verkligen med sin debut Älgkungen härom året. Fortsättningen bara måste jag läsa så fort den kom ut.

Det här är mellanåldersböcker (för 9-12-åringar, ungefär) som känns både samtida och sådär lite evigt sagoaktiga. Huvudpersonerna Klara och Aron står med ena foten fast förankrad i myllan i lilla jämtländska Vidås, dit bådas familjer nu flyttat permanent, och den andra i den omgivande naturens magi.

I Älgkungen brann skogen. Inte bara släkternas hem och marker var hotade, utan också den övernaturliga världen omkring dem. Där fanns älgkungen, Reynir, som Klara fått ett särskilt band till, skogsrån och skogsfolkets härskarinna, Midvinterdrottningen. Ja, och så den mystiska Sara, Klaras faster Sunees älskade, som också tycktes stå med en fot i vardera världen.

Redan i Älgkungen fanns Ödemarken med, ett fruktansvärt kalhygge där varken djur, människor eller väsen kunde trivas mer. I Pärlbäraren får vi möta kalhyggets upphov, en avlägsen släkting till Klara som bara bryr sig om skogen som inkomstkälla och plats för nöjesjakt. Nils-Erik Erling, som han heter, har inte bara förhärdat sitt hjärta för skogens magi. Han har faktiskt helt gjort sig av med det.

Mina tankar går till Astrid Lindgrens mest sagoaktiga berättelser. Till Riddar Kato, som ersatt sitt hjärta med en sten. Fast Nils-Erik Erling sitter inte och tronar i något mörkt sagoslott. Han är istället gubben som häver ur sig rasistiska plattityder utanför Konsum. Klara och Aron blir utsatta för det, och Klaras faster, Ida Sunee, sätter sig själv i klistret genom att skalla honom (”Jag hade ju grejor i händerna!”). Klara har svårt att skaka av sig alltsammans, och det påverkar hennes känsla för det övernaturliga omkring sig. Det blir liksom en störning. Magin … dör undan.

Det hade kunnat bli övertydligt. Didaktiskt i negativ bemärkelse. Sagor blir ju ganska lätt det. Men Hellbom klarar den balansen. Hon lyckas blanda vardag och magi på ett sätt som blir både spännande och intressant. Värt att vända och vrida på.

Älgkungen och Pärlbäraren är inte böcker man sätter i händerna på vilken ung läsare som helst. Med sina 200 respektive 350 sidor och välarbetade språk kräver de lite läsvana. Fast för den som plöjer Harry Potter fungerar de förstås utmärkt. Och så vore de riktigt fina att läsa högt tillsammans.

Similar Posts:

• Vidugast och vänskap i Jämtland
• Hästar och pappor
• Varför kan de inte vara sams?
• Stackars Klara
• Föl är ömtåliga

Inkeri har kommit till huset hon köpt av 70-årige samen Piera. Hon har uppdrag från tidningen i Helsingfors att skriva reportage om människorna som bygger upp den nya kyrkan. Hon har också ett annat ärende av mycket personlig natur.

Inkeris nutidsplan (1947–1950) varvas med sidor ur en dagbok från år 1944 av den finske soldaten och tolken Väinö Remes. Han skildrar dagar i ett läger som de tyska nazisterna har uppfört för krigsfångar från det krigshärjade Europa. Grymheterna är av samma slag som skildrats av Katja Kettu i Barnmorskan. Väinö har inte fått förklarat för sig hur den stora bilden ser ut och måste likt andra soldater följa order.

Dagbokssidorna har sin speciella roll förutom att de vittnar om grymhet som krig och fångenskap medför. Allteftersom blir det också tydligt hur överlevnaden i lägret hänger på att få se Saara. Inte bara se. Stark kroppslig kärlek med alla safter, dofter och ljus kläs i ord. Omständigheter gör också att läsaren får ta del av kärlekens baksida: svartsjukan, besattheten.

Samarbetet mellan den finska och den tyska militärmakten handlar om så mycket mer än att skydda sig mot Sovjetunionen. Den högtstående ariska rasens egenskaper överträffar allt, och att låta sig förblindas av systematiserade rasstudier sker automatiskt. Det var så på den tiden, som någon uttrycker sig i romanen.

Såklart vet vi att synsättet inte försvann efter världskrigets slut, vilket Inkeri upptäcker en arbetsdag. Hon har fått jobb som bildlärare på internatet där samebarnen bor under skolterminerna. Oron har spridit sig bland eleverna från samiska familjer. De blir avfotograferade av finska statliga vetenskapsmän.

Spår av maktutövning märks i individernas omedvetna skryt och stolthet, vilket tonåringen Bigga-Marja registrerar. Ingen undgick hennes ögon 1944 och den som vill dölja sin egentliga identitet tittar lite skyggt på henne när året är 1950.

Denna plats i nordligaste Finland var så utsatt att ord inte räcker till för att beskriva skeendet som följde av militärmakternas beslut. Sanningen kommer mycket nära, särskilt i skildringen av hur människan kan vara både skyldig och utan skuld.

Inför denna fond av död och förödelse borde livet rinna ut i intigheten. Men det fortsätter att strömma i hjärta och nerver. För att det inte kan något annat?

Med Marjut Hökfelt kan läsaren känna sig trygg med den svenska översättningen. Här finns en lyhördhet och följsamhet till Rautiainens prosa som gör intryck på mig. Speciellt glad blev jag över hennes tolkning av det finska ordet för höstlövens färgprakt. Ruska = lövbrand.

Jag uppskattar också att intrigen inte pumpats upp av det personliga ärendet som Inkeri har. Författaren har ett alldeles särskilt sätt att ställa personerna intill varandra och hon har låtit de slentrianmässiga thrillergreppen vara kvar i förrådet. En egen person blir också byn med sin flerspråkighet och återuppbyggaranda. Helsingfors och världen där så många äventyr utspelar sig är inte mer värd än den finska fjällbygden.

Similar Posts:

• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• En överlevande överstinnas historia
• Lågmält dramatiskt
• Jag tänker på Reijo
• Krigsbarn i Småland

Vi tar det från början: I Blir du ledsen om jag dör? får vi möta Nicolas Lunabba. Han har lätt för att få kontakt med de vildaste av de vilda ungarna i Malmös mest utsatta områden. Han spelar inte bara basket med dem, han lyssnar på dem, stöttar dem och försöker hjälpa till om han kan. Han är en stabil och pålitlig vuxen i en värld där det finns alldeles för få av den sorten. En dag låter han tonåringen Elijah Clarence flytta in, egentligen mot sin vilja, men han låter det ändå ske. Han är medveten om att han passerar en gräns som man inte bör passera om man jobbar professionellt med utsatta ungar, men han gör det ändå.

Det är anmärkningsvärt att Nicolas Lunabba inte skildrar sig själv som Elijahs räddare, vilken han absolut är, utan redovisar sina tvivel och sina mindre trevliga sidor. Utan omsvep erkänner han att han får spader på Elijahs rapande och fisande, att vissa ämnen är absoluta tabun (som hans sexdebut och hans egen mor) och att han i början demonstrerar för Elijah att han faktiskt är en gäst: han får sova på soffan.

Sakta men säkert, tar sig Elijah in under huden på Nicolas och de två bildar en liten pålitlig enhet, som man i den bästa av världar skulle kalla ”familj”. Nicolas visar Elijah ett Malmö han inte sett förr och som en läsande förebild får han tonåringen att plocka upp en bok och börja läsa även han. Nicolas visar Elijah biblioteket och de äter otaliga måltider hos Greken eller på andra hak i närheten av deras hem på Möllan.

Allt detta sker mot en bakgrund av skjutningar, sprängningar och våldsamma slagsmål mellan ”blattar” och rasister av alla de slag. Det är inte sällan Elijah eller Nicolas, ibland båda, känner någon av de inblandade.

När jag läser om Elijah och hans vänner om hur de identifierar sig med sin skola, som enligt rankning är sämst i Sverige, tänker jag på det berömda citatet av Hjalmar Söderberg (“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” ) Så förutsägbar är inte Nicolas Lunabba, så citatet finns inte med. Men erkänn, att det skulle ha passat? ”Vi är bäst på att vara sämst” som Elijah formulerar det.

Det som dessutom händer och det som får mig att bli blankögd, är inte bara att Nicolas Lunabba ”räddar” Elijah utan att Elijah öppnar upp Nicolas och bevisar för honom att han både kan älska villkorslöst och ta emot kärlek. Jag erkänner att jag fick en klump i halsen när jag läste scenen där Elijah tackar Nicolas Lunabba, för att han tog hand om honom när ingen ville ha med honom att göra. ”Du är en ängel i mitt liv”, säger Elijah. Nicolas Lunabba svarar: ”Tänk om det är tvärtom . . . Att du är ängeln i mitt liv.” Och det, det är tamejfan något av det vackraste jag har läst sedan jag blev konfirmerad.

Jag vet faktiskt inte om Nicolas Lunabba formellt är socialarbetare, men det jobbet han gör är definitivt det som en riktigt skicklig socialarbetare gör. Och jag skulle vilja lägga till att han är en författare av samma rang som de stora som han beundrar. Nicolas Lunabbas prosa är vacker, glasklar och den berör.

Sammanfattningsvis är Blir du ledsen om jag dör? en fantastisk läsupplevelse, tack för den!

Similar Posts:

• En familjebiografi som engagerar
• En oväntad vänskap
• Bladvändarspänning på västkusten
• Shakespeare i Husby
• Värdet av ett liv

Att afrofobiska hatbrott kan ske i många olika sammanhang och miljöer kan även leda till ett tillstånd av ständig beredskap, något som i litteraturen beskrivs som minoritetsstress.

Vi har alltså en massa människor i vårt samhälle som går i ständig anspänning. De tvingas vara beredda på rasistiska påhopp mot sig själva eller sina barn. Samtidigt ser jag ofta uttalanden på Facebook eller Twitter som gör gällande att Sverige inte har någon rasism eller är det minst rasistiska landet i världen. Jag ska erkänna att jag långt upp i vuxen ålder själv trodde att det var så.

Men i och med att jag skaffade konton på Facebook och Twitter gick det inte att leva på några rosa moln mera. Tonläget blev råare med åren och mycket handlade om rasistiska påhopp. Till slut var jag en av de 100 000 personer som anslöt till sociala medierörelsen #jagärhär för att bemöta rasism och annat näthat. En utlösande händelse var hetsen runt den mörkhyade Luciapojken i Åhléns reklam 2016. I #jagärhär lärde jag känna grundaren Mina Dennert.

Nu har hon skrivit självbiografiskt om hur det är att växa upp i Sverige, som adopterad från Iran. Mycket kretsar kring all den rasism som är vardag för alla som inte har ett rågblont nordiskt utseende, men som är okänd för många ”etniska svenskar”. Det är en självutlämnande bok där uppgörelsen med mamman löper som en röd tråd genom berättelsen. Man kan älska sitt adopterade barn men ändå bete sig rasistiskt mot det och utan att själv vara medveten om det.

Det här är besvärliga ämnen. Både svåra att förstå sig på och svåra att ta till sig eftersom rasism är skamligt och skrämmande.

Men boken är bitvis avdramatiserande. Mina Dennert slår fast att man inte ÄR rasist, rasism är något man GÖR. Vilka vi är kan det vara svårt att göra något åt, men hur vi beter oss – det kan vi faktiskt förändra.

Med skickligt skildrade scener ur verkligheten belyser hon vad rasism är för något. Vitt skilda är inte enbart ett slags självbiografi. Den är också en handbok i hur vi var och en kan arbeta med oss själva för att sluta göra rasism. Ansatsen är bra, jag har mycket att lära och får massor att tänka på. Men det är kanske bland de goda råden bokens svagheter gömmer sig. Det är hög igenkänning när Mina Dennert skildrar olika situationer där hennes mamma, eller någon annan, går i försvar när de just blivit konfronterade med att ha uttryckt sig rasistiskt. Det blir lurigare när författaren instrumentellt ska ge tips, tryckta i fet stil, om hur man kan bete sig för att bryta sina mönster:

Släpp alla tankar på hur missförstådd du är och stoppa impulsen att vilja förklara vad du menade. Försök svälja stoltheten, som självklart fått sig en törn, och se det som ett tillfälle för dig, som tycker att rasism är fel, att lära dig mer om vad rasism är.

Det är inte fel att skriva så. Men det är oerhört svårt att ta till sig rådet att släppa en impuls, vilket inte minst erfarenheterna med mamman bär vittnesbörd om.

Vitt skilda är en bok för den som vill göra något åt rasismen och som ser det förnuftiga i att börja med sig själv.

Similar Posts:

• En ”skör” recensents bekännelser
• Stöveldjupt i Twitterdyngan
• Samtida utmaningar i deckarformat
• V.6 på dagensbok: Vårens böcker anländer!
• Manual för antirasism

Lutie har ändå arbetat sig upp. Från att ha varit tvungen att arbeta och bo långt ifrån sin familj – det som kostat henne äktenskapet med Bubs far – som inneboende tjänare hos en vit familj, har hon läst in kurser, lärt sig skriva maskin och liknande på kvällstid. Nu kan hon arbeta på kontor och betala hyran för en egen lägenhet. Samtidigt måste hon lämna sonen ensam när han kommer hem från skolan, och gatan är som ett ständigt underliggande hot. Hon vill inte låta gatan uppfostra sonen, men vad har hon för val?

Möjligheten att få sjunga på en nattklubb gnistrar till som ett sätt att komma undan tillvaron utan marginaler, men orkesterledaren som kommer med erbjudandet förutsätter också att hon i så fall ska ”vara snäll” mot honom. Den typen av erbjudanden återkommer kring den vackra Lutie. De från bordellmamman på nedre botten är bara de mest uppenbara.

Ann Petrys debutroman från 1946, här återutgiven i Norstedts klassikerserie med förord av Valerie Kyeyune Backström, skildrar rasismen som präglar tillvaron för Harlems invånare, men ännu mer Luties utsatthet i skärningspunkten mellan kön, hudfärg och fattigdom. Som ung, svart kvinna sexualiseras Lutie ständigt, av såväl vita som svarta.

Petry växlar perspektiv. Hon återkommer till Lutie och Bub, men låter oss också se världen ur de andra romankaraktärernas ögon. Orkesterledaren som är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa gå tillbaka till att passa upp på tåg. Portvakten som suktar efter Lutie med en våldsam frenesi. Hans sambo som ser hela sin tillvaro hotad av den nyinflyttade kvinnan. Bordellmamman på nedre botten som fått sitt eget utseende förstört och nu lever på andra unga sårbara kvinnors.
Livsvillkoren på gatan gör så många där beredda att kliva över sin granne, att utnyttja alla möjligheter som finns för att överleva. Kanske till och med kunna drömma om att inte bara överleva någon gång. Om att leva.

Gatan pekar framåt mot författare som Toni Morrison, Alice Walker, Jaqueline Woodson och Regina Porter, men för också tankarna till äldre, socialt engagerade författare som Jack London och Charles Dickens. Jag brottas även med associationer till Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Det känns lite orättvist, men jag blir nästan provocerad av Lutie Johnsons godhet. Hon är inställd på att göra det rätta, hon är dygdig och rättrådig i en värld som bara vill utnyttja henne. Samtidigt är det förstås deprimerande att bokens persongalleri, bortsett från Lutie och Bub, så helt saknar solidaritet med varandra.

Sammantaget är romanen en oerhört aktuell skildring av social och ekonomisk utsatthet som verkligen väcker frågor. Jag skulle jättegärna diskutera den i en bokcirkel eller liknande. Hur tar man sig fram och gör något vettigt av sitt liv i en värld där spelplanen är så uppenbart riggad emot en? Hur hanterar man moraliska frågor – eller finns det ens utrymme för moral? Kanske är det som i det där Brecht-citatet: ”Först kommer käket, sen moralen”? Är Lutie och hennes likar helt enkelt bara födda till förlorare?

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Delad stad
• ”Spring aldrig i vita områden”
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Vapen. Kärlek