Recension

: Gun. Love
Gun. Love Jennifer Clement
2019
Bonniers
8/10

Vapen. Kärlek

Utgiven 2019
ISBN 9789100175115
Sidor 248
Orginaltitel Gun Love
Översättare Niclas Hval
Först utgiven 2018

Om författaren

Jennifer Clement föddes i USA 1960, är utbildad i New York och Paris och sedan länge bosatt i Mexiko. En bön för de stulna var den första av hennes romaner som översatts till svenska. 2016 kom Basquiats änka från 2000 ut på svenska och 2019 Gun. Love. Clement var åren 2009–2012 ordförande i Mexikos avdelning av PEN-klubben och blev 2015 ordförande för huvudorganisationen PEN International.

Sök efter boken

Få juridiska koncept tycks så levande och ledande i USA som konstitutionens andra tillägg: rätten att bära vapen. I debatter framstår det inte sällan som den första och enda rättigheten, ibland till och med som en skyldighet, när exempelvis lärare och elever förordas skydda skolor mot skjutningar med egna vapen i hand.

I trailerparken i Florida där fjortonåriga Pearl och hennes mamma Margot bor – eller, rättare sagt bor de på parkeringen utanför trailerparken, i en gammal Mercury – är vapnen ständigt närvarande. Nere vid floden skjuter folk på alligatorer mest hela tiden. Skotten är en del av bakgrunden, av vardagen, precis som stanken från den närbelägna soptippen.

Ja, det är en fullständig misär, men Jennifer Clement beskriver den inte så. Hon skriver uteslutande ur Pearls perspektiv, och Pearl känner inget annat. Hennes liv har sina bekymmer, sina rutiner och glädjeämnen, precis som alla andra barns. Hon är obrottsligt lojal med mamma Margot, som ändå valt den här tillvaron för sig och dottern. Hon kommer nämligen från en större värld, en värld av vackra och dyrbara ting, av franska- och pianolektioner, vita handskar i kyrkan. Hon äger förmågan att öppna upp världen även för dottern, åtminstone glimtvis.

Det är först när Eli kommer in i deras liv som tillvaron i bilen blir trång för Pearl. Margot och Eli blir ett par, och kärleksgåvan som beseglar det är ett vapen. En liten pistol att gömma under ett säte i Mercuryn, för att skydda sig. ”Han tror att pistolen är som att ge mig rosor, sa mamma.”

Det är ingen ovanlig kärleksgåva i trailerparken. Grannen Rose har också fått en pistol av sin man, sergeant Bob, i Alla hjärtans dags-present.

När en man ger sin kvinna ett vapen är det för att han litar fullt och fast på henne, sa sergeant Bob. Den kommer aldrig att bli en änkemakare. Vissa pistoler är änkemakare, men den här är hederlig. Den är mycket mer användbar än en chokladask. Jag kommer hellre hem och får se rättsläkaren bära ut en man som har gett sig på henne än jag kommer hem till en nybakad äppelpaj. Ja, så är det. Om en man ger sin kvinna ett vapen är det för att han litar fullt och fast på henne.

Så tycks vapnen och kärleken evigt intrasslade i varandra i Jennifer Clements roman, och frågan är vilket av de två orden i titeln som egentligen är farligast. Kärleken är livsuppehållande, som kärleken mellan mor och dotter, men också utplånande. I den skruvade, benhårt realistiska och samtidigt lätt absurda tillvaron i trailerparken kommer behovet av en annan med ett mycket högt pris.

Ella Andrén

Publicerad: 2019-06-26 00:00 / Uppdaterad: 2019-06-24 21:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7773

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?