Sonja Åkesson skriver om den belägenhet en ”morsa” befinner sig i. Hon är skyldig till en ”jänta” och tar samtidigt hand om sin systers dotter vars mor hon överlevde. Till detta kommer en galet svartsjuk mansbebis till partner som hon tar fullt ansvar för att inte trigga igång. Föräldrarna är gamla, den ena närmare döden än den andre. De behöver mer eller mindre daglig tillsyn. Lönearbeta måste hon. Språket i novellen är levande, otuktat, regelvidrigt och står i skarp kontrast mot de strama tyglar som styr de övriga tre. Det är roligt och kvickt och i slutändan kan vi nog alla enas om att det är rätt tråkigt att följa skrivregler. Har inte Mirja Unge läst Åkesson från början till slut ska jag äta upp våra samlade recensioner i pappersform.

Per Anders Fogelström har lämnat Stockholm. Vi befinner oss istället i ett landskap som kantas av alptoppar uppå vilken snön vilar året om. En kvinna befinner sig med sin syster på en rekreationsvistelse i frisk luft och med överdådiga vyer i varje väderstreck. Hon är där för att återhämta sig, få perspektiv på livet och komma hem som en annorlunda människa. Hon vet med sig att hon vaggats in i en trygghet som inte är nyttig vare sig för henne eller hennes man. Kvinnan gick från barndomsfamiljens trygga härd direkt in i ett giftermål som likaledes inte krävde något av henne utanför hemmets väggar. Vad fyller jag för funktion? frågar hon sig. Når hon fram till alptoppen de tagit sikte på? Eller – och framförallt – till den alptopp som är en jämbördig relation?

Ivar Lo-Johansson sätter oss vid skolbänken. I ett klassrum håller lantbrukarfackförbundet möte. Deras ordförande är både senil och svagsynt och har antagligen suttit på posten sedan tidernas begynnelse – eller åtminstone sedan fackförbundsverksamhetstendenser inte var belagda med rapp över både fingrar och rygg. Samhällsutvecklingen har som ni förstår kommit en bit på vägen när en statarpojke iklädd en skinnpaj han inte riktigt fyller ut, faderns storpjäxor på fötterna och med en begynnande snorbroms under näsan kliver in på mötet. Det ena leder till det andra och efter både det ena och andra är han den nya ordföranden. Han hinner även med den hedervärda handlingen att läxa upp den gamle magistern som med slokat öra och vibrerande mark under fötterna tvingas retirera till sin övervåningsboning. Synnerligen tillfredsställande läsning där ingrodda samhällsstrukturer och maktförhållanden ställs på huvudet; där ungdomen reser sig mot det gamla, ruttna.

Kan du din Vilhelm Moberg kommer du inte bli överraskad av hans bidrag. Stilen är omistlig och närvarokänslan som förmedlas är svår att nå upp till. Man förnimmer doften av kaminens rök, känner sjukdomstrycket över bröstet, ser katten som från sitt gömställe lurar på gnagardjuret, hukar sig för det låga taket, förvrider ansiktet vid smaken av vidbränd kaffesump.

Och det har visst retat folk, att hon aldrig bett om fattighjälp. En del människor tycks fordra, att den fattige skall visa sig tiggande och ödmjuk: de har kallat korpralskan stursk och högfärdig, när hon inte varit sådan som de velat.

Hon som inte vill släppa rodret är ”Raskens efterleverska”. I 30 år har hon levt ensam och ämnar så göra tills döden tar henne med sig. Det där med att lägga sig med blottad strupe bara för att man knappt tar sig ur sängen ligger inte riktigt för henne. Även om det framstår som högfärdigt.

Similar Posts:

• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Tyst i klassen?
• Drömmen, staden, romanen
• Klasskamp/klasskramp
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur

Det finns en hel del både estetiskt och moraliskt att diskutera kring detta att ge ut en bok som författaren inte själv kunnat eller velat arbeta färdigt med. Den okuvliga friheten skrevs 1939, när Fogelström bara var 21 år. Manuset skickades till ett enda förlag – det enda Fogelström föreställde sig skulle våga ge ut det i rådande politiska läge – och refuserades. Han hade mycket väl kunnat arbeta vidare med det om han velat, men tycks ha låtit det ligga.

Kanske tyckte han, efter kriget, att tiden sprungit ifrån berättelsen, som är en dystopisk skildring av en nära framtid när ett fascistiskt parti tar över och sedan störtas. Kanske fick han helt enkelt andra saker för sig. Kanske växte han delvis ifrån idéerna i manuset. Sitt antifascistiska engagemang behöll han livet ut, men tanken att fascismen måste bekämpas med alla medel växlade i slutet av 1940-talet över i pacifism, berättar Karl-Olof Andersson i sitt förord till Den okuvliga friheten.

Samtidigt är det nog för idéernas skull man bör läsa Den okuvliga friheten (om inte för det rent författarhistoriska). Jag kan inte påstå att det egentligen är en särskilt bra roman, men det finns saker som fångar mig, både vad gäller komposition och innehåll.

Karaktärerna är däremot stereotypa. Kvinnorna fungerar enbart som objekt för männens trängtan. Skurkarna har inte ett sympatiskt ben i kroppen, och utmärks ofta av ett vämjeligt yttre som man skulle hoppas att en antirasist stod över. Det är nog inte heller meningen att de ska ha något riktigt djup. De är, och ska nog vara, typer.

Istället är Den okuvliga friheten en slags kollektivroman, där de tre delarna gör nedslag i lika många dagar 1942, 1947 och 1952. Lite för ofta låter Fogelström berättelsen följa den stora strålkastare som sveper över den anonyma staden, och lyser upp små glimtar av de olika figurernas förehavanden just denna dag. 1942 arbetar några av dem för att ”batongistpartiet” (vars symbol är en blå batong som de både hälsar och slåss med och som får åtminstone mig att krevera av uppenbar fallossymbolik), allierade med Ledaren som styr grannlandet, ska ta över även här. 1947 har de tagit över, men det finns en motståndsrörelse som med ganska uppfinningsrika metoder undergräver Ledarens makt, och 1952 har dessa segrat.

Ja, ni får ursäkta att jag spoilar, men det gör Andersson i sitt förord också, så det känns aldrig som någon ”reading for the plot” här. Däremot är det ett ganska intressant grepp att hålla ihop det spretiga persongalleriet genom nedslagen i en enda dag, och med de tomrum som lämnas mellan dessa nedslag i tiden. Dessutom ställer romanen förstås aktuella frågor om vem man vore eller skulle vilja vara när demokratin hotas.

Så även om Fogelström ju gick vidare till verkliga storverk och knappast var någon bortkastad talang, så hade det varit spännande att veta vad han hade kunnat göra av denna dystopiska lilla idéroman. Den är långt ifrån det första man ska plocka upp om man vill stifta bekantskap med 100-årsjubilaren, men ändå, på sitt sätt, en ganska intressant annan sida av honom att upptäcka.

Similar Posts:

• Världens längsta bokbord fyller 20
• Ännu en lögnare med folkets öra
• Stockholm, singlar, böcker
• Bästa Stockholmsskildringarna
• Stockholm ska läsa von Born

Jag funderar över det där med vad som är politisk litteratur. Att böcker specifikt skrivna av politiker, eller till politiker, eller för att uppmuntra folk att rösta på vissa politiker eller idéer är ju uppenbart politiska. Men vad händer med böcker som utgår från saker vi i decennier tagit för givet, men som plötsligt nu är tillbaka på den politiska debattdagordningen? Håkan hade en väldigt bra recension av Fröding uppe häromdagen som ställde frågan, just hur mycket kan vi åberopa döda författare som argument i dagens politik? Vi lever ju trots allt inte på 1800-talet längre.

Jag kom att tänka på ungefär det när jag var och såg Dramatens uppsättning av Utvandrarna i våras. Den är just en uppsättning av första delen i Mobergs romanserie, och slutar därmed just när Karl-Oskar och Kristina och Danjel och Ulrika och alla barnen har lämnat sitt hem för evigt, och efter sju sorger och åtta bedrövelser kommer fram till det nya rika landet, när de står där på kajen och övar de fraser de kommer att behöva (”Aj äm de nju sörvant görl”) och hoppas att de tas emot trots att de bara kommer med sina tomma händer. Och Dramatens storbildsskärm visar att de kommit fram till … Svampen på Stureplan.

Och jo, det är klumpigt, och det är så uppenbart en politisk inlaga för Sverige 2014, och ska vi verkligen politisera Moberg, denne GIGANT, och nedvärdera honom till att bli bara en debattartikel? Men samtidigt – det där, minus just Svampen, händer ju i romanen också. Vad är det de faktiskt säger som är så kontroversiellt? Varför är det som var självklart på Mobergs tid – boken kom till för 65 år sedan, precis som de pensionärer SD nu försöker värva, och är alltid överst på listan till den svenska litteraturkanon vissa vill införa – plötsligt ”svenskfientligt” nu? Om inte boken har ändrat sig, då måste vi ha gjort det.

I våras läste jag för första gången Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad, om Henning som invandrar till Stockholm från landsorten 1860. Efteråt var jag tvungen att vandra upp på Åsöberget där Henning och hans familj slet ihjäl sig för 150 sedan (det är så länge sedan att du som läser detta känner någon som träffat människor som minns den tiden). Huset Fogelström lät honom bo i står där fortfarande, men nu är det granne med bostadrätter som går på 4 mille. Borrade efter vatten, drog in telefonlinjer och lade upp busslinjer gjorde man för ett sekel sedan. På gatorna utanför sitter människor och sträcker fram handen. Vad kan jag göra? Jag känner mig maktlös, det här är 2014 och jag har VISA-kort, jag har ingen växel längre. Jag plockar upp min fantastiska hitechpryl till läsplatta och läser Fogelström:

Med uppdragna ögonbryn såg [grosshandlare Bodin] på de två hamnarbetarna han anställt och på sina gamla kända packare, som om han alltid blev lika förvånad när han fick se dem. Kanske han undrade om de också var människor.
Men hans samvete var gott – han var medlem av Sällskapet de nödlidandes vänner. Om inga fattiga fanns skulle välgörenheten försvinna och därmed något av stort mänskligt värde.
Han avskydde dem som pockade och krävde men blev rörd när han såg bilder av små välklädda flickor som kom med mat och gåvor till de fattiga. Han hade två små döttrar själv.

”Stoppa det organiserade tiggeriet”, stod det inför EU-valet i Stockholms tunnelbana. Det debatteras huruvida det faktum att någon sett en rom som pratar i mobiltelefon avslöjar att alltihop är bluff; om de har råd att då och då prata med familjen därhemma, hur illa kan de egentligen ha det? (Äh, mobiltelefoner kostar väl fortfarande tiotusentals kronor, va?) Givetvis kan vi tänka oss att hjälpa dem som har det sämst, men då kräver vi också motprestationen att de verkligen inte har NÅGONTING, att de inte kräver någonting, att de inte tar plats, att de nedvärderar sig till den punkt där vi inte ens behöver tänka på dem som medmänniskor. Skillnaden i TV-reklamen mellan 90-kontona som ber dig hjälpa svältande barn och de som ber dig hjälpa dränkta kattungar är försumbar. Här får man inget gratis.

Ungefär som … vänta nu, varför låter det där bekant? Är det inte något ur någon bok jag läst … Måste vara något väldigt subversivt och obskyrt … Nävisstnä, det är ju ur Moberg igen, som byggde hela sin romansvit just runt breven fram och tillbaka. Tänk på scenen ur Invandrarna där Karl Oskar får veta att han inte kan få ut brevet hemifrån Småland eftersom han saknar de 15 cents som saknas i porto på det. Och han sträcker fram sin tomma hand och får tvärt nej. Jag utgår från att vi alla nu samfällt ubrister ”Fy faen, vilket jävla tiggeri. Och detta för en, på 1800-talet, så onödig lyx som transatlantisk post. Herregud, har de råd att lägga pengar på sånt hade de väl kunnat stanna hemma? Talar språket gör han inte heller.”

Jovisst, nu gör jag samma sak själv, åberopar mig på lösryckta citat. Samtidigt vevar TV reklamfilmer där leende svenskamerikaner prisar sin great morsfar som tog med sig Froudinge Oostkauka till Amerika, och vi tycker det är så fint att de bevarat sina rötter, samtidigt som vi debatterar om Zlatan verkligen är svensk nog att sjunga nationalsången. Och krönikörer hävdar att Tage Danielsson, av alla människor, skulle stått upp för rasisters rätt att tala oemotsagda i Sommar, och det blotta faktum att det är så löjligt lätt att kolla upp exakt vad han skulle svarat men man väljer att inte göra det gör mig mörkrädd. Vi väljer att glömma. Vi väljer att bortse. Vi hyllar giganterna, ikonerna, litteraturkanon, Svenskheten, Medmänskligheten, så länge vi slipper fylla den med något faktiskt innehåll, sen klappar vi oss på ryggen för att vi försvarar en yttrandefrihet som aldrig varit hotad.

Ju mer vi gör det, desto mer politisk blir handlingen att läsa ens den mest etablerade litteratur, hur man än läser den. Givetvis är det aldrig en bra idé att automatiskt ta allt som står i gamla böcker som eviga sanningar. Men om Moberg plötsligt är politisk igen är det inget vi ska vara stolta över.

Men häromdagen fick jag en lapp från Sverigedemokraterna i brevlådan – jag har visserligen en skylt på dörren där jag undanber mig sånt, men ändå. Tillsammans med lappen kom också en handskriven lapp från min brevbärare, som jag mig veterligen aldrig träffat och som inte har en aning om vem jag är: ”Förlåt. Jag såg inte skylten. Jag ber verkligen om ursäkt för SD-lappen.” (Om du som skrev lappen läser det här – tack.) Och jag tänker, finns det något mer värt att bevara än det där att helt utan krav på motprestation visa att man bryr sig om en vilt främmande människa?

Men så bor jag ju i en bostadrätt på Söder också, och det är ju skillnad på folk och folk.

Similar Posts:

• Även ni, även ni Murbruk!
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”

För några år sedan var det Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia som blev min sommarförälskelse. I somras blev det Stål av Silvia Avallone (som jag tipsar om längre ner). Jag läste Stål på den grekiska stranden. Jag läste den i skuggan på en barstol. Jag läste den på en båt med det klorgröna Medelhavet runt mig. Efter ett tag började bokens papper att släppa från sina pärmar och sidorna lossnade. När min semester var slut var också Stål slut. Några salta sidor fick följa med tillbaka i väskan. Där de blev liggande länge; skrynkliga och gulnötta. Alla klarade det inte hela vägen. Några spred sig i vinden, landade i vågorna och löstes upp. Men alla hade blivit lästa.

Vi önskar er en fin lässommar med många litterära upplevelser – oavsett hur ni tillbringar den.

/ Redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin
Min läsning i år har blivit lite tematisk, utan egentlig avsikt. Ett tema har varit föräldrar och barn, och där passar den här sydkoreanska boken in, där en mor försvinner och hennes man och barn tänker tillbaka på det liv de delat och vad de egentligen visste om henne. Sällsamt, sinnligt, men också krasst: Mycket har förändrats på bara en generation i Korea, och där modern växte upp med jordgolv och sådde ris för hand lever barnen i storstaden Seoul med tidsbrist och, om man så vill, förfrämligande. En väldigt klok bok, men poetisk, vemodig och mångtydig. (Bonustips på temat: Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och Athena Farrokhzads Vitsvit).

Glaskupan av Sylvia Plath
Det har också blivit några böcker om psykisk sjukdom. Så levande beskrivet som det är i Glaskupan har jag dock aldrig läst om det tidigare. När inte huvudpersonen vill leva längre förstår jag precis varför – det beror på känslan av meningslöshet som Plath så väl skriver fram. Om det ändå ska fortsätta vara så här tråkigt, likgiltigt, ja, blekt, resten av livet – då kan man väl ändå lika gärna lägga ner? Förvånansvärt känslolös och rationell är psykosen här. Men boken är också rolig och har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga. (Bonustips på temat: Barbro Lindgrens Jättehemligt och Justine Levys Inget allvarligt).

Trollvinter av Tove Jansson
Tema tre är jubilarer. Många är det som skulle fyllt hundra eller något annat i år, inte bara författare utan också krig som bekant. Men min favvo är Tove Jansson och när jag läste hennes Trollvinter fick jag en ny favorit bland muminböckerna – en perfekt blandning av rak berättelse och undertext, passande för precis alla åldrar. Mumintrollet vaknar upp en vinter när de andra trollen sover och tvingas klara sig själv i den nya, snötäckta världen. Och man kan läsa in teman som döden, vuxenblivande, separation – eller så läser man bara på. (Bonustips på temat: William S. Burroughs Slumpens spöke och William Shakespeares Rikard III).

Anna Carlén:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Den perfekta sommarläsningen, inte bara på grund av titeln. Halv elva en sommarkväll rymmer, förutom Duras filmiska tecknande av den spanska staden som reser sig ur fälten i gryningen, mänskliga liv i sin allra mest förtätade form. Det behövs inte mer än så här. Läs Halv elva en sommarkväll under en tågresa. Världen kommer inte att vara tydligare efteråt, men den kommer att ha fler nyanser.

Stål av Silvia Avallone
Jag läste Stål på en grekisk strand förra året och blev genast förälskad. Till tonerna av 90-talets mest repetitiva eurodisco får vi följa 13-åriga Anna och Franscesca och deras liv i den italienska stålstaden Piombino. Stål har visserligen sina svagheter, kan jag inse såhär i efterhand, men den är ändå en fin arbetarklasskildring och en feministisk styrketår. Och Avallone skriver om havet, den sömniga staden och den erotiska nyfikenheten som få andra.

Hennes ansikte av Kristin Berget
En av årets bästa diktsamlingar hittills, om du frågar mig (recension kommer snart). Här har vi ett diktjag som tillsammans med ett gevär befinner i sig mitt i en jakt i en skog där allting är levande. ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/är tydligare än den mellan liv och död” skriver Berget och löser upp fasta uppfattningar om skillnaden mellan död och levande, djur och människa, offer och förövare.

Björn Waller:

På sommaren ska man resa, sägs det. Då behöver man ju böcker, oavsett vilken slags resa man gör.

Resa till solen:
Imperium av Christian Kracht
Kracht berättar en galen historia om en galen tysk som trodde att han kunde göra världen bättre. Läs innan du bestämmer dig för att lägga dig på en tropisk strand.

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky
Schalansky föddes i DDR och vande sig att resa i världsatlasen i brist på annat. En bok som ger svindel; den slutgiltiga staycationen.

Resa i tiden:
Life After Life av Kate Atkinson
Gör om, gör rätt. Atkinson låter en människa göra precis det med hela sin tid; födas i det gamla England, dö, födas om, dö, födas om tills det blir … rätt? Vad är det?

The Adjacent av Christopher Priest
Samma idé, helt annorlunda gjord. Samma historia i flera olika tider, från första världskriget till ett framtida England förstört av global uppvärmning, men genom allt går tanken att den mest ikoniska krigsmaskinen, Spitfire, har en motor som heter Merlin.

Stanna hemma:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Fina, härliga folkhemmet där alla är välkomna som är välkomna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Borde vara årets klassikerläsning, så här i pratet om ”det uråldriga Sverige”. Så att vi minns att lyxbostadsrätterna på Söder var ”organiserat tiggeri” för fem generationer sedan.

Cecilia Bergman:

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Har du ännu inte läst Julie Otsuka så är det hög tid! Bokens lilla format är perfekt för strandväskan men innehållet är allt annat än litet. Julie Otsuka lyckas ge röst åt både ett kollektiv och individer på samma gång i denna roman som handlar om de japanska kvinnor som kom över havet för att gifta sig med japanska män redan på plats i USA.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Har du en längre ledighet att fylla med litteratur så kan det passa bra att slänga sig över en klassiker. Om du inte orkar igenom hela serien så är i alla fall första delen väl värd att läsa! Låt dig inte avskräckas av myten om hur långrandig den är, ge den ett försök. Den är fantastisk!

Sorgesång av Siri Hustvedt
I det normala romanomfånget väljer jag att tipsa om Siri Hustvedts romaner, vilken som helst går bra. Men kanske är denna alldeles särskilt bra, denna roman som handlar om immigrantsorg i den amerikanska folksjälen.

Daniel Mårs:

Kvinnodramerna av Federico García Lorca
Dramatik behöver inte nödvändigtvis upplevas på en scen utan fungerar även utmärkt att läsas som ren litteratur. En personlig favorit är den spanska dramatikern Federico García Lorca och hans så kallade Kvinnodramer. De tre pjäserna, ”Blodsbröllop”, ”Yerma” och ”Bernardas hus”, är fyllda av tragedi, poetisk dialog, natur och karaktärer som Månen och Döden som tiggerska. Läs och njut!

Stål av Silvia Avallone
Förra sommaren sträckläste jag Silvia Avallones debutroman liggandes på en stekhet altan. Precis så känns berättelsen om de trettonåriga vännerna Anna och Francesca som längtar bort från det slitna bostadskomplexet där de växt upp. Bort från pojkarnas och männens blickar. Gassande hett, svettigt och kroppsligt, men framförallt en stark skildring av flickornas frigörelse.

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti
Niccolò Ammaniti är hittills den enda som kan skriva om italienska machomän och ändå få tårarna att rinna på mig. Här är det relationen mellan trettonårige Christiano och hans pappa, den arbetslöse och halvkriminelle skinnskallen Rino, som gestaltas så vackert och ärligt att mitt hjärta inte kan annat än brista. Dessutom är det överhuvudtaget en spännande, fantasifull och rolig berättelse. Om ni inte läst Ammaniti tidigare är Mellan himmel och jord en perfekt start, och en bra upptrappning inför romanen Du och jag som släpps på svenska i september.

Ella Andrén:

Den gamla byn av Peter Nilson
En av mina sommartraditioner är sedan länge att läsa något av Vilhelm Moberg (Min svenska historia, Raskens och Förrädarland har hamnat på dagensbok.com så, liksom Jens Liljestrands Mobergland), men i höstas flyttade jag faktiskt till Mobergs gamla hemtrakter, så i sommar är planen att trappa upp Smålandstemat. Har samlat böcker under året och Peter Nilsons bok om barndomsbyn Möcklehult är nog den jag ser mest fram emot. Inte för att jag egentligen har någon relation till just Möcklehult, men för att Nilson, som jag annars bara läst om rymden av, är en författare utöver det vanliga.

Reinfeldteffekten av Aron Etzler
Sommaren är ju inte bara avslappning – den är också upptrappning inför valet i september, vilket gör att politiken tar ett kliv framåt också i bokutgivningen. Recension av Aron Etzlers skarpsynta och spännande Reinfeldteffekten kommer i Almedalsveckan, men av redan recenserade politiska böcker skulle jag särskilt varmt rekommendera hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds. Även om den svenska titeln låter väl melodramatisk är det precis vad det handlar om: den ekonomiska ideologins och politikens faktiskt dödliga följder.

Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm
Tecknade serier har i decennier flyttat och testat gränser för vad mediet kan vara, från putslustiga enrutingar till drabbande grafiska epos. För mig blev Stina Hjelms roliga seriedagbok Mitt dåliga samvete på något märkligt sätt en aha-upplevelse: jag hade irrat runt i de så kallade självbiografiska seriernas ganska begränsade estetik ett tag och glömt bort att serier – även självbiografiska – kan vara så här snygga och mångfacetterade.

Joel Bergling:

Jorden runt på 8 dagar av Torsten Ehrenmark
I välsorterade sommarstugor brukar det finnas en och annan Torsten Ehrenmark-bok i bokhyllan. Han var en av Sveriges populäraste kåsörer (i DN) under många år. Jorden runt på 8 dagar är en reseskildring där han och illustratören Björn Berg följer i Phileas Foggs fotspår och reser jorden runt – fast med moderna kommunikationsmedel gör de det på 8 istället för 80 dagar. Finns inte just den så duger vilken annan Ehrenmark som helst.

En självbiografi av Agatha Christie
Agatha Christie brukar också finnas i äldre sommarstugor med bokhylla. Har man lite tur så finns där också självbiografin. En mycket sympatisk bok, av en (verkar det som) mycket sympatisk kvinna. Mycket självironi och intressanta detaljer. Är man nyfiken på hur hon kunde veta så mycket om Mellanöstern eller giftmord så finns svaren här.

Öletikett av Olika bryggerier
Läsning finns överallt, behöver du koppla av hjärnan en stund i sommar så rekommenderar jag en solstol och en kondensfuktig etikett.

Kari Kapla:

Niceville av Kathryn Stockett
Jag har alltså inte läst den än. När jag såg den först blev jag helt glad och köpte den genast. Sedan blev den film och den kunde jag ju inte se innan jag läst boken. Men i sommar skall det banne mig bli av. Jag tänker mig hängmatta, en karaff med lemonad och sträckläsning.

I en människa av John Irving
Ännu en bok som jag köpte direkt men inte hunnit läsa. Dessutom gillar jag John Irving så mycket att jag tycker att det är respektlöst mot karaktärerna i hans böcker att inte avsätta tid för att lära känna dem och umgås med dem i lugn och ro. Det planerar jag att göra i sommar. Extra bonus för min del är att jag heller inte har läst Sista natten i Twisted River. Dubbel Irving i sommar alltså!

Stallo av Stefan Spjut
En kär familjemedlem läste Stallo för ett tag sedan och hade underliga drömmar om troll och annat oknytt efter det. Hon gav mig ett exemplar i present och det kan bli hur spännande som helst att läsa den. Skandinavisk mystik, skräck och andra farligheter i en skön blandning. Den skall läsas på natten när det regnar har jag tänkt.

Lina Arvidsson:

Loranga Del 1 & 2 av Barbro Lindgren
Sommaren är en tid för deckare, brukar det heta. Det tror jag inte på. Svenska folket läser på tok för mycket deckare, det kan inte vara nyttigt med all ond bråd död och alla överviktiga polismän och skändade kvinnokroppar. Nej, jag tror ni behöver lite Barbro Lindgren. Passar allra bäst som högläsning för frågvisa ungar, men har du inga ungar passar den bra ändå. Loranga är en pappa som inte vill jobba. ”Ta ett arbete och förstöra sina bästa år!” Masarin ligger under soffan och äter kanelbullar och Dartanjang är mest sjuk hela tiden, men när han inte är sjuk är han bra på att föra tabeller. Ibland badar de, för ladan har det regnat in i så den har blivit en bassäng. Ibland kommer det tigrar och hälsar på. Och i skogen på en gren sitter Dartanjangs morfar och säger ”koko!” och slokar med sina vingar.

Het av Åsa Anderberg Strollo, m.fl.
Nej, jag tror inte ni behöver lösa några brott. Jag tror ni behöver erotik. Vem vill inte sväva iväg en eftermiddag i oändlig kåthet? Ta på sig själv lite så där i smyg. Lämpligt att läsa är då Het, en antologi som Gilla böcker gav ut 2012. Den vimlar av olika sexualiteter, oväntade vändningar, möten serverade av olika berättarröster. Skriven för unga sägs det, men jag är trettiotvå och nog kände jag mig inspirerad.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Wallander i all ära, men jag tror ni behöver bli skrämda på riktigt. På ett sånt där in i märgen sätt som inte går att rädda via lagen. Människohamn är Ajvide Lindqvists bästa enligt mig. Den börjar med att barnet Maja försvinner spårlöst på Domarön. Eller gör hon det? Några år senare återvänder pappa Anders till ön, sorgsen och nersupen. Det kommer plötsligt indikationer på att Maja trots allt lever. När jag läste Människohamn kunde jag inte sova. Hela stämningen som skapas, obehaget, spökena… Dessutom är den välskriven.

Marie Gröön:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
På sommaren tycker jag man ska unna sig. Unna sig att läsa de där böckerna man verkligen verkligen vill läsa, men inte hittar tid för under året. Jag har påbörjat en tradition att läsa Marguerite Duras varje sommar, och i år blir det De små hästarna i Tarquinia. Tipsar dock om hennes roman Halv elva en sommarkväll här – en pärla som pulserar av sommarvärme, åska och avgörande livsval, allt koncentrerat till en enda natt i en liten ovädersdrabbad spansk stad. Duras är en mästerlig berättare!

Maken av Gun-Britt Sundström
Jag tipsades själv om Gun-Britt Sundströms författarskap så sent som i vintras, och hur jag lyckats missa denna författare är mig en smula oförståeligt. Ja, varför inte fler pratar om henne och då kanske framförallt om hennes roman Maken är en gåta. Själv uppslukades jag fullständigt av hennes humoristiska och rappa språk, och hennes feministiska grubblerier kring hur man egentligen ska bära sig åt för att kunna leva tillsammans i en kärleksrelation.

Jag vill varken vara gift eller ogift eller skild, men det finns inget civilstånd noll och det som är gjort kan inte göras ogjort. Hela vårt liv måste vi alltså gå omkring så här och vara inte-längre-tillsammans. Varandras frånskilda. Varandras föredetta – vilken jävla relation att ha.

Hatet av Maria Sveland
Maria Svelands bok om antifeminism och kvinnohat finns på pocket, tar inte lång stund att läsa och väcker ofrånkomligen en kraftfull vrede. Kraftfull på så sätt att den inte är nedslående, utan Sveland lyckas mitt i all hopplöshet och frustration faktiskt förmedla både kraft och vilja att stå emot. För att få koll på läget, och för att få ork att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle – läs Hatet i sommar.

Nina Ahlzén:

Främlingen av Albert Camus
En klassiker att läsa varje sommar. Jag slutar aldrig fascineras av berättelsen om ”den vanliga människan”, Meursault. Han döms till döden för mord, men det som upprör omgivningen alltmer är hans likgiltighet och brist på förmågan att följa sociala koder. Öppningsmeningarna är lika genialiska som oförglömliga: ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.”

Grand Mal av Linda Boström Knausgård
Med tjugo korta noveller glimrar Linda Boström Knausgård i sin säregna stil. Spoilervarning: bokens sista novell hugger och bländar ända in i veka livet. Kraftfullt, elektriskt och: skört. Längtar efter mer gör man.

Antigones ansikte. Niobes labyrint av Eva Kristina Olsson
Ur dessa ”två mytopoetiska dramer”, växer ett hisnande, förbluffande språklandskap, där man bara kan låta sig dras ned och förundras.

Följ raden av krossade andungar
de vet
men visste inget när de ringlade ut i vattnet

Läs och låt det sjunga i dig!

Tomas Eklund:

Blommande vin av Ray Bradbury
Följ med 12-årige Douglas Spalding under sommaren 1928 i det fiktiva Green Town, Illinois. Det är den sommaren han upptäcker att han lever och därför en dag också måste dö. Som de flesta av Bradburys romaner är den baserad på ett antal från början fristående noveller som han sedan i efterhand vävt ihop med en ramhistoria. Stundtals magisk och ibland skamlöst sentimental, påminner den dig om din viktigaste sommar i livet.

Livet efter gud av Douglas Coupland
Också uppbyggd av ett antal noveller men med den lilla egenheten att varje avsnitt är försedd med en av Couplands pennteckningar. Om ensamhet och längtan efter att finna en mening med livet i det existentiella vakuum som uppstått efter sekulariseringen. ”Du tillhör den första generationen som uppfostrats utan religion” som det står på omslaget. Förvånade kritikerna genom sitt hjärtknipande allvar – de trodde att allt Coupland skrev var ironiskt.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Berättaren återvänder till sin barndoms hus och återupplever de skrämmande upplevelser som inträffade när han var sju år. Framför allt så minns han hur världen var och vad den betydde för honom när han var barn och inser det allra mest skrämmande faktumet: att han har glömt hur det var och kommer att glömma det igen. Neil Gaiman är när han är som bäst en stor berättare som berör alla som minns var hjärtat sitter.

Tone Sundberg Brorsson:

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij
Om du tidigare inte läst något av Dostojevskij så tycker jag att du kan börja nu i sommar. Bröderna Karamazov har allt: ond bråd död, en mordgåta, komplexa karaktärer, filosofiska diskussioner, samovarer… Det är den absolut bästa bok jag någonsin läst. Hett sommartips!

Tre böcker av Primo Levi
När högermakterna mobiliserar i Europa och öppet nazistiska partier släppts in i Europaparlamentet tycker jag att den vackra samlingsutgåvan av Primo Levis lägerskildringar är viktig att läsa. Vi har en historia. Den är viktig att minnas.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om du inte hunnit läsa denna lyrikpärla än, gör det! På litet utrymme får Farrokhzad så mycket sagt. En fantastisk diktsamling!

Similar Posts:

• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• En storslagen sorti
• Det vilda skrivandet

LL-förlaget jobbar för att alla människor ska hitta läslusten. För dem som har svårt att få ordning på bokstäverna behövs böcker som engagerar. Hon ville ju är en ungdomsbok som bränner i mina händer. Det handlar om 16-åriga Barzan som längtar efter att förlora oskulden. Hans bästis Leo har gjort det för länge sedan. Tanken upptar en stor del av Barzans vakna tid och hans tillvaro handlar till stor del om att spana in tjejer, deras bröst och att dra sig tillbaka till skoltoaletten och runka när det inte funkar att räkna baklänges från hundra. Det börjar en ny tjej i klassen som heter Teija. Hon är tuff på ytan och håller på med kampsport. Barzan är intresserad av Teijas kompis Disa som i sin tur är kär i Barzan. Så blir det fest hos Disa och Barzan ser sin chans. Är det nu oskulden ska ryka? Han förbereder sig med kondomer och nystruken skjorta. Men Disa blir väldigt full.

Efter festen är allting så konstigt. Vad var det som hände egentligen? Det finns flera versioner av kvällen. Disa var så full att hon inte märkte något. Hon sov ju, så vad är grejen? Men att sätta på någon som nästan är medvetslös av fylla är våldtäkt, menar någon annan. Det är livsviktiga saker som diskuteras, och det är kärnfullt och lättbegripligt beskrivet. Som jag skrev tidigare så bränner boken i mina händer, och trots att det är ett bra tag sedan jag var sexton, är jag där igen. Darrig, med rädslan av att inte duga. Så här i efterhand ter det sig horribelt att det var så viktigt att ”bli av med” oskulden. Men det var något som skulle ”förloras” till varje pris, och jag jämförde mig med mina kompisar.

Karaktärerna i Hon ville ju är pedagogiskt presenterade i början av boken och finns där som en påminnelse om en blir snurrig. Fint och klokt. Det är luftigt tecknade porträtt där läsaren får fylla i ganska mycket själv, men personernas riktningar är tydliga. Jag blir faktiskt sexton igen när jag läser den här boken och jag vill sätta den i händerna på alla från tretton och uppåt. Den är viktig och lättläst, men inte ett dugg lättvindig.

Similar Posts:

• Avdramatiserade hormonruscher
• Kort kjol 2.0
• Att läsa högt om det svåraste
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Vi måste fortsätta #prataomdet

Som en försmak till höstens bokmässa serveras 500 bokbord med böcker du inte visste, eller kanske hade glömt att du ville läsa. I samband med bokbordet blir det dessutom stadsvandringar i Per Anders Fogelströms och Sonja Åkessons fotspår och författarmöten med Ernst Brunner, Alexandra och Alexander Ahndoril(alias Lars Kepler) med flera.

På Stockholms Kulturfestivals hemsida kan du läsa hela programmet för bokbordsdagen.

Similar Posts:

• Stockholm ska läsa von Born
• Det svåra enkla
• Stockholm, singlar, böcker
• Bästa Stockholmsskildringarna
• Stabilt utan överraskningar

Allra flest röster fick Beppe Wolgers låttext Sakta vi gå genom stan. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite typiskt att det är en sång som vinner ett berättarpis. Visst, en sång är ju också en typ av berättande, men jag hade så gärna sett en bok som vinnare. För att det känns som att det finns miljoner tillställningar, priser och sätt att uppmärksamma musik, men så få för att uppmärksamma litteratur.

Bästa roman blev självklart Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Själv läste jag och förtrollades av de böckerna när jag var i fjortonårsåldern och gick på högstadiet på Sofia skola på Södermalm. De säger inte så mycket om mitt Stockholm idag, men om ett Stockholm som var. Vill man läsa om ett mer nutida Stockholm är vinnarna av deckar- och seriekategorierna: Stieg Larssons Milleniumtriologi och Martin Kellermans Rocky, ett bättre val.

Barn och ungdomskategorin vanns av Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Och Nils Ferlin tog hem priset inom kategori dikter för sin Från Klara kyrkogård.

Bland mina egna Stockholmsfavoriter finns Denise Rudbergs chic lits om framgångsrika kvinnor som rör sig i Stockholms nattliv, främst tycker jag om hennes tidigare böcker Vänninan, Storlek 37 och O.s.a. Yesim Bilgic skriver också stilsäkra romaner (Pause/Play och Defekt) om manliga psykopater i nutidsstockholm, de är hemska och totalt utan empati men innhåller samtidigt humor och distans.

Similar Posts:

• Stockholm ska läsa von Born
• Stockholm, singlar, böcker
• Poesi für alle
• Världens längsta bokbord fyller 20
• God träsmak

Göran Greiders Vem är rädd för litteraturen? är förstås ingen regelrätt litteraturhistoria alls. Det är en samling essäer, recensioner, artiklar och liknande, som tillsammans tecknar en personlig bild av 1980- och 90-talens litteraturhistoria – och en hel del till.

För övrigt är det en briljant titel, Vem är rädd för litteraturen? Greiders tes är naturligtvis att litteraturen har och måste ha samhällsrelevans. Bland annat går han i försvar för den 70-talets kultursyn som 80-talet tog så hysteriskt avstånd ifrån, men det är inget snävt ”kulturen i politikens tjänst” han går i bräschen för. Det är dels en läsart, ett sätt att ställa frågor kring verken och litteraturen som han själv tillämpar och som klart tillför något till den stora variation av verk han diskuterar. Dels helt enkelt en fråga om tillgänglighet, om alla människors behov och rätt att formulera, tillägna sig och vara med och diskutera sina och andras erfarenheter och möjligheter.

Nå, vad är det för verk han tar upp då? Som man kanske väntar sig läser han arbetarförfattare och skildrare av sociala orättvisor, Kjell Johansson, Per Anders Fogelström, Stig Sjödin, Ivar Lo-Johansson, Dan Andersson och Elsie Johansson. Han grankar Charles Dickens konfliktfyllda klasserfarenheter och Vilhelm Moberg som energisk samhällsdebattör. Han diskuterar vänsterintellektuella som Bertolt Brecht och Rosa Luxemburg.

Han lyfter också fram klassresenären Ulf Lundell, Gunnar Ekelöfs problematiska förhållande till folkhemmet och Lars Noréns till samhällelig förändring. Till de märkligare inslagen hör en fiktiv intervju med Pier Paolo Pasolini, vars självdestruktiva, brinnande politik även jämförs med våldsromantikern Yukio Mishima. Han ifrågasätter deckarnas rykte som samhällsskildrare, han skriver om kulturpolitiken som övergivit arbetarklassens unga och han ger en hjärtknipande skildring av läsande och historieberättande tillsammans med sin lilla dotter.

Vem är rädd för litteraturen? innehåller texter från mellan 1989 och 2001. Innehållsmässigt imponerar den med sin bredd, men upplägget är rent ut sagt knöligt. De tio avdelningarna kallas kort och gott Essäer, Debatt, Essäer, Debatt, Åtta kvinnor, Essäer, Debatt, Kulturpolitik, Essäer och Essä. Seriöst. Tycker man nu genreindelningen är så viktig så vore det rimligare att bara ge varje text en liten undertitel eller definition, och så dessutom tala om var den kommer ifrån. Nu hakar man gång på gång upp sig på formuleringar som ”vi”, ”Jag ska istället läsa upp” och ”det här priset” och måste bläddra till slutet för att kolla vad i helskotta det är man läser. Så onödigt.

Att det dessutom är en smula klumpigt att bunta ihop den minoritet kvinnliga författare som tas upp helt enkelt under rubriken ”Åtta kvinnor” behöver jag väl knappt påpeka. Jag tror faktiskt inte att Göran Greider tycker att kvinnor i litteraturen utgör någon slags parentes, så varför kapitelindela så?

Det gör det bara mer uppenbart att det trots allt är en ibland lite grabbig och för övrigt eurocentrisk litteratur han bjuder på, Greider, och sådant gör mig alltid lite ledsen från vänstermänniskor. (Dock gör mig även saker som att vänstermänniskor beblandar sig med så genomimperialistiska, urkapitalistiska och människofientliga företeelser som tobaksbolag lite ledsen, så man får väl konstatera att mitt förhållande till vänstermänniskor helt enkelt är en smula välvilligt naivt.) Greider kan själv påpeka de här problemen, men genomslaget i hans litteraturval saknas, åtminstone i den här samlingen.

Med den reservationen är Vem är rädd för litteraturen? en trevlig, intressant och konstruktiv skildring av de senaste decenniernas litteraturutgivning och kulturpolitik. Greiders tillämpningar tillför både väntade och oväntade författarskap en hel del, men framför allt tillför de frågor han ställer om litteraturen nygamla perspektiv, diskussionsunderlag och möjligheter till nyläsningar som jag allvarligt tror att vi är betydligt fattigare utan.

Similar Posts:

• Kriser som kan leda framåt?
• En gränsmänniska
• Argument för de kuvade
• Greider odlar sin trädgård
• Greider brottas

Änglarnas stad handlar om borgarlivet i 20-talets Stockholm. Heidi von Born driver också Strindbergsfestivalen och är hedersdoktor vid humanistiska fackulteten vid Stockholms universitet.

Enligt Helena Sigander, initiativtagare till Stockholm läser, är tanken att alla stockholmare som läst boken ska ta på sig en blå fjäder och bege sig ut på gator och torg för att diskutera boken med lkasinnade.

Similar Posts:

• Stockholmarnas roman 2004
• Stockholm, singlar, böcker
• Bästa Stockholmsskildringarna
• Världens längsta bokbord fyller 20
• Var exakt i Stockholm låg tullgränserna?

Den 1 juni avslöjas årets titel som ska förena singlar och ensamstående i Stockholm. Årets författare är en underbar Stockholmskildrare som fortfarande är i livet, enligt Sigander.

Sigander hoppas att singlar och ensamstående kommer att börja samtala kring årets bok.

Similar Posts:

• Stockholm ska läsa von Born
• Tidlösa moralfrågor
• Bästa Stockholmsskildringarna
• Var exakt i Stockholm låg tullgränserna?
• Världens längsta bokbord fyller 20