Recension

: Fyra svenska klassiker III
Fyra svenska klassiker III Per Anders Fogelström, Ivar Lo-Johansson, Sonja Åkesson, Vilhelm Moberg
2019
Novellix
7/10

Stabilt utan överraskningar

Utgiven 2019
ISBN 9789175893013
Sidor 70

Om författaren

Per Anders Fogelström (1917-1998) föddes och dog i Stockholm. Han slog igenom 1951 med romanen Sommaren med Monika, som också filmades av Ingmar Bergman. Mest känd och älskad är Fogelström förmodligen för sina romanserier om Stockholms historia, inte minst Stad-serien som inleds med Mina drömmars stad (1960).

Ivar Lo-Johansson (1901-1990) föddes den 23 februari 1901 i ett statarhem i Sörmland. I ungdomsåren reste han Europa runt vilket resulterade i ett flertal reportageböcker om framförallt Frankrike och England. På 30-talet inleddes det som skulle bli Lo-Johanssons stora ämne: jordbruksarbetarnas historia och samtid. Kända titlar är Godnatt, jord, Bara en mor och Traktorn. På 50-talet skrev han också en självbiografisk romansvit som inleddes med Analfabeten.

Sonja Åkesson (1926-1977) brukar beskrivas som en nyenkel poet med dikter som kritiserar samhället och skildrar vardagen. Hennes stora genombrott kom 1963 med diktsamlingen Husfrid där hon kritiskt skrev om de samhälle som formade den samtida kvinnan. Hon blev mycket uppskattad av dåtidens nyväckta kvinnorörelse. Åkesson var även bildkonstnär.

Vilhem Moberg (1898-1973) är förmodligen en av våra mest folkkära svenska författare. Han föddes i ett soldattorp i småländska Mosultamåla och arbetade bland annat på glasbruk innan han blev journalist och författare. Till hans mest kända romaner hör Raskens (1927), Rid inatt! (1941) och Utvandrarserien (1949-59), men han skrev också dramatik, historia och debattböcker.

Sök efter boken

Namnen på de fyra rejäla pjäserna hämtade ur den svensk litteraturhistorien avslöjar vad vi har i handen – en ask innehållandes motgång, kamp, brist, utanförskap, smuts och orättvisa. Ingångarna är lite olika och perspektiven skilda, men alla fyra noveller viker inte av från den utsattes väg. Berättelserna utspelas inte i vår samtid, men som det tillstår all litteratur som vill berätta något annat än yta skildras det förhållande människor lever under snarare än en bestämd tidsepok. Miljön förgås, arvet består.

Sonja Åkesson skriver om den belägenhet en ”morsa” befinner sig i. Hon är skyldig till en ”jänta” och tar samtidigt hand om sin systers dotter vars mor hon överlevde. Till detta kommer en galet svartsjuk mansbebis till partner som hon tar fullt ansvar för att inte trigga igång. Föräldrarna är gamla, den ena närmare döden än den andre. De behöver mer eller mindre daglig tillsyn. Lönearbeta måste hon. Språket i novellen är levande, otuktat, regelvidrigt och står i skarp kontrast mot de strama tyglar som styr de övriga tre. Det är roligt och kvickt och i slutändan kan vi nog alla enas om att det är rätt tråkigt att följa skrivregler. Har inte Mirja Unge läst Åkesson från början till slut ska jag äta upp våra samlade recensioner i pappersform.

Per Anders Fogelström har lämnat Stockholm. Vi befinner oss istället i ett landskap som kantas av alptoppar uppå vilken snön vilar året om. En kvinna befinner sig med sin syster på en rekreationsvistelse i frisk luft och med överdådiga vyer i varje väderstreck. Hon är där för att återhämta sig, få perspektiv på livet och komma hem som en annorlunda människa. Hon vet med sig att hon vaggats in i en trygghet som inte är nyttig vare sig för henne eller hennes man. Kvinnan gick från barndomsfamiljens trygga härd direkt in i ett giftermål som likaledes inte krävde något av henne utanför hemmets väggar. Vad fyller jag för funktion? frågar hon sig. Når hon fram till alptoppen de tagit sikte på? Eller – och framförallt – till den alptopp som är en jämbördig relation?

Ivar Lo-Johansson sätter oss vid skolbänken. I ett klassrum håller lantbrukarfackförbundet möte. Deras ordförande är både senil och svagsynt och har antagligen suttit på posten sedan tidernas begynnelse – eller åtminstone sedan fackförbundsverksamhetstendenser inte var belagda med rapp över både fingrar och rygg. Samhällsutvecklingen har som ni förstår kommit en bit på vägen när en statarpojke iklädd en skinnpaj han inte riktigt fyller ut, faderns storpjäxor på fötterna och med en begynnande snorbroms under näsan kliver in på mötet. Det ena leder till det andra och efter både det ena och andra är han den nya ordföranden. Han hinner även med den hedervärda handlingen att läxa upp den gamle magistern som med slokat öra och vibrerande mark under fötterna tvingas retirera till sin övervåningsboning. Synnerligen tillfredsställande läsning där ingrodda samhällsstrukturer och maktförhållanden ställs på huvudet; där ungdomen reser sig mot det gamla, ruttna.

Kan du din Vilhelm Moberg kommer du inte bli överraskad av hans bidrag. Stilen är omistlig och närvarokänslan som förmedlas är svår att nå upp till. Man förnimmer doften av kaminens rök, känner sjukdomstrycket över bröstet, ser katten som från sitt gömställe lurar på gnagardjuret, hukar sig för det låga taket, förvrider ansiktet vid smaken av vidbränd kaffesump.

Och det har visst retat folk, att hon aldrig bett om fattighjälp. En del människor tycks fordra, att den fattige skall visa sig tiggande och ödmjuk: de har kallat korpralskan stursk och högfärdig, när hon inte varit sådan som de velat.

Hon som inte vill släppa rodret är ”Raskens efterleverska”. I 30 år har hon levt ensam och ämnar så göra tills döden tar henne med sig. Det där med att lägga sig med blottad strupe bara för att man knappt tar sig ur sängen ligger inte riktigt för henne. Även om det framstår som högfärdigt.

Robert Myhreld

Publicerad: 2019-12-19 00:00 / Uppdaterad: 2019-12-18 20:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7958

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?