Varför blir en del politiker ohämmade lögnare? Det första jag kommer att tänka på är att det såklart lönar sig att fara med osanning, åtminstone kortsiktigt. Folk tror på lögnerna för att de vill höra sådant som matchar deras världsbild.

Men ljugandet fyller också en psykologisk funktion. Den italienska diktatorn Benito Mussolini var en omåttlig lögnare. Och redan på första sidan i sin tjocka och välskrivna biografi reder Maurizio Serra ut att Mussolini ljög för att hålla omvärlden på avstånd. Jag funderar över det där och tänker att det finns paralleller till barn som håller sig med omfattande fantasivärldar och låtsaskompisar. ”Det var Mållgan”, skyller Alfons Åberg ifrån sig. Fantasi, påhitt och lögn skapar frihet och handlingsutrymme. Barn må vara förlåtna. Makthavare? Nej, inte alls faktiskt!

Italiens moderna historia ter sig egendomlig för en svensk. Italien har alltid funnits, känns det som, men enades till ett land först på 1860-talet. Dock bestod splittringen. En av patrioterna bakom projektet lär har ha sagt ”Italien är skapat; nu måste vi skapa italienarna”.

Detta var något som Benito Mussolini tycks ha tagit fasta på när han gav sig in i politiken vid tiden för det första världskriget. I sin ungdom hade Mussolini trott på folket som politisk kraft, en romantiskt föreställning. Men det var fel, insåg han med tiden. Snarare var folket ”ett blint instrument för en högre politisk vilja”. Mussolini bestämde sig för att bli denna vilja.

Det har gått lite drygt 100 år sedan Benito Mussolini klev in i rollen som ”il Duce”, ledaren. En annan tid, kan man tycka. Men högerpopulism är sorgligt högaktuell igen.

”Fascismen skapades inte, som det har påståtts, för att svara mot en ökad svaghet i det italienska samhället under 1918-1919; utan tvärtom för att utöka denna svaghet, och exploatera den fullt ut” skriver Maurizio Serra. Det är ju likadant idag. Högerpopulismen skränar om samhällskollaps och gör det svårare för arbetskraftsinvandrare när arbetsgivarna ropar efter folk. Donald Trump skapar sig politiskt handlingsutrymme genom att lajva nationellt undantagstillstånd. Viktor Orbán har orsakat svårartad braindrain i Ungern och skyller på ”globalisten” George Soros.

Men ingenting av det där är nytt. Benito Mussolini var premiärminister så pass länge, drygt 20 år, att han hann med att pröva de flesta knep i den fascistiska manualen.

Hos varje diktator innebär till och med det mest blodtörstiga maktutövande en subtil balans mellan förmågan att lugna, vilket är källan till diktatorns popularitet, och att skrämma, som ger upphov till hans auktoritet. Mussolini balanserade länge bägge delar på ett mästerligt sätt.

Maurizio Serra har ett vackert språk. Hans utblick, från Frankrike och Italien, är frisk för den som är matad med anglo-amerikanska perspektiv. Hans bok är delvis tematiskt indelad: ”Mussolinis nästående”, ”Mussolinis kvinnor”, ”Mussolinis Gud?” Men boken har också en tydlig kronologi, från början till slut. Och slutet är långt för denna diktators del. Hela tredje och sista delen av boken handlar om Mussolinis fall.

Kanske hade det varit annorlunda om il Duce hade gjort som Spaniens Francisco Franco, förklarat sitt land neutralt. Men det hade ställt honom i dålig dager.

Den taktiske mästaren visste faktiskt inte längre hur han skulle navigera mellan två lösningar där den ena var värre än den andra: antingen neutralitet, där han riskerade att framstå som feg och tvingas släppa sina erövringar, eller att gå in i kriget som Hitlers ”andre man” och riskera att förlora allt.

Narcissistiska politiker vill inte framstå som räddhågsna losers, så Mussolini beslutade att kasta in Italien i andra världskriget. När tyskarna signalerade att de vill erövra Frankrike och Storbritannien själva, öppnade Mussolini ett parallellt krig i Libyen och Grekland.
Det gick dåligt från och med då, knappt några framgångar alls på någon front. Överallt fick Hitlers soldater komma till undsättning. Därifrån var det nedförsbacke för il Duce.