Det börjar på lördag kväll i festyra. Att bli full och gå runt på stans fyra ställen. Sebbe känner sig både ensam och i centrums mitt. Runt honom stimmar grabbiga kompisar. Själv gastar han ”Jungman Jansson”, känner till gamla rocklåtar och är sportfåne.

Helst av allt skulle han vilja bli kär, träffa någon. Det slutar ändå på en parkbänk i kylan och väckning på morgonkröken. Hem med sista bussen och krypa under täcket. Nästa dag, söndag, släpa sig upp, betvinga baksmällan som tjuter i öronen och hjälpa pappa med veden, kapen och motorsågen.

Varje dag i sista skolveckan får ett eget kapitel. Sebbe snurrar ihop de sista kurserna för att få sina vitsord. Läraroriginal uttalar luriga livsvisdomar. Mera fest och fylla och till och med bärsärkagång. Inte meningen, men ibland händer saker. Gympass, långa cykelturer längs Selångerån och mera vedarbete. Förväntningar växer inför sista dagen …

Händelserna återges ur jag-perspektiv som bryts av dialoger. På så vis kommer läsaren nära Sebbe. Han iakttar och är språkligt begåvad med galanteri och självironi. Många fyndiga beskrivningar. Det går upp och ner för trappor, gator och dansgolv och natten är ung tills den vänder över i dimsyn. Sällan har festandets och fyllans olika smaker, stadier och efterverkningar skildrats så väl. Både kroppsligt och mentalt. Alla olika kroppar på gympasset. Eller känslan att traska hemåt tidigt en junimorgon i friska luften i sällskap av ”talgoxarna, gråsparvarna och blåmesarna” när det gör ont i bröstet av all skönhet. Ibland får till och med formen på texten illustrera tiden som går eller stagade steg på gatans stenar.

I boken finns många referenser till låttexter och annat. Som läsare får man känna igen till exempel: ”När man är ung kommer man undan med att le”, ”Vardagskväll i träningskojan” eller att läsa hur Saras hud har färg av ”mandel, honung och getters mjölk.”

Familjen är viktig även om Sebbe tycker det är svårt att prata med pappan. Han har aldrig flyttat hemifrån, vilket däremot mamman har gjort och till ett nytt förhållande. Farmor bor på övervåningen, bjuder på fika med ”Skogaholmslimpa” mitt i vedarbetet. Nu bildar de tre ett team som arbetar för att få huset värmt. Sebbe ser det som viktigt, en tradition från farfars tid. Här har vi en författare som kan beskriva alla arbetsmoment; vi får en liten handbok i vedhantering inne i själva romanen.

Samtidigt kan Sebbe kan känna en vanmakt inför det som varit ”som vanligt”. Nya tider kommer. Inom sig nöts han av stora frågor. Vad väntar efter tolv år i skolan?

Men plötsligt hör Sebbe sig redogöra ”by the way” för en vilsen kompis, en tjej, om meningen med allt. Att leva sitt liv. Efter utspring och festyra med familj och vänner ser Sebbe klarare på livet. I alla fall kan han uttala funderingar i ord.

En alldeles charmig roman. En bok att läsas i gymnasiet. Den borde ingå i Trägårdhs svenska kulturkanon. Och för mig, gymnasielärare i Finland, är det både igenkänning och insikter. I Finland skrivs rigorösa nationella studentprov. Svensk gymnasieskola fungerar annorlunda. Men Sebbe har medbröder och -systrar över landsgränser. Inte lätt någongång någonstans att vara nitton och att ta studenten. Men det ordnar sig!

Similar Posts:

• Måsar och människor
• Sorgen efter en katt
• Sista veckan med gänget
• Livets vägar
• Komprimerade noveller

Kinesiska An Yus andra roman tar avstamp i drömmens värld och rör sig sedan i olika nivåer av dess spektrum. Pianot, dess plats i Song Yans liv och hur det eventuellt har ätit upp hennes personlighet och drömmar, står i centrum – tillsammans med svamparna som talar, sprider sig, och efterlämnar ett orange sken. Det är tydligt att båda dessa objekt symboliserar något grundläggande i Song Yans liv och denna berättelse om henne, men det är inte helt tydligt vad. Genomgående återfinns dock titelns tema: ett efteråt, något som har tagit slut eller försvunnit men som ljuder kvar i tillvaron och påverkar den.

Bokens handling må vara surrealistisk och Song Yans tankar och handlingar ihopblandade med dåtid, dröm och förnimmelser, men samtidigt är texten förankrad i vardagsögonblick, tydliga sinnesupplevelser och möten med andra människor. Här finns också drabbande trauman som påverkar bokens karaktärer på olika sätt. Språket är precist och sobert, vilket spelar fint med de mer utsvävande detaljerna och verkligheten som böljar.

Alla dessa delar borde göra boken till en drabbande berättelse som dröjer sig kvar efteråt. Ändå läser man med en känsla av att något saknas, och när boken tagit slut finns inte mycket till efterklang kvar. Kanske beror det på att Song Yan, trots att hon inte borde vara det, också i slutet av boken är i princip lika anonym som i början. Det är heller inte helt tydligt vad svamparna, dessa återkommande symboler, egentligen gör i boken. Symboler behöver för all del kanske inte ha tydliga innebörder, men talande svampar kräver ändå lite av en berättelse för att man som läsare ska köpa det som något annat än en utspejsad detalj.

Oavsett detta finns det trots allt något trivsamt i att befinna sig i den värld där Song Yan planterar svampar under handfatet på toaletten, hittar ett ödehus mitt i staden där en mystisk konsertpianist kanske eller kanske inte uppehåller sig och där årstiderna sömlöst rullar in i varandra.

Similar Posts:

• Svampbok med check på nästan allt
• Vad är egentligen en svamp?
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer
• Övernaturligt och mjukt om sorg
• Du är död för mig.

A har mobbats svårt som barn i en musikklass i den lilla staden St. Karins utanför Åbo. Senare sökte hon sig till ett konstgymnasium och vidare till universitet i Åbo men ärren från grundskolan smärtar ständigt. Av alla yrken blir lärarens hennes. Om än motvilligt och utan glädje.

Under de helvetiska åren som mobbningsoffer, av både klasskamrater och lärare, fick A en ödessyster. Med och mot sin vilja. Utstötthet är inget man vill dela. Ira är om möjligt än mera utstött, har bytt skola flera gånger, utsatts för dränkningsförsök på skoltoaletten och blev med tiden så gott som stum. Förutom att hon vid första anblicken gav ett halvdött intryck.

I mörkret när A springer på sin nattliga tur i regnet i utkanten av Åbo, blir hon påkörd av en bil. Ira, som A knappt sett (bara hört henne berätta om dränkningsförsöket på en föreläsning i pedagogik) sen högstadietiden, är den bakom ratten. Skadan och chocken gör att A inte vågar ge sig till känna i mörkret. Men väl hemma i sitt eget kaos börjar hon leta efter Ira på nätet. Ira, som numera är författare och har gett ut flera romaner, är omöjlig att hitta uppgifter om. A skyndar följande dag till biblioteket och läser om deras gemensamma skoltid och episoder som hon själv utsatts för. Ira har helt kallt snott A:s värsta förödmjukelser.

Jakten på den försvunna Ira blir intensiv och med lögner och förslagenhet står A efter en halv dag bakom Iras lägenhetsdörr. Ira öppnar genast, som om hon bara väntat. Deras ”reunion” blir en ”danse makabre”; Ira tvingar A att höra en låt från skoltiden och ur den tidigare stumma Ira rinner en ständig ström av ord. Ira släpper inte greppet och taktfast (vad annat?) för hon runt den utmattade A i sin dammiga, nersläckta lägenhet i en dans till en låt som hon mässar orden till … med drag av över- och underkastelse, av sexuell invit och våldtäkt. Timmarna går i ett töcken av minnen, gråt och utbrott. Gränsen för död är hårfin. Det är otäckt.

Kanske blir det ändå en sorts försoning. I alla fall har A en äldre lärarkollega som klippa. Med ett stort hjärta i sin gubbiga, nikotinluktande kroppshydda. Och Ira, kan det bli en sorts vänskap? De har viktiga saker framför sig …

Men frågan är om barndomens och tonårens mobbningshelveten någonsin kan försonas, rehabiliteras? Författaren Rauma, som skriver självupplevt, visar att vuxenlivet ger avstånd men också ett liv med fruktlösa terapier, ångestdämpande medicinering, missbruk och självskadebeteenden, ensamhet, sämre val, sämre kroppslig hälsa och ofta förtida död. Hon är noga med att lägga skulden utanför individen, det är inte det enskilda barnets fel utan ett systemfel byggt på konkurrens och självhävdelse. Själv har hon uttalat att det var som att ”stiga ner i helvetet” under skrivprocessen. Det enda positiva var att ha orkat få boken skriven.

Meningarna är långa och svindlande och kapitlen likaså. Innehållet serveras kompakt på över fyrahundra tätt skrivna sidor och kräver mycket av läsarens koncentration på grund av alla utvikningar och fördjupningar. Det är mörkt både mentalt och miljömässigt. A lider av magkatarr, hennes knä blöder, hennes lägenhet vattenskadas. A är ofta totalt genomvåt och kall. Intrigen vindlar fram som en roadmovie på en skraltig cykel gata upp och gata ner i ett ödsligt Åbo där regnet öser ner. Samtidigt är texten rasande skickligt skriven. Särskilt om man ens litet känner till Åbo får man en föreläsning som heter duga om Aura å, istidens lämningar, de första kyrkorna, biskop Tomas, Finlands första tivoli, tiden som huvudstad, tsar Alexander I, hertig Karl Johan, Åbo brand, Portan och Paavo Nurmi samt tidiga textilfabriker, domkyrkan, 1900-talets rivningshysterin, kända krogar och torg och så vidare, så vidare. Litteraturvetaren Janina Orlov har skickligt översatt från finska med sina gedigna kunskaper om Åbo, Åbobo som hon varit.

Längst bak i boken finns flera sidor med källhänvisningar till facklitteratur, poesi, skönlitteratur och musik. Omslaget är en mörk version av verket ”Blir du lönsam, lille vän?” och på insidan finns det i original. Läsningen stimulerar, lär och överraskar i A:s sköra men mycket intelligenta sällskap.

Förstörelse är ett verk värt Finlandiapriset. Nyskapande, originellt och framför allt viktigt. En långa radda obehagliga sanningar som helst glöms bort. Vi har alla upplevt mobbning; som åskådare, medlöpare, offer eller lärare?

Boken är grym. Om skolliv i Finland på slutet av 1990-talet när Pisa-resultaten inom några år skulle toppa och skolexperter från hela världen skulle komma resande för att studera den finländska skolan. Även idag rankas Finland som landet med världens bästa utbildningssystem. Raumas generation av nu unga vuxna borde få leva goda välutbildade och harmoniska liv i ett Finland utsett av FN, för sjunde året i rad, till världens lyckligaste land. Vilken paradox …

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Existens är i presens
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Var tog alla tjejer vägen?

Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus.

1992 är Iris Watkins tretton år gammal och bor med sin mamma Grace i ett ganska slitet men också alldeles underbart hus. På sätt och vis är huset Iris hela värld – hon går inte i skolan, utan undervisas hemma av sin mamma, som försörjer sig som telefonmedium. Hon har inga jämnåriga vänner eller ens bekanta. Ofta går hon över till grannen, som är stenhuggare och gör gravstenar, men sedan är det i princip slut med umgänget. Någon släkt finns inte och morföräldrarnas död har beskrivits på olika sätt.

Det är lågkonjunktur och hög arbetslöshet, det engelska pundet skakigt och skakigare men skakigast blir det för Iris. Det har kommit brev från en advokatfirma, en främmande man dyker upp och frågar efter Hope Watkins och mammans svar lämnar mycket att önska. Alldeles för mycket.

Det var också en sak med mamma. Hon levde på sätt och vis mer i föreställningen om saker och ting än i den konkreta verkligheten. Kanske var det för att hon så lätt slog blå dunster i ögonen på sig själv som hon också kunde lura andra.
[---]
Det var bara mig hon inte kunde lura, åtminstone inte i det lilla. Med de stora sakerna var det värre, men de stora sakerna har ju ganska liten betydelse när man är barn.

1998 har Iris hunnit bli nitton år och umgås med konstnärer och musiker kring konsthögskolan i Glasgow. På en fest träffar hon Rupert, som vill ha henne med i sitt band – som inte finns än. Han spottar ur sig låtar i expressfart och bandet övar och övar men för att nå framgång krävs mer, mycket mer och hur långt är de beredda att gå?

Historien växlar mellan 1992 och 1998 men händelserna skildras från en ännu senare tidpunkt, ett dubbelt efteråt. Att det slutar illa 1992 står klart redan från början och där är det vägen dit som vindlar sig fram. 1998 är det mer öppet men det är samma olycksbådande stämning och nedslagen i åren däremellan gör en inte lugnare.

Trettonåringen som börjar förstå saker och ting och som inte riktigt kan hantera insikterna – och som inte borde behöva hantera dem. Ett nedbränt hus, en Iris som reser sig som en Fågel Fenix ur askan, överlevande men med en ihålighet av förluster. Nittonåringen som slängts ut i världen med sitt blandade bagage och samma födgeni och förmåga att tänja på sanningen som sin mamma.

Jag fångas av språket, stämningen och drivet – Amanda Svensson skriver citatvänligt med hisnande formuleringar och i full fart mot möjliga avgrunder – men ändå drabbas jag inte riktigt. Det är vackert och tänkvärt, vemodigt och ibland cyniskt, målande och doftande men Iris blir ändå inte riktigt levande för mig, tyvärr.

Similar Posts:

• Om ägande och pengar
• Fyndig hyllning till tjejfans
• Hemligheter och ilska
• Magiskt om musik och människor
• Att vara femton år

Den här recensionen är ett försök att interagera med Rick Rubins bok om kreativitet. Boken är skriven av de mest framgångsrika musikproducenterna under de senaste 30 åren och handlar om hur man underlättar den kreativa processen. För den som mediterar regelbundet eller är själv skapande kommer nog denna bok att vara lättare att ta till sig då författaren exempelvis betonar närvaro och medvetenhet som en förutsättning för att kunna skapa.

Expressing oneself in the world and creativity are the same.
It may not be possible to know who you are without somehow expressing it.

Kreativitet är ett tillstånd och för att nå det tillståndet måste man öppna sig för urkällan eller “the Source” som Rubin kallar den. Denna källa är väldigt diffust definierad. Rubin jämför källan med ett moln, inga två moln är likadana. Konst är “the circulation of energetic ideas. What makes them appear new is that they’re combining differently each time they come back.” På samma sätt så kan idéer uppenbara sig för en. Man vet inte var idéerna kommer ifrån.

Det finns fyra faser i skapandet:

1. Frö-fasen
2. Experiment-fasen
3. Hantverks-fasen
4. Slutfasen

Det är ingen linjär process utan man kan gå fram och tillbaka mellan dessa olika faser. Vissa är bättre på vissa delar än andra. Rubins reflektioner ligger ofta rätt nära det banala men av någon outgrundlig anledning till lyckas hans reflektioner ofta leda läsaren till bortom det vardagliga språket. Detta har nog att göra med Rubins intention: han vill förmedla ett tillstånd och orden tjänar bara det syftet. På så vis lyckas han väl.

Psykologen Jordan Peterson brukar dock säga detta om kreativitet: alla är inte kreativa. Väldigt få kan skapa stor konst. Om man ser till den mest använda psykologitestet (OCEAN) så förutsätter kreativitet att man är väldigt öppen och extrovert medan de som är väldigt vänliga är mer benägna att gå med flocken. Dessa människor kommer av den anledningen att hålla sig inom rimliga ramar och inte våga gå utanför dem.

Investeraren Peter Thiel skriver i sin bok Zero to one om vad som kännetecknar revolutionerande idéer. I stället för att låta vår intuition guida oss helt menar Thiel att man snarare borde ägna tid åt att verkligen tänka djupsinnigt om samhälleliga problem. Om paretoprincipen gäller, dvs att 80% av ens framgångar kommer från 20% av ens möda, borde man verkligen döma olika idéer (till skillnad från vad Rubin skriver). Att lösa matematiska problem är också väldigt kreativt men kräver mer stringent tänkande är motsatsen till öppet utforskande. Kanske man i stället borde se kreativitet som en skala från intuition till intellekt, såsom exempelvis:

Bergman ———————————Kurt Gödel (logiker/matematiker).

Det är påfallande ofta som Rubin skriver något som tilltalar en del av mig extremt mycket, såsom exempelvis:

For the most part, the educational system doesn’t ask us to access our sensitivity, but to be obedient. To do what is expected. Our natural independent spirit is tamed. Free thought is constrained. There is a set of rules and expectations put upon us that is not about exploring who we are or what we’re capable of.

Är det sant? Faktum är att konformitet är något som behövs i vissa sammanhang. Hur skulle Ukrainas armé kunna försvara sig om de inte prioriterade just konformism och anpassning efter vissa regler? Arbetsgivare söker även konformitet då detta är en förutsättning för att man ska kunna arbeta i grupp. Det är väl snarare just eftersom samhället består av väldigt olika individer vilket leder till den mångfald som gör samhället intressant. Detta stämmer även på en rent kognitiv nivå. (Wikipedia består exempelvis 1% av skapare, 9% som delar information och 90% som konsumerar.)

Men kanske jag tolkar den fel; den är mer en inbjudan, ett utforskande och framför allt: utvidgandet av ens sinne. Inte för att det är svårt att förstå hans syfte – det är väldigt tydligt genom hela boken – utan för att orden ska bli en del av en själv. Syftet är snarare att läsandet i sig ska leda till handling. Till inspirerat skapande. Om man exempelvis läser detta som ett mantra:

Think to yourself:
I’m just here to create.

Jag är endast här för att skapa.

Upprepar man det för sig själv flera gånger kommer till sist saker att hända. Man lever sig in i hur ens existens förändras om allt handlar om skapande. Varje andetag, varje ögonblick uttrycks något. Följ den spontana glädjen och släpp alla förutfattade meningar om vad skapande ska betyda. Man kan läsa hela boken på det viset. Man behöver inte läsa hela på en gång utan kan därför läsa delar. Låt den ligga ett tag och återkomma till den vid behov. Det är svårt att göra läsupplevelsen rättvisa då recensioner med nödvändighet dömer upplevelsen och därmed försöker fånga något som egentligen är formlöst. Jag slutar därför på en positiv not:

A river of material flows through us. When we share our works and our ideas, they are replenished. [...] In the abundant mindset the river never runs dry. Ideas are always coming through. And an artist is free to release them with the faith that more will arrive.

Similar Posts:

• Att skapa en bra vardag
• None more black
• Samhället och den onormale
• Lösningar på obefintliga problem
• Nytolkning av den evige optimistens verk

Kompositören och författaren Karl Aage Rasmussen har skrivit en liten bok om Mahler(1860–1911), som lyckas ge en översikt av den motsägelsefulle kompositörens liv och verk.

Man skulle kunna säga att Mahler är den ultimata romantikern då man hos honom bland annat hittar en naturkärlek och snabbt skiftande känslolägen à la Unge Werthers Lidande. Nietzsche och Schopenhauers idéer är inspirationskällor medan Wagners operor tillfredsställer ett nästan religiöst behov hos Mahler. Vid nitton års ålder skriver han ett brev till en skolkamrat som är så kännetecknande för Mahler att det är värt att citera:

Den glädjefulla livskraftens högsta glöd och den mest förtärande dödslängtan – bägge tronar de i skift i mitt hjärta; ja, ofta skiftar de timme för timme. – Ett vet jag dock: så kan det inte fortsätta! När det moderna hyckleriet och lögnaktighetens avskyvärda tvång driver mig till att förakta mig själv, när det obrottsliga sambandet mellan konst och livsvillkor får mig att av hjärtat känna vämjelse för allt det som är mig allra heligast, konst, kärlek, religion, vilken annan utväg finns då än självutplåningen? […] Med våld sliter jag sönder de band som binder mig till tillvarons förfärliga, andefattiga träsk, med förtvivlans styrka klamrar jag mig fast vid smärta, min enda tröst. […] Så ler solen mot mig, borta är isen i mitt hjärta, på nytt ser jag den blå himlen och de vajande blomstren och mitt hånskratt upplöses i kärlekens gråt.

Mahlers eget liv påminner om en bildningsroman från 1800-talet där en pojke ”från provinsen kommer till huvudstaden och erövrar världen […] utan någon hjälp än från försynen, sin talang, sin arbetsförmåga och sitt kolossalt läraktiga musikhuvud, la en okänd son till en sprithandlare från landet steg för steg hela det musikaliska etablissemanget för sina fötter.” Om man sedan tänker på den skakiga relationen han hade till sin blivande fru – Alma Mahler – så blir hans livsdrama ett lika starkt konstverk som hans musik. Det inre livet förblir dock nyckeln till verken.

Mahlers värld var i hög grad en tänkares och en litteraturläsares; ända sedan barnaåren var han som nämnts en verklig bokmal, och den tankemässiga bakgrunden till hans musik var högeligen präglad av såväl litterära modeller som av hans känslomässiga och intellektuella förhållande till en konkret verklighet. Bruno Walter nämner Jean Pauls vid denna tid ännu omtyckta berättelser, hans gränsöverskridande, surrealistiska ”drömdiktning”, under hela livet tilltalade Mahler på grund av deras oförutsägbara handling.

På grund av denna inspirationskälla skulle man kunna säga att lyssnaren får tillgång till det kollektiva undermedvetna; Mahler blir en sorts musikens David Lynch.

Det är anmärkningsvärt hur många stora kompositörer som kom ur den tysk-österrikiska traditionen som började med Bach under 1700-talet och som – om man har standardrepertoaren i åtanke – kan sägas sluta med Richard Strauss död efter andra världskriget. Det är nog ingen tillfällighet att en så modern kompositör som Mahler kommer från den kultur som på så många sätt banade vägen för modernism och postmodernism; Wittgenstein, Freud, Popper och till och med Hitler. Det är därför inte märkligt att Mahler försökte utvidga den symfoniska tonvärlden och göra detta bland annat med hjälp av folkmusik.

Spänningsförhållandet mellan högre och lägre musikformer var en central sida av Mahlers uttryckspalett, och för honom var de alla fullvärdiga, allmänmänskliga sidor av fenomenet musik – faktiskt gav han uttryck för en föreställning om att hemliga broar förband folkmusiken med konstmusiken.

Jag ställer mig frågande till huruvida detta var kontroversiellt då romantiska konstnärer ofta fann inspiration i folkmusik, exempelvis orkestrerade Brahms ungerska danser och även Liszt inspirerades av folkmusik. Ohämmade konstnärer försöker alltid förnya sitt skapande, ofta genom att hitta outforskade inspirationskällor. Jag undrar hur Mahler hade arbetat idag: hade han kombinerat symfoni med dubstep exempelvis? Mahler som person är så sammanbunden med den tid och de former han arbetade med att det är svårt att säga hur det skulle kunna se ut. En sak är säker – det hade varit fascinerande. Karl Aage betonar stundvis hur Mahler stod utanför traditionen (till skillnad från Strauss) och hur han därför kontinuerligt kände sig som en outsider. Detta kan ifrågasättas givet hur stor del av hans symfonier som blivit en del av standardrepertoaren.

En symfoni ska innehålla en värld sa Mahler en gång till Sibelius. När vi kommer till den sista fullbordade symfonin så finns det överhuvudtaget ingen organisk utveckling.

[Det] är frestande att använda ett uttryck som ”öppen form”, även om det hör till en långt senare tid. Där de första takterna i en symfonisats av Beethoven så att säga betingar allt i det vidare förloppet, ger Mahler avkall på varje samlande, enhetsskapande ”logik”, därför att något sådant uppenbarligen inte föreföll honom vare sig bärkraftigt eller trovärdigt.

Så vad håller ihop musiken? Författaren lämnar inget svar. Min gissning är att Mahlers uttryck är så pass starkt att hans personlighet genomsyrar allt. Klangvärlden som han skapar liknar inte någon annans utan den är lika fascinerande som den är egen. Uttrycket är innehållet.

Karl Aage Rasmussens bok är ett välkommet bidrag till Mahlerlitteraturen. Charmen med Mahlers musik består i att han vågade möta livets rena känslor och hade talang nog att fånga vår motsägelsefulla värld i fantastiska kompositioner.

Similar Posts:

• Relalalaxa
• Möten i Mähren: Mahler, Mucha, Masaryk…
• Brasiliens musikskatt i ett nötskal
• Efterlyses: en packe med CD-skivor som tillbehör
• börjar

Under 1700-talet förväntades en sångare veta att en eller flera noter skrivna på ett visst sätt, på en viss plats i en musikalisk fras, skulle utföras på ett helt annat. Toner skulle dras ut eller kortas av, andra toner skulle läggas till o.s.v.. Och på samma sätt är det nu – vill vi att musiken från den epoken ska låta ”som den gjorde då” behöver vi också lära oss detta.

Iwa Sörenson von Gertten har gått till sångskolorna från tiden, där tyska sångare instrueras i den italienska traditionen och visar med många olika exempel hur notbilden ska tolkas – eller kan tolkas, för inte sällan finns det flera alternativ att välja mellan. Något som ses som eftersträvansvärt är också en smakfullhet och den är svårare att uppnå än de rent tekniska färdigheterna.

Det här är en bok främst för den som inte bara är intresserad av sång och då företrädesvis barocksång, utan också själv sjunger den repertoaren. Visserligen kan den som enbart är en engagerad lyssnare få ingångar till hur framförande och notbild skiljer sig åt men den som också sjunger lockas att prova, att ta fram sina noter och tillämpa de olika exemplen. Så ock jag, som plockade fram min Arie Antiche som samlat damm några år, och kunde konstatera att mina små noteringar till största delen överensstämde med det som visas här.

Ibland tycker jag att det blir lite för mycket av att enbart återge det andra skrivit utan att värdera eller tillföra något ytterligare och det ger en kvarvarande känsla av att jag hellre hade gått till originalen. Samtidigt är detta ett urval och troligen hade jag baxnat över omfattningen i de äldre texterna och ingenstans görs anspråk på att det ska vara annat än en handledning och introduktion.

Det blir också en del upprepningar och någon gång kommer en förklaring av ett begrepp i ett senare kapitel, vilket kan bli en aning förvirrande. Men det finns också med en del musikaliska begrepp som jag inte hört talas om och som jag verkligen måste fundera över hur de egentligen både utförs och låter, vilket är spännande.

Någon enstaka gång är notexemplen lite otydliga i hur de ska tolkas men för det mesta är det lätt att följa notskrift mot utförande.

Similar Posts:

• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• 250 år av kvinnoliv
• Monikaböckerna mot mål
• Makt och prakt i svensk barock

Döda löv är en bok om att hitta tillbaka hem, skriven med lätt och varm hand. Skildringen av By och människorna där står i centrum; berättelsen slingrar sig fram genom Nils möten med dem och sina minnen av dem och platsen. Det är tydligt att Malmquist har velat behandla tidens gång och påverkan på människoliv i en historia med märkliga sammanträffanden och ständiga musikreferenser – hela tiden med den svenska, grönskande sommaren som kuliss.

Som en anekdotisk, lättsam och många gånger dråplig historia fungerar Döda löv fint. Den når dock inte riktigt in på djupet. Kanske beror det på att intentionen att beskriva tidens obarmhärtiga gång skiner igenom för mycket – texten vill något som den inte riktigt lyckas med – eller att historien i sig är så pass lik en uttjatad countrylåt att något mer extraordinärt hade krävts för att texten skulle kännas på riktigt.

Malmquist ger i alla fall tillträde till ett litet samhälle som rymmer mycket, och när Nils åker ifrån By på sin kvadricykel är jag nöjd att han verkar ha hittat viktiga saker där, och att jag fick vara där med honom.

Similar Posts:

• Poeckey
• Där förväntad lycka blir till katastrof
• Manskroppen läcker
• Män som slår – eller inte
• Själslig smärta som går i arv

Helst skulle jag ju bara vilja utgå ifrån att en begåvad, smart och framgångsrik – och ja, vacker – kvinna blev respekterad för allt detta, men jag är tillräckligt gammal för att mycket väl minnas hur långt ifrån sanningen det varit. Jo, Dolly Parton har länge varit en ikon, men först på senare år en brett respekterad sådan. Dessförinnan bestod det ikoniska snarare i hennes stora blonda hår, stora bröst och lantliga dialekt. Bimbon.

Vilket naturligtvis säger betydligt mer om omvärldens intelligens än om hennes.

För det är ju inte Parton som har förändrat sig, utan vi som ser och lyssnar på henne. Vi som ganska hastigt och lustigt insett vilket imperium hon har byggt upp, vilken enorm låtskatt hon har skapat. Hon själv – med sitt egensinniga sätt att klä sig (enligt egen utsaga baserat på den vackraste kvinna hon visste som barn, traktens prostituerade), sina smarta, avväpnande repliker och intressanta satsningar – är ju precis densamma.

När den amerikanska journalisten Sarah Smarsh tar sig an Parton är det på ett djupt personligt sätt. Hon skildrar hennes karriär, med beundran men utan att bli alldeles okritisk, och hon skildrar de kvinnor för vilka Parton länge framstått som en förebild, eller kanske snarare: som någon som ser dem och som skriver om deras tillvaro. Det handlar om kvinnor som Smarshs egen mamma och mormor, om fattiga, mestadels vita amerikanska kvinnor med hårda, dåligt betalda jobb och inte sällan stormiga relationer.

Smarshs bok inleds med dedikationen ”Till mormor Betty”, och jag måste säga att den här kvinnan är en lika stor behållning i min läsning som titelpersonen. Betty är jämngammal med Parton, och kan verkligen sägas tillhöra ”kvinnorna som levde hennes låtar”. Att sjunga med, skratta och gråta till Partons låtar i bilen tillsammans med Betty eller med sin mamma hör till Smarshs återkommande barndomsminnen. Man pratade inte alltid om livets alla svårigheter och smärtor, men man lyssnade till Dolly Parton tillsammans och bara visste.

Betty var 34 år när hon fick veta att hon skulle bli mormor. När hon var 32 hade hon skiljt sig från inte mindre än sex män:

Den första sköt henne. Den andra kidnappade hennes son. Den tredje krossade hennes käke. Den fjärde var en kortvarig affärsuppgörelse: hon kunde visa för domstolarna att hon hade en make, vilket en advokat hade insisterat på när hon försökte få tillbaka sin son, och han, som invandrat från Mexico, kunde få amerikanskt visum. Den femte visade sig vara irreparabelt känslomässigt märkt av sin tjänstgöring i Vietnam. Den sjätte klagade ständigt på Betty och min mamma, som vid det laget var tonåring.

Så Betty stack, gång på gång. Hon kände inte till feministisk teori eller begreppet patriarkat, konstaterar Smarsh: ”Hon visste bara att hon inte tänkte låta någon man, stad eller chef behandla henne eller hennes barn illa.” Och om läsaren vill invända att Betty kanske var en rastlös person, kanske till och med drogs till trubbel och elände, ja, då konstaterar Smarsh bara torrt att ”då underskattar man hur mycket elände en fattig kvinna på 60-talet kunde drabbas av”.

Kanske passar inte den här personliga, lite spretiga berättelsen om en ikon och hennes lyssnare alla. Jag har läst recensenter med invändningar mot spretighet och mot att kanske inte vartenda skrivet ord om Parton tagits i beaktande, men jag kan inte riktigt se den poängen. Det här är ju ingen forskningsöversikt eller akademisk avhandling. Det är en personlig essä om klass, samhörighet och om en sorts feminism som, på gott och ont, sällan ikläder sig ordet feminism, men som handlar om längtan efter och kravet på att få behandlas som en människa. Och om styrkan i att få höra och se det egna livet skildrat i musik, på scen och film.

Similar Posts:

• Så mycket mer än bara bröst
• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Att förändra eller förändras
• Skål för jämställdheten!
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”

Kasper Nordin är inte bara son till en av medlemmarna i Dark Cruelty, ett death metal-band som satte Sverige på kartan inom scenen. Han är också döpt efter sångaren, Kasper ”Grim” Johansson, som hittades död i en tunnel bara 19 år gammal.

När Kasper börjar sommarjobba på Gröna Lund träffar han en tjej som har loggan till hans farsas gamla band tatuerad på armen. Det är Iris, enhetsansvarig i House of Demons och tillika ett stort Dark Cruelty-fan, som genast tar Kasper under sina vingar. De blir kollegor i House, och en begynnande vänskap börjar spira.

Kasper, född mellan Grims födelsedag och dödsdag, drömmer om Grim. Mörka, förvirrade drömmar som han tecknar av. Teckningarna blir något särskilt, och idén att göra sitt projektarbete om Grim föds. Han börjar luska i Grims död. Vad hände egentligen hans namne? Var det självmord, en olyckshändelse – eller mord?

Berättelsen utspelar sig i nutid, samtidigt som vi får följa med tillbaka till death metal-scenen på 90-talet och tiden för Dark Crueltys genombrott.

Samtidigt som Kasper lär sig mer om Grims fascination för det ockulta inträffar oförklarliga händelser. Vad var det egentligen som hände den där kvällen för trettio år sedan?

Grim är en berättelse om mörker, ensamhet och längtan. Det är också en historia om kärlek, vänskap och vikten av ett sammanhang.

Sedan jag lärde mig läsa har jag dragits till berättelser om det övernaturliga och det ockulta. Jag älskar tanken på magi, andra dimensioner och krafter vi inte kan förstå. Jag skulle kunna kalla mig en konnässör av genren.

Det är svårt att skriva trovärdigt om det övernaturliga. Alltför ofta går författare över gränsen och bryter förtrollningen när de tar sig an upplösningen. Mystiken löses upp, det magiska skimret falnar och det som nyss kändes verkligt ter sig plötsligt som ett billigt trollkarlstrick. Jag älskar genren, men den gör mig också ofta besviken.

I Grim vävs den övernaturliga svärtan ihop med det alldagliga mörkret. Både Grim och Kasper led (lider?) av depressioner, och jag slås av hur träffande krass beskrivningen av deras tillstånd är. Alltför ofta förskönas det depressiva tillståndet i litteratur. Lidandet tillskrivs en mening, formuleras poetiskt, ja, nästintill romantiseras. Medan verklighetens depression är det motsatta. Brist på mening, syfte, lust. “Hur skulle han orka? Livet tedde sig som en ändlös grå dag.”

Sara Bergmark Elfgren har en sällsam förmåga att bygga världar, karaktärer och stämning. Hon kan konsten att berätta precis tillräckligt för att trollbinda oss läsare, utan att för den skull avslöja för mycket och bli övertydlig. Det är en balansgång som är otroligt viktig i denna genre – och Bergmark Elfgren behärskar den till fullo.

Similar Posts:

• Claim to fame
• Flera författare bland årets sommarpratare
• Realistiska häxor
• Häxorna vs demonerna
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar