Recension

: Inte gå under
Inte gå under Malin Hedin
2015
Norstedts
8/10

”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”

Utgiven 2015
ISBN 9789113064710
Sidor 332

Om författaren

Malin Hedin Foto: Caroline Tibell
Foto: Caroline Tibell

Malin Hedin (1982-) arbetar som lärare i Västerås. Hon debuterade 2002 med romanen Fjäril utan vingar.

Sök efter boken

Hedin tar sig an projektet att i romanform försöka beskriva problemen i dagens skola. De där problemen som vi som utomstående kanske inte riktigt ser och förstår när vi alla unisont skakar på huvudet och undrar vad som egentligen är galet i den svenska skolan av idag. Vad beror det på att resultaten sjunker i jämförelse med andra länder och att universitetslärare larmar om att förkunskaperna för att klara högskolestudier är alldeles för låga.

Inte gå under baseras på Hedins egna första upplevelser av att arbeta som lärare. I intervjuer jag läser med henne säger hon att på frågan om det verkligen är så illa i skolan av idag brukar hon svara ”Det är värre”. Det känns ju inte så hoppfullt. Jag tror dock att hennes roman i någon mån skulle kunna bidra till en bra debatt om skolan och om ansvar. Framförallt om ansvar kanske.

Hedin lyckas i Inte gå under skildra skolans problem utan att göra det absolut vanligaste felet i skoldebatten; peka på någon annan och säga att det är deras fel. Alla får en släng av sleven, också den egna yrkeskåren – även om lärarna kommer lindrigast undan i kritiken. Det finns dock ett undantag. För dem som äger skolor för att göra vinst på dem finns i Hedins roman ingen pardon. Ägarna beskrivs som stereotyper av kapitalister och känns föga trovärdiga. Det känns lite trist och drar ner helhetsintrycket något eftersom hon är så bra på att problematisera och levandegöra de andra grupperna som ingår i den här cirkusen av ”alla skyller på alla”.

Huvudperson är Miriam. Nyutbildade, duktiga Miriam. Miriam som ser framför sig hur hon skall bli en lika fantastisk lärare som mormodern en gång var. En sådan där oklanderlig dam med pennkjol och tid över för alla små välartade barn som hungrar efter kunskap. Miriams mamma varnar henne för lärarbanan eftersom hon själv blev utbränd i samma yrke. Miriam får jobb på en privatskola, en FN-skola, och hon förväntar sig ett stort engagemang från både kollegor och elever. Så blir det förstås inte. Ägaren av skolan ser eleverna som pengapåsar och det sparas in på allt.

Miriam är mentor till en elev, Azad, som har stora problem. Men det finns ingen som kan ta tag i hans problem, ingen vill erkänna sitt ansvar för honom. Miriam försöker också hålla dem ifrån sig men klarar det inte i längden. Till slut tar hon hand om honom. Detta leder till visst förakt hos kollegorna, suckar hos familjen och ansvariga myndigheter. Det leder dessutom till att hon inte hinner göra det hon faktiskt är anställd för att göra.

Alla sitter liksom fast i systemet. Ingen har ansvar och ingen tar ansvar. Den intressantaste knorren i boken är att det till slut blir den som ställt sig utanför systemet för egen vinnings skull som bäst lyckas ta tag i Azads akuta problem och hitta en praktisk lösning på det.

”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke” tänker Miriam i romanen. Jag kan tyvärr inte säga att jag ser de lätta lösningarna när jag läst klart boken. Men att något måste göras står ju alldeles klart.

Cecilia Bergman

Publicerad: 2015-04-09 00:00 / Uppdaterad: 2015-04-09 09:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6079

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?