Recension

: Men först lite musik!: 21 bilder och 60 texter om konsten att lyssna
Men först lite musik!: 21 bilder och 60 texter om konsten att lyssna Göran Greider
2006
Bo Ejeby Förlag
8/10

Efterlyses: en packe med CD-skivor som tillbehör

Utgiven 2006
ISBN 9188316459
Sidor 217
Illustratör Joakim Pirinen
Medförfattare Mikael Strömberg

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Göran Greider (född 1959) är författare, poet och samhällsdebattör, uppvuxen i Vingåker. Han debuterade 1981 och har gett ut ett flertal diktsamlingar och fackböcker. Dessutom är han sedan våren 1999 chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten och har tilldelats en mängd priser: Sveriges Radios Lyrikpris 1995, Stig Sjödin-priset 1997, Dan Andersson-priset 2001, ABF:s litteraturpris 2002, Ordfronts demokratipris 2002, Eyvind Johnson-priset 2006 och Ivar Lo-priset 2008.

Sök efter boken

Om du just idag har råkat sitta med Göran Greiders och Mikaels Strömbergs bok Men först lite musik!, illustrerad av Joakim Pirinen, i dina händer, kan det mycket väl vara så att du igår fick boken i julklapp. En trevlig sådan om du är det minsta intresserad av musik. Och om du sedan mitt i ledigheten inte genast helt asocialt vill försjunka i texterna, så kanske du (så som jag gjorde när jag började läsa boken) kastar dig över musikfrågesporten sist i boken och terroriserar familjemedlemmar, släktingar eller vänner med frågor. Mikael Strömberg har satt ihop frågorna, som till exempel lyder ”Vilken insekt hör bäst? 1. Loppan x Myggan 2 Vårtbitaren” och ”Johannes Brahms skrev aldrig några/någon 1 Pianokvintetter X Stråkkvartetter 2 Opera”.

Men först lite musik! består av 60 texter och av Pirinens 21 bilder. Vissa av texterna har tidigare publicerats på Aftonbladets kultursidor, i Arena och i Dala-Demokraten. Göran Greider och Mikael Strömberg bidrar med ungefär lika mycket text i denna bok, men Greider har några fler bidrag, eftersom han även har med egna dikter. Boken innehåller mycket intressant inom ämnena musik, ljud och lyssnande.

Men det är alltid frustrerande att läsa böcker om musik och om tonsättare, om man inte har direkt tillgång till musiken och kan lyssna på det man läser om. Precis så känns det också ofta med denna bok. Men vem kan äga skivor med all denna musik som dessa båda skribenter skriver om och tipsar om? Det kan inte vara många. Just för att boken är så innehållsrik kan man antingen läsa den rakt igenom under några dagar eller, om man i anslutning till att man läser lyssnar till musiken som avhandlas, återkomma till boken under flera år. Därför, så spännande det hade varit om det som tillbehör till denna bok funnits CD-skivor med ljudprov och passande, utvalda musikstycken. Med ljudillustrationer hade boken verkligen blivit fantastisk! Men det skulle självklart har blivit oerhört dyrbart. Ett omöjligt projekt.

Bokens artiklar är inte långa, så det blir ett nosande på mycket. Här och var dyker Greiders ofta stämningsfulla dikter upp. Både Greider och Strömberg skriver personligt om sitt liv och sina upplevelser av musiken. Man lär känna dem. Greider:

Jag var alltså runt femton år gammal och hade ganska nyligen upptäckt den så kallade klassiska musiken. Det var en fantastisk känsla, som att stiga in i ett väldigt obebott hus och därinne se hur dörr efter dörr öppnades in till nya rum och i varje rum hördes nya klanger, nya röster, nya världar. Huset verkade obebott i mina ögon bara därför att i min omgivning var det inte många, om någon alls, som lyssnade på sådan musik.

och Strömberg:

Om jag inte hade träffat Åke Hodell på Blå Porten den där dagen i slutet av 70-talet hade jag antagligen fortfarande jobbat kvar som brevbärare. I Hodells värld var allting tillåtet…

Det handlar alltså om bland annat lyssnandet. Greider lyssnade till exempel på Dmitrij Sjostakovitjs sjunde symfoni när han en dag gräddade pannkakor och reflekterar över musiken och kompositören, som komponerade symfonin 1941 när tyskarna belägrade Leningrad. Det handlar om ljud, till exempel om att tankar kanske har ett ljud, om musik som fenomen och hur den påverkar människor, om tystnaden, om bilen som konsertlokal, om Greider som dansbandsmusiker (!), om filmmusik, om radions likriktning i musikutbudet med mera. En mängd kompositörer passerar revy: Wolfgang Amadeus Mozart, Ludvig van Beethoven, Johann Sebastian Bach, Sergej Prokofiev, György Ligeti, Aram Chatjaturjan, Erik Satie, Allan Edwall, David Bowie, Stanley Meyers, Bernhard Herrmann, med flera. Och utövare som Herbert von Karajan, John Coltrane och bland annat en mängd pianister; det är här kvinnorna dyker upp: pianisterna Martha Argerich, Clara Haskil och Rosalyn Tureck.

Pirinens ganska grovhuggna och lite brutala teckningar bidrar i hög grad till att jag tänker att författare och tecknare vill ta bort finstämpeln (om det nu finns någon, men en del anser väl det) från den klassiska musiken, som boken ju handlar mycket om. I en teckning jag gillar, greppar och lyfter något slags monster ett piano, genom att bita sig fast i det med sina stora tänder och i en annan försöker små, små, randiga gubbar ansträngt rubba ett piano med hjälp av hävstänger.

Det går inte att undvika att bli nyfiken på all den här musiken. Om jag ändå ska klaga på något (trots att jag är väldigt svag för denna besatthet av musik) är det på det något för brokiga innehållet i alla dessa texter. Detta att boken innehåller så mycket av lite av varje i så korta texter, gör att helhetsintrycket blir lite väl rörigt.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2006-12-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-27 14:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2322

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?