Den som vill närma sig 1600-talets tankevärld kan ett sätt vara att läsa om en av den tidens stora intellektuella. För den som letar efter något mastigt att ta sig an denna sommar kan denna nyutkomna biografi om filosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz (1644-1716) på 759 sidor vara något att bita i. Maria Antognazza (1964-2023) var professor vid Kings College och denna lärda bok är resultatet av ett liv tillbringat med att studera Leibniz.

Hon lyckas fånga denne spränglärdes resa genom ett intressant intellektuellt landskap. Författarens tes är att Leibniz´ födelse in i det heliga romerska imperiet utgör nyckeln till hela hans identitet. Filosofer såsom Spinoza, Descartes och Locke föddes i stabila nationer där det exempelvis var lättare att förfäkta en rent materialistisk filosofi. “[Leibniz] föddes i en splittrad värld söndersliten av religiösa, politiska och intellektuella kriser – hans mål var att foga samman bitarna och skapa en universell syntes till Guds ära och mänsklighetens lycka.”

Leibniz fick tidigt tillgång till internationella verk tack vare faderns exceptionella bibliotek. “Det verkar som om Leibniz intellektuella nyskapande och experimenterande redan från början föddes ur ett eklektiskt förhållningssätt: ur den breda och självständiga läsningen han girigt ägnade sig åt i sin fars bibliotek och av hans brådmogna lust att utforska kunskapens värld oberoende av sina lärare och sätta ihop bitarna själv.” Om han fick en färdig lösning i skolan sökte han genast alternativa lösningar för att tolka problemet ur så många vinklar som möjligt.

Leibniz sökte sig livet genom till mer kosmopolitiska platser såsom Paris, London eller Wien där han kunde få intellektuell stimulans. “På hans skala över livets njutningar kunde inget mäta sig med intellektuella utbyten och samtal.” Detta var hans dolce vita. Han reste, diskuterade och skrev. Ofta lyckades han rättfärdiga sina eklektiska intellektuella äventyr för en furste genom att hävda en att det på något sätt hängde ihop med det han skulle göra, som exempelvis när han använde familjen Wulfs släktkrönika som en förevändning att studera jordens begynnelse.

En bra bild av filosofens mentala landskap får man av hans försök 1688 att presentera innovativa förslag för kejsaren i Wien:

allt från rikets historieskrivning [...] till en reform av myntpräglingen, från byggandet av en fabrik för tillverkning av mineralbaserade färger [...] till stärkandet av handel och linnetillverkning; från frivillig turkskatt som skulle bekosta kriget mot Osmanska riket och lyxskatt på kläder till en modernisering av arvriken och grundandet av ett universellt referensbibliotek; från införandet av ett försäkringssystem till ett system för att lysa upp Wiens gator med oljelampor. Sist men inte minst fanns förstås ett tämligen detaljerat förslag till de kristna kyrkornas återförening.

Mötet med den holländske vetenskapsmannen Huygens visar tydligt klyftan mellan vetenskap och filosofi.

Huygens var försiktig och benägen att gå framåt i klara och konkreta steg hellre än att dra upp storvulna planer som omfattade visa mer än det aktuella problemet. [...] [Huygens tyckte att] Leibniz var alltför benägen att hänge sig åt vaga presentationer av sitt promethiska reformprogram i stället för att koncentrera sig på klara formuleringar och lösningar av det väldefinierade och hanterbara problem.

Detta får en att associera till vetenskapsfilosofen David Deutsch, som skriver att tydliga och väl avgränsade definitioner är förutsättningen för att kunna testa en hypotes. Vaga och oklara utsagor blir däremot väldigt svåra att falsifiera. Man kan genom vaga formuleringar lura sig själv att det finns ett mönster när det i själva verket kanske säger mer om en själv än om verkligheten.

“Alltsedan han började sin intellektuella bana, menade han, hade han riktat sina ansträngningar mot encyklopedin och ett allmänt förnyande av människans vetenskaper i syfte att öka samhällsnytta.” Varför publicerade han i så fall inte direkt sina upptäckter? Författaren antyder att detta kan bero på att Leibniz i början av sin karriär publicerade matematiska bevis som redan var upptäckta och ville därför inte skämma ut sig själv igen. 200 år efter Leibniz skulle exempelvis Boole göra liknande upptäckter inom logik som skulle skapa förutsättningen för framtida datorer. Men det skulle dröja minst 100 år innan Pierre Simon de Laplace formulerade den klassiska sannolikhetsteorin som den gode filosofen redan hade upptäckt på 1600-talet! En annan tolkning kan vara att han helt enkelt var för spretig och att han alltför ofta fick värdesätta sin egen ekonomi (d v s ta jobb av furstar) istället för att fokusera på att lösa svåra problem. Intellektuell frihet var svår att uppnå (Spinoza blev tvungen att försörja sig genom att skärpa linser).

Inget verk tidigare har försökt att fånga hela Leibniz’ oeuvre och just omfånget gör att man inte alltid hinner landa i hans verk. Man får snarare bilden av en genialisk begåvning där idéerna ofta överväldigar människan (som så ofta är fallet med kreatörer). “En person som Leibniz, med osviklig förmåga att uppfatta överensstämmelser bakom ytliga motsättningar, var i lika hög grad kapabel att presentera sin samlade och konsekventa lära på till synes oförenliga sätt.” Man kan dock undra om det verkligen fanns ett osynligt mönster att upptäcka eller om detta bara var Leibniz egna projektion.

Fri tanke gör ett storverk med denna översättning och bidrar därmed till att ge Sverige tillgång till internationella standardverk. Antognazzas bok gör mycket för att skapa en positiv bild av Leibniz’ livsverk och därmed motverka den karikatyr som återfinns i Voltaires roman Candide. Leibniz’ världsbild – som snarare var medeltida – skapade kontinuerliga problem då han försökte förena sin djupt optimistiska tro med modern vetenskap. Med tanke på hur många samtida som faktiskt bedrev sann vetenskap (som gamle Huygens) kan man hålla med Voltaire när han skrev: uppskatta dem som söker sanning men var extra uppmärksam gentemot dem som tror sig upptäckt den.