Recension

: Melankolins anatomi
Melankolins anatomi Robert Burton Arne Melberg (red.)
2019
Atlantis
8/10

…Et linguas manciporium contemno!

Utgiven 2019
ISBN 9789178110117
Sidor 254
Orginaltitel The Anatomy of Melancholy
Översättare Arne Melberg
Först utgiven 1622

Om författaren

Robert Burton (1577–1640) var en engelsk författare vars Melankolins anatomi, som han skrev för att bota sin egen melankoli, blev ett av sin tids mest berömda verk.

Sök efter boken

Jag är 29 sidor in – stycket där Burton rasar över att det ges ut för många nya poeter och att hela Frankfurtmässan är överfull av böcker ingen gitter läsa – när jag första gången måste googla boken och kolla att det inte är en litterär bluff. Det gör jag sedan ett par gånger till innan jag helt kan acceptera att jodå, Melankolins anatomi gavs faktiskt ut första gången 1622 och Robert Burton var samtida med Shakespeare. Uppenbarligen var det något i vattnet i det jakobinska England. (Och i Frankfurt, bokmässan grundades visst 1454.)

Sidospår, förlåt. Men sånt blir det av att läsa den här boken. Melankolins anatomi är precis vad titeln lovar, ett försök av en lekman (Burton var bibliotekarie och teolog) att skriva en redogörelse för allt man just då visste om psykiska sjukdomar och deras botande, med fokus på pålitliga källor ur antiken och medeltiden från Demokritos till Avicenna Abu Ali Sina och Olaus Magnus. Men eftersom han glatt medger att han skriver om depression för att hålla sin egen depression stången, att han skriver om faran att hålla sig undan nyttig verksamhet och därmed är onyttig själv, och förresten så har ju många stora skapare drabbats av detta själva, så kan han ju inte hålla sig till ett ämne.

Resultatet blir en bok som inte bara är lärd utan också förbannat kul att läsa. Som en enda lång, inte helt välorganiserad* twitterfeed med tankar och citat på ett löst sammanhållet tema där Burton ibland redogör objektivt för den samlade expertisen på ett ämne, och ibland far ut i rena otidigheter mot tryckare och tyckare, katoliker (den är ju trots allt skriven mitt under 30-åriga kriget), okunniga politiker och alla andra han retar sig på. I ena sekunden talar han om den korrekta dieten för att förebygga depression (absolut inga palsternackor!), i nästa lägger han ut texten om det perfekta styresskicket för en stat, sedan snäser han åt tänkta kritiker att ingen tvingat dem att läsa hans bok.

* Melbergs urval skär ner en utgåva på ca 1200 sidor till drygt 250, men jag tror inte Burtons alla krumsprång hänger ihop bättre i original.

Det var inte min avsikt att prostituera min musa på engelska, eller att röja Minervas hemligheter, secreta Minervae, utan att uttrycka mig koncist på latin, om jag bara hade fått det tryckt. Vilken suspekt pamflett som helst välkomnas av våra vinningslystna tryckare, bara den är på engelska; de trycker allt [latin] på blad som inte ens en eländig apa skulle torka sig med.

Så, jo, den är bra mycket roligare än man kunde vänta sig av ett 400 år gammalt medicinskt verk. Men den känns också slående modern, både i sin attityd till psykiska sjukdomar och till dem som lider av dem. Visst anser han att grundorsaken ofta är antingen onda andar eller obalans i de fyra kroppsvätskorna (fast när folk återigen börjat tro att jorden är platt, att vaccin sprider sjukdomar och frenologi gör comeback, varför inte också detta?) Men utifrån den förutsättningen, som de sista rycken från en värld där gäss växte på träd och häxor bytte ut barn, är hans resonemang både stålblankt rationellt och skrivet med en brinnande empati. Du botar inte den som är deprimerad genom att säga åt hen att gaska upp sig, ryter han, det är en sjukdom, du måste se till grundorsaken, och mången nutida terapeut borde nicka. Visst hjälper diet och motion och ett rikt socialt liv, men ingen enda mirakelkur botar allt. Döm inte den som lider om du inte varit med om samma själv.

En dag av sorg är som hundra år, påpekar Cardano; den är en carnificina hominum, mansmördare, eller som Aretaeus så väl uttrycker det: angor animi, själsplåga, själens kramper och konvulsioner, helvetet i koncentrat; ty finns ett helvete på jorden så återfinns det i melankolikerns hjärta.

Tunga frågor, och läs den för guds skull inte som en pålitlig medicinsk text, och ändå: genom allt löper både en självgod önskan att visa sig på styva linan och en törstig nyfikenhet på hur världen är beskaffad. Han kastar lärda citat omkring sig i extas av allt som redan står att veta, men griper också efter allt som återstår att ta reda på. Till slut sammanfattar han det i ett enkelt bud: Var icke overksam, var icke ensam. Ett gott råd än idag, men med en liten asterisk: ta då och då några timmar för dig själv och läs en god bok. Den här, till exempel.

Björn Waller

Publicerad: 2019-03-31 00:00 / Uppdaterad: 2019-03-30 07:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7686

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?