Enfaldigt.

Till och med yttrandefrihet, ett av demokratins fundament, försvagas rejält. Det är märkligt med tanke på alla tekniska lösningar som numera finns och som möjliggör publicering i stort som smått utan att det behövs någon tjock plånbok.

Pressfriheten och journalistiken är utväxter på yttrandefriheten. Även dessa pressas tillbaka globalt genom desinformation, trakasserier, strypt finansiering och politiska påtryckningar. Sverige ligger visserligen bra till internationellt, på tredje plats i det pressfrihetsindex som organisationen Reportrar utan gränser publicerar årligen sedan mer än 20 år tillbaka.

Men även hos oss finns allvarliga tendenser och utvecklingslinjer som hotar oberoende journalistik. I en aktuell bok närgranskar Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt det de kallar ”populistisk mediekritik”. Denna antimediapopulism syftar till att förstöra pressfriheten.

Författarna är själva forskare inom medie- och kommunikationsvetenskap. Ämnet i sig ägnar sig sedan gammalt åt mediekritik. Med andra är det inte kritik mot namnpubliceringar, kvällstidningars rubriker eller enskilda journalisters arbetsmetoder som är problemet. Tvärtom, sådan kritisk granskning är ägnad att förbättra den oberoende journalistiken. Granskarna ska naturligtvis själva tåla granskning.

Men den populistiska mediekritiken bygger ofta på vantolkningar och inte sällan på rena lögner eller påhitt. Den vilar också på känslomässig grund. Fakta är inte grejen. Många gånger är den orkestrerad av makthavare som inte vill få sin verksamhet granskad. Populistisk mediekritik sysslar inte med saklig debatt. Ambitionen är att skrämma till tystnad, att få bort journalisterna, inte att korrigera felaktigheter.

Det här är egentligen inget nytt. Så länge det har funnits liberal press, i betydelsen fristående, granskande journalistik, har krafter i den tyskspråkiga världen använt begreppet ”Lügenpresse”. Särskilt under de tyska nazisterna spreds ordet medvetet för att försvaga utomståendes kritiska granskning. Lögnarna kallade sina kritiker för lögnare.

Det som är nytt i vår tid är den utväxling som populistisk mediekritik kan få på Internet. Tyvärr lånar ”vanligt folk” ut sig som redskap i detta. De dras med av trollfabrikinlägg i sociala medier och skriver själva aggressiva inlägg. En del går så långt att de kontaktar journalister direkt med hatiska och hotfulla budskap. Det behövs inte så många sådana personer för att en telefon eller ett mejlkonto hos den enskilda journalisten ska bli överlastat.

Åtskilliga är de redaktioner som vittnat om att de behövt anlita säkerhetsbolag för att hotbilden mot journalisterna bedöms som så pass allvarlig. Detta kommer i en tid då ekonomin för tidningar och tidskrifter är ansträngd. De betalande prenumeranterna har blivit färre och Google har tagit merparten av annonsintäkterna.

Boken bygger på en intervjustudie med närmare 100 personer. Styrkan är att dessa intervjuer verkar vara genuint kunskapssökande. Majoriteten av de intervjuade är sådana människor som vem som helst kan stöta på i kommentarsfälten i sociala medier. De flesta av oss tar nog numera ett mentalt steg tillbaka i sådana konfrontationer. Vi avstår från att svara, bemöta eller gå i polemik. Situationen är hemtam efter ca 15 år med sociala medier: att säga emot populister på Facebook, X, Instagram eller något liknande forum betyder bara spam, eller värre, från ändlösa antal anonyma konton. Man kan använda sin tid till något bättre.

Men Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt har alltså vinnlagt sig om att försöka förstå personer som anser att Sverige ”har blivit förstört” och att det är ”medias fel”. Ett annat plus med boken är en mängd hänvisningar till teoribildning inom medie- och kommunikationsforskning och andra forskningsfält.

Intressant är också den diskussion om framtiden som författarna för. På ett sätt var det sena 1900-talets breda journalistikkonsumtion kanske bara en parantes. Möjligen är vi raskt på väg in i ett läge där det bara är högutbildade som bryr sig om att betala för verifierade nyheter och för en allsidig debatt. Samtidigt finns det en risk att den populistiska mediekritiken, som är en del av ett bredare populistiskt kunskapsförakt, verkligen får genomslag.

Där den populistiska vågen går fram lämnar den autokratiska ödeland efter sig: auktoritära samhällen, mindre frihet och mindre förnuft. (…) Vad händer när kunskap blir känslor; när sanning blir teknokratisk enkelspårighet och när cynism blir det dominerande förhållningssättet gentemot alla sanningsanspråk?

Författarduon resonerar kring historiska exempel där irrläror burit på sin egen självförstörelse. Den som lever får se.

Similar Posts:

• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Hierta – en publicist värd att minnas
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Stöveldjupt i Twitterdyngan
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang

Snyders kritik av vårt beroende av bilder och allt som är ’nytt’ är träffsäkert: ”Vi översköljs av våg på våg men ser aldrig oceanen. Att klarlägga form och innebörd i det som händer fordrar ord och begrepp som undflyr oss när vi förtrollas av visuella stimuli”. Har gränsen mellan det privata och det offentliga suddats ut? ”[Vi] är fria först då det är vi själva som drar gränsen mellan när vi är sedda och när vi inte är sedda”. Hur mycket vet inte din iPhone eller Google om dina köpvanor?

I en värld där alla på tunnelbanan sitter och stirrar in i en skärm kan dessa ord vara inspirerande: ”prova andra kanaler än internet eller ägna det mindre tid. För dina samtal ansikte mot ansikte”. Detta råd förstärks av ett som lyder ”ta ögonkontakt och håll samtalet igång”. Detta är något som man ofta kan tänka på i Stockholm, det vill säga hur anonym man kan känna sig av att aldrig få ögonkontakt med andra. Det är lättare att radikalisera människor när alla är isolerade från varandra och att måla upp individer som monster eller extremister. ”När tyranner talar om extremister avser de människor som inte håller sig i mittfåran, så som tyrannerna själva definierar mittfåran just då”.

Vissa avsnitt kan förefalla mer problematiska, då författaren stundvis har en tendens att bli för kategorisk. ”De som propagerade för brexit tänkte sig en brittisk nationalstat, trots att någon sådan aldrig har existerat. Det fanns ett brittiskt imperium […]”. Senare har Snyder skrivit att ”Frankrike har liksom Storbritannien aldrig funnits till annat än som ett imperium eller som ett europeiskt projekt”. Ända sedan Westfaliska freden 1648 har tydliga definitioner funnits av vad en suverän stat är och därmed även en nation. Edmund Burke definierade en nation som ett land där ett moraliskt ramverk uppstått över tid som människor genom åren förhåller sig till. Det är summan av alla lokala föreningar, inte definierat av någon centralmakt. Snyders sätt att uttrycka saken på kan lätt bli vilseledande då läsaren kan tro att Frankrike och England endast finns som delar av något större.

Författaren har även en märklig definition av vad en patriot är: ”[någon som] har universella värderingar och normer efter vilka han bedömer sin nation […]”. Patriotism ser jag snarare som lojalitet gentemot de människor man är uppvuxen med och en vilja att dela värderingar som gått i arv från generation till generation. Detta bör inte blandas ihop med nationell chauvinism där dominans och erövring förordas framför fredlig samlevnad. En sådan typ av chauvinism innebär snarare ett radikaliserande av en naturlig vilja av människor att leva i gemenskaper.

Det mest negativa med boken är dock att den är grafisk, vilket verkligen får mig att fundera. För en person som inte är van att läsa serieteckningar är läsningen betydligt svårare. Om ungdomar inte är tillräckligt mogna att ta till sig texten utan illustrationer, finns det något hopp i så fall? Det är även lite problematiskt att Snyder baserar i princip alla sina argument på Nazitysklands och Sovjetunionens förtryck (istället för att exempelvis ta upp Maos Kina eller Pol Pots Kambodja). Boken kan tolkas som en uppmaning att förbereda sig på att omvälvande förändringar kan ske på kort tid och av den anledningen bör man vara på sin vakt. Man bör även stå upp för sig själv och försvara sina rättigheter. Frihetens manna måste samlas in varje dag, annars ruttnar den (som slaverimotståndaren Wendell Philips uttryckte det).

Favoritrådet lyder emellertid: var aktsam om språket. ”Fundera ut ett eget sätt att formulera dig […] Gör ett allvarligt försök att hålla dig borta från internet. Läs böcker”. Detta råd kanske låter avskräckande, uppfordrande och ja, till och med reaktionärt. Men kanske kan det formuleras på ett annat sätt, såsom exempelvis: hur mycket tid tillbringar du med att reagera på det andra tycker och hur mycket på att agera själv? Att söka sanning genom att läsa, att bearbeta kunskap, att tänka, att ta ansvar och agera, skulle kunna vara den bästa processen för att bli en autonom individ. Då kanske man bygger upp de färdigheter som krävs för att göra motstånd mot eventuella diktatorer. Så må det alltid gå tyranner; sic semper tyrannis!

Similar Posts:

• ”Postsanning är prefascism”
• Röd tråd genom en oroande samtid
• ”Kritik” med syftet att döda
• En konservativ sörjer sin flock
• Schwarzbrot och skuld

Boken består av tre delar. Förbittringen, Ömheten och Den jag skulle bli. Det är de första sidorna som får mig att sucka högt. Inledningsmeningen är ”Kroppen var ensam” och sen rasar det på hur mycket huvudkaraktären längtar efter att få ligga. Och då var ändå min ingång att ta mig an en bok av Geir Gulliksen just för att jag hört att han på något sätt blivit en röst för de frånskilda männen och verkligen plockar upp deras syn på saken, på ett uppfriskande och nytt sätt, och kanske kan lära mig bittra man i 50-årsåldern något nytt.

Men nej i början får jag verkligen avsmak. Nej, så där knullsugen har jag aldrig varit! Men sen tjugo, trettio sidor in i boken kommer ömsintheten, den varma humorn, igenkännandets glädje nästan.

Som den ensamma frånskilda man huvudpersonen Henning är, har han både bytt frisör och klädstil för att få något slags riktning på sitt liv. Efter denna yttre makeover är det först när han kommer in på reklambyrån där han arbetar, han inser hur fel han känner sig i de kortbyxor som blottar stora delar av hans ben. Varken hans chef Klara eller sedan hans dotter Synne, tycker hans nya stil klär honom.

Geir Gulliksen beskriver överhuvudtaget väldigt väl hur en lite vilsen man, kan känna sig i sällskap av kvinnor som åtminstone på ytan har mer klart för sig vad de vill. Men han gör det också med en extra twist.

Huvudkaraktären Hennings chef Klara bor numera ihop med en annan kvinna. Hon har levt i många heterosexuella förhållanden, och kommit fram till att män kan vara bra att ha i vissa sammanhang, men inte som livskamrater. Det där inspirerar Henning så pass att det kommer få oväntade konsekvenser.

Klaras reklambyrå har fått uppdraget att jobba med en grön kampanj för en stor dagligvarukedja. Henning assisterar Klara under detta kundmöte. Från matvarukedjans sida på andra sidan bordet, är det lite samma rollfördelning. En kvinnlig chef med höga klackar och, måste man väl säga, en lite undergiven manlig assistent.

Klaras reklambyrå har i stort sett rott hela kampanjen i hamn – den kommer bli deras – när det är dags att ta i hand, och Henning av någon outgrundlig anledning får för sig att smeka sin manliga assistentkollega på kinden, istället för att ta honom i näven.

Det hela är så varmt, kärleksfullt och nästan lite humoristiskt skildrat, att man verkligen känner för Henning, men följden blir dessvärre att reklambyrån tappar affären, eftersom assistenten kände sig trakasserad, och Henning förlorar därpå sitt jobb på reklambyrån.

Jag gillar verkligen Geir Gulliksens sätt att skildra sina figurer, hans säkra sätt att framföra en berättelse på, och sin verkligen ömsinta syn på män i min ålder och därvid i viss mån mig.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Överskattad undergång
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Kön, makt – och kärlek?

Med ett sådant svar kan jag många år senare naturligtvis inte låta bli att läsa hans självbiografi Jag är olyckligt här. Och när det i den förekommer en scen hemifrån barndomens Norrköping, där lille Johan glad i hågen kommer hem med ett eget alster från slöjden i skolan som han med fasa senare upptäcker att hans pappa slängt in i öppna spisen, ja då kan jag förstå lite mer av Cronemans korthuggna svar i den där chatten.

Men med lite god vilja kan man naturligtvis också se – lite förenklat – varifrån Johan Croneman fått sin förmåga att såga saker i sina krönikor. In i den öppna elden med dem bara. Jag vet inte hur hans pappas talang för ord var, men Johan Cronemans verbala elegans kan man verkligen inte ta ifrån honom. Det är ju tack vare den, det nästan alltid är en njutning att läsa hans krönikor i DN, oavsett hur hemsk farsa han hade, oavsett hur många gånger hans far slog honom.

I en stor del av denna bok skriver han om sitt spel- och alkoholmissbruk, om han bara skulle släppa fram sin gråt skulle han gråta i flera dagar. Och boken börjar med en rörande och mycket dramatisk beskrivning där författaren och hans son flyger ner till Düsseldorf för att se en fotbollsmatch på plats. Johan kan för sitt liv inte förstå varför hans betalkort inte fungerar i Tyskland, och gör taxichauffören de får skjuts av in från flygplatsen till stan, alltmer förbannad. Chauffören stannar vid varenda bankomat de ser, men ingenstans på vägen löser det sig. Inte ens på hotellet. Efter många om och men då Croneman fått kontakt med sin bank hemma i Sverige, visar det sig att han spärrat sitt kort för utlandsköp. Den tankspriddheten blir nästan som en brinnande stubin ihop med det omfattande sprit- och spelmissbruk han redan är inne i. Han faller ihop och blir akut körd till närmaste sjukhus. Där konstateras det att han är ganska illa däran. Johan Croneman som inte ställt särskilt höga krav på sin son, blir nu plötsligt stenhård. ”Du måste vara stark nu, Folke”. Och tack vare sin son överlever han.

Boken är lättläst, dråplig och rolig och väjer heller inte för helt charmanta sidor som att Croneman inte helt utan stolthet påstår att han nästan aldrig förlorat en fight. Att han förbereder sig minutiöst för varje tänkbar väg en kommande konflikt kan tänkas ta, och sedan nästan alltid går vinnande ur striden. Han kan inte vara helt lätt att leva med tänker jag.

Jag glömmer heller inte scenen där han smyger sig in på en krogtoalett, precis efter att ett av hans ex varit där, bara för att få känna hennes värme från toalettringen.

Det kan också ha sina sidor att vara en sådan slipad krönikör som Johan Croneman, att ha språket så i sin makt. Hans liv verkar visserligen varit en berg- och dalbana och verkligen inte en ointressant sådan, men jag vet inte om det riktigt bränner till någonstans.

Men road det blir jag, och skrattar flera gånger över det egentligen rätt kolsvarta.

Similar Posts:

• ”Är det här en pretentiös bok?” och 9 andra jätteviktiga frågor
• Hopplöshet och livskraft
• Att skriva genom smärta
• Att använda sin röst för andra
• Om att överleva

Japan hade inte riktigt den här kollektiva rörelsen och öppenheten. 2017 var det framför allt en japansk kvinna som klev fram och gav övergreppen ett ansikte och ett namn. När journalisten Shiori Ito den våren gick ut offentligt med sin överklagan mot åklagarens beslut att inte väcka åtal för den våldtäkt hon utsatts för ett par år tidigare, stod hon påtagligt ensam. Hennes familj vågade inte längre hålla kontakten, och hon fick svårt att utöva sitt yrke, eftersom den hon anklagat var en högt uppsatt medieman.

Originalutgåvan av boken Black box kom ut samma år. Där vill Shiori Ito inte bara berätta om det hon själv varit med om, under och inte minst efter övergreppet, utan också sätta ljus på och påverka Japans sätt att hantera sexuella övergrepp.

För att göra det har hon bland annat besökt Sverige och våldtäktsmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm. Det är förstås intressant ur ett svenskt perspektiv – den svenska våldtäktsstatistiken är ju minst sagt omdebatterad. Enligt FN-uppgifter som Ito återger ligger Sverige i topp med 58,5 fall per hundratusen invånare. Japan däremot intar plats 87 med bara 1,1 fall per hundratusen. Samtidigt svarar en av femton japanska kvinnor i en anonym undersökning att de har tvingats till sex, och det är inte så svårt, när man läser om Itos erfarenheter, att förstå varför benägenheten att anmäla är liten.

2015 bjuds den unga aspirerande journalisten ut på middag av den äldre chefen, under förespegling att prata jobbmöjligheter. De dricker en del, men långt ifrån vad Ito brukar tåla. Plötsligt blir hon yr, och minns sedan ingenting, fram till att hon vaknar på den högt uppsatte mediemannens hotellrum med honom över sig. Hotellets övervakningsfilmer visar hur han släpar henne till sitt rum.

Gång på gång får hon berätta om den här kvällen för polisen. Hon får rekonstruera den, med en docka över sig, i polisens träningssal, inför en rad av manliga poliser. Gång på gång får hon ovidkommande frågor om sitt sexliv och sina preferenser. Gång på gång blir hon avrådd att anmäla. Det som hänt är ju så vanligt. Och svårbevisat. Och pinsamt för alla inblandade.

Tiden går och Ito börjar ge upp hoppet om en lösning. Mediemannen befinner sig utomlands. Så kommer plötsligt beslutet om att han ska häktas. Utredande polis står beredd på flygplatsen. Då dras plötsligt häktningsbeslutet tillbaka, utredarna byts ut och fallet läggs ner. Tjänster och gentjänster tycks bytas på höga nivåer.

Jag önskar att jag kunde säga att den här boken får mig att förstå hur ett land som ibland verkar närmast överlägset civiliserat kan fungera så i grunden ociviliserat. Japan är ju känt för sin låga brottslighet, men nu undrar jag snarare hur representativt Itos fall är. Hur vanlig är den här vänskapskorruptionen? Hur ofta går status före rättvisa, och hur ofta är det snarare fråga om att brott inte leder till åtal eller ens anmäls för att det helt enkelt känns lönlöst?

Handlar det ”bara” om sexualbrott och brott mot kvinnor? I World Economic Forums ”Global Gender Gap Report” hamnar Japan på 110:e plats av 149 länder. Abort är till exempel bara tillåtet med mannens tillstånd, även om graviditeten är en följd av våldtäkt. Om detta skriver svenska Hanna Aqvilin i förordet till Black box, och frågan är om inte jag som läsare rakt igenom hade behövt även hennes utomstående ögon på det där fascinerande, problematiska, svårbegripliga landet.

Similar Posts:

• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• En klubb för oss alla
• En oskuldsfull häxa
• Ve den stackars pendlaren
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution

Berättelsen är inte en självbiografi, men har klara likheter med författarens eget liv. Berättarjaget Johanna Morrigan (mer känd under artistnamnet Dolly Wilde) är en nittonårig musikjournalist i London 1995, vilket också författaren var vid den tidsperioden. Precis som författaren har Dolly en bakgrund i ett arbetarklasshem i Wolverhampton, och precis som författaren har hon en på det hela tagen kärleksfull, men komplicerad relation till föräldrarna. Moran har sagt att uppväxten som hemskolad med sju syskon i ett trerumshus påminde om Hunger Games, och har gjort en TV-serie inspirerad av upplevelsen som heter Raised by wolves. Dolly Wilde och hennes bror Krissi har visserligen flyttat hemifrån, men har problem med att deras ständigt störtfulla och pårökta pappa tenderar att bosätta sig hos dem, eftersom han har en medelålderskris. Och till råga på allt så tycker deras vänner inte att det är ett problem.

”Det är ju det som är det värsta”, säger Krissi olyckligt. ”Han skjutsar omkring dem i sportbilen och fixar röka åt dem, och drar anekdoter om när han drog linor ihop med Jimi Hendrix. De tycker han är asball.”

Ja, jo, om man inte var släkt med honom kunde man kanske tycka det.

Berättarstrukturen i Konsten att bli känd är ganska lös. Det händer inte så värst mycket. Dolly skriver krönikor, träffar kändisar, hanterar sina föräldrar, och navigerar kärleken till musikern John Kite, som olyckligtvis sedan han och Dolly lärde känna varandra i förra boken råkat bli superkänd flickidol, och turnerar över världen.

Vad den istället består av är Dollys tankar och reflektioner om världen. Dolly ställer sig på tvären i den extremt grabbiga miljö som råder kring musikscenen i nittiotalets London, och det uppskattas inte av alla. Hon ligger runt, först flitigt och målmedvetet, och därefter med mer eftertanke. Efter att ha legat med komikern Jerry Sharp och en videoinspelning av sexet börjar cirkulera, blir den grabbiga känslan i bekantskapskretsen allt mer fientlig, på ett sätt som känns välbekant, inte minst efter #MeToo.

Att det inte händer så mycket i Konsten att bli känd är inte kritik. Det behövs inte, för Dollys huvud är en så utsökt underhållande plats att befinna sig på. Som när hon ger sig in på följande utläggning angående manliga könsdelar:

Som tur är tycker jag att kukar är häftiga. Jag har aldrig begripit mig på kvinnor och tjejer som rynkar på näsan när kukar kommer på tal. De är ju hur balla som helst. Egentligen vill jag inte antropomorfiera mannens könsorgan, men de känns alltid som en sorts underbara keldjur. De är så lena att klappa, älskar när man leker med dem, och far genast ivrigt upp ifall det ser ut att bli tal om en lång, rask, skön skogspromenad. Snoppen är i grund och botten en spaniel. Om penisar kunde leva åtskilda från männen, och man kunde ha dem i en låda på bordet, så skulle jag ha en. Jag skulle småprata med den när jag kände mig ensam och jag skulle leka med den, och när skrivandet körde fast skulle jag tankspritt stoppa den i munnen och suga på den istället för att proppa i mig en massa snacks eller röka. Det skulle vara rena hälsokuren för mig! En huspitt!

Boken är full av små oneliners, roliga utvikningar, och ibland något som liknar visdom. Dolly är brådmogen och naiv och väldigt mycket tonåring även om hon lever i en värld som domineras av tio år äldre män. Hon sammanfattas genialt och alldeles i förbifarten i ett bokens första stycken, där hon beskriver sitt rum, som har himmelsblåa väggar, där hon försökt måla små himmelska moln, men på grund av en alltför bred pensel så ser de ut som pratbubblor istället.

[V]äggarna ser ut att vara fulla av tomrum där det borde sägas något. Men jag vet inte vad än. Så är det när man är nitton. Man kan inte sina egna bästa citat än. Man har inte sagt dem än.

Det finns säkert de som kommer tycka att Konsten att bli känd är feministisk PK-litteratur som saknar kulturellt värde och bara vill skriva läsaren på näsan. Men jag tycker att den är genomgående väldigt rolig, och bitvis faktiskt vacker, i synnerhet när den blir till ett hyllningstal över de bespottade tonårsfansen. När hon pratar om hur de stirriga tjejerna som överröstar Beatles inte är en oönskad biprodukt av musikindustrin, de representerar något fint och uppriktigt.

Similar Posts:

• När allt tänjs till bristningsgränsen
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• Klass och moderskap i 60-talets London
• Internationell författarscen – Caitlin Moran i samtal med Jan Gradvall
• Varm och lågmäld indiepopbiografi

Werner var med och startade Viralgranskaren, en redaktionssatsning som kritiskt undersöker virala påståenden, bilder och andra uttryck med den uttalade ambitionen att visa upp en bit av verkligheten, som delas vitt och brett. Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå hamnar i skärningspunkten mellan viralgranskningande och fascinationen för berättelsen bakom berättelsen. Genom att lyfta exempel från hela internets historia diskuterar Jack Werner vidare kring vad som kan hända när någon bestämmer sig för att klippa och klistra ihop sina egna versioner av sanningen eller skapa helt egna historier och hävda att de stämmer.

Utöver moderniserade vandringssägner diskuteras här bland mycket annat uppkomsten av påhittade popartister som försetts med andras låtar, de onda clownernas plötsliga påstådda utbredning över världen, skämt om att Microsoft är på väg att köpa den katolska kyrkan och uthängningar av falskt terrorbrottsanklagade personer. Låter det spretigt? Det är det inte, bredden reflekterar snarare på ett målande vis det verkligt mångfasetterade internetsamhället som har vuxit fram. Kapitlen är korta och många men sammanfogas av ett underliggande källkritiskt resonemang och ger en bild av ett ständigt växande träd vars utskjutande grenar utgör nya sätt att kommunicera. Men rötterna står stabilt i historien. Kommunikationsvägarna må vara nya men baseras ofta på urgamla principer. Politisk propaganda, spelande på fördomar och ryggmärgsreflexer, hårdvinklingar.

Att kommunikationen idag går så mycket fortare än tidigare får också konsekvenser för den etablerade journalistiken, vilket flera händelser som skildras i boken vittnar om. Jack Werner benar ut och ger perspektiv på tillfällen då seriösa medier till exempel plockat upp dåligt underbyggda historier och snabbt kastat ut dessa som sanningar. Men boken utgör samtidigt ett tålmodigt försvar av journalistiska grundprinciper och visar i stället upp hur alla kan fela, tunga tidningsredaktioner, du, jag och Jack Werner själv, i en tid dominerad av hastiga beslut och blixtsnabba sociala medier.

Det är en högaktuell och spännande spegling av ett samhälle där manipulerade sanningar ständigt dyker upp i vardagens flöden. Vilket är en realitet vi alla ständigt måste förhålla oss till, särskilt i dessa politiskt polariserade dagar. Boken får dig garanterat att tänka ett varv till innan du reflexmässigt trycker på den där dela-knappen igen.

Similar Posts:

• Digitala vandringssägner som skrämmer
• Friskt vågat – allt förlorat
• Poesi med en räv bakom örat
• Flykten från samtalet
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda

Konsekvensen är bland annat att Ryssland ofta utses till syndabock för alla möjliga av världens problem, även om det kanske är två parter som träter (fallet med Rysslands annektering av Krim är ett exempel som tas upp) och till och med i fall där Ryssland egentligen inte är skyldigt alls.

Boken består stilistiskt av tre ganska olika delar: en inledande del som handlar om russofobi i nutid, en andra del med en idéhistorisk tillbakablick, och en tredje del med avslutande reflektioner främst om västmedias arbetsmetoder för att upprätthålla denna ”russofobi”.

Fenomenet ”russofobi”, argumenterar författaren redan från start, är besläktat med antisemitism. Skillnaden, kan man väl möjligen tycka, är att Ryssland länge varit en militär stormakt. En välargumenterad och välstrukturerad bok på temat hade förstås gjort en tydlig skillnad på kritik mot (och/eller rädsla för) den ryska regimen å ena sidan, och fördomar om ryssar som folkgrupp å den andra.

Mettan gör precis tvärtom: blandar friskt mellan fördomar om ryssar och fördomar och/eller kritik mot den ryska regimen. Fördomar mot ryssar som folkgrupp är ju dock något helt annat än oro för eller kritik gentemot den ryska staten: det har väl många gånger funnits all anledning för såväl ryssar själva som många av Rysslands grannar att vara oroliga för den ryska statens agerande.

Boken tar därefter i ganska liten utsträckning upp fördomar om ryssar som folk, utan den handlar mestadels om synen på och behandlingen av den ryska staten och dess politik, i såväl västerländsk media som av västerländska stater. Här menar författaren alltså att Ryssland i vissa fall blir helt orättvist kritiserat av västvärlden. I andra fall så har han kanske inte mycket att säga direkt till försvar för den ryska politiken – men det är enligt den här boken likafullt ”russofobi” att kritisera rysk politik, om man inte samtidigt kritiserar andra länder som fört eller för en liknande politik. De ryska tsarerna var kanske inte så särdeles trevliga – men var Västeuropas samtida monarker så mycket bättre, egentligen? Det må ha dött miljoner människor i Stalin-tidens Ryssland, men var Västeuropa så himla trevliga i sina kolonier eller med sin slavhandel? Ryssland av idag kanske inskränker demokratiska fri- och rättigheter, men det gör väl en massa andra stater också?

Självklart finns det en poäng i det resonemanget i så måtto att historiska eller samtida oförrätter borde uppmärksammas, oavsett vem förövaren är. Problemet är att argumentet, utnyttjat i den här bokens kontext, mest verkar användas som ett sätt att avleda uppmärksamheten från just Ryssland. Ingen annan nation i världen är offer för så mycket fördomar som ryssarna, menar författaren vidare. Särskilt övertygande är han dock inte här. Man kan väl tvärtom se stora likheter i hur alla möjliga länder som på något vis utmanat västerländsk politisk hegemoni ofta har behandlats på liknande vis. Ryssland får förvisso mer uppmärksamhet i västerländsk media, men det beror kanske snarare på landets stormaktsstatus, än på någon unik ”russofobi”.

I synnerhet denna bokens första del använder sig särdeles ofta av ett specifikt stilgrepp: den retoriska frågan. Mettan älskar verkligen att ställa retoriska frågor. Igen och igen och igen. Faktum är att vissa sidor faktiskt bara består av retoriska frågor. Varenda mening. Det ger därmed en överhängande rabulist-känsla över bokens första del. Så för att då använda sig av detta stilgrepp: hade ingen redaktör kunnat upplysa författaren om att allt för flitig användning av retoriska frågor faktiskt förtar deras värde?

Stilgreppet fyller ju förstås en viktig funktion för författaren: han kan med dem som hjälp antyda en massa saker utan att ens behöva försöka belägga dem. Och antydningar finns det såldes gott om i den här boken. Ibland ballar det riktigt ur, som när han exempelvis på en sida radar upp retorisk fråga på retorisk fråga som alla går ut på att Ryssland inte alls är ett hot mot omvärlden, utan har ”bevisat” sin önskan om att ”avstå från all militär aggression”.

I bokens andra, idéhistoriska del lugnas argumentationen ned avsevärt, så att man nästan får känslan av att man nu läser en helt annan bok, av en annan författare. Det kan exempelvis gå flera sidor, ja ibland nästan ett helt kapitel, utan någon retorisk fråga alls. En förklaring till det är kanske att författaren här lyckas ha mer distans till ämnet, just för att det i denna del av boken handlar om historia, men också för att han i den här delen av boken i högre grad förlitar sig på och använder sig av tidigare forskning. Här finns därför en stundtals intressant genomgång av hur denna ”russofobi” vuxit fram historiskt i Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. En central förklaringsfaktor är västvärldens egna imperialistiska politik (exempelvis britternas världsomfattande imperium eller Tysklands jakt på lebensraum), vilken hamnat på kollisionskurs med Ryssland, geografiskt och politiskt. Intressant är också exempelvis hur ett påstått ”testamente” från Peter den store visat sig få stor betydelse för västvärldens syn på Ryssland, även långt efter att det har bevisats vara ett falsarium.

Ganska ironiskt blir det ju dock att författaren i den här delen av boken samtidigt lyckas med konststycket att slänga in en bunt gedigna fördomar om andra nationer och folk under sitt försvar av Ryssland. Ett exempel är att Ryssland påstås ha räddat Europas civilisation från att gå under av invasioner av mongoler, araber och turkar. Hade inte Ryssland varit där som ett ”bålverk” mot dem så skulle hela den europeiska civilisationen ”aldrig ha uppnått sin guldålder”. Sicken otacksamhet att inte erkänna detta, menar författaren. Även om man ignorerar frågan om Ryssland verkligen utgjorde detta ”bålverk” militärhistoriskt, så kan man ju konstatera att författaren här lyckas återge några av de värsta orientalistiska fördomarna om det barbariska Mellanöstern.

I bokens sista och avslutande del så diskuteras främst hur media arbetar för att upprätthålla den ”russofobiska” världsbilden. Det handlar då om frågor som exempelvis ordval och semantik, vem som intervjuas och hur en fråga ramas in. Schizofrent nog frångås här den tidigare argumentationen om att Ryssland varit unikt utsatt för västvärldens fördomar, för att många gånger istället ta upp att flera andra länder som utmanat västvärldens politiska hegemoni också blivit offer för liknande behandling i västerländsk media. Än en gång för man således intryck av att boken inte riktigt hänger samman.

Similar Posts:

• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Dokusåpan det nya Ryssland
• Det bortglömda krigets fasor
• Att leva i Ryssland under Putin
• Fascinerande var ordet

På omslaget till Bara en kram står titeln i försåtligt runda, ljusrosa bokstäver, som för i alla fall mina tankar till Mårten Melins båda ungdomsböcker Lite mer än en kram och Mycket mer än en puss. Flyttar man fokus till omslagsbilden står istället en mörkklädd man och lurar i buskarna. Dubbeltydigheten finns där redan på omslaget, med andra ord, den ljusa, moderna ytan och det betydligt grumligare djupet.

Bara en kram har också en ramberättelse som på sätt och vis speglar detta. Du, läsaren, hittar en dator på trottoaren. Datorn tillhör Jens Svanström, kulturjournalist, chefredaktör och författare.

Författare, han har väl inte skrivit någon bok?
Jo, se.
På datorn finns två dokument.
Ett som heter Dagbok.
Ett som heter Roman.
Börja läsa, om vartannat.
Snart finns det fler svar än ett.

Nu är det här på inget sätt avgörande för romanupplevelsen, men denna ramberättelse stör mig lite. Kanske för att jag inte gillar att författaren utger sig för att veta saker om mig som läsare. Kanske för att det känns ologiskt att jag, förutsatt att jag faktiskt plockade upp en dator från trottoaren, tog mig in i den och började läsa, skulle läsa de båda dokumenten växelvis. Kanske för att jag har svårt att föreställa mig att en skrivande människa och före detta frilansare skulle ha en dator sedan åratal som bara innehöll två dokument.

Mitt råd, om jag hade haft den betydligt större förmånen att hitta den här romanen i manusform, hade varit att stryka ramberättelsen och låta läsaren upptäcka att den ena berättelsen är huvudpersonens romanförsök efter hand istället. Det hade på flera sätt fungerat bättre.

Den större behållningen är Jens Svanströms dagbok, som fångar den där dubbelheten på ett träffande och enormt obehagligt sätt i sig. Jens, först frilansare och så småningom chefredaktör på en hipp ny gratistidning, är full av goda ambitioner – så uppfattar han det åtminstone själv – och alla de rätta fraserna. Han skriver krönikor om feminism och den bedrövliga manligheten. Det blir hans stora genombrott. Och han tror nog själv på vad han skriver, eller, åtminstone tror han att han tror på vad han skriver.

Hans beteende mot flickvännen, kvinnliga kollegor och tillfälliga bekanta berättar en helt annan historia. Plötsligt kommer rykten igång, rykten om tafsande, tjatsex, övergrepp. Jens är djupt förnärmad. Perplex. Han är ju the good guy. Han kan sin Beauvoir.

Men plötsligt ser det kanske lite konstigt ut att hans romanutkast handlar om en ambitiös serievåldtäktsman ..?

Jag gillade Riv alla tempel och Vän av ordning mycket. De var också djupt obehagliga, och berörande. Bara en kram är berörande på ett annat sätt. Om Johan och Joel i de tidigare romanerna kunde ha varit den där snubben på högstadiet som jag knappt pratade med, så känns Jens som en typ jag läst litteraturvetenskap tillsammans med, hängt på klubbar med, druckit finöl och kommit riktigt bra överens med. Han kommer nära.

Innanför.

Similar Posts:

• Om man klipper sig och skaffar ett jobb eller istället stannar hemma och odlar regnbågsfärgad päls på knäna?
• I kamp mot högspänningssamhället
• ”Du säger inget till någon, va?”
• Mårten Melin: ”Jag vet att den här boken behövs”
• Att bevisa sin betydelse

Den sommaren inträffar trippelmordet i Åmsele. Sten och Ewa Nilsson och deras tonårige son Fredrick blir mördade på kyrkogården i Åmsele över något så trivialt som en stulen cykel. Det skyldiga unga finska paret Juha Valjakkala och Marita Routalammi kan snart identifieras, men inte fångas. Det blir en polisjakt över hela Sverige.

Den massiva mediebevakningen, som alltså Lagercrantz blir del av, illustreras med parets privata fotografier. Till denna omdömeslöshet ska senare det faktum att paret – och särskilt Valjakkala – får unga beundrare på kuppen härledas. De mestadels unga tjejer som hänger runt rättegången och brevväxlar med Valjakkala blir sedan i sin tur föremål för upprörd mediebevakning – Victoria Larssons romandebut Ett norrländskt trauma från 2014 behandlar för övrigt detta tema utifrån en självbiografiskt inspirerad ung huvudpersons synvinkel – och så snurrar det på.

Tio år senare reser Lagercrantz tillbaka till Åmsele för att återigen skriva om morden. Egentligen är det väl för att göra upp med det som hände då, en medierapportering han har blandade känslor inför, men frågan är hur mycket uppgörelse det blir. Kanske är jag orättvis som läser boken så långt efter att den getts ut, men det är svårt att se att han kommer med särskilt mycket nytt. Ambitionen att ge mer utrymme åt offren väger ganska lätt. De förblir, trots gamla hemvideofilmer från lokalrevyerna makarna medverkade i, relativt anonyma. Mördarna överglänser fortfarande det mesta.

Dock får de en hel del konkurrens av författaren själv. Lika mycket som Lagercrantz är på jakt efter sanningen bakom rubrikerna verkar han vara på jakt efter sitt tio år yngre jag. Ett avsnitt är till exempel uppenbarligen ett sätt att be om ursäkt till någon tjej han haft ihop det med, och det känns uppriktigt sagt ganska smaklöst att klämma in i berättelsen om tre människors brutala och meningslösa död.

Änglarna i Åmsele är helt enkelt lite för mycket, både av Lagercrantz själv och av de där litterära ambitionerna. Det är lager på lager av ramberättelser, barndomsminnen och privat snarare än personligt. Han hade tjänat på att hålla det renare och rakare.

Men visst är det ett fascinerande stycke svensk kriminal- och mediehistoria som berättas här. Inte minst skildringarna av de unga kriminalreportrarnas kringflackande, sensationslystna tillvaro, inte sällan mest likt det uppskruvade livet på en rockfestival, är intressant och ganska obehaglig läsning. Någon särskilt skarp analys av mediedrevet kring brott och brottslingar blir det dock inte, utan framför allt en ingående skildring av det vi redan hört så mycket om: de unga mördarna med sin finska brytning, sitt Bonnie och Clyde-komplex och sitt eviga släpande på kaniner.

Similar Posts:

• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Life imitating art imitating life
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Klassens ljus
• Makten över orden smäller högst