Vem var Olof Lagercrantz? För en person som mig, som är född på åttitalet, var han mest ett namn i pappas bokhylla. Jag minns fortfarande hur jag gick och tittade på de innovativa titlarna: Färd med mörkrets hjärta, Om konsten att läsa och skriva och Min första krets för att bara nämna några. Jag blev nyfiken och frågade pappa vem han var.

Olof Lagercrantz var kulturskribent hela sitt yrkesliv och chefsredaktör på Dagens Nyheter under perioden 1951 – 1975. Det var enligt många tidningens guldålder. Parallellt med journalistiken jobbade han som lyriker, biografiförfattare och forskare. Han var verksam mellan 30- och 90-talet.

Idag sitter jag med ett urval av hans artiklar framför mig. Det är en märklig läsning. Lagercrantz börjar som konservativ kritiker på Svenska Dagbladet men blir alltmer radikal under årens gång, hans samhällskritik blir allt djupare och slutligen, vid nittitalet och Irakkriget vräker en rasande Lagercrantz ur sig att vårt sekel är reserverat åt lögnen. En lögn som fått djävulsvingar för att flyga in i vårt hem.

Men Lagercrantz är också den djupa medkänslans författare som ständigt tar strid för de svaga och utsatta. Han åker till Kiruna och skriver om gruvstrejken, han åker till Kina och Ryssland och skriver om arbetarna och han besöker en präst i ett amerikanskt fängelse, en man som dömts till sex år för att han hällt napalm över inkallelser för unga män till Vietnamkriget.

Samtidigt verkar Lagercrantz som litteraturkritiker. Han är skarp. Och skoningslös. Så här skriver han till exempel om Sven Stolpe:

En märklig människa är han i vilket fall som helst och så fången i sin falskhet att han ej ens i ett ögonblick av klarsyn skulle erkänna att både gudstron och ödessuset är masker, att hans orientering i världen huvudsakligen sker med stöd av kulisser. Ingen vet vad som döljer sig bakom dem, allra minst författaren Sven Stolpe.

Litteratur och samhällskritik är för Lagercrantz oskiljaktiga. Det är diktarna som är samhällets egentliga fäder och mödrar. De kan med sin intelligens och sin sensibilitet avläsa den atmosfär som utmärker deras tid. Litteraturen blir på så sätt ett redskap att avkläda samtiden med. Ofta använder han också bilder ur litteraturen som förklaring på samhälleliga problem. Under åttitalet, då han enligt mitt tycke är som bäst, återkommer han till en scen i Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Kapten Marlow, huvudpersonen, är på väg ner till Afrika för att tillträda sin tjänst i ett stort företag. Utanför kusten ligger ett franskt krigsfartyg och skjuter med sina långa sextumskanoner rakt in i djungeln. Marlow häpnar. Det verkar vara ett makabert skämt. Då upplyser någon honom att det ligger en infödingsby där inne, att det är fråga om fiender. Jag tycker det är en träffande bild av kolonialismen. Å ena sidan västvärlden, vilt skjutandes mot djungeln – bom! Å andra sidan tredje världen som slits sönder av en obegriplig död från ovan. Kanonerna är mäktiga, säger Lagercrantz, men det är makten över orden som smäller högst:

Fiende är ett fint ord. Det hör hemma inom vår kultur. Sina fiender bekrigar man. Vrenskas de, tvingas man att förinta dem. Det är obehagligt, men de är ju fiender. Liksom de japaner som bodde i Hiroshima.

Det är beskt, det är rasande men också djupt medkännande. Det var så han var.