Krönika

Ett kliv uppåt på stegen

Jag minns det som igår, när jag låg i den där hängmattan för över tio år sedan. Solen sken och jag hade ett glas saft stående nedanför. I händerna hade jag en bok med titeln ”Raseri” skriven av Stephen King under pseudonymen Richard Bachman. Det var den första "vuxenboken" jag läste och jag minns den fantastiska känslan av att vända blad efter blad. En scen som jag minns speciellt är den när femtonåriga Charlie, bokens huvudperson och antihjälte, avlossar sin pappas revolver mot läraren och utbrister ”det är bättre än att jaga tjejer” varpå han tar sin skräckslagna klass som gisslan. Gåshud. Det här var något helt annat än ”Bert” böckerna. Det här var så mycket häftigare, så mycket mognare. Jag minns att jag tänkte där jag låg i solen att det skulle hända något med mig. Att jag äntligen tagit ett kliv uppåt på stegen. Vuxenvärlden nästa.

Så gick det några år av mörker då jag mest läste fantasyböcker och kände att jag inte kommit så mycket längre sen den där sommardagen. Pappa klagade på min enformiga smak och en kompis som var några år äldre berättade att han läst Stig Dagerman. Men jag var inte intresserad. Jag ville inte läsa tråkiga böcker om tråkiga människor som hade samma tråkiga problem som mig. Jag ville läsa om eldsprutande drakar, krigare med magiska svärd och svartalfers onda besvärjelser. Jag trivdes bra med att sitta nedsjunken i Tolkien och Eddings på väg till skolan. Det var betydligt intressantare än världen utanför.

Så kom den där dagen. Den mörkaste av dem alla. Jag hade precis avslutat en del i "Darklanskrönikan” och stod i bokhandeln för att köpa nästa. Bokhandlaren plockade fram den bland reservationerna och tittade på den som om han höll i en påse skit. ”Vet du att den är baserad på ett rollspelsseminarium” sa han och fnyste. Då hände det något. Författarna hade tagit en historia som finniga tonåringar diktat ihop. Höjden av töntighet. Jag ville ju att mina författare skulle skriva i ringbrynja, med handen på svärdet. Jag ställde boken i bokhyllan när jag kom hem och där står den fortfarande, orörd.

Bara några veckor senare läste jag den där boken om den där personen som jag tror att alla läsande människor har läst. För mig hette den ”Brott och straff” och var berättelsen om Raskolnikov som slår ihjäl pantlånerskan. Jag behöver väl knappast säga något om den upplevelsen annat än att den var ett lååångt kliv uppåt på stegen. Vuxenvärlden nästa.

Jag tror att jag fortfarande är kvar i det där, att nå den sista pinnen på stegen. Egentligen är jag nog fortfarande en liten skitunge som hoppas på att hitta den häftigaste boken av dom alla. Den som gör att jag blir vuxen. Men det har blivit svårare. Man kommer liksom inte så mycket högre. Under sommaren har jag försökt mig på Jacques Derridas ”Den andres enspråkighet” och snarare känt att jag trillat ner ett steg. Men jag tänker inte ge upp. En dag ska jag klara det. En dag ska jag ta det sista klivet och stå på höjden av min levnads branter. Vuxenvärlden – snart kommer jag.

Rasmus Landström

Publicerad: 2007-09-02 01:06 / Uppdaterad: 2007-09-02 01:06

Kategori: Krönika

7 kommentarer

Författare i ringbrynjor, poeter med fjäderpennor bakom öronen, hysterikor i viktorianska klänningar, psykopater, galningar, självmordskandidater. Vi kommer aldrig ifrån den romantiserade författarbilden tror jag. Inte såna som du och jag som helst skulle bo i ett spökslott. Jättefin krönika! kram från Malin

Ditt namn Oregistrerad 2007-09-02 13:00
 

Den bästa litteraturen är kanske inte alltid den som ger mest vuxenpoäng?

micke Oregistrerad 2007-09-02 13:26
 

Micke: Det kanske blir ett ämne för nästa krönika. Ärligt talat så har jag fått stora upplevelser av sånt som klassificeras som barnlitteratur (Tove Jansson t.ex.).

Rasmus Landström Redaktionen 2007-09-03 00:14
 

Derrida. Dostojevskij. Ulk ulk ulk. Tolkien LeGuin Herbert Lloyd Asimov Kay Donaldson Bradley Strugatskij Robinson Simmons Clarke Lovecraft… Tjoho! Skit i pinnen, läs det som fängslar. Även jag har försökt mig på de 'vuxna' författarna gång på gång. Nu är jag mer än vuxen och kan äntligen släppa dem utan att skämmas. Å vad skönt!

M Oregistrerad 2007-09-08 23:09
 

härligt, rasmus! man känner igen sig…

Ebba Oregistrerad 2007-10-22 11:45
 

ner

theo Oregistrerad 2007-12-07 10:40
 

Jag blir stolt när jag läser denna språkligt underhållande krönika av denna vuxna kille som ännu inte klått mig i armbrytning.

Caroline Oregistrerad 2008-01-13 04:38
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?