Jag har aldrig förstått mig på skräckfilm. Jag avskyr den där adrenerga känslan av en jump-scare: det sprittande kallsvettiga obehaget, pulsen som skenar. Jag blir rädd varje gång. Jag blir rädd även om jag vet exakt när monstret ska hoppa fram. Och jag kan inte se det njutbara i det. Inför skräcklitteratur, däremot, känner jag något helt annat. När jag inte längre behöver vara rädd för att något plötsligt ska hoppa fram ur sidan och skrika, så kan jag uppskatta hur vissa författare har förmågan att skapa den där smygande, krypande otrygghetskänslan. Camilla Sten, med Staden. Mats Strandberg med Hemmet. Ett långsamt, subtilt obehag, som får mig att dra upp fötterna i fåtöljen bara för säkerhets skull.

På internet finns en typ av skräcklitteratur som bygger på återberättande, på spridning – de är vandringssägner; digital folklore. De kallas för creepypasta, av engelskans creepy och copy-paste. Jack Werner är journalist och författare – känd från creepypodden, men också till exempel från Viralgranskaren och för den oavsiktligt geniala liknelsen ”Hans andedräkt luktade ruttnande Internet”. I Creepypasta – spökhistorier från internet, har han samlat berättelser om getmän, Slender Man, spöken som hemsöker google maps, och mystiska ryska militärexperiment, och varvar dem med egna tankar, analyser, och kontext.

Creepypasta som genre hör kanske inte till mina favoriter när det gäller skräcklitteratur – det korta, avskalade formatet och ofta lite generiska innehållet blir tröttsamt efter ett tag. Men det finns undantag, och en del av berättelserna som jag introduceras för i Werners samling uppskattar jag verkligen. Som Ett hus med regler – en berättelse om en person som flyttar in i ett hus som tycks straffa hen när hen bryter mot de regler som huset själv har satt upp.

Den första var att jag bara fick sova i sovrummet. En gång somnade jag i vardagsrummet. Jag låg och dåsade i soffan tills jag vaknade av att min arm fastnat mellan soffan och väggen. Den väggen var flera meter bort när jag somnade. Det gjorde ont, men smärtan överskuggades av känslan av att jag inte skulle vara där.

Den långa, välskrivna berättelsen om hur huset uppfostrar berättarjaget genom att flytta på möbler, ändra antalet trappsteg i trapporna, eller knyta klädesplagg runt hens hals, väcker en elegant gränspsykotisk känsla. Sen kanske jag tycker att placeringen i kapitlet om ritualer (som att stå framför spegeln och frammana Bloody Mary) är lite långsökt, men folklore kommer alltid vara svår att passa in i prydliga kategorier. Där gör Werner annars ett bra och grundligt arbete, och med undantag för avsnittet om datorspel (där mitt personliga engagemang brister, men som andra nog kan uppskatta) så värdesätter jag hans ofta utförliga research kring de vrår på internet där spökhistorierna är skrivna.

En uppenbar brist med Creepypasta är översättningarna. Eftersom ingen översättare nämns på försättsbladet antar jag att Werner har gjort översättningarna själv, och det är olyckligt. Stilmarkörer och slang faller bort, vilket gör berättelserna likartade och platta, och ibland undrar jag om Werner ens förstått grundbetydelsen. Som i ursprungsberättelsen om Slender Man. Den engelska texten är:

We didn’t want to go, we didn’t want to kill them, but its persistent silence and outstretched arms horrified and comforted us at the same time…

Detta översätter Werner till:

Vi ville inte gå, vi ville inte döda dem, men deras [sic!] kompakta tystnad och utsträckta armar både skrämde och invaggade oss i trygghet samtidigt…”

Kanske är det en simpel typo, men genom att översätta ”its” (dess – syftar på Slender Man) till ”deras” (syftar på barnen) får meningen en helt annan betydelse. Att Werner sedan översätter persistent (ihållande) till ”kompakt”, comfort (trösta) till ”invagga i trygghet”, samt bygger en otroligt obekväm mening med ”både skrämde och invaggade oss i trygghet samtidigt…”, gör inte saken bättre.

En bit in i läsningen börjar jag betrakta Creepypasta mindre som en bok som ska läsas från början till slut, och mer som en översikt, en antologi över creepypastan, där man kan hoppa över de mycket grundliga berättelserna om ett datorspel man bara har ett hum om, och istället nörda ned sig i den helt objektivt mycket mer intressanta mytologin kring Slender Man. Då börjar jag omedelbart tycka betydligt bättre om den, så jag rekommenderar den approachen från början.