Min förhoppning när jag bar hem hans bok från biblioteket var att få lite pepp inför ålderdomen. Fast Ekerwalds definition av gammal visade sig inte vara samma som min egen på 65+, utan snarare 80+. Inte så förvånande kanske om man betänker att hans egna barn vid det här laget hunnit bli pensionärer.

Att Ekerwald i texten omnämner sig själv med ordet ”Gammal” är möjligen en litterär referens som jag inte förmår placera, men som jag tycker stör läsningen, ger ett konstlat intryck och blir en smula tjatigt i längden. Jag hade hellre sett att han använt sig av första person. Men det är sannnerligen inte någon gammal grinig gubbe som tar till orda och det är heller inte hans stil att snöa in på krämpor och sjukdomar. Författaren nämner som hastigast att han har cancer (kräfta), men att i hans höga ålder kommer lyckligtvis inte någon behandling på fråga.

Carl-Göran Ekerwalds bok är lättläst, stillsam, anspråkslös och sympatisk, samt består av korta fristående kapitel. En blandning av högt och lågt samsas på sidorna och citaten haglar. I min biblioteksbok har en tidigare låntagare på var och varannan sida strukit för långa stycken i marginalen. I ena stunden åberopar han persiska poeter eller Goethe, för att i nästa beskriva vad han ätit till frukost, erinra sig hur det kändes att vara barn eller återberätta en anekdot från något sjukhusbesök.

Enligt Ekerwalds beräkning tillbringar han 80% av sin vakna tid med näsan i en bok. Jag bestämmer mig på stående fot att bli som han och läsa dagarna i ända, ifall jag får förmånen att bli riktigt gammal med sinnena i behåll. Skälet till att Ekerwald blev storläsare är att han mobbades i skolan. Sedan dess har Bibeln varit en ständig följeslagare, även om han skyggar för att kalla sig kristen. Hans favoritförfattare Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin läser han dagligen. Nuförtiden blir det också dagböcker av åldrande författare (Tolstoj, Norén med flera) i syfte att jämföra sin tillvaro med deras. Däremellan slinker Philip Larkins brev och dikter, Samuel Butlers dagböcker samt van Goghs brev till sin bror Theo också ner.

Man ska dock inte förledas tro att Ekerwald isolerar sig. Jag undrar hur många andra hundraåringar som ägnar sig åt att hålla föredrag. Det skulle väl vara Dagny Carlsson i så fall. Fast hon gick förstås bort 2022. Ekerwald är fortfarande nyfiken och följer nyheterna via BBC och arabiska Aljazeera. Samtidens fixering vid ytlig underhållning anser han fördummande. I egenskap av djurvän är han stenhård i sin dom vad beträffar den moderna djurhållningen. Även den tekniska utvecklingen får sina slängar med sleven.

Inte utan ett stänk av vemod konstaterar författaren att vi lever i en tid då ingen lyssnar på gamla människor och deras tillägnade visdom. När någon ur den yngre generationen knackar på hans dörr är det för att erbjuda honom undervisning i att hantera en mobiltelefon eller en dator. Ekerwalds övertygelse är att världen skulle må bra av att ha gamla som håller i rodret. Han har onekligen en poäng och får mig osökt att tänka på ordspråket ”gammal är äldst”. Fast åsikten är inte helt okomplicerad om man betänker den galna valkampen som försiggår i USA för närvarande.

Författaren rankar vänlighet högt och anser vanligt hyfs angeläget i umgänget människor emellan. Även om jag kan tycka att exemplen han räknar upp känns lite omoderna. Att man inte ska inte spotta på golvet, utan begagna sig av spottkopp, inte snyta sig i handen, inte gäspa med öppet gap utan skyla sig med handen, etc. När sedan Ekerwald klagar på att han inte kan ta till sig allvarliga budskap av hårt sminkade kvinnor på tv samt noterar att det är angenämt att se naket hull hos de kvinnliga musikerna i en symfoniorkester tycker jag nog att det blir snudd på gubbvarning.

Vad är då ”fördelen med att bli gammal”? Det är, enligt Ekerwald, att uppnå sinnesro. Att äntligen känna sig tillfreds med livet, inte längre störas av framtidsplaner, önskningar eller avundsjuka. Ekerwald trivs som fisken i vattnet med ensamheten, som han ser som ett idealiskt tillstånd, trots att han är begåvad med en ansenlig familj. Han lever ett inrutat liv: ”Dag på dag, vecka på vecka samma underbara enformighet och frid”.

Döden ser Ekerwald fram emot med tillförsikt och odelad glädje. Men tills dess fortsätter han att dansa solo, läsa Bibeln och persisk poesi (i original) samt unna sig en halvliter rött boxvin till middagen.

Medan vi andra får glädja oss åt en fin och tänkvärd liten bok med ett gyllene omslag.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• En bekantskap för alla tider och humör
• Den evige provokatören
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

Den första dagboken tar sin början i augusti år 2000 då dramatikern hade hunnit bli 56 år. Vid den tiden hade ännu inte uppståndelsen lagt sig kring fängelseuppsättningen av dramat 7:3 där interner som var nazister fick hålla monologer. Lars Norén var fortfarande uppvaktad av journalister om detta, något han skriver om.

Sedan dess har åtskilligt hänt. Dramatikern är allt jämt hårt arbetande men joggingrundorna i Humlegården är utbytta mot skonsammare pass på motionscykel. De intima relationerna med kvinnor tycks ha upphört. Han har sin dotter i grundskoleåldern deltidsboende hos sig. Hon betyder mycket för honom.

Vad är syftet med en dagbok? Vanligast är nog bearbetandet av tiden gång och försöken att minnas bättre. Det är mindre vanligt med dagböcker skrivna i akt och mening att publiceras som denna…

Vardagligheter och rent privata ting varvas med dramatikerns erfarenheter från teatern och kultursektorn i vidare bemärkelse. Detta blandas i sin tur med iakttagelser från nyhetsflödet som vi alla delar. Invävt finns även djupare filosofiska funderingar, ofta läsefrukter.

Människor passerar revy. En lång rad triviala händelser och sinnesstämningar radas upp, massor av vardag i stil med ”trött” eller ”steg upp vid sju” eller ”åt lasagne som jag hade köpt med mig”. Det får man ta, det är en dagbok.

Men här finns även allvarsam reflektion. Länge nu har Döden gått vid dramatikerns sida.

Listan på människor från min generation som dör går knappt att överblicka. Vi dör i massor, var och en ensam med sin lilla död. Vi lämnar dem ensamma med sin död och väntar med inåtvänt tålamod på den död som återstår för oss själva.

Frågan är om dramatikern inte blir mer och mer elak med åren. Jag tror det. Han hör ett radioinslag med kulturjournalisten Gunnar Bohlin och ”det är som att lyssna på en gammal soffa som har stått i ett kontor på Sveriges radio några decennier”. Jag som högaktar Gunnar Bohlin!

Om SVTs Kulturnyheterna skriver han i augusti 2015:

Mitt i alltsammans satt Aase Berg och kedjerökte på sin självrättfärdighet, sin anpassning till den grova marknaden som enfant terrible, som väl förr eller senare kommer leda till en bok om henne själv som ett smutsigt helgon. Det är hon inte. Hon är ett dåligt skämt på sin egen bekostnad. Må de finnas och ta plats, må de brinna av sin samtid. De är så uppfyllda och upptagna med att slita åt sig en plats av antagonism i samtiden att de inte märker att de är dess slavar.

Damn! Det är brutalt och jag undrar om man verkligen behöver vara så här drakonisk mot enskilda för att göra sin poäng. Men karln har ett skarpt öga för det han uppfattar som problemen i sin samtid. Och – han kan skriva.

Att dramatikern är skoningslös i bedömningen av världens mäktigaste man finner jag dock invändningsfritt:

Han är USAs nya självförnedring. Efter en liten stund upplever man honom som dement när han pratar, upprepar samma meningar, griper efter utnötta formuleringar från amerikanska filmer och schabloner. Han kan starta ett krig istället för att spola efter sig på toaletten.

Ja, det rör sig förstås om Donald Trump. Dagboksanteckningen är från januari 2017, några dagar efter det att presidenten svurits in, med handen på Bibeln.

Under många, många år var Lars Norén en utblottad poet. Jag har sett hans första diktsamlingar på antikvariaten, värdefulla och samlade nu, enkla stenciler i små utgåvor då. Lars Norén höll fast vid skrivandet, sitt skrivande – utan sneglingar åt sidorna. Det inger respekt.

Han har en egen röst och tänker med stor integritet. Det är imponerande hur en så här pass stor textmassa författad under 20 års tid kan hålla en så konsistent ton och så hög läsvärdhet, det övergår mitt förstånd.

Jag kommer på mig själv med att älska rytmen. Dagboken. Varje datum en ny början. Måtte det komma ännu en volym, och ännu en…

Similar Posts:

• Höstens bokutgivning – tips till finsmakarna
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Läs och gråt
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Ingen stannar kvar

Nja, inte med samma självklarhet kanske, men Starnone vet åtminstone hur man berättar en historia för att få läsaren att känna sig vid gott mod och småle ibland. För jag måste säga att han valt ett format som jag lätt tilltalas av. En familjs interna relationer och den dynamik av svek, glädje och missförstånd som kan uppstå i den konstellationen.

Huvudpersonen är en 75-årig illustratör med gott renommé. Han heter Daniele Mallarico och börjar känna sig gammal. Orken tryter efter en operation. Tvivlet på sin egen konstnärliga förmåga hemma i Milano vacklar, i synnerhet som han får negativ respons på sitt senaste arbete av sin mycket yngre förläggare. En dag blir han uppringd av sin dotter Betta i Neapel som undrar om han kan komma ner och passa sitt fyraårige barnbarn Mario i några dagar. Egentligen har han ingen lust att återvända till lägenheten som han en gång själv växte upp i, men han beslutar sig ändå för att motvilligt ställa upp.

Daniele råkar sätta sig mitt i ett Lars Norén-drama, visar det sig. Dottern är nyskild och Marios pappa är där för att lämna över honom. Medan mamma läser godnattsaga för sonen, sitter pappa kvar i köket. Daniele hinner inte mer än att lägga ifrån sig sin resväska förrän han få sin svärsons version av det misslyckade äktenskapet, uppspydd på sig.

Både svärsonen och dottern jobbar på universitetet och som Starnone så elegant formulerar det:

För Betta hade universitet på kort tid förvandlats till en enorm bägare till brädden fylld med likörliknande substans

Lite halvhjärtat råder Daniele sin svärson att åka iväg tillsammans med Betta för att reda ut känslorna, men senare när han står alldeles själv i badrummet för att borsta tänderna och hela resans trötthet faller över honom, kommer han att tänka på att hans fru en gång var otrogen mot honom, precis som Betta mot Saverio.

Det som ask efter ask öppnas när jag läser boken är skickligt skrivet, det måste medges, men det blir lite för mycket småleenden och kanske en för stor distans till figurerna i boken som gör att det inte går så mycket på djupet som man skulle önska ibland.

Men det finns en passage som jag gillar skarpt. Den där morfar Daniele upptäcker att Mario är en minst lika skicklig tecknare som han själv. Daniele som i hela sitt liv levt på att han har en unik talang, känner sig plötsligt som en bluff. Och att det en gång i tiden fanns starka anledningarna till varför han flyttade ifrån Neapel norrut till Milano.

Känslan av osäkerhet som allt och alla i Neapel hade ingjutit i mig ända sedan tonårstiden, och som fick mig att fly härifrån när jag var tjugo, höll på att bubbla upp till ytan igen. Jag tänkte på anhopningarna av okontrollerat byggande och vild korruption, plundringar och stölder. Jag mindes hur livet i den här lägenheten, i det här kvarteret, hade varit märkt av min pappas fingrar om spelkorten, av hans glupska längtan efter rysningen som drev honom att till och med spela om vår överlevnad. Jag hade kämpat med alla mina krafter för att skilja mig från honom, från alla mina förfäder, från min sjuka hemstad, och visa att jag var annorlunda.

Similar Posts:

• Roman om rädsla
• Äktenskapliga band
• Ferrante tar oss tillbaka till Neapel
• Ferrante light
• Modersrelationen

Colm Tóibín förhåller sig rätt så fritt till de olika versionerna av myten men intrigen i Namnens hus sammanfaller ändå i stort med de två första delarna i Aischylos dramatrilogi Orestien. (Hoppa över meningarna nedan om du inte vill ha någon förhandsinformation om handlingen.) Agamemnon har offrat Ifigenia, sin äldsta dotter, för att gudarna ska ge hans krigsskepp förliga vindar till Troja. När han efter tio års strider återvänder från kriget blir han mördad av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos. Paret tar därefter makten i Mykene och sänder bort sonen Orestes från palatset. Orestes återvänder dock och mördar modern och hennes älskare, med hjälp av sin syster Elektra. I den sista delen av dramat förföljs Orestes av erinyerna (hämndgudinnorna) och ställs inför rätta i Athen, där gudinnan Athena till slut frikänner honom genom sin utslagsröst i en annars jämn votering.

I Namnens hus möter vi tre olika berättarröster: Klytaimnestra, Elektra och Orestes. Colm Tóibín har valt ett jag-perspektiv som ligger mycket nära karaktärerna och som blottar deras innersta tankar och känslor. Jag går verkligen där tillsammans med Klytaimnestra i processionen som leder fram till den rituella avrättningen av Ifigenia. Läsupplevelsen blir mycket realistisk, vilket gör kedjan av händelser som leder fram till mordet på Agamemnon mer begriplig – om än inte mindre fasansfull.

Vi vandrade i en procession från vårt tält till offerplatsen, Ifigenia först, jag litet efter henne, sedan kvinnorna som hade kommit med oss och sedan soldaterna. Det var en varm dag; lukten av blod och djurens inälvor och fasans och slaktens efterdyningar kom emot oss tills det krävde all vår viljekraft att inte hålla handen för näsan. Istället för en värdig inramning hade de gjort platsen där offret skulle äga rum till ett skräpigt ställe där soldaterna planlöst irrade omkring och där stycken av döda djur låg här och där.

Colm Tóibín väljer detaljer med omsorg och skildrar miljöer och människor så att de framträder tydligt. Myten har fått liv och karaktärerna, som vid det här laget nästan är stelnade arketyper, förvandlas till riktiga personer av kött och blod. Det är omöjligt att inte lida med Klytaimnestra när hon förlorar sin dotter och själv blir brutalt misshandlad.

Klytaimnestra är övertygad om att gudarna har övergett människorna och att det är upp till henne själv att vedergälla dotterns död. Hämndplanerna ger henne ett syfte, en anledning att fortsätta leva, men när morden på Agamemnon och Kassandra så småningom är överstökade börjar hon ändå hoppas på ”en framtid utan blod”. Det visar sig dock vara svårt. Palatset i Mykene är fullt av spöken, viskningar och hemliga nattliga möten. Ingen litar längre på någon annan och Klytaimnestra får fullt upp med att värna sin ställning genom nya mord och utrensningar, som Aigisthos hjälper henne att utföra. Hon är så besatt av sin hämnd och senare av att behålla sin makt, att hon knappt märker att hon förlorat kontakten med sin dotter Elektra, som varje dag besöker Agamemnon grav. När sanningen om vem som mördade hennes far, och hur det gick till, uppenbaras för Elektra svär hon i sin tur att hämnas.

Jag ville gå till hennes rum och kräva att hon lyssnade på mig när jag än en gång tydligt beskrev vad hon hade gjort med min bror och mig så att vi inte fick bevittna att hon, utan tillåtelse från gudarna, utan att rådgöra med någon av de äldste, beslöt att min far skulle dö.

Namnens hus är en påtagligt fysisk och skrämmande berättelse om hur krig, maktlystnad och mord slår sönder familjer och samhällen. Och medan Colm Tóibín plockar med skärvorna av en urgammal myt lyckas han också fånga den djuriska glupskhet, otålighet och misstro som stundtals präglar vår egen samtid.

Alla är hungriga nu. Maten bara retar aptiten, den vässar våra tänder; kött gör oss lystna på mer kött, liksom döden lyster efter mer död. Mord gör oss lystna, fyller själen med en vällust som är häftig och sedan tillräckligt ljuv för att väcka åtrån efter ytterligare vällust.

Det finns inte särskilt många ljusa partier i Namnens hus. Men skildringen av hur Orestes och hans kamrater, Leander och Mitros, tar skydd hos en gammal gumma är en liten oas av trygghet och lugn. En kort tid kan de unga männen lägga ifrån sig tankarna på kraven som väntar när de återvänder till palatset. De sköter om gummans boskap och odlingar i utbyte mot mat och kläder. När stormen håller alla vakna, tar hon fram en flaska destillerad fruktsaft och berättar historier som räcker hela natten. Orestes och Leander blir vänner här och i deras vänskap finns ett frö till förändring. ”Det har varit nog med dödande, det finns nog med lik”, säger Leander – och Colm Tóibín låter oss ana att en annan ordning kan uppstå när den som förväntas fortsätta mördandet, vägrar att göra det.

Similar Posts:

• Lösa trådar
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Från mobboffer till självständig yngling
• Mycket snö men ingen ficklampa
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf

Som tjugoåring hade jag dristat mig till att skriva ett beundrarbrev till honom, och bett honom signera en bok med hans pjäser som jag bifogat. Boken har jag fortfarande kvar. Med tunn svart tusch har han plitat: Jag vet inte vad man skriver till någon som jag inte känner, men det glädjer mig om mitt arbete inspirerar dig.

Ja för det har gjort länge. Det var därför jag tog mig an hans senaste tegelsten till diktsamling Fragment II. Redan när jag som 18-åring gick på en folkhögskolas skrivarkurs och hörde talas om Malmö Stadsteaters uppsättning av Noréns Natten är dagens mor från 1983 blev jag nyfiken på denne man. Och det är kammarspelen med en sönderfallande familj i centrum jag har kommit att älska mest, men också med ålderns rätt och erfarenhet har fått förändrad inställning till. Min favoritpjäs var länge Bobby Fischer bor i Pasadena, allra helst versionen SVT spelade in 1990. Jag njöt av frågorna som växte i mig under pjäsens gång, hur pjäsens repliker liksom städade mitt själsliga inre, och hur mitt mentala tillstånd fick sig en riktig katharsis. Vem är jag? Vad är jag på väg? Vilket liv vill jag egentligen leva?

När åren sedan gått kan jag konstatera att sådana frågor kanske är enklare att ställa sig medan man fortfarande är ung och valmöjligheterna är fler. Med livskriser och skilsmässor i bagaget har man inte lika stor lust till dem längre. Det jag möjligen fortfarande kan uppskatta när jag idag går och ser Norén-pjäs är hans absurda nattsvarta humor, som glimtar fram då och då. Av någon anledning uppskattade jag också hans retsamma humör i den första delen av hans En dramatikers dagbok (2008).

I Fragment II leker Norén med motsatsbegrepp som liv/död, närvaro/frånvaro, hem/hemlöshet och de korta textfragmenten, dikterna, är oftast bara på en rad eller så. Läser jag dikterna i stora sjok uppstår en skön effekt, nästan samma berusning, som när jag som ung fått uppleva en av hans pjäser.

Det är som jag i denna bok läser ett slags processdikt, vars kraft ligger i det ofärdiga och som fortsätter att växa i mig, långt efter att jag slagit igen pärmarna. Men lite som Strindberg när han läste böcker och i marginalen med flitig blyertspenna ofta käftade emot författaren han för tillfället läste, grips jag även av samma lust när jag håller den här boken i mitt knä. ”Nä det där stämmer inte!” ”Skit!”

Allt är inte bra. Men så kommer de då de där fina pärlorna. Cirkeltanken i

När vi har varit döda en stund får vi ett barns ansikte innan vi åter bli döda

Jag tänker på min farmors död, och hur vi både kan börja och sluta med blöjor och ett stort behov av omvårdnad. Men också på sommarjobbet på ett ålderdomshem, där jag för första gången fick uppleva döden på nära håll. Det djupa andetaget som inte ville ta slut. Ögonblicket innan allt var över för gott.

Similar Posts:

• Joakim Hellström och Lars Norén
• Han har inte en räv som lurar bakom öronen
• Att beskriva floden
• Lättillgängligt oåtkomligt
• Minnen och iakttagelser

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

Nya medier skapar inte bara nya villkor för vem som kan uttrycka sig på vilket sätt, utan de synliggör också de gamla välbekanta medierna. När vi upplever boken som utmanad av radio, film eller av sociala medier ser vi skillnaderna, vad en bok är i förhållande till något annat, men nya medier har naturligtvis också ifrågasatt vardagliga gränser mellan privat och offentligt.

Hur människor konstruerar sina jag på olika mediala arenor är ämnet för litteraturvetaren Cristine Sarrimos bok Jagets scen. Det är ett omfattande ämne, egentligen alldeles för brett för att helt göras rättvisa av de olika huvudexempel boken tar upp, men det är nog heller inte meningen. Vi får visserligen inte veta alltför mycket om hur urvalet gjorts – av de sex författare och två bloggare som nämndes ovan – men mitt intryck är att det snarare eftersträvar variation än exakt jämförbarhet. För vad har egentligen Blondinbella och Lars Norén gemensamt?

Mest givande blir nog analysen när Sarrimo jämför de författare som har mer gemensamt. Norén och Maja Lundgren till exempel. Både ville de kritisera kultursverige genom att namnge personer och slå ganska vilt omkring sig. Ändå blev Norén närmast geniförklarad (eller, det var han väl redan), medan Lundgren faktiskt framställdes som psykiskt sjuk. Det blir intressant just för att det de gör är så lika och deras positioner åtminstone påminner om varandras. Också Lundgren var ju en hyllad författare innan Myggor och tigrar.

Mest olika får kanske de unga kvinnliga bloggarna och den gamle kulturräven Enquist hållas för. Hans självbiografi Ett annat liv är skriven i tredje person och med tydlig integritet. En och annan kritiker kände sig klart lurade på konfekten (fast jag blir sugen på att läsa). Så är Enquist också en väletablerad författare som kanske kan kosta på sig att göra sådant, medan bloggarna är direkt beroende av en knepig balansgång när de konstruerar sina jag. De måste å ena sidan provocera eller utmärka sig tillräckligt för att dra besökare, å den andra inte framstå i så negativ dager att flödet av annonsörer och andra möjligheter sinar.

Om Sarrimo beskriver Enquist som en författare som historiserar sitt jag, sätter in det i ett samhälleligt, tidsmässigt och geografiskt sammanhang, så framstår de båda bloggarna som påtagligt historielösa. De är den nyliberala ideologin personifierade, idel individer och entreprenörer. Sin egen lyckas smed. Egoboostande superkvinnor. ”There is no society.”

Förhandlingarna, striderna pågår hela tiden. Vi uttrycker och blir därmed oss själva. Sarrimo skriver:

de språkliga och diskursiva konstruktionerna av det individuella inre har en central existentiell betydelse för oss. Detta understryker att självframställningar kan ha en vittnande eller bekännande dimension som berör det emancipatoriska i skilda bemärkelser. Ett socialt jag skapas i kommunikationen med andra i vardagslivet

Det kan finnas handlingskraft i självframställandet, något frigörande, befriande. Men också begränsningar, fällor och faror.

När det gäller självbiografiskt skrivande framställs relationen mellan den som skriver och den som läser ofta som ett kontrakt eller en pakt, ”sanningspakten”. Så kände sig många som engagerat sig i Liza Marklunds Gömda svikna när debatten ställdes på sin spets och författare och förlag backade på sanningsanspråken. En annan balansgång går Ann Heberlein som i Ett gott liv på en gång måste bekräfta och försöka förändra bilden av sig själv från den skandalomsusade Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Vem är det som bestämmer villkoren för hur en text med biografiska anspråk tas emot? Författarens status? Kön? Hur andra medietexter framställer personen i fråga?

Det finns förmodligen inte ett enda rakt svar på det, men Sarrimo väcker mängder av spännande frågor.

Similar Posts:

• Vad bekänner vi och varför?
• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Samma sanning?
• Solidaritet och faderskärlek
• Ditt liv som litteratur

I Ingen vänds och vrids det på självaste livets väg mot död. Orden ställs mot varandra, liksom för att prövas. Ingenting är säkert, det är ett som är säkert. Paradoxernas motbok, tänker jag när jag läser.

Läsaren kastas in i cirkeln utan pardon: ”Det är snart inte mer, redan inte mer, sedan länge inte mer, skulle man kunna säga, det har inte varit mer ett bra tag nu, snarare mindre mer, antagligen [...].” Orden bildar ett slags gyttjebad som glimrar. Norén böljar och hackar kring människan som lever under en Gud som ”slickar sina testiklar”. Likt en fet cheshirekatt eller bara blasé, undrar jag, förtjust över bilden. En kvinna bär sin nakne son på ryggen, han är en vuxen och samtidigt ett barn. En man bär en död, stinkande hund, hunden har drunknat hos honom och de två blir oskiljaktiga. Här faller jag handlöst, ja, jag blir förstummad över scenen. För är det inte just så, att livet ytterst handlar om att bära sin egen död? Och att lidande är förutsättning för liv?

Här jagar svansen katten. Jaget är världen som är jaget som är inget och alltet. Kanske boken Ingen refererar till resan Livet? Odysseus kallar sig  Utis, (ingen), när han träffar på cyklopen Polyfemos. Kanske inte så långsökt då Atropos och Herculaneum sänker sig in bland förskjutningar, en känsla av glidning och påtaglig vertigo. Eller är det bara jag som letar ledtrådar uppslukad av jakten på svar. Jag vet verkligen inte, det ställs ingen fråga så jag släpper taget och låter mig dras in i författarens mörka skog där underlaget hela tiden prövas.

En son kör sin far och fästmö, hon våldtas av båda och lämnas på vägen. En hund blir sparkad i huvudet. Hemlösa, tiggare, asylsökande. En mor som snart ska dö tvättar sitt barn som också snart ska dö. En son ”går genom boken med långsamma steg”. Det är mörkt och det blir också mörkare. Eller så är det precis tvärtom.

Det jag är finns inte, har funnits, kommer förmodligen att finnas igen, i samma form, exakt likadan under helt andra omständigheter, fridfullt att iaktta fåglarnas skuggor mot muren, de små fåglarnas skuggor, man hör dem vissa dagar, inget här är mitt, vem som helst skulle anse att det är ett hemskt ställe att vara på.

Lars Norén blir ibland (ofta?) anklagad för sin allvarlighet, för att vara pretentiös, som om det vore något fult. Ja, detta allvar, vad ska vi göra med det, hur ska vi kunna hantera ett konstnärskap som inte väjer, utan snarare tvingar oss att gå med in i  hus utan vare sig väggar eller tak? Helt renons på ironins sköna flykt. Jag ser det som en enorm tillgång och är enormt tacksam över, att det i  Sverige finns en sådan författare som ”tack vare sin pessimism, alltså har lite hopp kvar”.

Similar Posts:

• En serie må bra-böcker
• Skruvat om författarsubjektet
• Nödvändig upprepning
• Ekologiska cashewnötter härsknar också
• Roar sig i nödan o-

Så fungerar berättelser. Så använder vi berättelser. Vi förstår dem i förhållande till varandra, läser dem i relation till de berättelser vi hört förut. Också de berättelser vi berättar själva, om oss själva. För oss själva.

Vi vrider och vänder på våra liv och relationer. Försöker genrebestämma, greppa temat. Är det här berättelsen om kärleken som övervinner allt? Om ”star-crossed lovers”? Eller är det Ett dockhem, där Nora måste lämna allt bakom sig för att få plats att växa och bli sin egen person?

Relationer kan bli ganska jobbiga om man inte är överens om genren. Eller rollfördelningen. Om den ena tänker att han pysslar runt i värsta Lilla huset på prärien-idyllen, medan den andra känner sig mer som något av Lars Norén (för att vara extrem). Eller om den ena tänker att de är Romeo och Juliet, medan den andra snarare har för sig att han är Romeo och hon Rosaline, den där andra bruden som Romeo tror att han är kär i innan han träffar Juliet och som få teaterbesökare ens minns existerar.

En gång såg jag en pjäs där första akten var en ganska ordinär fars, men i andra akten vändes kulisserna bakochfram och publiken fick se vad som utspelade sig från det hållet. Hur skådespelarnas liv tog sina egna vändningar precis vid de punkter där de tidigare varit osynliga. Också där finns det berättelser, och de som spelar biroller eller är statister ur en synvinkel är förstås huvudpersoner i andra berättelser. Som när Bengt Ohlsson skriver Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ur pastor Gregorius perspektiv, eller – min favorit – Gun-Britt Sundström återberättar Den allvarsamma leken ur Lydias i För Lydia.

En händelse är förstås på sätt och vis det den är. Den kan vara dokumenterad på ett sätt som vi uppfattar som objektivt, som av en övervakningskamera, men till och med då finns det alltid ett utanför bilden, ett före och efter, som vi inte sett. Det finns alltid en början och ett slut, men var de hamnar beror på vilken berättelse är. Och vilken den är, bland mycket annat, på var vi själva befinner oss i den. Det som verkar betydelselöst idag kan visa sig ha en nyckelfunktion i morgon. Eller tvärtom.

Innan Romeo träffar Juliet så tänker han sig ju att Rosaline är hans Juliet. Förutom, förstås, att den referensen inte var uppfunnen än.

Similar Posts:

• För att man överlever
• Tidsförflyttning
• Ögonblickets mästare
• Plötsligt en dam i Jalta
• I förhållande till förhållanderomanerna

I Grand final i skojarbranschen blandas avsnitt av det manus som Lillemor snor med sig från Bonniers kontor med Lillemors reflektioner över händelserna i den boken. Den handlar om hennes och Babbas liv. Här för Kerstin Ekman en intressant och angelägen diskussion om författarrollen och författarsubjektet. Författaren som vara är ständigt omdiskuterad i bästsäljarlistornas kölvatten och Karl Ove Knausgårds Min kamp i sex band, Lars Noréns En dramatikers dagbok och Alexandra och Alexander Ahndoril som ligger bakom den bästsäljande deckarpsedonymen Lars Kepler, är exempel där frågeställningar om författarrollen och personen bakom författaren är centrala. Grand final i skojarbranschen har också blivit en av höstens mest omdiskuterade och bäst säljande romaner.

Lillemor Troj är litteraturvetaren med det vackra ansiktet som jobbar i nöjesbranschen och är författarnamnet som möter läsarna, som säljer böckerna. Babba, eller Barbro Andersson som hon heter, är bibliotekarien som skriver den största delen av Lillemor Trojs böcker. Allt börjar med en novelltävling som Babba vill ställa upp i utan att riskera skammen i att refuseras och hon ber sin bekanta Lillemor att ställa upp på en tjänst. Om de vinner får Lillemor äran och hälften av prissumman som delas ut i Stockholm.

Författaren är delad i två roller. Dels är det den skrivande människan, producenten som i sig är anonym, och dels ansiktet utåt, författarnamnet. Skribenten kan vara skicklig men är inget utan sitt författarnamn.

Lillemors (sic!) hade för var månad i Uppsala utvecklats. Numera sa hon lunginflammation, inte lunginflammaschon, och hon lät ingen oböjd norrländsk predikatsfyllnad slippa ifrån sig. Ja, norrländsk var ett ord hon börjat använda. Det skulle ha retat henne som gymnasist; ångermanländsk skulle det heta.

Babba irriterar sig på att Lillemor förnekar sitt (och hennes) ursprung, men med sitt ordval, hon skriver att Lillemor har ”utvecklats”, bevisar hon samtidigt vad det handlar om att vara ansiktet utåt. Att vara ”författarnamnet” innebär att slipas för offentligheten, vilket Lillemor med sin bildning och sitt söta utseende har gjort.

Att vara en känd författare har sina fördelar men också sina nackdelar:

Nu dyker en kvinna upp. Har hon hela tiden suttit bakom ryggen på henne? Hon böjer sig fram och lägger handen på Lillemors arm. Det gör de nästan alltid. De gör det på ICA eller i Hallen eller i Hedengrens eller rentav ute på gatan. Även fullständiga främlingar lägger sin hand på hennes arm. De vill väl förvissa sig om att jag är verklig, tänker hon. Men det är jag inte.

Lillemor är inte den verkliga författaren, det är Babba som är det, och det är säkert många stora författarnamn som ofta drömmer om att få vara den anonyma skrivande människan. Problemet i det är att det inte främst är deras romaner som säljer utan deras namn.

Grand final i skojarbranschen är en intelligent roman som gör stor underhållning av en intressant diskussion kring författarsubjektet, en diskussion som kan pågå länge. Kerstin Ekman skruvar diskussionen lite till genom att dra paralleller till sitt eget liv när hon formar Lillemor Troj och Barbro ”Babba” Andersson.

Jag hoppas att ni vill fortsätta diskutera författarrollen med mig i kommentarsfältet.

Similar Posts:

• Stor special om konsten att skriva
• Årets bästa svenska romaner
• Den store Knausgård
• I skuggan av Alexander
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet