I get up first to be alone, and also because my jaw hurts too much to stay in bed.
Each morning it is as if my mouth has survived a war – it has protested, it has hidden, it has suffered.

De första två meningarna I Pathemata – Or The Story of my Mouth sammanfattar egentligen boken som helhet. Smärtan hon lever med i sig och hur den begränsar hennes tillvaro samtidigt som liknelserna och språket blomstrar kring den.

Det är en mycket tunn volym med korta avsnitt. Knappt 70 sidor av vardagshändelser, drömmar och reflektioner kring kärleken, livet, smärtan, döden, barnet hon var och barnet hon har. Det är Maggies och munnens självbiografi där bildspråket är både rått och poetiskt och de avskalade ögonblickens klarhet lysande.

Smärtan får henne att i desperation söka sig till behandlingar och behandlare hon till sist vacklar i sin tro på. Läkare, tandläkare, fysioterapeuter, en guru. Blodprov och palperande, röntgenbilder och vanliga fotografier. Jakten på lindring och de ständiga växlingarna mellan hopp och förtvivlan tar upp all tid och kraft men ändå är det så mycket annat som pågår och sipprar ut.

Sometimes I wonder what I would have thought about all these years, if I hadn’t spent so much time thinking about the pain. Then I remember that I’ve thought about a lot of other things as well.

Och jag som läsare tänker på det hon skriver om och associerar vidare, njuter med ett visst dåligt samvete av texten, vars grund är ett lidande. Jag läser om stycken och vill skriva av dem, memorera dem, absorbera dem. Njuter särskilt av något av det vackraste – och sorgligaste – jag läst om en väldigt viktig vänskaps- och mentorsrelation.

I can’t stop hearing C’s voice saying, ‘Maggie, my dear Maggie.’
No one will ever say my name like that again – no lover, no parent, no husband, no friend.
The way C knew me died with her; from now on I will be less loved, less known.

Similar Posts:

• I det blåaste blå
• Lida och skriva
• Och hjärtat det slår
• Räds den gula tapeten!
• I åldrandets stund

I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Den gemensamma nämnaren är det absurda och det surrealistiska i en samtida och vardaglig kontext. Det totalt orealistiska och främmande begränsas till enstaka företeelser men många av dem är så absurda att man häpnar. Samtidigt framstår de som normala för alla inblandade; även de som borde förvånas över något accepterar sakernas tillstånd.

Här odlas pärlor i igentejpade munnar och liv framlevs bakom väggar, under marken och i en resväska. Här bedrivs familjeföretag inom olika branscher och avancerade generationsväxlingar planeras minutiöst.

Många av novellerna handlar till stor del om kroppar, kroppsfunktioner och kroppsutsöndringar och detaljerna når ibland äckelnivå, beroende på hur känslig man är.

Illa berörd på ett annat plan kan man bli av en del av relationerna mellan personerna och hur de behandlar varandra och andra – och sig själva, som titelnovellens brådmogna förskolebarn som tar till saxen för att på åtminstone ett plan stanna i barndomen, eller den första novellens kvinna som tar ickeätandet till en ny nivå.

Jag förfäras av skeenden och förundras över fantasin hos den som skapat dem, liksom över att det är en debut jag läser.

Språket är mestadels sakligt och ganska lakoniskt men också mycket målande och jag ser allt framför mig, även det jag knappt kunnat föreställa mig – och det jag nog helst skulle slippa se.

Några gånger känns det som om ofrivilliga märkligheter smugit sig in men det är inte lätt att veta i detta precisa, förbluffande och mångfacetterade kuriosakabinett som det kan vara svårt att sluta tänka på.

Similar Posts:

• Stilig satir
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Uppbrott och våndor
• En pervers gammal iller
• Om att leva på lånad tid

Även om titeln på Helena Bobergs senaste diktsamling pekar just på ”själstillstånd” så är det genom vad som pågår i kroppen som dikterna tar form. En sjuk människokropp eller i alla fall en medicinskt betraktad och behandlad människokropp.

Jag skriver från en tyst fläck          diande

en utnött sorg          vill utrota

det sjuka     och det friska

Relativt fåordiga, luftiga sidor signalerar att varje ord har betydelse. Det börjar med ett jag-perspektiv och upplevelsen av den egna kroppen och förlorad kontroll över den.

De har tagit i mig          öppnat upp

skurit loss          ombildat min natur

. . .

Som om jag frivilligt donerat

min tigande vävnad till dessa vålds-

celler          upplåtit mig som moderskepp

. . .

Jagfunktionen          osjälvständig i detta drama

Längre in i boken kommer ett avsnitt där perspektivet och tonen förändras helt. Det är mer distanserat, kyligare, ett medicinskt språk. Här breder texten också ut sig mer och täcker hela sidor, när en människa beskrivs utifrån kropp och symptom.

Hel hudkostym     inga hörbara bi- eller blåsljud        buk

mjuk och oöm   utanför transvaginalt ultraljud      förstorat

ovarium       blodfärgad vätska        rosa in vänster armveck

Allra först i boken, innan den första dikten, är ett citat av Montesquieu:

Vårt sätt att vara på är helt godtyckligt: vi kunde vara på det sätt vi är gjorda, eller på något annat. Men om vi vore gjorda på något annat sätt skulle vi känna annorlunda; ett organ mer eller mindre i vår maskin skulle ha resulterat i en annan vältalighet och en annan poesi; en annan sammansättning av samma organ skulle ha gett upphov till ytterligare en annan poesi.

Utifrån citatet läser jag Röd melankoli framför allt som ett utforskande. Vilka är vi egentligen? Den där kroppen som vi känner oss så hemma i, hur är det egentligen med den? Och hur hänger allt ihop?

Var det      en böld      en kvarkskugga      eller      kristallrosor

som växer ur min kropp           bisarr automat     med    rörliga

döva   inälvor            upptagna         med       att        processa

pulserande           muskelflätor           mineralmassor           cell-

nebulosor            maniskt        makulerade

Similar Posts:

• Scenpoesi på hallmattan
• Livet på sin spets
• Naturen kallar på oss
• Gegget inuti
• Lev längre och friskare

Om jag inte får dansa är det inte min revolution.
Guldtråden får bokstäverna att gnistra. Nu ska jag bara göra rosa hjärtan så är broderiet klart. Det är till Emy.
Emy är min kusin, och världens bästa. Hon fyller tjugo om två veckor och då ska hon få mitt broderi. Emy är ärligt den viktigaste som finns i mitt liv. Utan henne skulle min kropp gå sönder och jag skulle falla ut som spilld mjölk, som nån jag-vill-bara-ditt-bästa-lärare skulle torka upp med torrt hushållspapper.

Dessvärre har Emy flyttat till Göteborg så Maddi kan inte träffa henne lika ofta. I Göteborg bor hon i kollektiv med några vänner och ett par katter. Emy har sagt att Maddi är välkommen att hälsa på, men mamma tycker att hon är för liten för att åka själv dit ifrån Åmål, där de bor.

Samtidigt är det rätt outhärdligt i skolan. Två vidriga killar i klassen tar sig friheten att gång på gång kommentera Maddis kropp. Det får i sin tur henne att känna sig äcklig och fel. För visst måste det vara något fel på henne? Annars skulle de väl inte hålla på sådär?

Men när allt känns mörkt, deppigt och trist dyker en ny klasskompis upp. Elli ser ut som en ängel och är ickebinär. Det betyder att hen inte vill identifiera sig som tjej eller kille. Äntligen kommer det någon som också har drömmar som tar sig utanför Åmål. Dessutom gillar hen också att dansa.

Maddis älskade kusin Emy är med i en dansgrupp borta i Göteborg. De kallar sig Fat Dance och ägnar sig åt kroppsaktivism. På sista tiden har de blivit rätt uppmärksammade och till och med fått vara med i morgon-tv. När det är dags för grupparbete i klassen kommer Maddi och Elli på att de kan göra ett arbete om Fat Dance. Intervjua dem och kanske till och med få dansa tillsammans med gruppen? Fat Dance är kroppsaktivister och slåss för alla som inte är normsmala. De krigar för förändring, för de menar att kroppsidealen är livsfarliga och får folk att bli rädda och skämmas. Vilken revansch det skulle bli, tänker Maddi. Att få visa mobbarna att hon är någon att räkna med. Tillsammans med Elli blir hon modigare. Då vågar hon sådant som hon annars inte skulle.

Men vänskapen med Elli är inte alltid enkel. Maddi är livrädd för att förlora hen. Tänk om Elli inte tycker om henne längre? Om hen tröttnat? Att vara tolv år kan vara en berg- och dalbana. Det kan vända när som helst. I alla fall i ens tankar och känslor. Allt är så viktigt, stort och betydelsefullt i den åldern.

Det är fint beskrivet och jag tror att många kan känna igen sig i boken. Vi är alltför många som varit utsatta på olika sätt under skoltiden. Det gör ont att läsa hur barn kan bete sig. Men det är hoppfullt att läsa att det går att vända.

Fat Dance är en stark historia om vänskap, kärlek och inte minst om rätten att få vara den en är. Det är en berättelse som står upp för alla kroppars lika värde. En tjock kropp är lika mycket värd som en smal. Den kan dansa och får synas precis lika mycket som någon annan kropp.

Similar Posts:

• Om kött och pixlar
• Kroppspositivt med (eller utan) begränsningar
• Ge igen
• Häxkraft och mod
• Dans och smärta

Ett av de självklara namnen inom svensk normbrytande ungdomslitteratur är Sara Lövestam, som en gång i ett författarsamtal på Pride pratade om hur besvärligt det är att verkligen försöka skriva karaktärer som är straighta cispersoner, men sen visar de sig alltid vara queer ändå. I En stark nolla skriver Lövestam om Texas, en högstadieelev med strulig hemsituation, som spenderar sina dagar med att tråna efter André – en fotbollskille i klassen som nästan helt säkert är straight. Men man kan ju alltid drömma.

För att komma närmare André skapar Texas en falsk profil på Instagram. Han stjäl några bilder från en tjejs profil, och skapar karaktären Amy. Texas och Amy är både lika och olika – Amy är betydligt mer populär, men har Texas känsloliv, och delar en del av hans mörkare erfarenheter. Vartefter André och Amy börjar skriva till varandra börjar de – som knappt pratat med varandra i verkligheten – berätta djupt personliga saker om sig själva, om sina familjer, om känslan att inte passa in och behöva låtsas vara någon annan.

Kanske är bokens budskap på sin mest grundläggande nivå inte överdrivet subtilt: källkritik är viktigt, akta dig så du inte blir lurad på internet. Men samtidigt är det inte det som är poängen med berättelsen – den tar upp så många viktigare saker. Som hur anonymiteten kan skapa närhet som är svårare att nå fram till i verkligheten, eller hur sådant som är skrämmande och obehagligt också kan vara fascinerande eller lockande.

Texas/Amy pratar till exempel inte bara med André på Instagram – han blir också snabbt groomad av en medelålders man som har mycket obehagliga idéer om lämpliga åldersskillnader i förhållanden. Som skickar dick pics, och ger slemmiga komplimanger (på bilderna som Texas snott). Så varför fortsätter Texas att svara?

Jag får två känslor samtidigt. Ett: Äckel. varför skulle min Amy, med smilgropar och de fina halvmåneögonen, vilja bli raggad på av en fullvuxen man med hund och veteranbil? Det påminner lite väl mycket om något jag sett hemma. Två: nyfikenhet.

Texas fortsätter skriva till den tämligen obehagliga @pellepontiac – om än kanske inte riktigt i de tongångar som Pelle hoppas på.

Amy: Vad tycker du kroppen är?
PellePontiac: Ett njutningsmedel, haha.
Amy: För mig är kroppen en avlång kapsel av kött.
PellePontiac: Jaså. Det är inte det första jag tänker på när jag tittar på din kropp.

När André ofrånkomligen efter att ha skrivit med Amy ett tag föreslår att de ska ses, är charaden hotad. Texas kontaktar Hilda – tjejen vars bilder han stulit – och bönfaller henne att låtsas vara Amy. Hon tvärvägrar, men går inte den enkla vägen med att anmäla och blocka Texas. Istället berättar hon sådär apropå om djur med besynnerliga parningsritualer. Texas och Hilda visar sig vara ganska lika när det gäller en fascination för det udda och kroppsliga – Texas filosoferar mycket kring kroppen som en säck kött:

Lunchen är fisksoppa, vilket biologiskt sett innebär att skolans trehundraåttio apdjur tar bitar av vattenlevande djurs muskler och använder dem som näring. Trehundraåttio par käkar mal mekaniskt födan till mindre bitar, trehundraåttio sväljreflexer drar ner den i matsmältningssystemet.

Hilda å sin sida har en djup fascination för sådant som näsapors attraktionsmönster. Kanske kan jag tycka att de är lite väl lika där, men deras likhet gör det också trovärdigt när de bygger en otippad vänskap av identitetsstölden.

Det jag tror att jag tycker mest om med En stark nolla är hur Lövestam motstår frestelsen att skruva intrigen för långt – det stannar hela tiden vid det trovärdiga, utan att dra dråpligheter och förväxlingar till sin spets. För när det realistiska är smart och snyggt beskrivet så är det alldeles tillräckligt.

Similar Posts:

• Verkligheten är en app som man inte kan stänga
• Humor och språk
• Monikaböckerna mot mål
• Från olika sidor
• I gränslandet mellan barn och ungdom

Det handlar inte till att barn själva ska stoppa kränkningar och sexuella övergrepp. Det ansvaret kan aldrig ligga på ett barn utan det är alltid vuxnas ansvar, men genom att göra ämnet pratbart kan vuxenvärlden lättare veta vad barn behöver och upplever skriver Rädda Barnen.

När en ska prata med barn om svåra ämnen är litteraturen en guldgruva att hitta kraft och ord ur. 2018 kom boken Bara den som vill skriven av specialistsjuksköterskan Anna-Carin Magnusson. Berättelsen handlar om Liv. Hon älskar allt som har med pirater att göra, har till och med döpt sitt marsvin till Pirat. Men hon gillar inte lakrits och ibland gillar hon inte Johan. Han är en vuxen som skojar mycket och han brukar ha med sig presenter. Det jobbiga är att Johan vill att Liv ska sitta i hans knä så att han kan kramas och hålla på med hennes hår.

Liv tycker inte om när Johan gör så, men han skämtar bara bort det. När hon berättar det för sina föräldrar förstår de inte. Johan är ju så snäll och blir dessutom så glad när Liv sitter i hans knä.

Tackolov har Liv sin kompis Alice. Hon säger till Liv att barn faktiskt inte alltid måste göra som de vuxna säger. Det finns saker som som vuxna inte får bestämma åt barn.

Kramar och vem man ska vara nära får de inte bestämma över.

Detta förstärks av den lyhörda pedagogen Cissi på förskolan. Ur detta kommer en fördjupad diskussion kring vilka delar av kroppen som det är extra viktigt att själv bestämma över. Snippan, snoppen, rumpan, brösten och munnen brukar kallas för kroppens privata delar.

- Ingen får göra något med någon annans privatsaker som den inte vill eller inte förstår, säger Cissi.

Bara den som vill är en angelägen bok. På ett pedagogiskt och klargörande vis förklaras det att det är en själv som bestämmer vad ens kropp vill vara med om. Jag känner att genom att läsa den här berättelsen för barn, gärna vid ett flertal tillfällen, så kan betydande diskussioner uppkomma. Att känna efter vad som känns fel och ha rätt att säga det är oerhört viktigt.

Bokens akilleshäl är illustrationerna. Även om de är ambitiösa med små, fiffiga detaljer ser de mest ut som stelfrusna ögonblick. Men det ursäktas av den tydliga texten som på ett briljant sätt lyckas sätta orden på hur du kan prata med barn om vad en får och inte får göra mot varandra.

Historien innehåller även fniss och skoj. Det är till exempel lite kul att Liv blandar ihop orden privat och pirat. Men samtidigt är det som hon säger i slutet:

-Jag är ju nästan som en pirat som vaktar sin skattkista. En pirat bestämmer vem som får komma nära skatten och jag bestämmer vem som får vara nära mig. Det är en PIRATSAK helt enkelt!

Similar Posts:

• Hemligheter och ilska
• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja
• Problemfri förskolestart
• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• Tvillingtvivel och sopgubbar

Kropparna kan se olika ut men alla kroppar är bra, är väl bokens sympatiska credo. Fiske illustrerar glatt och tokroligt långa kroppar, korta kroppar, smala kroppar, tjocka kroppar (förlåt, ”kraftiga”) unga kroppar och gamla. Vi får veta att man växer, från pojke och flicka till man och kvinna.

Texten är kort och sparsmakad, vilket gör att de ord som finns får stor tyngd. Ibland undrar jag varför författaren valt just de fraser som hon valt, till exempel när det gäller just det där växandet:

Pojkar blir längre, bredare, får mer muskler och går upp i vikt.

Flickor växer också på längden, får bröst och bredare höfter.

Varför får inte tjejerna lika uttryckligt gå upp i vikt? undrar jag i mitt stilla sinne.

Sen kommer en sida om hur bröst kan se olika ut, och ett uppslag om mens. Om pojkars könsmognad inget mer. Därefter återkommer kön först som hastigast när det ska kissas, och vi får veta att ”Kvinnor sitter ner och kissar” medan ”En del män står upp och kissar”. Var det så viktigt att köna här, undrar jag. Kunde man inte bara få göra olika lite i allmänhet?

Låter jag gnällig är det nog för att den här boken, liksom föregångaren Göra barn: så går det till, har hyllats så för sin inkludering. Jag har helt enkelt höga förväntningar. Och det finns mycket fint i den. Varma, roliga bilder som poängterar hur bra kroppen är, fast den kan se lite knasig ut. Hur mycket den går att använda till, och hur mottagaren, barnet, har rätt till sin egen kropp. Ingen får ta på en om eller på sätt som man inte vill.

Men jag kan inte riktigt hålla med om att den är så allom inkluderande. Här finns visserligen några personer i rullstol – att köra rullstol lyfts också fram som den första av roliga saker som kroppen kan göra – men det är också märkligt tyst om varför någon till exempel sitter i rullstol. I den allmänna rörelseglädjen försvinner att alla ju faktiskt inte kan röra sig på samma villkor. Den som inte känner sig bekväm i sin kropp eller i ett av två förväntade kön ramlar liksom mellan sidorna.

Detsamma gäller den som inte kan dela upp sin mat i ”Vardagsmat som vi äter ofta får vi energi av” och ”Iblandmat”, som är onyttigheter som potatischips, pommes frites och godis. Jag önskar att alla barn kunde känna igen sig i det, men undrar om de gör det.

Kanske ställer jag väl höga krav på en bilderbok för 3-6-åringar. Kanske kan en bok inte lära dem allt de behöver veta om kroppen och livet. Kanske räcker det med att få se lite tokigt olika ut, och skratta tillsammans åt att alla pruttar.

Similar Posts:

• Kroppsaktivism och dans
• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!
• Jävla samhället
• En högst levande kropp i en högst levande bok
• Varifrån kommer skammen?

Till formen består båda delarna av numrerade textavsnitt, även om de i Bänkpress är kortare och Ökendykarna är indelad i ett antal övergripande avsnitt, tillägnade olika platser och idéer. Båda delarna utgår också från författarens egna, personliga erfarenheter och varvar dessa med historiska personer, både ur verkligheten och från litteraturen.

Bänkpress handlar om, just det, träning och kroppen – om hur träning som fenomen uppkommit och utvecklats historiskt och i olika kulturer, hur det uppfattas kulturellt och hur det kan påverka en människa och omgivningen.

Vissa avsnitt är bara några rader långa, medan andra är essäer på upp till några sidor. En del är faktabaserade summeringar, ofta med tillhörande bilder (för övrigt en av höjdpunkterna med boken – vem gillar inte att bläddra i sidor med Leonardo da Vincis människokroppsstudier, 1800-talets träningsapparater eller vad sägs om utdrag ur Mercurialis träningshandbok från 1569?), medan andra leder till mer filosofiska funderingar, som ”3. Ökenspegel”:

I bänkpress i dag blåser en sandstorm upp. Det är den som brukade blåsa i min barndom, just innan jag somnade. Den omger mig, där jag ligger på bänken, som ett vinande, bitande töcken.
Då står jag plötsligt vid stranden av en speglande sjö.

I Ökendykarna tar Lindqvist oss med på en resa till Sahara, som utgår från den gamla pojkdrömmen om äventyr till främmande land. Till en början beskrivs europeiska ”erövringar” och inhemska folks ”uppror”, men mot slutet av boken kommer äntligen mer klarspråk kring det koloniala våldet:

Ingen hade bett de franska officerarna att erövra Laghouat eller Zaatcha. Långt mindre hade man bett soldaterna att massakrera befolkningen. Ingen tvingade dem till det. Nej, det räckte med att ingen hindrade dem. De fick helt enkelt ett tillfälle som de inte kunde motstå.
[…]
Kolonierna var för dem alla en arena där de fick leva ut allt det, som inte var socialt accepterat i deras hemländer.

Hela vägen fram till de här tankegångarna handlar dock främst om Antoine de Saint-Exupéry, Michel Vieuchange, Pierre Loti, Isabelle Eberhardt och André Gide – alltså en rad olika europeiska äventyrssökande besökares perspektiv, på den öken som de visserligen dras till och fascineras av, men ständigt upplever som främmande och utmanande.

Lindqvist pekar ut för läsaren, eller om det är sig själv (eller både och), att ingen av de (europeiska) författare som nämns verkligen gestaltar den koloniala terrorn. Men det beror kanske på vem man lyssnar på, vem det är man låter komma till tals?

Under resan möter Lindqvist många personer, vars röster träder fram ur hans text. Näst intill genomgående är det europeiska personer som får framträda med namn, medan lokalbefolkningen nämns i kortare passager som ”en kvinna”, ”ett barn”, ”en äldre man”. Om man reser genom en plats och inte pratar mer ingående med dem som lever där och vars släktingar har levt där i generationer, utan bara närmar sig platsen filtrerad genom europeiska besökares perspektiv, så är det nog inte så konstigt att lokalbefolkningens perspektiv, varken på platsens historia eller upplevelsen av platsen i sig, inte får så mycket utrymme. Deras berättelser kanske inte finns (eller fanns då) i europeiska bokaffärer, men det är ju inte detsamma som att de inte finns.

Det kan tyckas att Bänkpress, med dess fokus på träning och kroppen, och Ökendykarna, som är en reseskildring om Sahara, är två helt olika böcker, vilket också visualiseras på nyutgåvans omslag med en pil som pekar uppåt för skivstångens rörelseriktning och en pil som pekar nedåt mot vattnet i en brunn. Men förutom att båda delarna så tydligt är en och samma berättares personliga reflektioner så kan de båda även ses som en slags reseskildringar – inte bara i gymmens värld eller i Sahara, utan framför allt i det mänskliga livet.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Att närma sig det obegripliga
• Flytande men skarpt
• Lysande om mörk historia
• Vår export av det civiliserande våldet

För vad är egentligen äckligt? Är det kroppsvätskorna i sig, eller beror det till exempel på i vilket sammanhang de dyker upp? Vi går ju trots allt inte konstant runt och äcklas av oss själva, trots att allt det där slemmet och slafset finns där i kroppen och fyller sina funktioner. Framför allt är det när det läcker ut, som snor när man är snuvig, som vi uppmärksammar och, mestadels, ogillar det.

Eller ta till exempel saliv. När vi kysser någon vi verkligen gillar tänker vi ju gudskelov inte på att vi därmed utbyter omkring 80 miljoner bakterier.

Kanske blev du redan här äcklad nog för att sluta läsa? Nå, i så fall är nog inte den här boken något för dig. Själv tycker jag att det är rätt fascinerande, och väljer att se det där kyssandet som romantiskt, på sitt eget sätt. Byta bakterier vill man ju trots allt inte göra med vem som helst.

Äckligt innehåller nio tydliga avsnitt om olika kroppsvätskor, så det är lätt att hoppa direkt till någon man är särskilt intresserad av. Jag gör inte det, lite för att jag ju ska recensera boken, men mest för att jag generellt är en linjär och lydig läsare. Jag föreställer mig att författaren har en poäng med den ordning hen tar upp saker i. I alla fall börjar det med saliv, följt av öronvax, talg, tårar, svett, snor och slem, bröstmjölk, slidsekret och sädesvätska.

Lite förvånande blir jag kanske allra mest tagen av öronvaxet. Här kommer Ellervik nämligen in på valars öronvax – jo, boken handlar mestadels om människokroppen, men då är ju inte sällan jämförelser med andra djur belysande – och det är fascinerande. Valar har nämligen ingen möjlighet att göra sig av med öronvax, utan samlar sin livsproduktion i vad som till slut bildar en kon av några decimeters längd. Konen får som årsringar, där man kan avläsa inte bara hur gammal valen blivit, utan också hur den har haft det, om den under olika perioder i sitt liv varit utsatt för till exempel miljögifter eller stress. Andra världskriget var en sådan stressperiod för valarna, liksom de senaste decenniernas klimatförändringar. Valar orienterar sig nämligen med hjälp av vattentemperaturen, och förändras den blir det väldigt förvirrande.

Klart värt att läsa även om det som inte vid första anblicken verkar vara det mest fascinerande, alltså. Stackars valarna.

Själv är jag annars humanist, och den här boken innehåller enorma mängder namn på olika ämnen som jag förmodligen aldrig någonsin kommer att minnas eller riktigt begripa. Säkert får den som gör det ut ännu mer, men jag tycker absolut att boken fungerar bra även för den som bara är allmänt intresserad. Ellervik skriver i en lättsam stil, och redogör tydligt för vilka forskningsfrågor som är omstridda eller helt enkelt dåligt utforskade. Själva kroppen kan knappast vara ointressant för någon att lära sig mer om – kroppar har vi ju trots allt allesammans. Och de är fyllda av en massa fascinerande gegg.

Vän av ordning kan däremot invända att boken inte alls tar upp alla upptänkliga kroppsvätskor, och kanske inte ens alla som anses mest äckliga. Nu vet jag inte riktigt hur man mäter det, men bröstmjölk slå mig till exempel inte som särskilt äckligt, medan kiss och bajs lyser med sin frånvaro. De har redan fått så mycket uppmärksamhet, menar Ellervik i förordet, men jag vet inte det. Kanske i den där boomen av tarmfloraböcker som jag inte har läst? Men mensblod, eller blod i allmänhet för den delen? Och ”ta fram en spypåse” uppmanar författaren i förordets avslutning, men här finns faktiskt inga spyor, ingen galla.

Uppenbarligen finns det utrymme för en uppföljare.

Similar Posts:

• Spännande om kemins mörka sidor
• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?
• Kär i kemi
• Drömmer vi om ett evigt liv?
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?